Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Nu har vi äntligen gjort det. Dottern och jag, utrustade med varsin stooor godisskål, kuddar och filtar i soffan. Alla andra, dvs mina barn i första klass, och hennes kompisar i trean - har sett både ettan och tvåan, och de flesta den tredje också. De pratar om vem de vill föreställa osv, och vi fattar i n g e n t i n g. Eller fattaDE ingenting skall jag kanske säga. Förfluten form. För nu har vi också gjort det. Sett High school Musical.
Och jo - den var precis exakt, så kass och förutsägbar, som man skulle kunna tippa. Men det gör liksom ingenting - för nu har vi sett den!
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [10]
Jag kan egentligen inte säga riktigt när jag lärde mig läsa, däremot kan jag exakt erinra mig hur det gick till när det upptäcktes att jag kunde läsa; det var på sportlovet, ett par månader innan jag skulle fylla fyra år. Jag var på landet hos mina morföräldrar, och vi satt i bilen, på väg hem efter att ha uträttat ärenden i det närliggande samhället. Jag satt i baksätet och bredvid mig i bilen stod en korg, med mormors påsar. Jag tittade på påsarna och frågade vad hemslöjd var för något. Mormor började förklara, men avbröt sig mitt i en mening och frågade varför jag undrade det. "Jo, för det står ju det, här på påsen" sade jag. Morfar stannade bilen, och jag minns deras häpet misstrogna ansikten vändas bakåt mot mig, mitt i bilen. "Vad står det här då"? frågade morfar och pekade på någon av de andra påsarna, och jag, som tyckte att det var en märklig fråga, svarade snällt.
Utan ett ord startade morfar bilen igen och körde fram till torpet, gick bort till bokhyllan och tog ut en bok ? en handbok i vett och etikett från förra sekelskiftet, slog upp den och sade: "Läs!" Medan jag läste ringde han hem till mina föräldrar och sade: "Är ni medvetna om att er dotter läser lika fort som ni och jag?"
Jag förstod inte alls varför detta faktum väckte sådan uppståndelse; jag hade ju alltid kunnat läsa. För mig var det inte märkvärdigare än att jag kunde svälja, blinka, eller hoppa på ett ben. Tydligen har jag alltid varit väldigt nyfiken på skriven text, och ständigt frågat: "Vad står det där?" och jag älskade när någon läste högt för mig. Putte i blåbärsskogen var en av storfavoriterna, och den kan jag fortfarande i princip utantill. Elsa Beskow överlag, Hattstugan, Tomtebobarnen, Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Nalle Lufs av Gösta Knutsson, Teskedsgumman och Pelle Svanslös var också favoriter.
Jag kom tidigt in i bokslukaråldern, och läste allt jag kom över. Mina föräldrar sade att jag fick läsa alla böcker i deras bokhylla utom Anne Franks dagbok, vilken jag givetvis genast gav mig i kast med, i ficklampsbelysning under täcket. Jag missade totalt det hemska i berättelsen, utan fascinerades istället över hur familjen inredde sitt liv där på vinden bakom sin hemliga bokhylledörr där man måste röra sig tyst under dagarna, och fick maten smugglad till sig.
Jag läste Lilla huset på prärien-böckerna, Anne på Grönkulla-serien, Kulla Gulla-böckerna och Fröken Sprakfåle. Femböckerna, Biggles, Jules Verne, Barnen i nya skogen, Den hemlighetsfulla trädgården, Astrid Lindgren, Ivar Lo Johansson och Moa Martinsson. Jag älskade berättelser om hur folk hade det förr i tiden, allt från Astrid Lindgrens sorgliga sagor om barnen i Sunnanäng, som frös och svalt och stapplade sig fram genom snödrivorna till skolan där de fick kalla potatisar att äta medan handlarens pojke hade plättar.
I skolan fick jag sitta "på kliniken" som det kallades och läsa Röde Orm (den tjockaste boken de hade) medan mina ett år äldre klasskompisar stavade sig fram i läseboken om Tor och Lena, Isa och Disa, och fyllde i övningar i den gula "Vad var det jag läste" med en igelkott på framsidan. Ibland var det jättetråkigt, ifall de glömde säga till mig när det var dags att gå ut på rast. Att kunna läsa kändes då som ett handikapp mer än som en färdighet.
Men att läsa var, och är underbart; jag har nog egentligen aldrig kommit ur bokslukaråldern, även om jag nöjesläser mindre nu, som student, än annars. Jag älskar fortfarande barn- och ungdomslitteratur, och läser med minst lika stor behållning som mina barn Det blåser på månen, och Sandvargen för åttaåringen, och Mamma Mu, Alfons Åberg och Bajsboken för 3,5-åringen. Jag läser främst romaner och noveller, men även gärna poesi.
Favoritpoeter är exempelvis Ann Jäderlund, Edith Södergran och Gunnar Ekelöf och favoritförfattare, ja, hur skall man kunna begränsa det egentligen? Jag tycker fortfarande om berättelser om hur folk hade det förr, eller har det i andra kulturer: Fogelströms stockholmssvit, Mobergs in- och utvandrarepos, Naguib Mafouz´s myllrande egyptiska gränder, eller Moa Martinssons Kvinnor och Äppelträd. Jag är också ganska svag för sagor, och fantasy, som Tolkien, eller Asimov, även om kanske inte den litterära kvalitén är den högsta. Virginia Wolf, Tove Jansson, Anna-Karin Palm. Jag gillar Flauberts Madame Bovary, Dostojevskis Brott och straff, Strindbergs Drömspel, Marilyn Frenchs Kvinnorummet, Bulgakovs Mästaren och Margarita
Det är bara att inse; jag är och förblir en bokmal helt enkelt.
Du då Cyber-Kitty? Kommer du ihåg hur det var när du lärde dig läsa? Vilka böcker minns du? Har du några speciella läsminnen att dela med dig av? Vilket var din favoritsaga som barn? Favoritbok nu? Hur läser du helst, och vad? Minns du känslan att bara sugas in i böckernas värld? Brukade någon läsa högt för dig som barn? Om du har barn? Vad läser du för dem? Läser de?
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [28]
Kolla vilken underbar idé! Ett företag som levererar färdiga matkassar, hem till dörren, med recept och alla ingredienser. Miljövänligt, ekologiskt och inte alltför dyrt. Och naturligtvis bara i hufvudstaden... Bara namnet lockar: Middagsfrid... Är det kanske rentav någon som har prövat det? Eller som känner någon som har?
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [17]
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [6]
Doris Lessing! Det hade jag inte trott! Men... Ja. Det blir bra! =)
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [6]
Vem tror du det blir i år Cyber-Kitty? En poet kanske? *hoppas det* Hade varit kul om det blev någon av de där som man tippar varje år, men som liksom aldrig når ända fram. Inger Christensen eller Tomas Tranströmer kunde få dela i år, om jag finge bestämma!
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [2]
Hela detta inlägg är en överslagshandling med tanke på att jag egentligen borde planera lektioner och förbereda morgondagens styrelsemöte. Timmarna räcker inte till, och mina inlämningsuppgifter från förra terminen ligger ogjorda. Ett beslut behöver fattas; skall jag hoppa på ett längre vikariat med chans till eventuell tjänst, eller satsa på att bli klar med examen först? Vad passar då bättre än att göra något helt annat!
Nu vet jag en del om dina läsvanor, även om jag gärna vill höra mer. Men hur är det med filmer då? Går du ofta på bio? I vilket syfte? Eskapism, att bara slå ihjäl lite tid och drömma sig bort, eller för själva helhetsupplevelsen? ÄR film bäst på bio, eller går det lika bra att kolla på dumburken. Eller kollar du rent av inte alls? Gillar du smala fimer, actionrullar, romantiska komedier? Berätta!!! Jag är supernyfiken!
Min filmsmak är minst sagt spretig. Å ena sidan älskar jag filmer av exempelvis Peter Greenway (Dränkta i nummerordning, Tecknarens kontrakt, Arkitektens mage...), Kieslowski (Dekalogen, Veronicas dubbelliv, Trikoloren- den röda, vita, blå filmen...) men samtidigt har jag en svaghet för urkasst förutsägbara amerikanska collegefilmer av typen. Flicka möter pojke i ultraförutsägbar skolmiljö. Tycke uppstår, komplikationer tillstöter, tillvaron blir maximalt tilltrasslad, men voilá, deus ex machina, allt ordnar sig och The Big Happy Ending är ett faktum. Breakfast Club och Girls Just Want to Have Fun exempelvis.
Filmernas film måste ändå vara Sound of Music! Den har allt! Sång, musik, dramatik, Julie Andrews, Christopher Plummer... Den är rafflande så hjärtat fastnar i halsgropen när familjen gömmer sig på nunnornas kyrkogård och nazisterna lyser mellan stenarna med ficklampa, den är romantisk så man får gåshud, humorisktisk... Ja. Och så är det ju Christopher Plummer: sade jag det? Och Julie Andrews! Och nunnor som brister ut i sång! Och visselpipor är för hundar och katter men inte för människor, och när Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster någonstans, och mera Christopher Plummer, och Julie Andrews, och do, re mi, och Edelweiss och glada barn klädda i gamla sovrumsdraperier och... Om det någonsin kommer en sådan där "Sing along-föreställning" så oj oj oj - vad jag skall sing-alonga. Det är nog den enda film i värlen som skulle kunna få mig till något sådant!
Äppelkriget är en annan film som har nästan allt! Fast de brister inte ut i sång lika mycket. Här är Julie Andrews svenska motsvarighet Monica Zetterlund, och sämre kan det ju vara. Birgitta Andersson och Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Martin Ljung och Max von Sydow... Ja - kan det egentligen bli bättre? Daggmaskar som har intimt och brevbäraren som är så tjusig...
Det finns hur mycket film som helst som är bra ju! Fassbinder (Matrosen och stjärnan, Maria Brauns äktenskap), Love Story (den får också göra anspråk på titeln Filmernas Film, även om den är så sorglig att det inte är sant. Hur bra är inte uttrycket verbal volleyboll? Det var förresten, för att göra en vanvördig jämförelse, därför jag fastnade så kapitalt för teveserien Gilmore Girls. Mamman där liknar tjejen i Love story, och den verbala volleybollen bara flödar) , Släpp fångarne loss det är vår (Den allra första film jag såg på bio. Så fascinerad jag var av Tage Danielssons och Lena Nymans stor/lilla symbios...),
Det sjunde inseglet (här hör jag exet och hans syskon exalterat i kör skandera: Döden står bakom er rygg! Jag kan se hur hans hjässa blänker i solen! Hans lie blixtrar när han höjer den bakom era huvuden! Vem av er skall han drabba först? Ha, du där som står och bligar som en get, va, skall din mun innan kvällen förvridas
i den sista oavslutade gäspningen? Du kvinna som blomstrar av livets lust och välbehag, ska du blekna och slockna innan morgonen gryr? Du där, med din svullna näsa och ditt enfaldiga flin, hö hö, har du ett år kvar? Att smutsa jorden med ditt avskräde!!??)
Fast jag går ytterst sällan på bio. Sista filmen jag såg var "The Queen" med Helen Mirren. Det är en skådespelerska av rang det. (Någon sade en gång att jag var lik henne,[det är jag inte, men jag hade ungefär samma frisyr] och jag blev så förtjust att jag höll på att kissa på mig! Har du sett serien: "I mördarens spår" med henne som konstapel Tennisson? Läskiga, men såååå bra!) Gången innan dess som jag var på bio var när jag såg Förortsungar med dottern. En remake av Rännstensungar (i min lilla lilla värld av blommor...) också en kalasfilm, särskilt den svartvita men för all del även den i färg med Cornelis som farbror Fahlén.
Skräckfilm gillar jag inte alls däremot. Jag blir för rädd helt enkelt. Visst har jag skrivit någon gång om hur jag åstadkom applådåskor på nattbiopremiären av Alien2, och jag skrikande störtdök ned i knät på min bror och hans kompis, som satt på raden bakom...
Man kan ju ha olika filmpreferenser i olika situationer. Exet ville alltid se katastroffilmer när han var bakis. Jag blir nervös av katastroffilmer och börjar prata med skådisarna. Försöker varna dem och ironiserar dessutom högljutt över sannolikheten att en ensam människa hinner rädda hela världen, samtidigt som den invaderas, exploderar, översvämmas och brinner upp, gärna under beskjutning och helst visslandes amerikas nationalsång på samma gång.
Exempelvis gillar jag egentligen inte de nygjorda Beck-filmerna (kanske främst eftersom jag tycker att Sjöwall Wahlöös originalkaraktärer, som jag verkligen gillar, har blivit så stereotypt, endimensionellt tillplattade att man inte ens orkar kräkas) men en deppdag i soffan kan lätt förvandlas till rena mysparadiset med en sådan rulle, en godisskål och kaffe inom räckhåll... Kostymfilmer kan ha samma effekt; Röda Nejlikan, Farligt begär, Ivanhoe...
Nå. Verkligheten kryper närmare och film hör inte till sakerna jag borde tänka på nu...
Men det kan väl du göra så länge Cyber Kitty? Vad har du för relation till film? Är den bäst på bio? Spelar ljudet stor roll? Går det lika bra att vänta tills den kommer på teve, eller går att hyra i lilla affären på hörnan? Är det viktigt att ha sett den senaste filmen? Den som "alla" pratar om? Får man prata när man ser film med dig, eller blir du skogstokig då? Skall man äta något speciellt, särskild mat till särskilda filmer? Popcorn till Casablanca men Kaffe Latte-glass till Sagan om Ringen? Berätta, berätta, berätta!
Postat i: Läst och tyckt
Permalink
Kommentarer [27]
Efter allt muminsnack så blir jag så himla nyfiken på vad du läser Cyber-Kitty? Vad gillar du? Det kan vara vilken genre som helst, barnböcker, poesi, noveller, deckare, tidskrifter osv...
Vilket är dina bästa böcker "all time high"? Och varför är de så bra? Favoritpoet/er? Läser du kanske inte poesi, varför inte det i så fall? Gillar du deckare? Vilken sort då? Varför tror du? Skall det vara blod och slafs, eller kluriga kommissarien som sitter på sin kammare och löser problem. Tycker du Harry Potter är det bästa som hänt litteraturen. Tolkien?
Tycker du att proletärförfattarna är aptråkiga eller ständigt aktuella? Har du läst dem, eller avfärdar du dem med att du "sett filmen" till någon av dem? Läser du Shakespeare? Voltaire? Gillar du Dostojevskij? Grottbjörnens folk? Finns det någon bok du återvänder till igen och igen och igen? Läser du om böcker eller läser du dem bara en gång? Måste de vara inbundna?
Tycker du om att höra talböcker? Gillar du i så fall samma sorts böcker som i läsform? Gillar du kanske vissa uppläsare, och så spelar det mindre roll vad det är för bok, bara det är den rösten?
Vad tycker du om Edith Södergran? Moa Martinsson, Frans G Bengtsson? Har du läst Ann Jäderlunds dikter? Gillar du Ekelöf? Kan du många dikter utantill? Läser du kultursidorna i tidningen? Har du läst Sagan om Isfolket? Gillar du Lilla huset på Prärien? Biggles? Femböckerna? Pelle Svanslös - har han något att säga till dagens barn?
Brukar du läsa Noblepristagare? Vilka? Var de bra? Naguib Mafouz - Respektable Herrn - har du läst den? Har du läst Soyinka? Tycker du Hugo Claus är bra? Selma Lagerlöf? Imre Kertez. Toni Morrisson?
Hur ofta läser du? Var läser du? Äter du samtidigt? Fikar? Måste det vara alldeles tyst? Sitter du, eller ligger? Skall det vara väldigt ljust, eller lite halvdunkelt. Blir du störd om du måste lägga ifrån dig boken och svara i telefon, eller skiter su kanske i att svara när det ringer?
Det här är ju fruktansvärt spännande saker! Varför i hela fridens namn har jag inte frågat dig detta innan?! Om du skulle tipsa mig om vad jag skall låna nästa gång jag skall till bibblan - vad skulle det vara då, och varför?
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [58]
När jag blir stor vill jag bli bästis med Susanna Alakoski! Har du hört hennes sommar-program Cyber-Kitty?
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [4]
Morgontidningen idag bjöd på glädjande nyheter. När jag för några timmar sedan stapplade fram på min väg mot kaffebryggaren ser jag följande rubrik (på samma sida som kryss-sudukot). Kaffe skyddar äldre kvinnors minne. Tydligen uppvisar äldre kvinnor som dricker mer än tre koppar kaffe dagligen bättre minneskapacitet, särskilt gällande verbal och visuell förmåga.
Artikeln bredvid behandlar könsgener hos möss: En enda gen styr könsbeteendet hos mushonor. Slås den ut börjar de omedelbart bete sig som hannar.. Så var det också bevisat. Skillnaderna är hårfina. De genetiska alltså. Jag köper inte det här män är från mars och kvinnor är från venus-tjafset. Visst finns det inslag av rolig (?) igenkänningskomik, men att det skulle bero på genetiska faktorer går jag bara inte med på.
Det finns ett otal sociala experiment som bevisar motsatsen, och väl dokumenterade studier över hur vi som vuxna beter oss mot små spädbarn. Redan i vaggan är den lille pojken som skriker stark och duktig. Sprattlar han skall han bli fotbollsproffs. Flickbebisen som gör likadant är ledsen och i behov av tröst. Vi talar med ljusare röst med små flickor än med pojkarna, vänder pojkarna i barnvagnen tidigare än vad vi gör med flickorna. Flickorna åker oftare och längre baklänges, med förälderns trygga ansikte i blickfokus, medan pojkarna åker på andra hållet, och översköljs med intryck. När barnen börjar krypa och gå, får pojkbebisar generellt röra sig i en betydligt större radie kring föräldern (oftast mamman) innan han halas in. Ramlar han och slår sig distraheras han ofta, medan flickkompisen får gråta färdigt i en mjuk famn.
Dolda kameror och mikrofoner i förskolor och skolor visar gång på gång att till och med när vi vuxna är medvetna om det, fördelas taltiden olika i klassrummet, och flickor får i högre utsträckning än pojkarna agera frökens lilla hjälpreda och svara på frågor som Vilken sida var vi på?, medan pojkarna får frågor som Varför är det så tror du? Inte konstigt att vi bosätter oss på olika planeter när vi blir äldre!
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [6]
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [0]
Fastnade framför en snyftfilm på teve: Vid din sida, med Julia Roberts som den unga hippa styvmodern och Susan Sarandon som den i cancer döende supermamman. Och jag, isberget, grät så det skvalade! Visst brukar jag bli rörd av sorgligheter, jag som alla andra, men det når liksom aldrig fram till ögonen. Hrm, Ja - förrän nu då.
Tidigare idag hamnade jag framför något av det märkligaste jag någonsin sett. En slags realitysåpa där ett gäng människor fösts ihop i ett husvagnsläger, var och en representerande diverse ytterligheter. En familj, som var gnällig och "familjig" i största allmänhet, en nitisk pedantungkarl, en familj som alltid spelade jättehögt på stereon och ett gäng studenter. Studenterna presenterades som om de var en annan slags varelser, en annan ras, med andra egenskaper och förutsättningar än övriga. Det hela var någon slags psykologiskt experiment, och med jämna mellanrum dök Psykologen upp och levererade den ena klichén efter den andra om vad som bevisats eller inte om mänskligt agerande. Sanningar av digniteten: Om någon slår någon annan i huvudet med ett basebollträ, får den slagne parten inte bara en bula i huvudet, han blir med största sannolikhet mindre förtjust också.
Studenterna förväntades supa och bära sig åt hela tiden, vilket de således gjorde, och alla verkade tycka att "Ja - men så gör ju studenter. Man kan inte förvänta sig något annat" Och det kunde man nog inte heller, av de unga männen att döma. Vad i hela fridens namn de studerade gick mig spårlöst förbi, något som krävde en IQ-nivå över bananens kan det i varje fall inte ha varit. De stal mat från de andra, som hämnades intelligent genom att slänga iväg studenternas matförråd långt ut över en åker, med det käcka (och inte helt oförutsägbara) resultatet att samtliga deltagare blev fullständigt utan mat.
Sedan skickades studenterna iväg för att shoppa, till fyra familjer och sig själva, med en ganska rejält tilltagen budget - något som de naturligtvis inte kunde hantera. De handlade halvgamla extraprisvaror och gick sedan och festade upp resten av pengarna och var borta hela dagen, så att allt djupfryst fick slängas när de kom hem till sina utsvultna och synnerligen purkna lägerkompisar.
Tanken var antagligen att man skulle känna igen sig i delar av de deltagandes agerande och kunna studera grupprocessen - men jag satt med klotrunda ögon framför Hondjursteven och har sällan känt mig så alienerad. Snälla rara Cyber-Kitty, om du sett det här någon gång. Inte är väl du sådan? Inte känner väl du någon som är, ens ett pyttepyttelitet uns lik någon av de här figurerna? Snälla du säg att det inte är så? Annars tappar jag fullständigt tron på människosläktet.
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [7]
Äter Ingefärspolkagrisstång från Gränna och lyssnar på sommarpratare på radio. Har bara hört de två första, så nu lyssnar jag på den tredje: Anna-Karin Gauding, biståndsarbetare i Chile - och hon var väl rätt ok, tills hon nyss började dravla om någon japansk forskare som skrivit en bok om vattenmolekyler, att de skulle påverkas av våra inre intentioner och känna av stress och bli vackra och formfulländade av klassisk musik, men kantigt konstiga om de fick höra ett tal av ex Hitler. Nå. Jag är förvisso inte molekylärbiolog, men sist jag kollade så såg jag inga öron på vattendropparna...
Måste fråga vår vaktmästare här i huset om han hört talas om boken. Han höll en lång monolog med mig en dag på gården när jag försökte tjata in lillebror, om att Gud finns i vatten. Det skulle liksom vara förklaringen till det gudomligas närvaro överallt. Spännande tanke iofs. Undrar om vattenmolekylerna i vår gräsmatta reagerar extra positivt av energin som utstrålas när han går runt och tänker så stora tankar medan han klipper gräset?
Snobb-struttar är vi allihopa, allihopa, allihopa. Snobb-struttar är vi allihopa, allihopa - Jag med.
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [2]
Måste få gnälla! Jag brukar inte ofta märka ord, men en sak har irriterat mig länge och i de här temperaturerna blir jag knarrigare än vanligt. Folk talar om lathet. Det heter inte lathet - det heter lättja!!! L-Ä-T-T-J-A!
Så! Nu var det sagt. Skönt!
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [7]
Den här lyssnar jag på medan jag lägger patiens och spelar Zuma.
Torsten Wahlund läser.
Postat i: Läst och tyckt Permalink Kommentarer [10]
