Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Jag levde i en illusion. Ursprungligen visste jag att det var så, men efter hand som tiden gick tänkte jag att den kanske var verklig i alla fall, att det var det yttre som var illusionen. Jag ville så gärna att det var på riktigt. Så sprack bubblan och verkligheten uppenbarade sig med full styrka. Rå och obönhörlig. Och det enda jag kan tänka är att jag önskar mig mina skygglappar tillbaka...
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [9]
Livelev skriver i en kommentar till inlägget Andra spelregler: Jag vet precis vad du menar. När man liksom stelnar, och börjar reagera på nutiden som om den var dåtiden, bara för att någonting nästan helt omärkbart triggat en försvarssystem... Skriv om det. Det är fler än man tror som delar den erfarenheten.
Jag skriver där om min ständiga känsla av utanförskap, av att inte räcka till, om att ständigt känna sig fel - och försöker beskriva en känsla som jag i inlägget liknar vid en allergi. Vissa händelser, reaktioner, tonfall sätter igång händelsekedjor som gör att jag rasar ned i svartaste svart, hamnar i en annan tillvaro - en gungande, farlig och bräcklig värld där ingen gräns finns mellan dröm och verklighet.
En bagatell naturligtvis - men i mitt inre har reaktionen satts igång. Maken, som givetvis inte har en aning om vad jag sysslar med ägnar sig åt mysigt helgslappande i tevesoffan, men vid det här laget är jag övertygad om att han i själva verket hatar mig. Jag känner mig äcklig och smutsig och fel. Ett vänligt ord i rätt sekund kan bryta det här - men problemet är ju att jag inte kan förmedla det som händer n ä r det händer. Hinner det gå en lång stund är jag på helspänn och tolkar precis a l l t som bekräftelse på att det svarta är sant.
Ibland kan det vara ett tonfall, ett plötsligt ljud, ett missriktat skämt - och plötsligt är jag någon annanstans. Hårda elaka händer gör onda saker med min kropp och själen skriker stopp, stopp, stopp och jag vill bara kura ihop mig, gömma mig, komma bort, bort från mig själv. Samtidigt som jag någonstans v e t att detta inte händer "på riktigt" så kan jag inte stoppa det. Det är som om jag måste igenom hela proceduren innan det sakta klingar av.
Ibland kan jag bryta det totalt. Om telefonen ringer, eller jag får oväntat besök - kan jag trycka på nödstopp och kvittra på och vara precis som vanligt, fast det innebär inte att något försvinner. Det finns där och skaver och gnager. Sådana gånger måste jag gå på sparlåga länge innan jag kan känna mig delaktig i livet igen.
Självskadebeteende skulle också kunna bryta det. Jag har börjat känna en sugande dragning åt det hållet. Kroppen är fel och skall straffas. Straffet genererar smärta, men en kontrollerad sådan. Jag aktar mig noga för detta, det är en gräns jag inte vill passera. Att knyta händerna och borra in naglarna i handflatorna hårt, hårt för att hålla fokus - där går gränsen. Jag har lärt mig strategier. Vissa dagar är en kattvätt i vasken bättre än en dusch. Kanske "fastnar" jag i duschen, och det vill jag inte riskera.
Samtidigt som kroppen kan vara äcklig och måste straffas lever jag ju i en tvåsamhet, med ett samliv som överstiger alla mina vildaste fantasier. Jag går från klarhet till klarhet och upplever sensationer som jag inte trodde var fysiskt möjliga. Det är njutning och värme och kärlek, åtrå och lust - alltihop på samma gång. Och jag förstår ju så väl att kontrasterna helt enkelt blir för mycket ibland, att hjärnan testar och vill spela spratt, att den söker fel, för att vaccinera mot besvikelse osv...
Det kan vara en doft, en känsla, ett ansiktsuttryck i en film - och poff, så är jag någon annanstans. Tack och lov har jag livslång träning i att dölja det. Synd att det inte delas ut Oscarstatyetter i vardagslivsskådespeleri. Fast maken, Någon, ser. På något märkligt sätt så ser han ändå, och märker. På något sätt tror jag faktiskt att han ser hela mig. Det som är j a g. Det är stort och förunderligt - och jag försöker tänka på det när jag tycker att han sänker tevevolymen f ö r mycket. Jag hoppas han ser att den trumpna gnälligheten, passiviteten, oförmågan att ta itu med praktiska saker kommer av en sådan där allergisk reaktion. Med rätt medicin kan man hålla sig relativt symptomfri som allergiker.
Posttraumatiskt stressyndrom och dissociation heter min allergi med ett finare ord. Man kan välja att kalla den det, eller allergi, skruttighet, eller märklig förkärlek för att göra hönor av fjädrar. Kärt barn har många namn.
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [18]
Om det är någonting jag inte klarar av så är det att stängas ute. Känslan av att något är fel, men man inte vet varför. Frågor som möts av tystnad, som för mig växer till svartaste skrämmande skräck. Något är fel, men vad?
Jag har ofta, ofta en gnagande känsla av att vara ”fel”, att inte riktigt passa in, att inte samma spelregler gäller för mig som för andra. Antagligen är det därför jag lider så svårt av bekräftelsesjukan. Antagligen har det sin fullt naturliga förklaring i min inte alltför solskensskimrande bakgrund. Både långt tillbaka och förhållandvis nyligen. Att under uppväxten utsättas för övergrepp som strider mot precis a l l t man fått lära sig om vad som är rätt och fel, som tigs ihjäl, trots upprepade försök att få hjälp av vuxna. De som skulle vara trygga, som skulle borga för att upprätthålla lugn och rättvisa.
Eller varför inte senare; att när man äntligen tror att man hittat rätt i tillvaron, plötsligt och chockartat inse att man levt i en bubbla av lögner, när barnens pappa som en blixt ifrån klara intet plötsligt säger: Jag älskar inte dig längre och har förmodligen aldrig gjort det. Jag har lånat en lägenhet och nu flyttar jag. Visst hade vi svårigheter, men inget som jag trodde var relaterat till oss. Jag trodde att vi hade landat, att vi hade hittat en tillvaro som var vår. En stabil grund att stå på, även om det stundtals gungade rätt rejält.
När jag läser på överlevarsidor märker jag att många med liknande bakgrund, delar denna känsla och denna onämnbara skräck. När vi pratade i min stödgrupp kände jag förståelse. Därför gör det så ont. Så outsägligt ont, när jag märker att folk i min närhet inte riktigt förstår. Inte riktigt ser vilka konsekvenser somligt agerande får. Hur jag blir liten, liten, liten – och dissocierar. Hamnar i ett tillstånd där jag inte k a n tänka logiskt, inte är mottaglig för förnuftsargument, där det mest enkla och uppenbara blir det svårast tänkbara. Jag kan inte vara lätt att leva med du Cyber-Kitty. Du kanske skall vara tacksam för att du slipper?
Jag brukar försöka förklara det som en slags allergi. Att man är allergisk mot nötter är ingenting man kan hjälpa. Hur gärna man än vill så k a n man inte äta dem, kanske är det till och med så illa att man inte kan vistas i samma rum som en som äter något med nötter. Sedan kan man vara mer eller mindre allergisk mot saker, och det f i n n s saker man kan göra för att förebygga en reaktion. Somligt funkar ibland, men inte i kombination med annat osv. Men allergikern kan inte rå för sin sjukdom, den är inte spelad. Den beror inte på egoism, elakhet eller överdriven pjoskighet. Vissa saker g å r bara inte, hur mycket man än försöker förebygga.
Sådant tänker jag på en solig septembersöndag. Vad tänker du Kitty? 
När min allergiska reaktion kommer, hjälper bara försiktig snällhet. Inkluderande värme. Kroppskontakt. Vänliga ord och tonfall. Överdriven tydlighet. Tills det går över, och jag blir som vanligt igen. D å, men inte förrän då, kan förnuftsargumenten komma. Och kanske kan man komma fram till någon slags "tillfällig astmaspray", som funkar förebyggande till en annan gång - för till skillnad från en nötallergiker så tror jag faktiskt att min allergi kan arbetas bort.
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [22]
Det här är ingen bra dag, ingen bra tid, trots lövsprickning och syrenernas tid och gullregnens månad och allt det där. Det kryper på insidan av huvudet, det gnager och tär och jag missförstås och missförstår, och kan inte förklara, inte förmedla, det som är viktigt för mig. Det framstår som barnsligt trams, som nonsensdetaljer, och jag låter det göra det. Samtidigt är det bra och underbart också; jag ingår ju i den där sammetsmjuka, bommulsomslutande tvåsamheten, den där man inte är ensam, när man alltid självklart är två, som lägger sig runtom när det gnager och knasterknarrar i hjärnan. Jag matas, tycks om, missförstås och accepteras, älskas rentav. Och det är ju det som är viktigt intalar jag min överhettade hjärna och försöker hitta fokus, försöker reda ut vilken av verkligheterna som gungar runt därute som är min, som är den verkliga, som har något solitt, som jag kan hålla fast i när det gungar, och var fan finns Pollyanna när man behöver henne?
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [5]
Den här såg jag med min stödgrupp igårkväll. Behöver jag säga att det inte blev mycket sömn inatt?
PREMIÄR
Silverfisken spelas på Institutet
2008-05-04 11:30
Teater I dag får uppsättningen av Silverfisken premiär på Institutet. Föreställningen skildrar ett barns utsatthet och överlevnad i en miljö fylld av övergrepp, svek och maktmissbruk.
Dramat är baserat på en skoningslös text som blottlägger hur ett barn upplever och genomlever sexuella övergrepp. Och hur, i brist på andra referensramar, droger, sexmissbruk, psykisk sjukdom och incest blir till det normala.
Silverfisken kom ut som en diktsvit 2007 och är Sofia Rapp Johanssons författardebut. I år tilldelades Sofia Katapultpriset för bästa debut. Just nu skriver hon på sin självbiografi Fia med Knuff och spelar in en visplatta.
I en fri tolkning för scenen har Silverfisken premiär på Institutet i Malmö med Åsa Widéen. Åsa är utbildad på Teaterhögskolan i Luleå och har jobbat på bland annat Göteborgs Stadsteater, Teater Bhopa, Dramaten, Sthlm Stadsteater, Teater Terrier och Institutet.
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [7]
Borde egentligen sitta djupt begraven i examensarbetet, alternativt fixa bröllopsinbjudningar. Istället sitter jag och läser om PTSD och dissociation, och det är skrämmande läsning...
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [1]
...skall jag iväg till min "stödgrupp". Dagens tema är: Att sörja det som hänt och det jag aldrig fick. Min spontana tanke är att skolka, men det kan jag inte eftersom det är min tur att ansvara för nyckel och närvarolista idag. Nästa tanke som ploppar upp är att jag måste hålla mig lite på min kant, kanske skoja till det lite, så det inte blir jobbigt. För oj, oj, oj vad sorgligt det skulle kunna bli annars... Jag tror inte att jag skall tänka så mycket på vad jag skall säga - det kanske bara blir värre då... Eller så borde jag göra tvärtom. Det är den som har hand om "grejerna" som börjar, dvs jag. Ingen återvändo där heller alltså...
Hur sörjer man något man inte känner till? Som man aldrig haft? Rätten till sina egna känslor, till sin kropp? En barndom där man blivit sedd och bekräftad? Förtröstan, tillit, förtroende? Den självklara grundtryggheten? Trösten när någon gjort en illa? Känslan av att höra till, att vara älskad för den man är? Jag vet inget om de känslorna - hur skall jag då kunna tala om att jag sörjer dem?
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [13]
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [1]
(24/9) Jag läser i mina "grupp-böcker" om minnen: Om du alltid har vetat att du varit utsatt för övergrepp, kan dina minnen handla mer om känslor än om bilder från händelsen. Andra överlevare kan rada upp detaljer från övergreppen som om de prickade av en inköpslista, men de har avskärmat sig helt från känslor. Om det är så måste minnena knytas samman med känslorna för att de skall kunna läkas. Jaha. Men hur? Det kan man ju liksom räkna ut med ena lilltån, att man måste knyta ihop känsla och intellekt. Men hur? Hur gör man då?
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [0]
Som den Duktiga Flicka jag tydligen envisas med att vara har jag givetvis i förväg lånat de böcker jag kommer att få på torsdag då min stödgrupp sätter igång. "Handbok för överlevare". Jag läser och läser och undrar om jag skall skratta eller gråta? Punkt efter punkt, och jag känner igen mig något så kopiöst... Det finns "listor" där man kan bocka av, och kolla i vilket stadie av läkningsprocessen man befinner sig, och listor över egenskaper och överlevnadsstrategier man tagit till under vägens gång. Det räcker med att känna igen någon, så "platsar man" att vara en som behöver boken. Jag känner igen så gott som alla...
Det tar emot Cyber-Kitty! Någonstans vill man, eller i alla fall jag, inte vara så uppenbar, inte vara så klippt enligt standardmallen. Kanske vill man helt enkelt att ens erfarenheter skall vara unika, eftersom det gör ont att tänka att det där hemska, svarta, som påverkar vartenda litet uns av tillvaron, skulle vara något som delas av andra... Eller så vill man bara vara unik i sin knepighet liksom. Jag läser om närhet, om avskärmande, om verklighetsflykt, om krass humor för att ta sig genom dagen, om den överdrivna uppmärksamheten, de ständigt närvarande, pejlande tentaklerna, om behovet av ett yttre kaos som speglar det inre, kontrollmani in absurdum, om kluvenheten mellan kropp, känslor och intellekt folk tror ju att jag menar det som en liknelse när jag säger att det inte sitter ihop ett endaste dugg hos mig, om avstängning, minnesluckor, känslan att vara en bluff som snart kommer att avslöjas, att aldrig riktigt duga till, att inte räcka hela vägen. Bäst att sitta i ett hörn med koll över alla in- och utgångar och om man brister i uppmärksamhet en enda liten sekund rämnar tillvaron och kvar blir bara ett skrik som om det väl bryter ut aldrig tystnar...
Det tar emot. Det tar emot något så erbarmeligt, men det är min väg den här hösten och jag måste gå den. Så är det.
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [14]
Det var en gång en liten flicka , vi kan kalla henne lillasyster, som var som flickor är mest. Hon bodde med sin mamma och sin pappa och sin tre år äldre bror i en lägenhet i stan. Ibland, på somrarna, bodde de i ett hus vid havet.
Så länge flickan kunde minnas hade hennes bror varit hennes värste fiende. Visst bråkar syskon, men det här gick liksom utöver det vanliga. Det tyckte flickan i alla fall. Fast hon hade ju inte så mycket att jämföra med. Förresten var flickan inte alls som flickor är mest. Hon var glad och söt och fin. Duktig på att sjunga och spela, på att rita, hoppa och klättra. På nästan allting faktiskt - fast hon blev alltid jämförd med sin äldre bror, som hade ett enda specialintresse: elektronik och datorer. På det området kunde han allt, redan som barn, mycket bättre än de flesta vuxna. Flickan var bra på det mesta, till och med väldigt bra, men inte superduperbra som storebror, och därför märktes hon liksom inte.
När hon kom till världen var han, enligt då närvarnde källor, mäkta stolt över att ha fått en lillasyster. Föräldrarna gjorde allt för att han inte skulle drabbas av syskonavundsjuka. Bland annat berättade mamman stolt att hon ofta lät lillasyster ligga och skrika tills storebror föreslog att de kanske skulle ta hand om henne. Förvånat berättar hon att det ofta tog ganska lång tid... När så lillasyster började ta mera plats, började gå och prata försökte storebror medvetet ta kål på henne. Han spred ut klotsar och vassa meccanodelar över golvet och byggde höga torn av bordet, en stol och en pall, hjälpte lillasyster att klättra upp och sade till henne att hoppa. Föräldrarna tyckte det var lite halvmärkligt, men väldigt företagsamt, som allting fantastiska storebror gjorde, och kontaktade en barnpsykolog. Som de demokratiska föräldrar de var berättade de naturligtvis för storebror att de skulle prata med en psykolog om honom, och då de under samtalet plötsligt hörde ett klickljud från mammans handväska, förstod de att storebror smugglat dit en bandspelare och spelat in samtalet. Åh, så företagsamt. Han ville så gärna höra vad vi hade att säga om honom pep de förtjusta föräldrarna och lät storebror höra samtalet. Så skulle han träffa psykologen. Tanken var att han skulle välja leksaker från en hylla. Skulle han välja en gosig nalle, eller en hård krigsleksak? I rummet fanns även en sandlåda och tillgång till vatten. Storebror synade läkaren uppifrån och ned och frågade henne om hon inte var klok, som lät små barn slabba med vatten när det fanns ett ojordat vägguttag inom "stänkhåll". Psykologen log och höll masken och förklarade att det var för att när de små barnen hade lekt med sanden behövde städerskan kontakten för att koppla in sin dammsugare. "Ha" sade storebror. "Såpass mycket sladd har hon väl att hon kan använda uttaget där borta." Ofta berättad anekdot i hemmet.
Föräldrarna gav upp psykologkontakten, pöste över storebrors fiffighet och nonchalerade sin eventuella oro över lillasysters vidare öden... Så långt tillbaka lillasyster kunde minnas fanns storebror där som ett ständigt hot. Han knuffades, väste fram hotelser över vad han skulle göra med hennes nalle om hon inte gjorde som han sade, skrämdes, slogs - men alltid alltid när ingen vuxen såg. Lillasyster insåg snart att det var bättre att försöka hålla sig undan än att lipa eller skvallra. Det gick ändå aldrig att bevisa.
När hon fick en gammal stereo på sitt rum, byggde storebror en slags timer och spelade in "spökljud" med hemska ekon, som gick igång mitt i natten på lillasysters rum. Luttrad som hon var tänkte hon att det säkert var storebror som gjort något, men han sov som en sten i sin säng... Återigen en rolig anekdot.
Syskonen kunde aldrig vistas på samma ställe samtidigt. Det blev alltid bråk och kiv. Eftersom storebror var så speciell skickades lillasyster ofta till mormor och morfar, där fick hon en fristad, en chans till lite lugn och ro. Hemma gick hon ofta och gärna upp till farmor som bodde en trappa upp, eller till vem som helst av grannarna, bara inte hemma. Hon vistades gärna i vuxnas närhet, och anmälde sig tidigt till precis varenda aktivitet som fanns, scouter, simträning, roddklubben, sångkören, en frimärksklubb på biblioteket...
Storebror var så speciell. Så unik, så fantastisk. Lillasyster var vanlig och tråkig. Visst lärde hon sig att läsa vid 3,5-års ålder. (också ett sätt att komma undan - verklighetsflykt in i böckernas värld. Före fem års ålder hade hon slukat varenda bok i föräldrarnas bokhylla...) - men storebror byggde robotar som fungerade, och förklarade för personalen på NK:s musikavdelning varför deras tjuvlarmsanorning lätt skulle kunna forceras av en inbrottstjuv, och hur de skulle kunna justera den så det blev säkert. Han byggde egna datorer medan datorer fortfarande var stora som tröskverk och väldigt unika. Och när familjen fick sin första ABC-80 (med kasettbandspelare) gjorde han Basic-program som fick vuxenvärlden att häpna. (vid tolv års ålder lånades han ut, till en fysiker i Camebridge, efter rekommedationer från hemortsuniversitetet som han redan skräddarsytt program åt) Skolan var däremot inte intressant. Trist och en massa människor. Lillasyster älskade skolan. Kul och en massa människor. Hon var bäst i alla ämnen i sin klass, men storebrors lärare ringde föräldrarna och beklagade sig över att han ställde frågor om fysik och elektronik på en nivå som han omöjligt kunde besvara.
Fortfarande tog storebror varje tänkbar chans att skada och skrämma sin syster. När han började komma upp i puberteten kom han på det ultimata sättet...
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [5]
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [3]
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [3]
Efter bananskridskoåkandet förändrades hotbilden mot flickan. Storebror hade fått ett nytt vapen. Han tafsade. Han drog i hennes underbyxor. Ibland luktade han på dem på ett äckligt sätt. Han slog henne och nöp henne i underlivet, men det var fortfarande mest som en ny form av "ret". När flickan ilsket, högljutt och väldigt handgripligt protesterade (för det gjorde hon, och det kändes någonstans skönt för henne att veta när hon blivit stor och trasig, att hon hade en väldig integritet som barn. Det krävdes lång träning för att knäcka henne...) var han fullständigt oförstående. Men snälla nån - jag rörde henne knappast ju. Jag kittlade henne. Får man inte skoja? Lillasystern var så dramatisk. Föräldrarna och brodern var fullkomligt eniga om att hon överreagerade för minsta lilla. Om hon skulle få vara med fick hon inte hålla på att ställa till scener på det viset.
Nu var inte storebror så urbota korkad att han gjorde något när han kunde ertappas. Ibland när de ex åkte bil kunde han systematiskt peta lite, lite, liiiite på flickans arm. Igen, och igen, och igen. Om man ständigt är på helspänn och van att vara utsatt, gör sådant rätt så ont ganska snabbt och naturligtvis "bar flickan sig åt", och skrek att han skulle sluta, att de vuxna skulle säga till osv. Men det var alltid hon som hördes. Brodern satt så fint på sin halva, och kunde sanningsenligt demonstrera exakt hur han "råkat" nudda hennes arm. Bara så här. Det kan faktiskt inte göra ont. Eller hur? Flickan muttrade med ilskna tårar i ögonen att det i alla fall hade gjort det så det så, och att det faktiskt var hennes arm, och hennes halva av baksätet och att hon faktiskt inte ville bli petad på. Ibland tvärstannade pappan bilen och undrade om det kunde få vara lugnt nu, eller om det var någon som hellre ville promenera hem. Mamman bara suckade. Det var hennes bästa vapen. Hon suckade alltid, och vände demonstrativt ryggen till. Var det riktigt illa så snöt hon sig...
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [4]
