Har du läst din Pollyanna, CyberKitty? Min farmor brättade alltid om henne - om den stackars flickan i boken som drabbades av allsköns plågor men som ändå lyckades bibehålla sin gudstro och sitt glada humör, och som förmådde vara tacksam för de små tingen i tillvaron, även om de stora tingen i densamma gick henne emot. Hon lekte ständigt en lek som hette Vara-glad-leken, som fick ut på att vad som än hände så gällde det att försöka hitta något som hade kunnat vara ännu värre, och vara glad över att inte det inträffat. Teodicéproblemet i flickbokstappning liksom. Jag minns att jag som barn tyckte Pollyanna var ganska korkad...

Men vid närmare eftertanke har Pollyanna, i farmors tappning, i alla fall varit en av de mest betydande karaktärsdanande litterära gestalterna i mitt liv. Jag leker faktiskt alltid vara-glad-leken på gott och ont. Vet inte om jag skall kalla det förljuget (i bemärkelsen att kontrasten blir så slående när jag inte får ihop ekvationen) eller om man istället skall välja att kalla det positiv livssyn?

Eller varför inte helt enkelt "Pollyannism"?

Och inte nog med att jag i min alldeles egna blogg får skriva mina alldeles egna tankar, fullkomligt utan press på att de må leda i varken ena eller andra riktningen. I min alldeles egna blogg får jag dessutom vara hur känslosamt patetisk jag vill. Jag får erkänna att mitt gamla kasettband med Anne Louise Hansson är skitbra (för det är det!) - utan att behöva försvara eller förklara.

Jag kan skriva om hjärta-smärta när jag är på det humöret och om filosofi-politik när jag vill det. VARFÖR har jag inte bloggat jämt?! *obegripligt* Tror inte jag skall berätta för någon jag känner IRL att jag häckar här. Bättre att hålla det i cyberrymden. Men det är som när Anne Frank döpte sin dagbok till Kitty och skrev ned allt som hände henne - bara det att den här Kitty kan svara!

Är man som jag en grund person med djupa fläckar, en flickboksfigur från femtiotalet, med söndagsskolevärderingar i kombination med en cynisk, ironisk, ganska ilsket rött feministisk livssyn kan man behöva sin alldeles egna space i cyberrymden.

Är man dessutom kroniskt sällskapssjuk och har ett oerhört behov att ventilera precis allting, precis hela tiden är det här ju nästan som att ha funnit Gud... Här kan jag prata av mig, så kanske jag kan framstå i något mer koncentrerad form när jag träffar någon live. Att jag inte kom på det här innan - då hade jag kanske ägnat mig åt ursprungshelgplanen istället...

Såg på nätet igår att Karin Boye gjorde akvareller. Fina sådana dessutom. En av dem passade oerhört väl som illustration till en av mina absoluta favoritpoeter Anne Jäderlund. Skall se om jag kan sätta ihop dem och lägga ut dem här... Får man göra så egentligen? Om man anger källan är det väl OK?

Nu har jag läst så många bloggar på sista tiden så jag försöker väl själv då! Det här kommer nog att bli en blandning av stort och smått. Vardagsbetraktelser om livet och tillvaron som studerande deltidsmamma med varannanveckasbarn, strulande ex och en bitvis knagglig tillvaro. Har alltid varit fascinerad av dagböcker och dagboksskriverier - köper alltid nya anteckningsböcker och tänker att NU, den HÄR gången skall jag fylla den med mina innersta tankar - och så skriver jag febrilt en sida eller två, och sedan avstannar det. Jag känner en slags plikt, att jag måste skriva ALLT - och att jag inte får säga/skriva det där som bränner i mig, förrän jag avhandlat det som hänt däremellan. Härmed lovar jag mig själv högtidigt att absolut strunta i varje form av kronologitvång eller andra pliktkänslor. Det här blir MIN sida och jag skriver som JAG vill! Som det hondjur jag är...

Är det kanske så "enkelt" att jag har byggt hela min självbild, hela min vuxna identitet, kring att jag är en person som mår dåligt? Ett offer, som det är synd om - när det kanske i själva verket är så att jag är stark som bara den?! En överlevare. Ett maskrosbarn.

När tandläkaren ber mig skölja munnen med fluor för att inte få hål i tänderna så gör jag det. Jag går inte hem och äter kola utan att borsta - för att bekräfta min känsla och tanke att Ja - det är sant, jag är rutten, spetälsk inuti, och nu tränger det fram. Så hade jag nog gjort för tio år sedan.

Jag reviderar gamla mönster i ett nytt ljus - och kanske spricker trollen om man låter solen skina på dem. Men vad skall jag då fylla det nya tomrummet med? Vem blir jag då? Hur gör man?

---

Eftersom det inte går att posta samma inlägg i fler än en kategori väljer jag att kopiera detta inlägg och posta tidigare, så kan det stå med även här. Kommentarerna finns dock bara på originalinlägget den 27/11. Känns som ett ganska bra "ex-referat"...

Så gör han det igen. Förminskar mig till en myras storlek och vrider till saker så att hela min världsbild rubbas.

Likadant var det den dagen han plötsligt, från ingenstans, reste sig och gick: Jag älskar inte dig och har förmodligen aldrig gjort det. Nu flyttar jag.

Och så gjorde han det!

Och där satt jag, med en fyraåring och ett barn på väg i magen. Arbetslös och gravid i en alldeles för stor lägenhet som jag inte hade råd med.

Och lillebror kom. Jag hoppades väl någonstans in i det sista att hans ankomst skulle vrida allting till rätta. Att den hemska mardrömmen skulle ta slut, i barnets ankomst och självklara närhet.

Men han valde bort oss. Han valde också att inte betala en spänn i underhåll, att inte kunna hjälpa till med ens det minsta lilla självklara. Och jag gjorde som så många andra föräldrar före mig gjort. Kompromissade, kompromissade och kompromissade.

För barnens skull.

Och för att hålla fast vid illusionen.

Efter ett år sålde vi den stora lägenheten och omvandlade den till varsin mindre. Jag begärde - och fick - underhåll via FK. Vi hade (och har) kvar torpet -  mitt barndomsparadis, som han sagt alltid, alltid skall vara bara mitt, vad som än händer - och det skall det bråkas om nu. Jag köper ut honom och drar av vad han är skyldig mig i uteblivet underhåll tycker jag. Enkelt och rättvist. Väldigt fördelaktigt för honom.

Och plötsligt är monstret där.

Jag är en parasiterande hyena. Sjuk i huvudet. Hagalen. Sinnessjuk och girig som få. Rätteligen borde jag vara skyldig honom fantasibelopp - men ädel som han är kräver han "bara" 600 000:- (vilket är ungefär 3ggr torpets värde). Han anlitar advokat. Således tvingas jag göra det samma. Min advokat säger först att jag inte är skyldig honom någonting. Tvärtom. Men tack vare ett skickligt formulerat äktenskapsförord visar det sig att jag trots allt är skyldig honom en del. Vi kommer fram till 17.000:- (och då finns det många poster vi inte räknat med) Egentligen kunde vi helt enkelt kvitta hans halva av torpet mot det uteblivna underhållet - det jag förlorar i "vinst" hade kunnat kvittas av uteblivna avokatkostnader.

Nu är han direkt hotfull.

Säger sig aldrig vilja ha någon kontakt med mig. Han tänker göra allt i sin makt för att försvåra min tillvaro. Han kommer konsekvent att vägra fira barnens födelsedagar och framtida studentfester osv. tillsammans med mig. Den som talar med mig av hans släktingar/vänner tänker han bryta kontakten med. Han är inte intresserad av hur det går på min praktik - han är inte, och kommer aldrig att vara min vän.

Denna man älskade jag så till den grad att jag valde att dela mitt liv med honom. Han är far till mina två barn. Jag trodde att jag kände honom utan och innan - så gott man nu kan känna en annan människa.

Om två människor någonsin varit som gjorda för varandra så var det vi, trodde jag. På fullaste allvar ansåg jag vårt förhållande vara det lyckligaste jag kände till. Inklusive i film och litteratur. Jag hade inte den bittersta aning om att någonting mellan oss var fel. Jag såg ingenting komma.

Så djävla dum är jag.

Går det att fatta - hur tillvaron rubbas? Och gång på gång i mötet med honom. Den mannen som är snudd på identiskt lik min man - den mannen jag en gång älskade. Gång på gång gör han något, tar någon liten händelse, någon detalj - och gör något med den. Förvränger den till oigenkännlighet.

Och jag blir osäker. Får inte ihop bitarna. Tvivlar, undrar.

Sviker minnet mig? Kan det ha varit så egentligen?

Kanske minns jag fel? Och om jag har så fel för mig i den frågan - hur kan jag någonsin vara säker på någonting över huvud taget?

Visst kan jag rationellt resonera mig fram till att jag inte har fel i andra frågor än de som har med honom att göra. Att jag inte har problem i min kommunikation med andra människor. Att jag har lätt att umgås, har bra, både hjärna och minne osv. osv.

Men det hjälper inte när tillvaron redan satts i gungning. Det lilla gnagande tvivlet är redan där!

Och jag är liten, liten.

Jag väntade ett barn mellan storasyster och lillebror. I sextonde veckan åkte exet utomlands på konferens, jag noterade en liten blödning och åkte in för rutinkontroll. Läkaren konstaterade att jag hade ett dött barn i magen och föreslog att jag skulle gå hem och vänta en vecka, och se om det kom ut "den naturliga vägen". Fullständigt tom och bedövad vacklade jag ut från KK. Min dåvarande svärmor fick på något sätt nys om situationen och fixade och trixade. Jag fick läkartid i grannstaden, hon följde med och höll handen, exet trollades hem med flyg. Faktum kvarstod. Jag hade ett dött barn i magen och det måste ut. Blotta tanken att gå runt som en vandrande likkista fyllde mig med obeskrivlig sorg, äckel, själväckel inte minst. Galenskapen var nära, nära.

Fick en tid för skrapning redan nästa morgon. Åkte hem som i trans och tog föreskriven tablett för att underlätta morgondagens ingrepp. På kvällen blödde det lite. Vi ringde sjukhuset som sade att det var helt normalt. Blödningen ökade och ökade. Jag fick ta dotterns nattblöjor för att hejda det. Fruktansvärda magkramper. Blindtarmsinflammationen jag hade några år tidigare var en lätt sommarbris i jämförelse. Så börjar det komma ut klumpar. Dottern sover, exet har panik och försöker spela lugn. När jag fräser "Vad fan tror du" som svar på hans fråga om det gör ont, går han in i ångesten och försvinner bort. Jag sitter på toaletten och känner plötsligt något stort, fastna, halvvägs ut, liksom hängande - då är det som om en hinna brister i mitt förstånd.

Jag skriker, skriker - märkliga ljud, som jag kan liksom se och höra utifrån, men inte förmår kontrollera. Exet kommer, tack och lov, och alldeles vit i ansiktet får han hämta en sax och klippa bort det där som hänger och dinglar. Jag hör långt bortifrån hur jag slutar skrika och svimmar i en stor blodpöl. När jag vaknar till liv igen har exet äntligen ringt ambulansen - jag hämtas och körs iväg till sjukhuset igen. Jag vill inte dit, inte till det hemska stället där kalla, ovarsamma händer skall riva och slita i mig. Jag skulle ju till grannstaden, till folk med vänliga ögon. Exet är kvar hemma, väntar på barnvakt - men plötsligt är han där och tillvaron slutar snurra när jag ser in i hans ögon och möter min egen sorg och smärta. Vi klamrar oss fast vid varandra. Hårt, hårt. Nära. Vi får vänta länge. Undersökningen gör fruktansvärt ont. Exet håller mig fast med blicken. Det enda jag minns är hans hand och hans huvud som liksom svävar ovanför mig. Så får jag en påse dropp och när den har runnit ned blir vi tillsagda att åka hem. Jag har inga skor och inga ytterkläder. Vi har inga pengar till taxi. Klockan är kanske fyra-fem på morgonen. Jag får sådana där blåa plastpåsar som man har över skorna på dagis. Exet fixar taxi på något sätt.

Vi får ingen tid för återbesök, inga svar på vad som hänt. En vecka senare, då jag suttit som en blödande zombie på soffan skall dottern iväg och vi skall se film och äta kinamat. Medan släktingar hämtar dottern känner jag en molande värk i magtrakten som snabbt växer i styrka. Ny ambulansfärd, inte en chans att jag kan gå för egen maskin. Läkarna har inte fått bort allt, nu finns infekterade rester kvar. Det har "blött baklänges" och hela bukhålan är full av blod. Alla mina misstankar bekräftas. Så är det alltså sant. Jag ÄR spetälsk, rutten invärtes. Så rutten att ett barn inte kan växa och leva därinne. Jag kan ju för fan inte ens få missfall ordentligt - nu ruttnar hela jag inuti. Jag sövs och skrapas ordentligt. När jag vaknar ur narkosen vill de återigen skicka hem mig. Återigen utan skor och ytterkläder - även om jag naturligtvis borde lärt mig bättre vid det här laget. Äntligen vågar jag protestera. Nej. Jag åker ingenstans, hör jag min egen röst säga, lugnt och sakligt. Jag argumenterar en stund, men får sedan en säng att sova i. På BB-avdelningen. Naturligtvis. Dock i eget rum, till att börja med. Tidigt, tidigt på morgonen rullas en mamma med ett nyfött spädbarn in och jag känner den där tunna, sköra hinnan börja vackla igen. Skulle jag börja skrika nu, skulle jag förmodligen aldrig kunna sluta igen. Återigen vill de skicka hem mig, och den här gången orkar jag inte säga att jag vill träffa en läkare först. Mamman ammar sitt barn. Hon har blommor i ett lite glas och ett par jättekonstiga glasögon. Blå, sådana som barn brukar ha.

Jag frågar om det inte finns någon kurator eller så som jag kan få prata med, och exet. "Skulle HAN prata med en kurator? Men HAN var ju inte gravid?" säger en oförställt häpen röst. "Har du fått missfallsbroschyren?" Nej det har jag inte. Exet skulle komma vid niotiden - men jag tar min missfallsbroshyr, mina blå plastskydd och bussen hem. Här kan jag inte stanna med förståndet i behåll.

Jag sjukskrivs en vecka och blir tillsagd att "äta som på dagis". Frukost, fruktstund, mellanmål. Promenader är bra. Vi som är födda på sjuttiotalet är så bortskämda. Silversked i mun, och förväntar stekta sparvar. Allting skall vara så tillrättalagt för oss - och vi ränner till doktorn för minsta motgång. Jag ber läkaren kontrollera i mina journaler att sist jag besökte en läkare var när jag opererades för akut blindtarmsinflammation, och innan dess, då dottern föddes - men det hör inte hit. Är man född 71 bär man på en kollektiv skuld. Bortskämda sjuttiotalister göre sig icke besvär. Såpass bortskämd var jag faktiskt, och det är jag lite stolt över att jag orkade, att jag ringde vårdcentralen och berättade vad läkaren sagt, och förklarade att om den människan någonsin kom nära mig eller min familj igen ansvarar jag inte för konsekvenserna.

Dryga halvåret senare är jag återigen gravid (med lillebror). Äntligen börjar jag skymta färger i tillvaron, inte bara svartvitt och autopilot. Vi planterar blommor i torpet och tänker storvulna tankar att detta är vår plats på jorden och detta ger vi våra barn och vad som än händer är det alltid vi. Exet bedyrar sin kärlek och uppmuntrar mig att ta kontakt med en rekommenderad terapikontakt, jag tycker inte det behövs särskilt längre. Vad som än händer är det alltid vi. Jag fixar barbietårtor och glassbomb till dotterns barnkalas, jag älskar dig mest i världen, ballonger och paket, halva dagis och hela släkten, vad sade kuratorn - var hon bra tyckte du? Märkligt frånvarande under kalaset. Nästa morgon står väskan i hallen. Jag älskar inte dig, och har förmodligen aldrig gjort det, Nu flyttar jag. Hinnan igen. Så tunn så tunn...

Och där gick jag och trodde man kom varandra närmre av en sådan upplevelse. Hur kan en människa bara vara så sjäkla dum och blind? Kuratorn var en samvetsbiljett, ett sätt att ordna snabb och lätt passage ut. Nu har det svängt och jag är inget litet offer längre. Nu är jag bara ond. Roten till allt, som någonsin gått snett i exets liv. Kan man någonsin känna en annan människa? Den där blicken, som svävade över mitt huvud och höll vansinnet borta genom all skräck och smärta, den totala samhörigheten. Jag såg en glimt av den idag - när dottern och jag kom gående. Men blicken var ju så klart till dottern; när ögonen mötte mina var det en total främlings. Vem farao är den mannen?