Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Jag skulle vilja skriva ett långt inlägg om familjeband, om förväntningar och besvikelser - men det får anstå till en annan gång. Tankarna snurrar runt för mycket i mitt huvud just nu, och kanske skulle jag prova att faktiskt tänka efter lite innan jag bara knattrar loss för en gångs skull...
Men det är uppenbart att jag går omkring med någon slags idelaiserad bild av hur en familj "ska" vara. Särskilt min då. Gång på gång dras skygglapparna bort och jag inser att bilden inte alls stämmer. Jag blir lika förvånad och besviken varje gång. Är det inte märkligt?
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [8]
Med risk för att vara tjatig; Idag kommer di! Hondjursongarna!!!
Storasyster, som börjat trean (!!!) med slöjd och engelska. Lillebror som är "äldstebarn" på dagis nu och som skall börja på fotboll som kompisen.
Ofta, ofta när de är här kan jag önska dem dit pepparn växer. Nå, inte för gott, och inte på riktigt egentligen - men en liten stund. Bara tillräckligt för att man ska få höra vad man själv tänker ett litet slag; för att kunna följa sin egen tanke till slut.
Jag vänjer mig tydligen aldrig vid den här varannanveckastillvaron med barnen. Kontrasterna blir knivskarpa. Längtan, saknad och tomhet - och så plötsligt - "poff" - full rulle. Alla växlar samtidigt - och så, p r e c i s när man hittat lunken igen, så - "poff" - borta.
Att exet och jag inte har någon kontakt, och en minst sagt dålig relation, bidrar naturligtvis. Men inte farao kan man vara förälder på halvtid liksom. Jag är mamma till mina barn nu och alltid, oavsett om de är hos pappa eller inte. Sedan v i l l jag ju att de skall vara hos sin pappa också, att de skall ha tillgång till oss båda, att de inte skall behöva utsättas för pressen att välja. Att välja innebär ju också att välja bort, och det borde alla barn få slippa.
.jpg)
Maken bloggar om sjukförsäkringen och ett förändrat samhällsklimat. Jag läste också artikeln han refererar till, men känner att resonemanget kräver fler dimensioner. Det är så lätt att tänka fyrkantigt, i termer av svart och vitt. Jag säger inte att det är det maken gör - men många i debatten. Det måste finnas flera val, som tar fasta på människors individuella behov. Är jag blind kan jag inte köra bil - men jag kan en massa annat. Som döv kan jag inte vara telefonist - men en massa annat. På en skrivbordsstol märks det inte om jag är rullstolsburen osv.
En före detta "vad-som-helst" som drabbas av något, som omöjliggör en fortsatt karriär inom samma yrke, kan kanske göra något helt annat. Inte nödvändigtvis på heltid, och inte nödvändigtvis alls detsamma. Och att se människor hamna helt utanför samhället, i långa nedåtspiraler av bidragsberoende och otillräcklighetskänslor kan omöjlgt bero på vilja att fuska till sig några förmåner. Alla behöver känna sin plats i tillvaron, känna sig behövda, nyttiga, att de drar sitt strå till stacken osv.
En vän till mig går sjukskriven sedan länge, för en mängd olika saker. Komplicerad och stundom diffus värkproblematik och en ganska tung ryggsäck som yttrar sig i ett inte alltid filbunksartat psyke. Klart som sjutton att hon inte skulle kunna jobba som grovarbetare, inte heller som konsumkassörska - men hon har så mycket i sig som skulle kunna gynna så många, generera så mycket till samhället. Varför inte skippa några av de som skickar henne på en massa meningslösa utredningar och i stället anlita någon form av "möjlighetskonsult" som kunde se lösningar istället för problem. Vad kan vi göra för just henne? Hur kan vi hjälpa just henne att få lite människovärde tillbaka?
Då kommer såklart genast en ilsket gapande kör av röster som hävdar att de minsann fick klara sig själva, att inte de hade någon som hjälpte dem osv, och fyyyyy vad orättvist osv i det oändliga. Men vore det verkligen det? Samma röster skriker ju lika högt om folk som bara går hemma och slår dank och parasiterar på samhället.
Det är sådant resursslöseri!!! Och (när jag nu ändå är i farten) alla invandrarakademiker. Hur korkat är det inte att låta dem stå utanför arbetsmarknaden?! Såg en film för ett tag sedan, "Dårarna stängs" tror jag den hette om en pappa som var hjärtkirurg och jobbade som tunnelbaneförare. Eller som mamman i "Kalla det vad fan du vill" som är kärnfysiker från Iran och blir anvisad en plats som barnskötare. Vad kostar inte sådan idioti ett samhälle egentligen? Ibland fattar jag bara inte.
Nå det här blev onyanserat och hastigt hoprafsat. Artikelförfattaren ovan frågar vem som har bestämt att det skulle vara ett tecken på höjden av omtanke att döma ut folk som arbetsoförmögna egentligen - och det kan man ju verkligen undra. Hon har ett exempel på en förtidspensionerad man som extraknäcker som barnvakt. Svart naturligtvis. Det är ju sjukt - när systemet är uppbyggt så att den typen av fiffel lönar sig.
Jag vet många som gör så. Sjukskrivna och långtidsarbetslösa som gör "lite annat vid sidan av" - och jag klandrar dem inte. Slantarna är få, och kan inte vändas på hur många gånger som helst - står man utanför samhället är det inte konstigt att man gärna försöker hålla näsan över vattenytan. Men det skulle ju inte behövas!!! Det är kanske ungefär det både artikelförfattaren och Maken säger - men jag tyckte ändå det lät kallt och hårt på något sätt. Jag tror inte kvinnan som ondgjorde sig över att kanske tvingas söka arbete, hade något emot att arbeta egentligen, bara emot att slita ut sig, att utföra uppgifter som syntes henne oöverstigliga. Ja må vara naiv - men jag tror både på människors inneboende godhet och vilja att sträva mot det som är rätt.
Fast nu skall jag söka jobb, och om några timmar hämtar jag barnen.
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [10]
Det är oroligt i hondjurssläkten; min lilla moster har fått ett allt annat än välkommet sjukdomsbesked. Det som från början bara var "nåt med tarmarna" som skulle lösas med att de opererade bort en liten bit, som tillfälligt skulle leda till att hon fick en påse på magen har plötsligt visat sig vara en elakartad tumör som antagligen spritt sig till lymfan. Påsen sitter där den sitter, och nu väntar minst ett halvårs cellgiftsbehandling.
Hennes man, den fryntlige skånsktrygge lantbrukaren skulle inte klara sig en sekund utan henne! Hon är en sådan där effektiv människa som ofta verkar i det tysta. Inte mycket väsen kring sin egen person, men oerhört duktig på allt hon tar sig för. Min mamma, som tekniskt sett är äldst brukar kalla henne sin lilla storasyster. En värld utan henne skulle te sig minst sagt märklig...
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [6]
Så finns hon inte mer. Min mormors storasyster, som alltid funnits där, någonstans i periferin, som en trygg förankring bakåt till den delen av barndomen som är ljus och samhörighet och som en länk till den delen av släkten som är musik, värme och gemenskap.
Hon som lärde mig att göra stämsväng i de skånska "fjällen", dvs bondens mycket svagt sluttande åker vid torpet. Hon som ringde ibland och diskuterade litteratur, även efter åttio fyllda, som hängde med på kultursidorna och älskade poesi...
Som chockade exet på ett släktmöte, strax före vårt bröllop, med att göra som Martin Ljung i den där sketchen du vet Cyber-Kitty: Nu är jag gammal, men när jag var ung kunde jag göra såhär, och så slår han en frivolt. Som ung tävlade hon i truppgymnastik, i OS till och med, fast vallonblodet gjorde att hon inte ansågs tillräckligt arisk för att få gå med i intågsmarschen (ja, det var alltså när Tyskland hade OS, i slutet av trettiotalet).
De senaste året har hon legat konstigt förvriden, som ett kolli, oförmögen att uttrycka vad hon velat, blivit matad och omskött som ett spädbarn, så egentligen försvann hon då, när sjukdomen kom. Nu kom döden som en befriare, och hennes barn satt runt henne och höll handen - det var som att blåsa ut ett ljus sade de...
Begravningen var ljus och gemenskap, sång, glädje och generationer tillsammans. Tre generationer Hondjur + fästmannen (!) deltog. Hans farhågor, att vi plötsligt skulle brista ut i sång stup i kvarten besannades till fullo. Min släkt består till stora delar av musiker i mer eller mindre professionell form, och när vi träffas så sjunger vi!
De flesta bodde på samma hotell, ett charmigt ställe, med många vinklar och vrår. Middagen hölls där på kvällen, och hade vi inte tinat upp efter kyrkogårdens iskyla när öronen som vette mot det blåsiga havet krasade av köld, så gjorde vi det snabbt av mat, värme, sång och gemenskap, och jag känner det igen, som jag gjorde efter sommarens släktmöte; jag är en del av en självklar gemenskap. Det finns människor som är som jag, där jag hör hemma!
Då gör det inget att man får sitta många, många timmar i bilen hem, där blixthalkan gör att man får köra 40km/h på motorvägen. Det var varmt och gott i bilen. Fästmannen (!) körde försiktigt och fint och i baksätet satt mamma och mormor och berättade minnen. Jag kunde luta mig tillbaka och bara känna att jag fanns.
Det var en trevlig begravning, om man nu kan säga så om den sortens tillställning. Bara synd att mormostern inte kunde vara med; hon hade gillat det!
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [8]
Vi hittade ett gammalt kasettband hos mamma, där min morfar bland annat läser julevangeliet och sjunger julsånger. Ursprungligen spelades det in som en jul-hälsning till min morbror och hans fru, som bodde utomlands några år i mitten av sjuttiotalet. Det var en märklig känsla att höra det. Den där rösten, som jag skulle känna igen bland alla andra röster, läsandes texten som man kan så väl, utan vilken det helt enkelt inte blir jul. Fast varje år, när någon annan läst den känns det lite, lite fel. Det skall ju vara morfar! Som när Ronja försöker sjunga vargsången för Birk i björgrottan, men avbryter sig mitt i. Det skall vara Lovis...
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget. I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba. I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag! När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss. Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.
Och nu var det det: morfars underbara tenorstämma, kom som genom en reva i tiden, rakt in i hjärtat, som en hälsning från en svunnen och lyckligare tid. O helga natt, O du saliga, Stilla natt (där jag kunde höra mig själv i bakgrunden, en ljus liten barnaröst som stolt sjöng altstämman). Ja det var i sanning en förunderlig upplevelse, som gav mig precis, den rätta julkänslan, trots den totala frånvaron av hondjursbarn. Den rösten Cyber-Kitty! Den rösten skall det vara och ingen annan!!! Jag skall göra tusen kopior av det bandet, så att det aldrig aldrig försvinner!
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [2]
För det första: Det är väl märkligt hur snabbt man vänjer sig vid nya saker, ifall de är bra vill säga. Så till den milda grad att man knappt kan föreställa sig hur saker var förut? Och om tillvaron eventuellt återgår (tillfälligt) till det, som tidigare var vardag och självklarhet, känns det märkligt och nytt, fast det egentligen borde vara precis tvärtom...
För det andra: Hur kan det komma sig Cyber-Kitty, att man (jag) kan ta sig igenom den ena katastrofen efter den andra, förhållandevis intakt, men inte riktigt kan hantera det som är bra?
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [15]
Idag känner jag mig helt urblåst. Känslomässigt bakis efter gårdagens anspänningar. Jag har sovit som en sten, men känner mig ändå inte ett dugg utsövd. Har tjattrat i telefon halva förmiddagen och nu väntar långa pliktlistan med allt jag borde göra innan barnen skall hämtas vid fyrasnåret. Funderar över om inte precis alla punkterna på listan, utom möjligen punkten "äta frukost" (som jag inte kommit till än), skulle kunna skjutas upp till senare tillfälle...
Inte konstigt att jag aldrig får något gjort...
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [1]
I mina "gruppböcker" står att det är bra om man försöker inventera det man har runt omkring sig, som är bra. Jag kan tänka mig att man även menar de människor man har omkring sig, som faktiskt tycker om en. Det är så lätt som överlevare att bara se allt från den svarta sidan, och tänka att ingen tycker nog om mig egentligen osv...
Idag vaknade jag (som nästan jämnt nuförtiden) bredvid Någon. Bättre uppvaknande kan man inte tänka sig, och där finns bara, bara positiva saker att säga. Det är tillit och förtröstan, gemenskap, allvar och skoj i en perfekt mix, en självklar samhörighet, en attraktion som bara växer sig starkare och starkare...
När posten kom, låg där ett brev med en chokladkaka från Lantisen. Min mycket speciella väninna, som pratar om möjligt, ännu fortare och mer än jag, och som jag tycker så oerhört mycket om. När hennes son skulle döpas häromveckan bad hon mig sjunga på dopet. Inte för att jag sjunger så himla vackert, utan för att det var jag. Det är stort...
Varannan torsdag när jag skall till stödgruppen kommer Mirakelkvinnan, och passar barnen. Ja - jag går på stödgrupp varje torsdag, men det är bara varannan gång som jag behöver barnvakt. Hon har slutat i kören som hon sjöng i på torsdagar för att kunna komma och vara barnvakt till hondjurstrollen, för att hon vill mig väl, och tycker att jag skall gå den här gruppen. Min storasyster! Även om vi tekniskt sett inte är ett dugg släkt, och hon är yngre än jag...
Och på den nya roliga svenskakursen går också min skrivkompis från förr-förra terminen. Hon bytte, för att hamna i samma grupp som jag. Det betyder oerhört mycket att ha en kompis i skolan, alltså en som man verkligen gillar på riktigt. Någon som noterar ifall man är där, eller inte, som självklart tar papper och antecknar om man av någon anledning är borta, som "paxar" plats i föreläsningssalen, som hämtar kaffe, eller väntar in när man skall ut på rast osv...
Så visst har jag saker att vara tacksam över! Och någonstans, när jag tänker så, inser jag - och inte b a r a med hjärnan (och d ä r någonstans ligger den stora nyheten), att alla dessa människor faktiskt inte skulle g ö r a alla dessa grejer, om jag vore hälften så fruktansvärd som jag själv får för mig...
Nu får du ursäkta Cyber-Kitty att det är "fel" filmklipp, men det är Julie Andrews som sjunger och det är ju liksom hufvudsaken - eller hur?
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [3]
Snart kliver min mamma på flygplanet som tar henne till andra sidan jorden, till platsen där hon plötsligt blir farmor istället för mormor. Hon är glad, och familjen som möter henne är glada, och jag vattnar hennes blommor och tar in posten med oerhört motstridiga känslor...
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [10]
Jag är så vansinnigt trött på att inte ha några pengar så det finns inte!!!
Att inte kunna köpa sådana kläder jag vill ha, inte den mat jag tycker är god, att inte kunna laga eller ersätta det som är trasigt, att inte kunna resa någonstans ifall jag vill, att få magnip när jag ser brevbäraren, eller när det är dags att gå till tandläkaren. Att inte kunna köpa en ny cykel åt storasyster eller skridskor, eller saccosäckar till hennes rum!
Pengar gör ingen lycklig - det är sant. Men tillvaron blir f'*n så mycket enklare om man slipper väga varenda liten utgift på guldvåg. Mirakelkvinnan fyller år, och jag vill köpa en fin present åt henne. Lantisens son skall döpas - samma sak där. Jag vet en hel massa saker som de hade blivit glada för, och som hade varit roligt att ge bort, men istället blir det halvtaskiga nödlösningar som vanligt...
Jag är duktig på att rätta mun efter matsäck. Det är praktiskt taget omöjligt att överleva på den budget jag och hondjursbarnen gör. Ändå är vi alla tre förhållandevis välnärda, och vi har kläder och saker, bor bra. Vi har till och med bil och lantställe. Att vi antagligen skulle hamna långt, långt under fattigdomsstrecket är det få som skulle gissa, även om jag gnäller ibland över ekonomin.
Jag kan koka soppa på en spik, jag handlar när det är billigt och tar glatt emot avlagda kläder och saker till både mig och barnen. Då kan man inte välja. OK - en orange jacka till storasyster. Hon hade kanske hellre velat ha en blå, men visst, orange är ju också en bra färg, och den är ju rätt ok. Lillebror är stolt över att ha syrrans mössa, och att regnkläderna är alldeles för stora är ju bara charmigt. Barn växer ju, och ärmarna kan vikas upp.
Egentligen är det inte ett dugg synd om mig. Jag brukar försöka tänka att jag faktiskt har fler tillgångar än skulder. Jag har en lägenhet, ett torp och en bil, och värdet på det överstiger (om än med knapp marginal) än så länge både studieskulder och gigantlånet till mamma, men det kostar på att alltid, alltid behöva tänka kronor och ören.
Att gå till lekplatsen, eller cykla till havet, eller göra en utflykt till skogen är lika roligt som att åka till nöjesparken. Man kan ta med vattenflaska och ett paket kex (inköpta på Netto eller Liedel till extrapris). Äpple är visst lika gott som mango, och vindruvor blir ändå bara klämda i väskan... Den här tandkrämen, eller det här shampot är inte lika bra som den sorten som finns hemma hos pappa (som bara köper kravmärkta, ekologiska, svenskproducerade matvaror, och märkeskläder av naturmaterial) men deeet är ju inte så viktigt.
Jag skulle kunna hålla på precis hur länge som helst. Jag vill så mycket, både för barnens och för egen del, men just nu känns det som att precis allt, allt kostar pengar. Och jag är intutad sedan födseln att den som icke arbetar skall icke heller äta, och i ditt anletes svett skall du tjäna ditt bröd osv... Just nu har jag ingen inkomst alls. CSN behagar bråka med mig och jag lånar, och lånar och lånar av mamma. Torpet behöver repareras, det är ett stort hål i ena vindskivan och vattenpumpen har gått sönder. Något behöver fixas med avloppet, och gör man inte det riskeras vite på hutlösa summor. Antagligen får jag låna ännu mer av mamma - men hur skall jag kunna med att beställa dit hantverkare för pengar som jag inte har?
Antagligen borde jag sälja torpet medan det fortfarande går att få något för det. Har jag inte torpet behöver jag inte bilen heller. Jag skulle få en slant att leva på, och många utgiftsposter skulle försvinna. Men jag vill inte!!! Jag vet att det är vansinnigt och Luther sitter på min axel och väser sin stränga katekes med gammaltestamentlig stämma (hur nu Luther kan vara gammaltestamentlig) och jag blir barnsligt tjurigt trotsig. Jag vill inte!!!
Det är inte så mycket jag vill ändra egentligen. Och får jag bara en examen och ett jobb någon gång så klarar jag mig fint. Det skulle ju vara skit om det inte går att trampa vatten lite till. Hålla näsan över ytan och trolla med knäna. Men tråkigt är det, och mycket energi tar det. Idag fick jag i alla fall lite lön från min praktikskola och jag tänkte cyniskt att det kanske räcker till sisådär en sjättedels vattenpump. Bra. Då är det bara resten kvar...
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [19]
Insåg igår med skrämmande tydlighet att det är exakt en vecka kvar till min tenta. Med tanke på att jag egentligen inte läst alls, är det ingen trevlig tanke. Jag har mest funderat över matematik ur ett didaktiskt/pedagogiskt perspektiv, och nu inser jag, när jag kollar gamla tentor, att tanken är att jag faktiskt skall räkna en massa tal också. Kan man få 50p på en tenta skulle jag i nuläget kamma in max 10. Inte bra.
Och så undrar jag vad det är med onsdagar som gör att jag drabbas av bloggtorka då?
Var på mitt pratställe igår och min "pratsnubbe" berättade att han kommer att sluta till årsskiftet, så jag tyckte inte att det kändes lönt att dra upp en massa jobbigheter att prata om. Berättade istället om allt som var bra, och fick mycket riktigt en massa positiv bekräftelse på hur modig och bra jag är, som tar tag i saker, och hur mycket bättre, och mer närvarande i mig själv han upplever mig nu, jämfört med hur det var när jag började komma dit och prata...
Klart han säger så, när det bara är bra saker jag tar upp. Visserligen var allt jag sade sant - men jag hade lika gärna kunnat ta upp andra saker, lika sanna, som hade fått mig att framstå som veckans psykfall... Det är knepigt det där. Sanning är verkligen ett relativt begrepp.
Mest vill jag bara strunta i alltihop nu, inte prata, inte tänka på att jag borde se till att hitta en "riktig" terapeut, inte gå till gruppen och tragga en massa jobbigheter, definitivt inte säga något på pratstället där de ändå inte tar upp det man kommit överrens om och som ändå slutar innan man hunnit börja. Inte läsa mer i jobbiga böcker, och absolut inte skriva något, eller ens tänka på jobbigheter.
Jag vill sticka huvudet i sanden. Vila i att känna mig sedd och accepterad. Göra glada, "normala" saker, utan att alltid tänka så himla mycket. Leka med mina barn och vara en sådan där glad och lugn mamma som är tryggt förutsägbar och alltid har ett litet vänligt ord till över, och som aldrig skriker så något slocknar i ögonen på småtrollen i pressade situationer. 
Jag vill sova gott om natten och veta att jag är jag, och att det är Någon som ligger bredvid mig i sängen, och att inga, inga monster kan komma och ta mig då. Och framför allt vill jag inte, inte tänka, inte glida bort i någon parallell verklighet. Jag vill vara närvarande här och nu, och som Madicken brukar säga: känna livet i mig. Är det för mycket begärt Cyber-Kitty?
Just nu är jag nog mest bara trött på att vara jag. Jag sitter här rakt upp och ned och gör absolut i n g e n t i n g. Jag har en lista med en miljon punkter, på saker, som både brinner i knutarna och är ordentligt försenade, men jag tar inte tag i någonting. Och så någonstans mitt i allt detta är jag ju egentligen ganska glad. Hur farao går det ihop? 
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [3]
En riktig skitmorgon idag! Men tre koppar kaffe och fyra chokladcroissanter senare ser jag ljusare på tillvaron igen! Hur artar sig din dag Kitty?
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [6]
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [1]
Dagens tema på samtalsgruppen är "Förmåga att känna tillit".
Samtidigt som jag skulle kunna orera precis hur mycket som helst om ämnet, känner jag att jag inte har något att säga. Tillit - vad innebär egentligen det? Att lita på andra människor? På vilket sätt, på vilket plan?
Jag kan nog delvis verka som om jag har i det närmaste totalt förtroende för mina medmänniskor. Samtidigt sitter det förtroendet ganska löst. Är det förbrukat så är det, liksom. Men det är inte nödvändigtvis så att medmänniskan ifråga upplever någon direkt skillnad; jag uppför mig antagligen ungefär likandant i alla fall.
Samtidigt litar jag inte på någon. Själv är bäste dräng. Världen är stor och hotfull; skall något ordnas får jag fixa det själv. Är någon vänlig och hjälpsam emot mig blir jag genast misstänksam; varför nu detta helt plötsligt?
Det är knepigt det där...
Känner du tillit till andra människor Cyber-Kitty?
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [17]
Jag skall till mitt "pratställe" om en stund, och jag bävar inför dagens samtal. Det blev så fel förra gången. Jag hörde liksom mig själv gå "på tomgång" och pladdra på om en massa saker som var bra, (och sådana finns det många) men inte alls något om det vi faktiskt bestämt att vi skulle prata om. Jag blev inte så lite besviken på "pratkillen" och inte minst på mig själv, att vi bara satt där liksom och tog upp tiden med tomprat...
Denna gången har jag försökt att inte tänka alls, att inte göra mig några förväntningar inför dagens samtal. Utan förväntningar blir man ju inte besviken liksom, men det är klart att de finns där någonstans ändå. Jag har känt hur hjärnan gått på högspinn de senaste dagarna - och hur jag omedvetet går och maler allt det där jag skulle vilja säga, men inte kan, inte törs, inte orkar...
För jag vill ju bara leva här och nu. Känna, finnas och njuta. Se och bli sedd. Vila i känslan att vara okej ändå liksom, knepigheter eller ej... Och jag är så hjärtinnerligt trött på den här Hondjurshjärnan som konstrar och spökar på alla håll, som inte tillåter mig att må bra, att vara glad. Som viskar i mitt öra, att det aldrig kommer att funka, att sådana som jag borde dra täcket över huvudet och krypa tillbaka till sitt äckliga gamla hål, och inte försöka göra sig förmer, inte försöka leva. Tomgång räcker så bra. Till och med sparlågeläge är för mycket begärt för dummisar som jag...
Jag åker berg-och-dal-bana i känslotåget. Njuter och våndas, skrattar och har ångest, allt på samma gång - och det tär på krafterna. Och någonstans inser jag ju att det kanske måste få vara såhär lite nu.
Jag har börjat en inre resa, en process, som, hur gärna jag än vill, inte kan stökas undan på fem minuter. Jag vänder och vrider på mitt förflutna, lyser i de mörkaste vrårna och hänger ut mig själv på tvättstrecket, till allmän beskådan. Har man livstids erfarenhet av hemlighetsmakeri och känsloförnekande, historieförfalskning och självpåtaget martyrskap kan man liksom inte sopa bort det i en handvändning och det är ju faktiskt så att just nu, har jag kopplat på "livsknappen" och tillåter mig själv att känna lite, att försiktigt våga hoppas, att leva lite.
Såklart att när de goda känslorna kommer upp till ytan får de sällskap av de andra, de svarta, de som inte fått komma fram på så länge (om ens någonsin). Det finns liksom inget mellanläge, jag hittar ingen balans riktigt. Och hjärnan förstår att det kanske måste få vara så, att det måste få ta sin tid, att det inte finns några genvägar.
Varje resa börjar med det första steget, och jag har kommit flera steg på väg nu. Jag läste i en bok om överlevare, att Det värsta har ju faktiskt redan hänt. Det är trösterikt att tänka på. Det värsta har ju redan hänt, och nu kör vi. Det finns aldrig några garantier för vad som kommer att hända; jag åker i min berg-och-dal-bana, upp och ned. Det är läskigt, och spännande och finns många mörka tunnlar. Men man kan inte hoppa av i farten - då slår man sig fördärvad. Jag sitter i vagnen - säkerhetsbältet är på - och någonstans är det ju faktiskt roligt också...
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [12]
