...får jag erkänna att jag t r o t s innehav av såväl reflexväst som cykelhjälm (jodå - maken skrattade hela helgen när jag införskaffat den. Kul att man kan roa någon.) föll till föga i förrgår när drivorna hopades och låseländet på cykelskrället frusit fast, och tog bilen till jobbet.

Det får vara någon måtta på hurtigheterna.

Men idag hade vi en ljuvlig utedag på isen på Pildammarna! Hela särskolan, med pulkor, skridskor, bullar och varm choklad. Vi baxade glatt ned såväl rullstolar som "vingelpellar" på isen och bara njöt i vintersolen! Har man bara bra kläder så kan vinter vara underbart, vad än gnälliga bloggare i min omedelbara närhet må påstå!

Så det så!

Mycket med ongarna och mycket med jobbet (idel trevligheter) och tyvärr mycket med barnens fader (idel otrevligheter). När skall ett stackars Hondjur blogga är det egentligen tänkt?

Nu middag och iltransport till dotras pianofröken i grannstaden...

*vinkar*

Jag vill gå på gympa. Någon i Malmötrakten som hänger på? "Vanlig" Friskis & Svettis-gympa, typ hoppfri medel tänker jag mig...

Åh vad kul det är att klicka runt på Spotify! Jag hittar de mest underbara skivor. Vad sägs om den här julskivan till exempel? Eller den här samlingsskivan med idel godbitar; Sång om syrsor med Zarah Leander (den brukade exet framföra med bravur när han var på gott humör), Povel Ramel (Gräsänklingsblues, Tjo vad det var livat i holken), Ernst Rolf (Grabben med choklad i, Kvinnan bakom allt, Bättre och bättre dag för dag), Edvard Persson (En lite gåsapåg från Skååååne), Karl Gerhard (Jazzgossen [som om jag inte helt missminner mig, maken sjöng i duschen idag], Ett bedårande barn av sin tid, Nu skall vi vara snälla) och en hel massa annat. Jag funderar allvarligt på att betala för Spotify, trots snålnerven.

En annan sak som jag allvarligt funderar på att betala för, trots att jag egentligen inte a l l s behöver det är en laptop. Jag har drabbats av en oerhörd lust att kunna sitta i soffan och klicka runt samtidigt som jag ser på teve, eller ä n n u bättre; på sommaren (jo - för det kommer en sådan vad man än kan tro så här års) att kunna sitta ute på gården och spela betapet...

Min storebror som är familjens datorsupport bor ju utomlands, och när jag drabbas av teknikprylsinköpslust saknar jag honom ofantligt. Jag har ju inte en susning om vad jag vill ha... Vill jag t.ex ha Windows 7 (Vista vill jag i n t e ha, så mycket har jag begripit) eller är det bättre att ha "vanliga" gamla XP som jag har på min fasta dator? Måste man köpa till någon mojäng för att internet skall fungera, eller kan en modern laptop känna av vårt trådlösa nätverk hemma? Spelar det någon roll hur snabb och "duktig" datorn är när man bara skall "lek-använda" den som jag, eller borde man satsa på en lite bättre variant, eftersom ju behoven har en tendens att växa med kapaciteten? Är det stor skillnad på olika märken tro?

Usch. Jag skulle på fullt allvar kunna köpa en dator, om den till exempel vore söt och röd, precis som jag funderat på att byta telefon bara för att jag hört att Sony Ericsson gjort en modell som heter AIno, precis som min farmor gjorde... Kanske bäst att jag håller mig till min vanliga gamla burk ett tag till...

Maken och jag har jullov! De stora barnen åker skidor med sin mamma och de små barnen är hos sin pappa. Det hör inte till vanligheterna att det bara är vi två (ja, och så hunden förstås) hemma, och detta avnjuts genom att göra så lite som möjligt. Vi funderar på att gå på Moderna Muséet som öppnat en filial här i Malmö, och så skall vi gå på bio imorgon och se Avatar.

Annars har vi ätit middag framför teven och kollat på makens Monty Python-julklapps-box, ätit godis och sovit länge. Det behövs inte så hemskt mycket mer än så för att göra ett Hondjur belåtet!

Julen firades här hemma för första gången någonsin med oss, min mamma och lilla mormor 90+. Juldagen traditionsenligt hos svärmor med hela klanen och tomte och mat i långa banor. Nyår på landet, utan vatten men med desto mera bubbelvin och braseldning humrar och raketer. Däremellan har vi hunnit med kompislek för både stora och små, skridskoåkning, middagsgäster tre dagar i rad och biobesök för barnen.

Maken är etterförkyld, och nej - han tillhör inte kategorin "sjuka karlar", han blir tvärtom och vill bara vara ifred och inte alls pysslas om. Han är av den sorten som tror att precis allt negativt går över om man fullkomligt nonchalerar det. (Lite halvjobbigt för ett hondjur som gärna pratar mycket och ingående om både stort och smått. Gärna samtidigt...)

Nu skall jag Betapeta! Adjö!

Nu sitter Hondjursongarna bänkade i kyrkan och har skolavslutning och jag har pulsat hem gnom snön med ett hål i hjärtat. Det är pappajul i år och nästa gång jag ser dem är Lillebror sex år...

Lillebror som var finaste tomten i sitt Luciatåg, med framtandsglugg i munnen och mössan käckt på svaj, ett öra ordentligt instoppat och det andra utstående som dvärgen Toker i Snövit.

Storasyster som fick så mycket beröm av sin pianofröken att hon nästan storknade. Pianofröken tycker att hon skall fundera nu över jul på vad hon egentligen vill med sitt spelande. Hon har sådan extrem talang att om hon vill satsa riktigt på detta tycker pianofröken att hon kanske behöver en proffsigare lärare...

Pappan ryar som vanligt om allt och inget. Jag försöker låta det rinna av mig som vatten på en gås. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör eller inte gör - det är aldrig bra i alla fall. Nu senast skall jag lynchas för att jag givit efter för tjatet och hjälpt storasyster öppna ett konto på facebook. Nej - hon ÄR inte tretton, men halva klassen hänger redan där, och jag kan inte se det förskräckliga i att en tioåring med vuxen handledning spelar spel och messar med sina kompisar.

Julen skall för första gången i världshistorien firas här hemma i Hondjurshålan. Förutom hon- och handjur, blir det min mamma och min lilla mormor 90+, och så Världens Finaste Hund (tik) såklart. Vi har plockat julgran i svärmorsskogen - och maken har köpt en skinka som ligger och väntar i kylen - men där upphör alla förberedelser. Inte en julklapp (eller sexårspresent heller för den delen) är införskaffad, här ser ut som ... ja som den Hondjurshåla det är... och jag är hemma från jobbet sjuk.

Jag jobbar mån-ons nästa vecka, så det vill till att dumbacillerna ger sig av illa kvickt om några raska fötter skall springa tripp tripp tripp här hemma.

Men snöar gör det i alla fall, och jag har fått en musmatta med en bröllopsbild på, så det är nog hopp om livet ändå...

Exet har anklagat mig för att ha slarvat bort ett par stövlar. Många mail och sura sms har handlat om detta på sista tiden. Vimsig kan jag förvisso vara, men i det här fallet v i s s t e jag exakt att jag hade lagt dem i en påse i Lillebrors skolväska. Alltså kändes det ganska gott, när exet förkrossad bad tusen miljoner gånger om ursäkt idag, då han hade återfunnit stövlarna i "hitte-hörnan" på skolans julmarknad. =)

Storasyster uppträdde och Lillebror visste inte till sig av förtjusning över att sitta i publiken bredvid b å d e mamma och pappa!

Jag fick en silverglittrig tomtetändare i min paketkalender imorse o c h julsemestern beviljad så jag var välvilligt inställd till hela världen. =)

Vi skall ha Lucia-fest i skolan imorgon för föräldrar och syskon och musikfröken ligger däckad i vinterkräksjuka. Mindre muntert, trots tomtetändaren...

Glatt spotifyande sitter jag intet ont anande framför datorn när det plötsligt ringer på dörren och en granne berättar att han just upptäckt att vår (och grannföreningens) julgranar, som skulle levereras imorgon, ligger ute på gatan. Båda knäckta ett par meter från toppen, på ett sätt som i n t e går att spjäla ihop.

Paniken blir total. På söndag har vi vår årliga traditionella julgransresning, med glögg, pepparkakor, tindrande barn och ett evigt dividerande om på vilken sida lamporna skall sitta snyggast.

Efter många turer hit och dit har en förkrossad granförsäljare lovat att det, senast på fredag, kommer att levereras två nya granar hit (i värsta fall aningen kortare än de tilltänkta) och att han personligen kommer att se till att de är hela och fina.

Hondjur är snälla och fridsamma - men kom inte och mecka med Viktiga Traditioner, för då börjar de morra...

Vad gör du på första advent Cyber-Kitty? Förutom julgranerierna tänker jag gå i körkan och sjunga Hosianna så att det stänker om det. Helst Otto Olssons advent också. =)

Spotify är ju helt fantastiskt! Jag klickar omkring och upptäcker, för att inte tala om alla nostalgitrippar. Jag har lyssnat på visor, pop, rock, klassiskt... Just nu "shufflar" jag Cornelis så det står härliga till. Plötsligt kom jag att tänka på en skiva som min pappa brukade spela när jag var liten: Hootenanny with the Highwaymen (fråga mig inte hur jag plötsligt mindes d e t namnet?!) och jovisst; den fanns den också. Jag skulle kunna sitta precis hur länge som helst och "Spotifya" samtidigt som jag klickar runt på Facebook och spelar spel.

Vad tycker DU att jag borde lyssna på Cyber-Kitty?

Något som jag däremot i n t e tycker om att lyssna på är reklamen. Maken hittade någon sida där man ev. skulle kunna ladda ned en reklamfri version, men jag fick inte igång det, och dessutom lär väl alla spellistorna försvinna, både mina och barnens.

Min svärfar lever inte längre.

I förrgår gick de och lade sig, som vanligt, svärföräldrarna, efter en vanlig dag. Mitt i natten började svärfar rossla konstigt och svärmor försökte väcka honom, men förgäves. Ingen vet varför - men hjärtat bara stannade.

Vi var där igår, och såg honom ligga, så fridfullt i sin säng, som om han bara sov, men ändå inte.

Så märkligt att en människa kan vara där, men ändå inte.

Lillebror tror att Gud kommer och tar hand om en när man dör, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde dela hans syn. Nej - jag tror varken på himlen eller Nangiala; för mig är det mest som att det bara tar slut och jag kan inte se någon mening eller finna tröst i att det skulle vara någon högre vilja. Vad är det för mening i att en människa som varit allvarligt sjuk och äntligen friskförklarats går och dör, precis när alla, inklusive han själv, just slutat oroa sig och börjat blicka framåt igen. Vad är den stora tanken bakom det?

I 47 år hann de var gifta; det är en imponerande tidsrymd. Man växer ihop.

Nu väntar en mängd praktiska bestyr. Han har själv skött allt det praktiska; det är ingen annan i familjen som exempelvis har en susning om hur värmepannan fungerar, och utan den varken värme eller varmvatten.

Jag, som bara känt honom i några år, känner en molande tomhet invärtes. Hur skall det då inte kännas för de som känt honom jämt?

Jag kan höra hans röst inne i huvudet; hans pliriga Göingedialekt med ord som jag stundtals fick gissa betydelsen av. Hunden, ständigt med huvudet i hans knä vid alla måltider, en tugga till svärfar, två till hunden. (Inte konstigt att hon gillat att bli passad där och anser att vi borde vara på semester mycket oftare) Hans stora grova händer, som ändå kunde laga små pilliga saker med sådan beundransvärd precision.

Hans pipa låg i köket på sin vanliga plats och den såg så ensam ut, men inte hälften så ensam som min svärmor gjorde; hon som alltid varit så stark och självständig såg så liten och vilsen ut...

Nej - jag ser ingen mening i detta!! Möjligen kan jag finna en viss tröst i att det eventuellt kan ha varit en behaglig död, att gå och lägga sig därhemma, bredvid frun, efter en vanlig dag och sedan helt enkelt inte vakna mer. Men för frun var det så lagom behagligt - hur skall hon någonsin kunna sova i den sängen, i det rummet igen?!

Och alla dessa människor som är så ledsna. Var är meningen med det? Att familjen svetsas samman i sorgen? Ja, möjligen. För det finns onekligen en kraft och en styrka i gemenskapen, att kunna dela både med och motgångar. Själv känner jag mig mest ivägen och vet inte riktigt hur jag skall kunna vara till hjälp och stöd. Jag som går och gnäller om min magkatarr och min förkylning och så rubbas plötsligt hela världen.

Jag minns så väl när min pappa dog, märkligt nog på exakt samma datum, fast för fem år sedan. Hela tillvaron ändrades, men här hemma var allt som vanligt.

Solen gick upp och ned som den alltid hade gjort. Kaffe var gott på morgonen som alltid. Barnen stojade och växte, väckarklockor ringde och gympakläder skulle packas, middag skulle ätas varje dag. Men min pappa hade ju dött!!! Hur kan man då tänka på middag och skolväskor?!?!

Någonstans både kan och måste man det. Man tar en liten, liten bit i taget, ser inte framåt mer än korta överblickbara stunder, försöker kanske låtsas till en början att han bara är tillfälligt borta. Man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Och middagar och gympakläder och ungar - det är väl någonstans kanske liksom det som är själva livet...

Att det inte går så lysande för mig som vikarie i min tredjeklass har nog framgått, även om det varit tunnsått med inlägg på sista tiden. Det är en extremt stökig klass, som fått utstå lite fler förändringar än vad gruppen klarar av den här terminen. Nu, min sista vecka, känns det ändå som att pusselbitarna börjat falla på plats; vi har haft flera intensiva arbetspass och något så sällsynt som arbetsro i klassrummet. Jag har kämpat som ett djur med en blandning av ömsom belöningar och hot kryddat med snudd på absurd tydlighet kring vad som gäller. Ändå är tillfällena där jag känt mig fullständigt vanmäktig många...

Nu har situationen dock ordnat sig. Jag har tackat ja till ett annat jobb, och klassen kommer att, efter en avancerad rockad med många turer, få tillbaka sin gamla lärare som de hade i ettan och tvåan. Alla är nöjda således. Med väskan full av rättade läxböcker lämnade jag så barnen i morse och åkte till grannbyn. Kopierar papper, lägger fram arbetsmaterial på katedern och känner plötsligt hur marken börjar gunga. Akut spring till toan där frukosten studsar upp. Det är lyhört på lärartoaletterna, så när jag kommer ut ser jag två kollegor studsa bort ifrån mig. "Du går hem. Nu. Raka vägen, utan att passera Gå"

Tydligen går det någon magåkomma. Flera andra var hemma idag. Inte läge att förklara att jag tror att mitt illamående "bara" beror på stress, eventuellt i kombination med förkylning. För jag ÄR förkyld. Dock inte tillräckligt för att kvalificera sig för att vara hemma. Trött, hängig och snorig, men inte speciellt sjuk. Så fort jag kom hem lättade illamåendet, även om det inte försvunnit helt. Det molar i magen och jag har krafsat fram husets sista Losec ur medicinskåpet.

Nå. Kanske behöver jag vila. Det har varit mycket nu. Tvära känslokast hemma och superstresigt på jobbet. Jag tror att jag satsar på lite ny frukost om en stund och skördar min farm på Facebook, så blir det nog bra. Tror du inte det Cyber-Kitty? På måndag börjar jag mitt nya, förhoppningsvis lugnare jobb.

Denna helgen kommer alla fyra barnen att vara hos oss, så det lär bli full rulle. Men det är ju så det skall vara, och nu med nya trappan och extrarummen där uppe så funkar det faktiskt. Det finns en egen liten vrå till var och en av oss och gott om plats att vara tillsammans på. Men när lillebror undrade om tre kompisar från förskoleklassen fick komma med hem och sova över blev det blankt nej. Extratonårssönerna skulle antagligen få akut krupp; gemensamt fredagsmys i soffan och så skall vi gå och bowla allihop på lördag, det kan nog räcka en bra bit...

Lillebror är gipsfri och jag börjar nedräkningen. Fyra dagar kvar på jobbet (ledig torsdag) och sedan börjar jag på nya stället nästa måndag. Känns märkligt. Som att bli vuxen på något sätt. Det är mitt allra första "riktiga" fasta jobb, som bara är mitt, inte tidsbegränsat och jag går inte in för någon annan som vikarie. Det är en helt ny tjänst och av alla som sökte valde de mig, fast jag var den enda sökanden som inte har en helt fördig examen. Besynnerligt känns det.

Storasyster har blivit stor på riktigt. Hon har fått hemnyckel och hade redan kommit hem när jag kom hem från skolan. På söndag skall hon gå på bio med två kompisar utan att någon vuxen är med. Betalar popcornen med egna pengar. 158,8 cm över havet och kan nästan allting själv. Besynnerligt. Men hon får vackert finna sig i att jag möter henne utanför bion. Hon är trots allt bara tio år.

Så här är det:

Jag fattas några poäng för en färdig examen, trots alla poäng jag läst innan jag började på lärarhögskolan. Det är ett grupparbete, där de plötsligt ändrade dag, till en tid när jag tror att jag skulle till familjerätten och en inlämningsuppgift som bara inte blev av och en bok man skulle läsa, som var slut på biblioteket och som sedan visade sig vara så tråkig att klockorna stannade. Är man ett hondjur är man världsmästare på att skjuta upp saker och behöver gärna en yxa över huvudet för att komma till skott. Nå. Inga stora saker - men lite småpill, så är det klart.

Jag fick jobb och tiden rullade på. De där poängen trillar inte dit av sig själv har jag upptäckt, och på så gott som alla jobb jag har sökt säger de: "Ja du. Så synd att du fattas de där poängen - vi kan ju inte anställa någon som inte har en färdig examen." (Och det kan man ju inte klandra dem för såklart.)

Lärarutbildningen gjordes om efter att jag började på den, så att alla blev dubbelbehöriga (antingen de ville eller ej). Jag är alltså (minus de där poängen då ) både lärare och fritidspedagog.

Nu har jag fått ett vikariat som lärare i en tredjeklass. Det är bara på 80%. Först var det sagt att det rörde sig om två veckor. Nu är det minst hela oktober ut. Antagligen resten av terminen. Det ena jobbet jag har varit på intervju till är en fast tjänst, på heltid, men som fritidspedagog i särskolan.

Som fritidspedagog har man fem veckors semester (som "alla andra") och jobbar på loven. Det är dessutom i särskolan, det vill säga med utvecklingsstörda barn. Men det är en fast tjänst.

Rektorn på särskolan har ringt och sagt att de eventuellt är redo att anställa mig i alla fall, trots att jag inte har examen klar, eftersom de tycker att jag vore som klippt och skuren för dem. På många sätt vore jag nog det; jag har jobbat mycket med handikappade och utvecklingsstörda och tycker det är kul att hitta alternativa lösningar för att göra deras vardag så meningsfull som möjligt.

Men det är ju lärare jag är, som jag känner mig som. Det är ju svenska och SO jag brinner för. Att lära barn att bli goda vuxna. Visst kan man göra det i särkolan också, visst är det en utmaning att se möjligheter istället för hinder osv - men tjänsten är på fritids, och inte som lärare. Och återigen. Det handlar om särskolan, och jag skulle jobba alla lov.

Samtidigt är det en fast tjänst, och det är oerhört smickrande, att de så uppenbart är intresserade av mig, att de skulle välja att satsa på mig, att de vill skicka mig på utbildningar och låta mig vara med och utforma verksamheten osv...

Lärarjobbet jag har nu, är tungt. Massor av planering. En krävande barngrupp som haft massor av olika vuxna omkring sig. Deras lärare är utbränd, och det kan dröja läääänge innan hon är tillbaka. De behöver ordning och reda och stimulerande utmaningar. Mycket av tiden i deras klassrum har varit total kaos - men som jag sagt till barnen: jag ger mig aldrig. Jag testar igen och igen och igen - tills jag hittar vägar som fungerar.

Häromdagen kuppade jag dem på morgonen. Lugn musik på i klassrummet när de kom och jag stod i dörröppningen och mötte varje barn för sig. Innan de visste ordet av hade de smugit in och läst tyst i en hel halvtimme. De fortsatte lyssna ända fram till lunch av bara farten. I vanliga fall stormar de in som en hord vilda elefanter och skriker och tjoar och hoppar omkring och ägnar sig åt precis allt annat än att lyssna...

Jag tappade dem på eftermiddagen, men lyckades fånga in dem igen med högläsningsboken. Läxor har delats ut och gjorts, ett temaarbete är under uppsegling. Det blir nog bra.

M E N. Detta jobbet (eller något annat i någon annan klass) kräver så o e r h ö r t mycket energi. Fritidsjobbet skulle innebära att jag vore ledig när jag gick ut genom dörren - om än inte på loven. Och så är det det där med att det är en fast tjänst. Jag skulle i lugn och ro kunna söka något annat. Inte hoppa omkring och reda upp efter andra, utan börja lugnt från början med en "egen" klass. På en skola där lärarna inte behöver ha gympalektioner och musik, där det finns en lärare i matte/NO och jag får koncentrera mig på svenska/SO...

Usch ja - du hör ju Kitty, som jag våndas...

Jag vet varken ut eller in. Nästa vecka ringer de från fritidsjobbet och berättar om de vill träffa mig igen. Under tiden har då alltså mitt vikariat i klassen förlängts. På skolan har jag berättat om fritids, men sagt att det är ju lärare jag vill vara, men på fritids har jag mest sagt att jag "hoppat på" ett kort lärarvik, för att inte "bara gå och slå dank". Jag känner mig falsk hur jag än gör.

Det känns väldigt ödesmättat att tacka nej till möjligheten till en fast tjänst till förmån för ett osäkert vikariat. Skulle jag få tjänsten på fritids skulle det dessutom innebära den där yxan som gjorde att jag skulle ta färdigt de där resterande poängen...

Nå. Så ligger det till ungefär. De andra intervjuerna var också kortare vikariat, och dem har jag bokat av för att inte våndas ä n n u mera...

Hur hade du gjort om du vore i mina kläder Cyber-Kitty?

Lillebror klättrade i trädet igår och lyckades bryta båda armarna. Gips i tre veckor, på b å d a armarna. Hepp!

...så skall jag på ny anställningsintervju imorgon. Detta jobbet är jag inte speciellt pigg på, så det får jag säkert...