Maken skall byta jobb, så det blir bara två veckors gemensam semester, varav bara en vecka med barnen. Men vi tror oss om att kunna joxa ihop en finfin sommar iallafall.
I måndags firade vi treårig bröllopsdag och i tisdags firade jag tio veckor som icke-rökare, i onsdags firade vi sommarlovet och imorgon blir det midsommar med man, barn och hund hos Mirakelkvinnan. En skön mix av lagom många barn och vuxna. Massor av mat, midsommarstång, en och annan snaps men inget fylleri, sång, lekar och mera mat.

Smolk i glädje ägaren är att vi måste borra ny brunn i torpet o c h gräva nytt avlopp. Kommunen vrålskärper reglerna och struntar högaktningsfullt i om det är ett ruffigt, sällanbesökt torp eller en nybyggd året-runt-villa. Många slantar som får lånas i banken och många bittra tankar till exet, som kände till men bagatelliserade detta då jag köpte ut honom ur torpet.

Men mest av allt är det sommarlov. Maken klipper gräs och jag lyssnar på P1, löser korsord, dricker kaffe och leker med iPhonen.
Vid närmare eftertanke är livet rätt behagligt.

Och du då Kitty? Vad gör du?

...att sedan den 12/4 är jag en stolt ickerökare! Jag belönar mig tappert med både det ena och det andra, men i ärlighetens namn känns det mera som att jag slipper röka än som att jag avstår.

Så nu vet du det Kitty! Kram på dig förresten.

...så började jag idag på mitt nya jobb. Jag är numera lärare igen istället för fritidspedagog. Rent geografiskt innebär det i princip inga förändringar alls; jag är kvar i samma klass, med samma barn och samma kollegor, men när skoldagen slutar slipper jag störta hals över huvud iväg till fritids, utan kan lugnt stanna kvar och planera inför morgondagen. Skolloven blir lediga och lönemässigt blir det förhoppningsvis ett upplyft också!

Hej Kitty!

Mot bättre vetande har jag på senare tid drabbats av en allt häftigare längtan efter en äppletelefon och lagom innan jul signalerade jag till Tomten att jag händelsevis hade talat med en försäljare av dylika och att det praktiskt nog råkade finnas en kampanj där man för en mycket rimlig summa kunde bli lycklig ägarinna till en slik apparat med tillhörande fri surf.

Nu är nog Tomten lite stressad sådär i juletider, eller så hade personalen i äppletelefonbutiken ovanligt mycket vax i öronen precis när Tomten skulle göra sina Viktiga Inköp, för på julafton packade jag överlycklig upp ett paket av misstänkt format för att såsmåningom upptäcka att det var fel klapp. Jag fick den gamla sorten, när jag önskade mig den nya!

Tomten är inte omedgörlig, så han lovade snällt att byta till "rätt" sort. Det vara bara det att jag inte varit ensam om min önskan, så jag skulle vackert vänta tills i mitten av januari.

Mitten av januari var inte förrän igår, då jag förtjust slet upp den nya "rätta" kartongen, satte hela härligheten på laddning, glufsade i mig middagen på tre röda sekunder och övergick till att slå allt snävare lovar kring laddaren. När jag verkligen verkligen inte kunde hålla mig längre schasade jag bort barn och hundar och pillade upp det lilla sim-kortet som skulle sitta i.

Eller vänta nu lite. Det lilla sim-kortet? Nej, det gigantiska sim-kortet menar jag, för till den här nya tjusigheten går det naturligtvis inte att stoppa i något som vanliga dödliga mobiltelefoner befattar sig med - det måste naturligtvis vara ett microsimkort.

Några sådana hade vi inte tillgängliga i hondjurshålan, utan nu måste jag vackert tåla mig ända tills i m o r g o n, då det anländer med posten.

Suck. Dubbelsuck.

I-landsproblem...

Idag har jag gjort en ny erfarenhet som jag gärna hade varit utan. Gastroskopi...

Du vet, Cyber-Kitty, när man kör ner en slang med en kamera i, genom munnen, ner genom halsen, för att titta hur det står till i magen.

Sköterskan klappade snällt på mig, torkade tårarna och påminde om att jag skulle andas. Och jo. Visst stod det till i magtrakterna. Två månaders medicinknaprande har tydligen ändå hjälpt; de kunde se märken efter ett "självläkt magsår" och konstaterade att jag har ett medfött bråck på övre magmunnen, så det är inte så konstigt att jag haft ont.

Läkaren på vårdcentralen frågade när jag var där i förra veckan om jag hade några stressfaktorer som påverkar mitt liv just nu. Njae... tyckte jag. Eller jo kanske förstås...

En mamma under pågående cellgiftsbehandling som mår apa, stressigt på jobbet, en kollega med någonslags femtioårskris som hon av någon anledning tycks njuta av att ta ut på mig, barn (i skolan alltså, inte hondjursongarna) som flippar ut och slåss, sparkar och kastar saker. En examen som aldrig tycks bli färdig, trots att jag nu i alla fall lämnat in alla uppgifter och fått dem rättade och godkända, en lockande lärartjänst som plötsligt inte alls är öronmärkt åt mig utan skall annonseras ut, dvs ta längre tid. En tidsbegränsad anställning året ut (förra alltså ) så att jag fick gå och fråga min chef innan jag gick på julsemester om jag öht h a d e något jobb efter semestern...

Stopp, sluta. Det räcker, pustade doktorn innan jag hade hunnit mer än mamma & examen...

Sedan är det väl ett och annat på hemmafronten som hade kunnat vara muntrare också. Exet har ju inte förändrats, även om det inte varit några direkt öppna konflikter på senaste tiden, barnen - hur ljuvliga de än kan vara, kräver mycket energi, som liksom inte riktigt finns för tillfället och vardagslunken känns grå och knakar och tär. Inget är särdeles rosenskimrande i min tillvaro just nu, och jag saknar gemenskapen, tryggheten och den där självklara vi-känslan som fanns en gång.

Så nog förstår jag att magen säger ifrån. Egentligen.

Idag börjar Lillebrors fotbollsträning. Storasyster skall förhöras på läxa om Medelhavsländerna och julen skall plockas ut.

För övrigt hade vi en skön jul & ett hyfsat nyår. Du då Cyber-Kitty?

Man skall inte skriva så, som jag gjorde igår. Att allt verkar bra, att vi hoppas och väntar på det bästa. Att mammas cancer-historia skulle vara av solskensarten. För mamma ringde från läkaren igår, bara någon minut efter att jag hade skrivit den positiva kommentaren. Hon storgrät.

Tumören var av aggressivast möjliga sort och nu väntar cellgifter i ett halvår, för att ta kål på allt som  eventuellt kan ha spritt sig till resten av kroppen. "Du får en peruk om du tappar håret" hade läkaren sagt medan han rabblade upp alla biverknngar.

Tur i oturen att jag var sjuk och hemma, så att jag kunde köra och hämta mamma och sjkutsa henne hem. Vi fikade och pratade och bestämde att då kanske hon kunde testa en blond peruk, en lockig. (Mamma har spikrakt väldigt mörkt hår)

Maken är i hufvudstaden och lär sig klokheter, så det är inte utan att jag kände mig ganska ensam igår. Tur man har en sällskapshund iallafall.

Hörde du utandningen Kitty?

Mamma är opererad, hemma igen och allt har gått bra! De behövde bara ta bort en liten tårtbit + en lymfkörtel. De tittade på lymfkörteln i mikroskop under operationen och det verkar inte som om något hade spridit sig dit. Nu väntar strålning och täta kontroller...

Helgen som gått har minst sagt varit en känslomässig berg- och dalbana. I onsdags fick vi beskedet. Mamma h a r bröstcancer. Inte någon snäll sort. Förvisso är den tidigt upptäckt och skall opereras snabbt, men det känns i nuläget som en klen tröst.

I lördags åkte vi till Stockholm på en släktträff. Den r o l i g a släkten, där alla spelar och sjunger och pratar om möjligt ännu mer än vi. Bara mamma och jag skulle åka, på tu man hand. Med småprat på tåget och hotellövernattning och vi hade sett fram emot resan jättemycket.

Och visst hade vi kul. Hur kul som helst.

Men jag har varit fullständigt utpumpad idag. Goddag yxskaft på jobbet. Ena sekunden hade vi jättetrevligt, alla pratar och skrattar och nästa sekund är mamma förtvivlad och gör allt hon kan för att inte visa det, och jag som var den enda "invigda" gick på helspänn och försökte peppa, trösta och lindra så gott jag nu kunde.

Vad i hela fridens namn skall man säga?! Det känns så futtigt att försöka komma med klämkäcka solskenshistorier eller någon form av uppmuntran. Och inte farao hjälper det att deppa ihop och visa hur livrädd och liten man känner sig. Det är ju inte JAG som är sjuk.

Lika futtigt känns det att bara köra på, som drängen Alfred i Lönneberga: "Bare gå på. Bare stann inte." - men det är väl ungefär det jag har valt som taktik, om man nu kan prata om taktik i det här sammanhanget. Jag finns. Jag vet. Jag försöker lyssna om och när det behövs. Men det är så förbaskat lite!!!

Någonstans inuti sitter det en pytteliten flicka som bara skriker att det här går hon banne mig inte MED på!!! Att det är h e n n e s mamma! Att det får räcka nu. Separationer och knepiga ex, pappas sjukdom och bortgång, Lillebrors "ovanligheter" osv, det har funkat. Där har det fnukat att vara den starka och förnuftiga och duktiga - men nu g å r det inte längre. Inte mamma också...

Fem i tre stod jag inte ut med att vänta längre på det utlovade sms:et som aldrig kom. Jag ringde mamma, för att höra hur det gått.

Och tiden stannade...

Polyanna - var är du när man bäst behöver dig?

Jag måste komma ihåg att andas.

Nu fotbollsträning med Lillebror.

Min mamma var på mammografi häromveckan. De upptäckte något som såg konstigt ut och idag har hon varit på kompletterande undersökning och ultraljud. De har tagit prov på en knöl (13-14mm) i ena bröstet och på onsdag får vi besked.

Det blir en lång väntan...

Jag vill ha en ny mobil. Den jag har är så gammal att den snart skulle haft samlarvärde om det inte vore för att den åkt i backen ett antal gånger och är så repig att man knappt ser displayen...

Nu råkar Ericsson ha en telefonmodell som heter Aino, precis som min farmor gjorde. Frågan är; kan man k ö p a en telefon bara för att den heter som farmor?

Någon som har en sådan telefon, eller kanske vill slå ett slag för en annan variant?

Exet gav mig skrämselhicka häromveckan när han hotade med att låta stoppa Lillebrors BUP-utredning. Och jag som trodde nya bottenrekordet slogs någon vecka tidigare då han inte lät Lillebror spela sin första fotbollsmatch (som betydde mycket för honom). Nå. Efter många turer är vi tillbaka i någonslags status quo, och det enda som stoppats (alternativt skjutits på framtiden) var en inplanerad sömn-EEG-undersökning. Dock har jag äntligen insett att gränsen är nådd; detta kan jag inte kompromissa med. Pengar, avtal och vistelsetider kan jag kompromissa med, men inte Lillebrors hälsa och hela framtida liv. Tjafsar han mer om detta är det advokater och stämningar som väntar oavsett konsekvenser, och det känns skönt att ha det beslutet fattat. Nu vet jag var gränsen går; hit men inte längre.

Istället kan vi planera sommarsemester, med det obligatoriska Ölandsbesöket hos familjen Mirakelkvinnan, inklusive Ölands djurpark. Barnen och jag har redan haft en sommarlovsvecka med kattungeklappning hos svärmor, glassfrossa hos mormor, vattenrutchbaneåkning i Skånes djurpark, bad i både havet och plaskdammen i parken, för att inte tala om kompislek i parti och minut för båda ongarna. Nu är de i fadershuset i två veckor och jobbet väntar för mig på måndag innan ytterligare fyra veckors semester. Yngste tonårsextrasonen har kommit in på den gymnsieskola han sökt som första alternativ och äldste tonårsextrasonen är helskinnad hemkommen från Amsterdam och har lovat vara hundvakt när vi skall till Öland.  

Hej Kitty!

Så är sommarlovet här och det känns märkligt, märkligt att jobba på en skola i en annan roll än lärarens. All verksamhet har liksom gått ut på denna långa ledighet, och när den väl kommer så gäller den inte mig. Fritids formligen exploderar i en massa nya, ovana arbetsuppgifter; det är semesterscheman som skall fixas, transporter och matbeställningar, för att inte tala om alla supertrevliga (och helst gratis) a k t i v i t e t e r som jag plötsligt förväntas trolla fram ur rockärmen.

Men jag trivs fortfarande som fisken i vattnet på mitt nya (nå - inte längre så nya faktiskt) jobb. Som Lillebror konstaterade när han var med mig en dag; alla är snälla och det finns massor av kaffe.

Ungarna är ljuvliga. Det är mer omvårdnad än jag tidigare varit van vid, och mycket alternativ kommunikation, men det ger så oerhört mycket tillbaka också. Dock är det en svår balans mellan outtalade krav och förväntningar; min tjänst är "ny", och det finns således ingen som kan tala om för mig hur den "skall" skötas. Jag förväntas själv fylla min arbetstid med innehåll.

I bästa fall innebär det att jag skall fylla luckor som tidigare funnits, och fungera som någonslags brobyggare mellan "vi och dom" - men ofta, ofta känner jag att jag balanserar på isflak och hoppar snabbare och snabbare, försöker rycka in än här och än där, och var jag än är så finns det alltid minst en person som förväntar sig att jag borde vara någon annanstans och göra något annat...

Men just nu skiner solen. Exet har gått med på att jag får hämta barnen på förmiddagen på fredag, så vi kan åka på midsommarfest hos bästisarna och igår firade maken och jag vår tvååriga bröllopsdag med champagne i sängen. Det räcker för mig för tillfället. Det finns mycket att grunna på, och mycket som svajar - men inte allt, och det är bra så.

Dottern ringde från skolan i går förmiddags: Mamma jag mår så konstigt, jag måste nog gå hem tror jag. Jag stod mitt i en lektion och avbröt ganska bryskt: Jag kan inte prata nu. Vi har lektion. Gå hem så ringer jag sedan. När jag ringde en stund senare var jag helt inställd på att hon skulle klara sig själv. Lite förkylning dör man inte av, vi hade glass i frysen och både teven och datorn kunde duga som sällskap. Storasyster gillar att vara ensam hemma. Jodå, sade hon - det kunde hon visst det men plötsligt ändrade jag mig och bestämde mig för att åka hem i alla fall. Och vilken TUR att jag gjorde det. Vi fixade fika, satte igång en mysig film. Dotra var blek om nosen men inte speciellt förkyld såvitt jag kunde bedöma. Plötsligt kommer ett förtvivlat rop från toaletten. Mamma KOM!!! Mamma, mamma - det kommer BLOD!!!

Inte konstigt att lilltjejen kände sig skum. Första mensen. Elva år och tre dagar. Visst har vi pratat om detta innan. Många gånger till och med. Men det känns ändå alldeles för tidigt. Orättvist och meningslöst om du frågar mig. Hon var tröstlöst förtvivlad och grät som om hjärtat skulle brista. Först i klassen och bland alla jämnåriga kompisar. Nu har vi pratat och pratat och Googlat och kollat KP-webben, Mensbloggen och idag har jag varit och shoppat tusen sorters bindor, trosskydd och tamponger med införingshylsa, som vi fnissande har haft "teorilektion" med.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag ändrade mig och åkte hem till lillsnufsan i alla fall, att hon slapp vara ensam hemma när detta hände och att det inte var pappavecka. Jag liksom kände på mig att det var något. Kanske är man lite smygsynsk när det gäller ens barn?

Kommer du ihåg din första mens Cyber-Kitty?

Oj vad länge sedan jag skrev hos dig Cyber-Kitty! Och ju längre tiden går, desto svårare blir det att skriva. Skall man liksom försöka haspla sig igenom allt som hänt sedan sist, eller skall man skutta rakt in i det som är aktuellt just nu måntro? Och sedan lämpar sig kanske inte allt att blogga om riktigt. Jag skulle kunna skriva evighetslångt om exet, men det känns knappast konstruktivt, små fnurror med maken vore inte heller sjysst att skriva om, med tanke på att du "känner" honom. Skreve jag om jobbet, blir det snubblande nära lyteskomik, med tanke på att jag jobbar i särskolan. Så gott som varje dag hör jag kommentarer som får mig att vika mig dubbel, men de lämpar sig inte riktigt för bloggerier ändå kan jag känna...

Jag knogar på på mitt jobb. Stormtrivs, men känner mig ofta steget efter, lite osäker på vad jag egentligen förväntas göra, men ändå nöjd med det jag gör.

Barnen kommer och går, och det är skolgrejer och utflykter, kompisar, tjat, läxor och gympapåsar.

Jag har börjat gympa (på Friskis & Svettis), och är äckligt nöjd med mig själv. Testade spinning i veckan, men blev inte så begeistrad som jag trodde att jag skulle bli; vanlig medelgympa är mera min grej - lite lagom skutt hit och dit och så byter man innan det blir tråkigt.

Lillebror skall till BUP för första gången 21/5. Exet och jag har fått fylla i formulär i långa banor om hans betéende, så det gick runt i huvudet till sist.

Storasyster fyller snart elva och har extrema förväntningar på det fantastiska kalas (om man nu får säga kalas. Fest är nog en mer åldersadekvat term) som hon tydligen förväntar sig att jag skall hålla. Behöver jag säga att alla mina hyfsat enkla och stillsamma förslag förkastats med ett tonårsnedlåtande som känns på t o k för tidigt?!

Du då Cyber-Kitty? Lever du? Vad har du haft för dig? Berätta!!!