För övrigt tyckte min chef idag att jag skulle få tummarna loss ur *** och göra färdigt de där sista uppgifterna som saknas för min examen. Om jag gör det snabbt väntar ett lärarjobb på mig på samma skola som jag är på nu. Barnen jublade när jag nämnde saken - de ser framför sig långa lata höstlov, jullov, sportlov, påsklov, för att inte tala om s o m m a r l o v... Och skam till sägandes går väl mammans tankar i ungefär samma riktning...

Jag är dessutom en mycket bättre lärare än fritidspedagog. Men det är mycket att tänka på innan jag bestämmer mig. Och så var det förstås de där rackarns uppgifterna...

 I måndags väcktes jag av telefonen: "Ja hej det är från Si-och-Så-skolan i Närbyn, hur snabbt kan du komma hit?" Jag fattade i n g e n t i n g, och halsplade ur mig något om att bilen är på verkstad så det beror på bussarna, kastade på mig kläder och i mig kaffe och stack dit.

På väg till skolan (jag hade givetvis stigit av en hållplats för tidigt och fick gå, läs halvspringa, ganska långt) ringer mobilen. Jag trodde att det var skolan som började undra vart jag tog vägen och förstod först inte, men det var från en a n n a n skola, tio minuters cykelväg hemifrån, som undrade om jag ville komma på anställningsintervju för ett jobb som jag sökt för så länge sedan att jag nästan glömt bort det. Klart jag ville. Måndag bokades in.

Sedan konfronterades jag med 20 livliga försteklassare med allt vad det innebär, kom hem och däckade. Andra dagen (igår) var jag mer varm i kläderna och hade hunnit planera vad jag skulle göra med dem. Det gick som en dans när mobilen plötsligt ringer mitt i en lektion: "Hej - det är från en annan skola. Vi undrar om du vill komma på anställningsintervju på torsdag" Hepp.

Lätt omtumlad över att allt plötsligt verkar gå min väg, sent omsider går jag med barnen till matsalen, när expeditionstanten kommer springande och ropar på mig med en blå post-it-lapp i handen med ett namn och ett mobilnummerpå: "Ja - jag hoppas att du inte tar illa upp - men jag har rekommenderat dig till en skola i Närmrebyn. De behöver en vikarie i trean i några veckor, som nog kan bli betydligt mer." Hepp!

Fyra jobb på bara lite mer än ett dygn.

De två "intervjujobben" är båda på fritids, det ena ett vikariat till januari och det andra en fast tjänst. Det är ju som lärare jag helst vill jobba, så jag har avbokat vikariatet och skall gå på den andra intervjun innan jag bestämmer mig. Men minst två veckor framåt är jag i alla fall klasslärare i en trea, som nog kräver sin man, ja eller kvinna då. Fraser som "någon som sätter ned foten" och "fast hand" nämndes lite försiktigt... Och den ordinarie läraren lär antagligen inte komma tillbaka efter två veckor - det luktade utbrändhet lång väg, och hummades om företagshälsovård och "vi får väl se"...

Tjänsten är bara på 80%, och skolan som jag var på nu ett par dagar hoppas att det inte skall bli så långvarigt - för de vill gärna att jag skall vikariera igen om fjorton dagar. Om jag nu inte stannar i trean vill säga. Eller får en fast tjänst på fritids, från vilken jag i lugn och ro kan söka mig till det lärarjobb jag engentligen vill ha. Försåvida de inte ringer från ett femte ställe och erbjuder något ännu bättre...

Tänk, Kitty, som det kan bli! *glad*

Äntligen, äntligen ringde telefonen och det var en rektor i andra änden. Imorgon skall jag dit och göra gott intryck. Håll allt som går att hålla så är du snäll Cyber-Kitty!

Nu har jag sökt tio jobb! Wish me luck Kitty!

Samtidigt får jag mail (igen) från besvikna föräldrar som berättar att de fortsätter göra allt som står i deras makt för att jag skall få fortsätta till hösten. Min käre (?) chef tycks tro att LAS är det fulaste ordet på jorden och att det skulle innebära skolans totala ruin att jag stannar kvar, trots att man söker tre (3) nya vikarier till nästa läsår...

Trots att jag hade svårt att hitta den riktiga motivationen i morse när klockan ringde, och klev in på skolan med tårarna obehagligt nära ytan på lut bakom ögonen, så hade jag en verkligt rolig eftermiddag i skolan idag =)

 Egentligen pratade vi om hästar; papporna heter hingstar, mammorna ston och ungarna föl osv. Så dök ordet valack upp i en text. Vad kan nu det vara? Jo - en flicka (som rider) visste att det var en kastrerad killhäst. Kastrerad? Ja, säger en ivrig pojke! Vår katt blev kastrerad, för att han skulle bli lugnare. (Barnen nickar instämmande, för det verkar passa bra ihop med ridhästarna) De gjorde något så här (visar med gester) bak i nacken på honom. Njae... blir jag tvungen att inflika. Han blev nog inte kastrerad i nacken. De kanske sövde honom där? Nej då! Han blev visst kastrerad i nacken!

 Och plötsligt bubblar klassrummet av frågor. Vi pratar snoppar och snipor, spermier och ägg, kastrering (med liten avstickare om kastratsångare, goss-sopraner och målbrottet), att fölen är i mammans mage elva månader och en människobebis bara i nio. Homosexualitet och tvillingar, enäggs och tvåäggs. Adoptioner och provrörsbefruktning. Att vissa vuxna sover nakna medan andra har skilda sovrum. (Jodå - jag vet numera precis vilka).

 En pojke hävdade bestämt att hans föräldrar a l d r i g hade gjort "det där", men överbevisades av kompisarna. Han satt knäpptyst och konfunderad, och kom sedan fram till att de måste ha gjort det, inte bara en, utan t r e gånger. Han nästan dog! Jag manövererade försiktigt fram mellan frågorna; inte för lite, inte för mycket. Så länge man håller det på den nivån barnen frågar finns inga tabuämnen. Till slut kom vi faktiskt till och med tillbaka till hästarna. Det du Kitty!

Inte konstigt att jag älskar mitt jobb!

 Vet du Kitty: om jag sammanfattade alla incidenter som hänt mig idag, så skulle du tro att jag valt ut det värsta från den gångna månaden och presenterade det i komprimerad form. Tiden bara flyger och det händer de mest osannolika saker hela tiden.

Jag sätter min lit och mitt hopp till nästa vecka; det hett efterlängtade s p o r t l o v e t. Då kanske jag får en stund över att berätta om några av dem.

Min stora duktiga dotter hade studiedag idag och var med på jobbet idag. Perfekt med en assistent. Hon gjorde verkligen nytta! Sedan skulle jag ha föräldrasamtal av lite känslig karaktär, så sista timmarna på em, fick hon vara på makens jobb, där hon enligt hörsägen gjorde sitt bästa för att tömma kaffemaskinen på varm choklad.

Båda barnen lyckades med konststycket att följa med på en rafflande Korpen-match i handboll och effektivt missa varenda sekund av spelet. Däremot vet de numera allt om hur man på kringelikrokigast möjliga vis kan ta sig runt en läktare. Var och en blir salig på sin fason.

Godnatt Kitty - where ever you are...

Idag började vi lärare igen efter lovet; barnen kommer imorgon. Många gick omkring och suckade och pustade över hur snabbt jullovet försvunnit och hur trögstartade de kände sig - och det må kanske vara hänt, men jag måste ärligen erkänna att jag ser f r a m emot den nya terminen, att få börja igen, att barnen kommer. Vi skall köra igång flera nya teman under terminen och jag tycker det skall bli så himla k u l!!!

Mitt jobb är ofattbart rörigt, intensivt och oerhört krävande - man blir aldrig riktigt färdig, och känner oftast att man hade kunnat göra mer, eller bättre, eller i alla fall annorlunda, men det är också underbart, levande och något av det allra viktigaste man kan ägna sig åt!

Vår rektor skryter glatt och gärna över att förra årets avgångsklass på vår lilla skola hade kommunens bästa betygsgenomsnittsvärde och låg bland de 20 bästa skolorna i landet. Alla elever hade godkänt i alla ämnen - och jag förstår att han är stolt. Flera av lågstadielärarna tänker nog att "Ja, ja - det där har ju inte med oss att göra" men det h a r det ju i allra högsta grad! Det är ju faktiskt vi som lägger grunden! Det är ju vi som formar de framtida avgångsklasserna, och när man tänker på vilken makt man har där blir man nästan mörkrädd.

Jag vill, och tror, att "mina" små försteklassare skall fortsätta att se på sin skola som de gör nu; en rolig och stimulerande plats, där man får utvecklas, där man blir sedd, där man kan växa i sig själv och tillsammans, och där man får svar på alla sina många frågor och undringar! Det är så man danar framtidens "proffsnior" - det tror i alla fall det här gamla hondjuret - och i morgon tänker jag fortsätta med det! Hepp!

  Idag fick jag en jättefin julgrupp av alla föräldrarna, och en snoffsig cellofanpåse med julkaffe, te, senap och ingefärshonung av en familj. Två barn hintar att d e r a s julklappar kommer imorgon... Jag, som är som en treåring med presenter spann som en katt hela dagen =)

 Det är K U L att vara Fröken med stort F, och det är härligt med uppskattning! Barnen hälsar med stora björnkramar varje morgon, och varje eftermiddag och de stiliga teckningarna och egenhändigt hopknåpade pysselgrejerna rinner in dagligen i strida strömmar.

Trots att jag har en s t o r anslagstavla får jag rensa hela tiden, för att alla alster skall få plats - och jag b l i r verkligen glad ända ned i hjärterötterna över de små ömhetsbetygelserna. Sedan förstår jag förvisso att a l l a fröknar i första klass är världens bästa, de små liven har ju liksom inget jämförelsematerial direkt - men det väljer jag att högaktningsfullt strunta i!

 Imorgon samlas vi i klassrummet och har "lektion" fram till rast, sedan är det gemensam avslutning i aulan, risgrynsgröt i matsalen och någonslags samling för personalen efteråt. Sedan, sedan Cyber-Kitty är jag l e d i g till den 7/1!!! Sällan har jag längtat till ett jullov som jag gör i år!

 Kollegan är sjuk, och vi har vikarie. En ny vikarie som barnen (och jag) inte känner. Behöver jag säga att det inte gått så bra? Barnen är så känsliga för förändringar, och jag har gjort allt för att underlätta för henne; planerat tiden i minsta detalj, med sådant som brukar fungera bra och som barnen tycker om - men jag kan inte klona mig och vara på två ställen samtidigt. Vi ÄR två grupper i två klassrum, och jag kan inte vara i båda.

Igår kom en man från resurscentrum och meddelade att vi kommer att få pengar för en extra resurs 10h/v för en elev som vi sökt hjälp för. Det finns ingen diagnos, men han är bombsäker på att eleven i fråga har Asbergers syndrom. "Jag har hittills aldrig haft fel" säger han. Hjälpen tas tacksamt emot i alla fall, för att hålla lektion när någon studsar runt och gör de mest bisarra saker är en fullständig omöjlighet.

 Vi har fyra-fem andra barn i klassen också, som skulle kunna kvala in för olika diagnoser om det knep. En elev är under utredning, och förhoppningsvis skulle vi kunna få några resurstimmar där också, en annan har nyligen fått diabetes och det är mycket pyssel med blodsockermätningar och insulinsprutor. Rektorn tror att vi kan få 12-15h resurstid i veckan där med, så då kommer vi ju upp i något som liknar en heltidstjänst. Kan vi bara hitta en vettig person, som kan funka i alla rollerna, så kan vi få ihop en fungerande skolvardag hoppas jag.

 Jag har haft utvecklingssamtal med två föräldrar idag, en igår och skall ha ett till imorgon. Det känns besynnerligt att sitta där på "andra sidan" och vara läraren och inte förälder. Men det går bra. De är glada och nöjda och tycker barnen lär sig så mycket. Och snubben från resursteamet sade till rektorn att han skulle hålla hårt i mig och se till att behålla mig - för jag hade det rätta tänket. *glad och mallig*

 Men eftermiddagen idag havererade totalt. Fyra killar var så uppe i varv att de var fullständigt okommunicerbara. Jag skulle skicka ned den "värsta" till expeditionen, men då smet han iväg och sprang och gömde sig. Jag mitt dumma nöt tog upp jakten, och det skulle jag inte gjort. Han vägrade följa med, och jag fick till sist mer eller mindre släpa honom, varvid han började sprattla och sparkade och slogs. Efter en stund hos vår allt-i-allo kom han upp med tårar i ögonen och bad om ursäkt och nu har vi tummat på att han skall lyssna och vara skolans trevligaste kille imorgon.

Hrm... Det återstår att se det... I förrgår jublade jag över att det var så lite tid kvar till jullovet - just nu känns terminen oändlig...

 Åh - det är härligt att arbeta i första klass när årets första snö kommer. Som vanligt blir Skåne lamslaget; bilarna kryper i 40-50 på motorvägen och säkert har en hel drös vurpat och ligger som skalbaggar i vägrenen. Folk svär och muttrar och vojar sig.

 Barnen och jag sjunger "Nej, se det snöar" och "Hej mitt vinterland" och "Om vintern, om vintern, då är det allra bäst" och så passar vi på att ta lite längre rast och går ut i parken och tävlar om vem som kan fånga snöflingor med tungan. Inte lägger det sig direkt, men om man hjälps åt och häller snön från parkens höstlöv så k a n man kanske bygga en liten, liten snögubbe på den stora stubben. 42 ivriga barnhänder och en lika ivrig fröken hjälps åt. Vi bygger den strategiskt så att man kan se den från klassrummet.

 Sedan går vi in varma och rödkindade och skriver brev till en pojke som slutat i klassen. På förmiddagen hade vi massage - och det enkla tricket funkar! Om man masserar varandra precis före rasten så slåss man inte sedan. Dessutom har jag mutat barnen till lugn och studiero. Istället för pekpinnar så samlar vi stjärnor. När klassen samlat 10st så händer det något kul! En gång åt vi popcorn, en gång gick vi på teater (skulle vi så klart gjort i alla fall, men nu sammanföll det med stjärnorna...) osv.

 Idag blev det pyttesmå glittriga klistermärken. Barnen fick välja blommor, kossor, eller bilar. På eftermiddagen hade vi fina samtal om hur det känns när någon slutar i klassen, hur det känns att vara ny, och hur vi kan hjälpa dem som är nya att känna sig välkomna och inte vara så blyga... Flumskola kanske man skulle kunna kalla det om man ser oss sitta i en ring på golvet och bolla en liten mjukiskanin mellan oss (=talarmarkör) - men oj vad vi lär oss!

 På ett av föräldrasamtalen igår berättade jag att det minsann är jobbigt att vara fröken i den här klassen. Jag får så mycket läxa hela tiden. Hur ser egentligen en Gustav Adolf-bakelse ut? Vad är en dank? Vem v a r egentligen Mona Lisa och är det någon skillnad på meteorer och meteoriter? Är det verkligen s a n t att ingen någonsin har lyckats varken filma eller fotografera en jättebläckfisk, och hur långt ä r egentligen 18 meter...

 Ja du hör ju själv Cyber-Kitty? Inte konstigt att man blir trött. Men dagar som idag känner jag verkligen att jag har världens viktigaste jobb!

En ny liten flicka har varit och hälsat på några gånger med sin mamma, och låter meddela att hon gärna börjar i klassen, helst i den gruppen där Hondjuret är fröken! *skryt och skrävel*

 Likt Sisyfos släpar jag mig uppför berget som leder till Kvarnen Grotte; stor, ohygglig och tidsslukande.

Någonstans däremellan finns en man, två barn och en (förhoppningsvis) glad hund. Jag ser dem i ögonvrån när jag masar mig uppför berget med min ständigt nedrullande sten.

Men nu är det inom räckhåll. Det fordom i fjärran hägrande, numera alltmer nalkandes h ö s t l o v e t. Barnen skall vara hos sin pappa (vilket iofs är synd, för jag hade gärna träffat dem lite mer än på morgonen och snabbstress innan läggdags) maken skall jobba (utom på måndag då han skall vara ledig och leka med mig!!!) och jag skall göra abslolut i n g e n t i n g!!!

Kollegan är sjuk, och på något sätt skall jag försöka klona mig och undervisa i två klassrum samtidigt imorgon (löses smidigt med gemensamma aktiviteter. Hur lugna de blir med 22 barn är en annan femma) - men sekunderna tickar snabbt fram till 14.00 då barnen slutar och hägringen förvandlas till realitet!

Höstlov here I come!

 Att jobba på en liten privat skola har sina sidor. Mattanten och vaktmästaren är gifta med varandra, precis som allt-i-allon på expeditionen och städerskan. Mysigt, familjärt och nära.

 Men inte alltid särskilt effektivt. Idag har jag dock rott hem min andra stora seger. Jag har fått en kateder! Det har flyttats runt i klassrummen, och i "mitt" klassrum har det bara stått ett bord. Ingen katastrof direkt, eftersom jag verkligen inte sitter vid katedern och undervisar - m e n att ha lådor att läga pennor, suddgummin, häftmassa, plåster, gem osv i är en klar fördel för att kunna fungera effektivt.

 Häromdagen fick jag också äntligen ett eget skåp, där jag kan låsa in ex nycklar och plånbok. Folk som slutat, har inte lämnat tillbaka nycklarna, så när jag började fick jag bara beskedet att "nej tyvärr - det finns inga skåp" och vaktmästaren tyckte bara jag var tramsig när jag ville ha något att låsa om. "Jaså - går du runt med miljoner i handväskan då?"

 Nej - knappast, - men nu när jag har fått mitt skåp, och min kateder (nå - den står hittills bara u t a n f ö r klassrummet, men dock) så känner jag att jag bor in mig lite mer för varje dag. Och en hel drös med teckningar "Till hondjuret från xx" har jag redan. Sådant betyder mer än vad man kan tro!

Virginia Wolf skriver om ett eget rum. Så rätt hon har!

 Idag har jag för övrigt haft en lugn dag bland busungarna. Vi har varit höstdetektiver och haft kastanjematte, skrivit egna sagoböcker och läst Sandvargen. Jag har infört ett system där barnen samlar duktighetsstjärnor för gott uppförande - och kanske, kanske blir det en fest innan jullovet, om de samlat ihop många nog. Det blev ingen idag - men de är heltända på idén. Får hitta på något uppnåbart delmål så de inte tappar suget bara...

 Oj, oj, oj...

Jag läste igenom vad jag skrivit efter min första arbetsdag. Alltså den dagen då jag fick gå bredvid min föregångare. Dagen innan jag sattes på prov. För det gjorde jag. Med besked.

 22 sjuåringar, eller närmare bestämt 20 sjuåringar och två sexåringar. Två barn, har inte löpt amok - men de andra har gjort det desto mera.

Det har varit turbulent för de här barnen. Att gå från förkoleklassen till ettan är svårt för vilken liten knatte som helst. Om sista terminen i förskoleklassen varit full av personer som kommit och gått, och motstridiga besked om vilka som skall komma och hur länge de skall stanna, blir det inte lättare. Det har skett en rockad bland lärarna på skolan, eftersom en blivit sjukskriven och en fått en annan tjänst, närmre hemorten, och det är den här klassen som suttit emellan.

Och barnen gillade min föregångare. Hon hade en fantastisk kontakt med dem. Inte farao bryr de sig om att hon inte var behörig, och inte hade de någon aning om att hon egentligen hellre ville syssla med något annat. Jag var hon, den där, som kom och tog henne ifrån dem.

Fyra av barnen har särskilda behov, många har dessutom mer eller mindre uppenbara språkproblem. Några hade definitivt passat bättre i en förskoleklass än i ettan, och så har som sagt skeppet gungat ganska rejält under fötterna på dem.

 Att komma in i klassrummet, förmå de små liven att i alla fall någorlunda sitta på sina platser, stoppa undan pokemonkort, tamagochis, dockor och bollar, och dessutom ha näsan framåt och vara så tysta att det går att höra vad jag säger är ett vågspel. Det lyckas. Men inte förrän efter en låååång stund...

 När de har sin "gamla" lärare går det betydligt bättre. Men gympafröken och musikfröken v ä g r a r att ha dem i helklass, även om någon av oss är med. Två vuxna i halvklass funkar något så när. Men den lyxen inträffar bara under musik och gymnastiktimmarna - och jag tänker med saknad på mina välartade barn på praktikskolan...

 Men, peppar, peppar. Nu har det lugnat ned sig. Jag har tagit med mig världens bästa högläsningsbok, och jag läser bra. Man kan höra en knappnål falla under de stunderna. Och så har jag ett outtömligt förråd av barnvisor, ramsor och tramsor. Nu, efter några veckor känner jag att jag har dem, att det kommer att bli bra - men vägen har varit lång, och innehållit vredesutbrott, tårar och total uppgivenhet.

Barn har skrikit rakt ut, hoppat runt uppe på bänkarna (och jo - jag menar detta bokstavligt). Skor har kastats ut genom fönstret, det har varit knytnävsslag (ja, mellan barnen, inte varken på, eller av mig), klösmärken (se förra parantesen), jackor som kastats upp och fastnat i lysrören i taket osv, osv. Inte helt enkelt att förhålla sig positiv i en sådan situation...

 Det har också varit högtidliga ögonblick - som när jag delade ut matteboken. Den första riktiga skolboken. Roliga ögonblick när vi skrattat tillsammans, med varandra och inte åt varandra. Stoltheten när jag satt upp de nya självporträtten i kapprummet och kopierat kommentarerna på baksidan, så att de också skulle synas. Små stunder av ivrig koncentration, ett otal teckningar med texten: "Till Hondjuret från xx" som fått sina givna hedersplatser i klassrummet. Spontana kramar och hedersbetygelser.

 Oj, oj, oj - vad mycket energi det har kostat. Men nu känner jag ändå att vi börjar landa. De har fattat att jag är där för att stanna. I alla fall läsåret ut. Deras fröken. Ni vet F R Ö K E N. Hon som vet allt. Hon den där första.

När man ser den där hundlikt dyrkande blicken, hur de anstränger sig så att de nästan går i bitar för att forma bokstäver, siffror eller vad det nu är, eller för att bara sitta stilla på stolen, fastän benen så gärna vill hoppa och studsa. Lättnaden när jag säger: "Nej - nu ställer vi oss upp och sjunger en rörelsesång" Då vet jag att jag hamnat rätt!

På tisdag skall vi ha föräldramöte. Det är ambitiösa, pretantiösa föräldrar vi talar om. H Ö G A krav. Jag gjorde strackade linjer längst ned på lapparna: "De här frågorna vill vi ta upp till diskussion på mötet" och den listan blev låååång. Får se hur det känns efter tisdag...

Jo Nina - visst skall jag rapportera lite mer. Skolan ligger i grannstaden och är en liten friskola, med bara en klass per årskurs. Den ligger väldigt vackert i en stor park, i ett gammalt hus, som är oerhört charmigt, men kanske inte riktigt idealiskt som skolbyggnad.

Jag är fröken i första klass, som består av 22 elever och två lärare (jag som den ena då alltså - jag undrar hur lång tid det tar för mig att vänja mig vid att det är jag som är deras "riktiga" fröken nu!?!?!).

Vi har två klassrum till vårt förfogande, så bortsett från gympa, musik och en och annan gemensam samling är det i praktiken två klasser (eller grupper) med elva barn i varje, där jag mestadels har hand om ena halvan. Så småningom skall vi göra så att vi ansvarar och planerar för olika temaområden (de arbetar nästan helt och hållet tematiskt, något jag tycker är toppen) och gör detta med båda grupperna, ex andra fröken har matte med ena gruppen och jag ett SO-projekt med den andra och så byter vi barn efter rasten.

Det finns en särskild gympalärare och en särskild musiklärare, så jag slipper hålla lektioner som jag inte är behörig till. Skolan bjuder på kaffe och mackor på förmiddagsrasten, och jag får äta skolmat (inte alltför fantastisk dock) gratis varje dag med barnen.

Barnen är trevliga, lagom snurriga, men motiverade och fokuserade, så mycket som kan begäras av sjuåringar. Glada ongar, med busglitter i ögonen, men som mer eller mindre gör som man ber dem.

Det finns inget riktigt lärarrum, så man kopplar inte av förrän barnen går hem. Klar nackdel att inte kunna gå och stänga en dörr om sig utan barn i några minuter. Datorer och telefoner var inte alltför vanligt förekommande. Något skrivbord någon annanstans än i klassrummet kan jag bara glömma - men på det stora hela blir det nog bra det här.

Storasyster och Lillebror coathade mig i går kväll. Lillebror förklarade hur jag skulle säga till på skarpen, fast ändå snällt och Storasyster sade att jag för allt i världen inte skulle säga att jag inte hade varit "riktig fröken" innan - för jag är ju så himla gammal, så det skulle ingen kunna gissa... 

Men alltså. Idag har jag arbetat. Gjort nytta. Tjänat pengar. Dragit mitt strå till stacken osv... Det känns skönt inuti ett Hondjurshjärta det du Cyber-Kitty!

Jubel och fröjd, fanfarer och tiddelipom! Jag fick jobbet! Imorgon bitti börjar jag, och är således inte längre bara fru, utan fröken också. På riktigt. Med L Ö N; till och med i sommar när jag går på landet och skrotar får jag lön! Och tjänsten är som att vara lärarkandidat ungefär, för jag skall arbeta tillsammans med ordinarie (ansvarig) lärare. Det gör alltså inget att jag är nykläckt och inte har full koll på planering osv; jag skall bara vara glad och entusiastisk och d ä r liksom. Som på praktikskolan. Fast med lön! *dansar iväg*