Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Åh Kitty; jag önskar att jag hade skyndat till datorn, tidigt igårkväll istället för att sitta och tindra ikapp med barnen framför granen. Då hade jag kunnat skriva om hur jag hämtat en glad sexåring (Lillebror är ju så taskigt planerad att han fyller år på annandag Jul) med tillhörande storasyster och hur vi åkt till mormor och gammelmormor och fått god mat och stilig tårta och där Lillebror fått öppna tomtefria presenter. Jag hade skrivit om hur vi sedan åkte hem och åt mera god mat och sedan öppnade julklapparna som låg kvar under granen, om hur glada barnen blev över det de fick och hur mysigt vi hade det.
Nu gjorde jag inte det och Storasyster som var i glädjerus över sin hett eftertraktade mobil (Hon har i mer än ett år på riktigt varit enda barnet i sin klass som inte har någon) sms:ade sin hulde fader för att fråga efter fasters och farbrors mobilnummer. "Pling" säger det i min mobil och så kommer de: okvädningsorden, svordomarna, de fula antydningarna om mina "narcissistiska böjelser" och hur jag köper kärlek för billiga medel. Skall jag inte passa på att köpa ut lite öl åt Storasyster också när jag ändå är i farten?
Och allt det mysiga och fina ersätts av den där hopplösa känslan av att simma i seg klistrig havregrynsgröt. Jag försöker dölja tårarna för barnen och sms:ar uppgivet frågan: "Men vad är det egentligen du VILL?!"
Kan det inte bara få lov att vara bra? 
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [12]
Jag undrar i mitt stilla sinne om det kommer en dag då hon älskar sina barn mer än hon avskyr mig skriver Anders i sin blogg apropå sina barns andra förälder, och jag gör vågen och memorerar...
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [0]
Mina barns far och jag talar ju som bekant med varandra via en anteckningsbok som skickas med barnen. Vi har inget fungerande "barnavtal" och det enda vi tycks vara överrens om är att vi borde skaffa oss det. Att få till en tid som passar är inte det lättaste, eftersom båda jobbar, och båda så klart tycker att det är enklast att träffas på den andres barnvecka.
Nu var ju första maj en fredag och barnbytesdag, så jag föreslog (i boken i god tid) att vi kunde träffas då, någon gång mitt på dagen (eftersom vi skulle till landet), i samband med bytet. Då var ju dessutom våra respektive också lediga, så att vi lätt kunde gå iväg en stund och prata långt från barnaöron. (Observera att detta alltså bara var ett förslag!)
Här börjar sms:en. Jo - vi kunde träffas - men inte förrän klockan fyra när han skulle lämna barnen. (Klockan fyra anser exet att ansvaret går över, Detta har jag aldrig gått med på. I vanliga fall blir det ju så att man hämtar via dagis/skola, eller på helger har det oftast varit kring lunchtid)
Klockan fyra tycker jag är för sent, svarade jag. Kan vi ta det vid tvåtiden istället, så hinner vi prata och ändå komma iväg till landet i rimlig tid?
Till svar får jag långt senare ett sur-märkligt sms: Våra planer är ändå förstörda och jag tror inte på samtal under tidspress - du kan hämta barnen tolv. (Observera att det har förskjutits från jag lämnar, till du hämtar)
Jag svarar med att undra om han menar om j a g på något sätt haft med förstörandet av hans planer att göra och säger att om vi inte skall träffas och avtalsprata så blir fyra en alldeles utmärkt tid. (Det var ju då jag hela tiden ville komma iväg)
Då kommer oförskämda sms, pepprade med svärord att nu får jag ju för helvete skärpa mig. Han har ställt in tälta i skogen med barnen, eftersom jag saboterat detta för honom, och nu får jag fanimej pallra mig och hämta ungarna, som väntar mig vid tolv. (Observera att han fortfarande har gott om tid att åka iväg och tälta om han vill)
Jag replikerar att eftersom vi tydligen inte s k a träffas och diskutera barnavtal, så blir ursprungstiden fyra bra, och att vi gärna hämtar då. (även om han från början skulle lämna)
Klart slut, trodde jag. På fredagen ville maken att vi skulle sticka och köpa skor - men jag kände på mig att något liksom inte stämde, så jag sade att jag ville vänta tills klockan passerat tolv...
Mycket riktigt - vid halv ett ringer exet. Syrlig till en början. "Är du sen eller? Vi har suttit här och väntat i mer än en halvtimme nu..." (Han har alltså medvetet iscensatt detta - för att framställa mig i dålig dager inför barnen!!!)
Jag svarade att jag, precis som överrenskommet, skulle hämta barnen klockan fyra - men att jag för all del kunde komma på studs, fast då fick barnen hänga med i affärer. Till svar kommer en oartikulerad guttural svordomsharang som skulle få den mest härdade att baxna. (...och jag utgår ifrån att barnen var precis intill...)
När vi sedan lyckligen hämtat barnen och kommit fram till landet, läser jag i "pratboken" att jag hädanefter kan glömma allt vad flexibilitet heter. Hädanefter gäller klockan fyra som överlämningstid. Basta!
Storasyster frågade anklagande varför jag inte hämtat dem som bestämt, och var väl medveten om tältningen som hade blivit inställd "pga mig". (Jag hade för farao inte en susning om att de hade tänkt tälta. Hade jag vetat det hade han gärna kunnat ha dem en dag till om det var så. Det är ju superkul för ungarna!!!) Jag skrattade bort det och sade något om att hon har en mer än lovligt vimsig pappa och frågade om han kanske hade suttit länge i solen utan mössa...
Idag gick det bra att jag hämtade Lillebror på förskolekörkonserten, och skjutsade honom till grannstaden, där övriga "pappa-familjen" var. (Om jag inte gjorde det fick han inte vara med på konserten som de övat så inför) D e t gick bra!
I morgon skall de på läger med dagis, och kommer hem på fredag. Exet sms:ade att personalen gärna ser att man hämtar 15.15 när de kommer tillbaka, och jag kunde inte hålla mig - utan skickade ett sms, där jag stillsamt undrade om han hade reflekterat över att om han skulle hålla hårt på sina egna regler, fick han hämta Lillebror och vara med honom i tre kvart tills han övergick i min regi. Det gick inte hem kan jag säga - men j a g fnissade i alla fall gott och länge...
Förresten har jag föreslagit i boken att han kan få barnen redan på torsdagen när det är Kristi himmelfärdshelg, så att det blir en långhelg om han vill. Skulle vara kul att se om han nappar på det. Sedan vore det nog läge att slå upp flexibilitet i ett lexikon - eller varför inte läsa i en berömd bok om bjälken i ditt eget öga och grandet i din broders?
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [12]
Barnens pappas morfar har gått bort, och skall begravas imorgon. Med tanke på att han varit lite min morfar också de senaste 14 åren så kändes det självklart för mig att gå på begravningen, precis som jag självklart utgick ifrån att exet ville ha barnen med sig dit, även om det tekniskt sett är "min" vecka. Mamma och jag hade planerat att vi skulle komma till kyrkan på själva begravningen, men inte vara med på minnesstunden efteråt, men exet ringde ikväll och gjorde mycket klart att min (vår) närvaro är allt annat än önskvärd! Han skyllde dessutom på sin gamla mormor, att hon "är så känslig nu" och på sin mamma, att de skulle må direkt dåligt av att jag kom dit, när de var ledsna!!!
Hur i helskotta det skulle kunna göra något värre för dem - det kan jag inte begripa, och det sade jag till exet också, men om han uttryckligen ber (säger åt) mig att inte komma, så gör jag naturligtvis inte det. En begravning är inte ett tillfälle att markera varken revir eller principer.
Jag ringde dock hans moster och talade om att jag tänker mycket på dem och särskilt imorgon och det slutade med att vi stortjöt båda två och hon bad mig att tänka om och visst det komma. Men jag ringde inte det samtalet för att skapa ytterligare intriger, utan bara för att just verkligen tala om att jag tänker på dem, för i m i n värld är det fullkomligt horribelt att i n t e gå på snälle gammelmorfars begravning, och jag kan inte för mitt liv begripa varför någon skulle kunna ta illa upp för att vi skulle sitta i ett hörn i kyrkan. (Och får erkännas att jag genom att ringa, också lite vaccinerar mig för eventuella framtida kommentarer i stil med: "Och hon orkade minsann inte ens pallra sig till begravningen")
Outgrundliga äro sannerligen exets vägar. Hur oense vi än är om ex kostnadsfördelning osv angående barnen har det väl för sjutton inget med hans morfar att göra?!?! Sak och person liksom. I N T E samma.
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [6]
Många gånger har jag tänkt att min tillvaro skulle ha varit så mycket enklare om mina barns far hade dött den där majdagen för fem år sedan, istället för att flytta...
Inte så att jag bokstavligen önskar livet ur honom, men allt h a d e verkligen blivit så mycket enklare. Jag hade kunnat bo kvar i lägenheten, hade antagligen ärvt en massa pengar. Barnen skulle väl ha fått någon form av barnpension och framför allt hade min chock och sorg varit legitim. Jag skulle haft kvar kontakten med hans familj (som jag nu är "förbjuden" att kontakta och vice versa), tillgång till deras sommarstuga (som jag älskade) och full barnvaktsservice från farmor, faster och farbror. Både barnen och jag hade antagligen fått hjälp och stöd från såväl samhälle som vänner och släktingar att bearbeta förlusten.
Nu är det inte så. Naturligtvis är jag tacksam för det. Barnen älskar sin far, och på sitt eget sätt är han en bra pappa. Framför allt är han den enda pappa de har, och självklart vill jag inte att barnen skall växa upp utan honom. Men det h a d e varit enklare, om man bortser från det uppenbara då, det där med att barnen utan honom hade varit just det: u t a n honom.
Inget tjafs och strul om "mina" och "dina" veckor. Inget bråk om underhåll och dagisavgifter, om hur barnbidraget skulle delas. Barnen hade sluppit fösas runt som boskap, hepp hepp, en vecka här, en vecka där. "Nej tyvärr lilla vän. Du får inte gå på bröllopet, för då är du hos pappa", "Nej, att den beundrade mammakusinen tar studenten behöver inte du bry dig om, för då är du hos pappa." "Jaså skall faster gifta sig. Hoppas bara det blir på en pappavecka, så du får vara med..."
Hör du så sjukt det låter?!
Barnens pappa är fullkomligt rabiat med mina och dina veckor. Jag stångar huvudet mot väggen gång på gång på gång för att försöka få till stånd ett avtal som innebär en viss flexibilitet och som ger barnen (och oss föräldrar) möjlighet att delta i respektive familjs högtidsdagar, men icke!
När min mamma fyllde sextio fick inte barnen vara med. På kompisens barndop fick de inte gå. På ett otal födelsedagstillställningar, studentfester osv har de inte varit med. För är det pappavecka så är det. Om folk är så dåligt planerade att de fyller år på "fel" vecka, så får de (och barnen) skylla sig själva.
Storasyster har firat sin femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde födelsedag i pappas regi - för så infaller veckorna...
Nu fyller barnens farfar 65 och jag antar att det kommer att bli stor baluns. Inte ett ljud från exet om barnen. Jag tänker att de så klart vill att barnen skall vara med. Framför allt att b a r n e n gärna vill fira farfar, men jag har inte hört något. De är konsekventa i alla fall måste jag ju erkänna.
Jag talar med maken i telefon, och han tycker inte alls att det är konstigt. Däremot tycker han att det är konstigt av mig att fundera över sådant. Är det verkligen det?
Tänker jag märkligt och fel när jag tänker att det är viktigt för barnen att känna sig inkluderade, att deras närvaro är önskvärd, självklar och oumbärlig vid festliga tillfällen i respektive familj? Jag tänker att de blir rotlösa och utanför om de bara får vara med om de händelsevis ändå råkar vara där, som en handväska ungefär - ok jag tar väl med dig då, fast egentligen spelar du ingen roll.
Självklart kan man försöka planera och lägga firanden på "rätt" vecka, men ibland kan inte hela tillvaron styras av en fiktiv kalenderkonstruktion. Hur tänker du Cyber-Kitty? Lever du med barn som bor på två ställen? Är kanske dina föräldrar skilda? Hur gör/gjorde ni?
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [25]
De ringde just från min praktikskola och ville att jag skulle vikariera i förskoleklassen. Det är ju där jag sökt jobb, så det blir till att vara lite extra trevlig!
Exet slår nya bottenrekord i icke-kommunikation och verklighetsförvrängning, men imorgon skall vi träffa prästen som skall viga oss (ja inte jag och exet då...) så hans strulförsök berör mig inte lika mycket som det annars skulle ha gjort.
Hans senaste grej är att han är så o e r h ö r t kränkt, över en mailväxling mellan honom och Någon, där han först beskyller folk för saker till höger och vänster och sedan verkar hamna i chock, när hans otrevliga bemötande får konsekvenser. Han skulle sökt scenskolan istället för lärarhögskolan. Jag tror Dramaten har gått miste om en verklig talang!
Idag är det avslutningspicknick på dotterns skola. Det finns många saker jag är mera sugen på än att sitta och leka civilicerad med exet på en picknickfilt, men Dotra skall spela blockflöjt, och det är ju en stor sak.
Så: Smilmusklerna på. Det blir en lååååång dag detta!
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [1]
Jag har just suttit i telefon med familjerättsbyrån. Exet upphör aldrig att förvåna mig... Gång på gång visar han sin inkapabilitet att sätta barnens behov i främsta rummet. Han vägrar skriva på ett vistelseavtal, gnäller konsekvent över kostnadsfördelning (den nuvarande fördelningen är att jag, som får barnbidraget, betaler precis allt, för barnen, utom mat, de veckor de är hos pappan) men har inga konkreta förslag på hur han vill göra istället.
Senaste tjafset gäller att storasyster ville gå på scouterna. Vi fick hem en lockande broschyr med glada barn kring lägereldar, på kanothajk osv, och hon blev eld och lågor. Den lokala scoutkåren har varit vilande, men har öppnat igen, och vi skickade in en intresseanmälan, att vi ville bli kontaktade när de skulle starta. Exet svarade varken bu eller bä, men skällde ut mig för att jag anmält henne. Jag försökte förgäves förklara skillnaden mellan en intresseanmälan och en bindande "riktig" anmälan. Under sportlovet hade scouterna aktiviteter, dit man kunde gå och prova på. Barnen var hos honom den veckan, men de gick inte dit. Storasyster tjatade och tjatade. Flera klasskompisar hade börjat, och hon ville också. Jag frågade exet igen, men fick varken ja, eller nej till svar, så en tisdag lät jag henne följa med klasskompisen dit och prova på.
Det var precis hennes grej! Hon var eld och lågor och kom hem full av iver och snurrade om läger och knivar, kompisar, stormkök och knopar. Jag påpekade att hon bara provat på, att man inte kan gå en aktivitet varannan vecka, och att vi måste inhämta pappas godkännande först. Fortfarande inget svar från exet. Nästa vecka, kom hon inte dit. Det hette att han inte hade hittat, inte visste var det var. (Och jo, jag hade skrivit adressen i boken, som vi kommunicerar genom). Men inget "nej". Så jag lät henne gå till scouterna nästföljande tisdag också. De lagade soppa på stormkök och storasyster var lika entusiastisk. Vi skojade om att pappa inte hade hittat, men att nu hittar hon själv, om han bara följer med henne. I går kom ett surt sms, om att jag minsann, och inte han, borde förklara för storasyster varför hon inte kan gå på scouterna.
Jag svarade att det kunde jag inte, eftersom jag för mitt liv inte kan begripa varför hon inte k a n det! Han sade att det var svårt för dem att hinna hämta och lämna. Fästmannen erbjöd sig på stående fot att hämta och lämna henne när han ändå går ut med hunden. Vi meddelade detta, men fick inget svar. Senare kom ett nytt surt sms, som frågade om jag alltså tyckte det var ok, att han anmälde storasyster till vilken aktivitet som helst, utan att jag hade godkänt det först, och ja - det tycker jag! Om det inte kolliderar med något annat som jag inte kan rå över eller flytta, inte medför några extrema kostnader, men framför allt, om det är något som h o n själv vill, så varför inte?! Hon är nästan nio år, nog farao skall hon väl ha rätt att välja en aktivitet att gå på? Nej, jag fattar inte a l l s! Gör du Kitty?
Det skall bli "spännande" att se vad han kommer att hitta på för anledning att hindra barnens medverkan på midsommarafton, när vi gifter oss, och de skall vara brudnäbbar. Han kan inte hindra dem att vara med på själva bröllopet, men festen efteråt kan han nog sätta käppar i hjulet för om han vill...
Man kan inte tvinga den andra parten till samarbetssamtal. En förutsättning för att växelvis boende skall fungera är att föräldrarna kan och vill samarbeta, men om de inte kan eller vill det har man inget att sätta emot. Barnens pappa knarkar inte, är inte kriminell och misshandlar ingen, så jag har inte mycket att komma med. Dessutom v i l l jag att barnen s k a l l träffa oss båda, i samma utsträckning. Barn har rätt till båda sina föräldrar. På det hållet är det, och inte tvärtom!!!'
Han kan även vara väldigt charmig när han sätter den sidan till, är välartikulerad och framstår som ytterst mån om barnen. Men faktum kvarstår. Han vägrar samarbeta kring en enda liten punkt, och säger det i klarspråk. Han ringer hit och vrålar oartikulerat i luren att jag är sjuk i huvudet och tar till lägsta tänkbara sandlådeargument, men enda sättet för mig att få honom att samarbeta är att en domare pekar med hela handen och d ö m e r honom till samarbete. Onödigt, sjukt och ett slöseri med samhällsresurser kan man ju tycka.
Nu gör vi ett sista försök. Familjerätten skall skicka ett papper, där de ber oss komma, inte på samarbetssamtal (för det har han vägrat) utan på ett samtal i syfte att skriva avtal. Funkar inte det är kriget över oss...
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [28]
Om en halvtimme ungefär är det lillebrors födelsedag. Han är hos sin pappa. Vi kom aldrig fram till något vettigt arrangemang för hur vi skulle göra med julen, så barnen kör på som vanligt, varannan vecka. Jul med pappa och nyår med mig. Problemet är bara födelsedagen.
Jag pratar med barnen i telefon. De är gnälliga och längtiga och vill att jag skall komma och hälsa på dem. Hur förklarar man för en fyraåring och en åttaåring att man inte kan hälsa på, för att pappa skiter i vad som är barnens bästa, och inte kan sätta sitt personliga groll åt sidan ens för en ynka timmes julvisit? Svar: Det gör man inte. Man byter ämne, säger att vi träffas på fredag och frågar om det skall bli kul att träffa farmor och farfar. Men födelsedagen då? När Lillebror uttryckligen säger: Jag vill att du skall komma hit och hälsa på på min födelsedag, mamma. Du skall vara min gäst. Då ber man bevekande. Man sväljer stoltheten, och säger till exet: Snälla, snälla, söta du; jag kan väl få komma, bara en liten stund. Det är ju ändå hans födelsedag.
Aldrig någonsin har jag ställt mig emellan barnen och deras pappa. Aldrig någonsin har jag nekat honom att träffa dem på mina veckor, eller dem att träffa honom. Tyvärr är det inte så på andra hållet. Jag skulle kunna rada upp en evighetslång sorgelista över hur storasyster stått nedanför mitt köksfönster och gråtit, hon får gå hem och leka med vilken kompis som helst i huset, men får inte gå hem till mig. Födelsedagar då jag inte träffat dem. Kvällar då de inte fått ringa, osv osv...
Nu bönade och bad jag; snälla, snälla snälla du! En liiiten stund bara?
-Njae - vi skall nog till farmor och farfar.
-Ja, men det gör ingenting. Jag kan ju komma dit en sväng. (exet har inte bil eller körkort och tänker sig att jag skall tycka det är lika superbesvärligt som han tycker att det är att ta sig till grannstaden)
-Jaså? (besviket tonfall) K a n du? Njae - vid närmare eftertanke så går nog inte det, men vi kan komma alla fyra hem till dig en snabbsväng, på vägen dit. Det är ju ändå på väg till bussen.
Poff. Fällan slog igen. Där fick han mig. Min lägenhet är aldrig någonsin särskilt välstädad, och såhär i julstökstider, när barnen inte varit där, och jag bara varit hemma och vänt, och inte är där nu heller, ser det ut som om en mindre bomb briserat. Dessutom är mitt kök alldeles för litet. Det är inte fysiskt möjligt att sitta så många i det och fika, och det V E T exet. Vattentät argumentation. Nu kan han säga: Jag erbjöd mig att vi skulle komma dit, men det passade inte, så så där himla angelägen var hon tydligen inte. Mamma vill visst inte träffa dig på din fyraårsdag Lillebror. Men det skall du inte vara ledsen för, för p a p p a vill i alla fall.
Någon kom på snilleblixten när det sista sura sms:et kom idag, (och vi var borta på släktjulkalas) Ja - men den där festlokalen i ditt hus då? Ah - vad skulle jag ta mig till utan honom!? Snabbt samtal till en granne fixade bokningen, och glatt kunde jag meddela exet att de är hjärtligt välkomna på fölsefika i festlokalen på valfri tid imorgon! Gissa vem som blev något till sig snopen. Han gjorde ett sista försök, genom att säga en väldigt tidig tid, i tron att jag kanske inte skulle hinna hem till dess, men jag bara kvittrade tillbaka (i sms-form, hur farao man nu kvittrar då, men, ja - du fattar kanske...) Så nu har jag och en av tonårs-någons-sönerna bakat kanelbullar, och vi kommer att hinna dit i god tid, både jag, och Någon, och båda tonårssönerna, ja, och min mamma också för den delen.
Ont skall med gott fördrivas! I detta fallet kanelbullar. Och Lillebror skall få både kramar och paket, som det inte är några tomtar i närheten av! Så det så!
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [16]
...skall jag ha ett möte med exet, som förhoppningsvis skall resultera i att vi skriver under ett avtal angående barnens vistelsetider. Vi skall även försöka diskutera frågor där vi har diametralt olika ståndpunkter, kring bland annat barnens grundläggande behov, deras försörjning osv. Wish me luck Kitty!
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [8]
Idag var det "Öppet hus" på storasysters skola. Hon och en kompis hade skrivit "ledtrådar" om vargar som vi föräldrar fick gissa. (De andra barnen hade skrivit om andra djur). Mormor, jag och lillebror lyssnade andäktigt, men exet med sambo behagade inte dyka upp. Det är ju "min" helg. Jag begriper inte den attityden. Jag är mamma till mina barn alla dagar, även på pappaveckorna och det kan ingen eller inget i världen ändra på!
Efter skoldagen åkte vi ned till mormor med för helgen lånad, fin hund, som vi passar, och storasyster och jag gick lång, lång promenad vid havet. Härligt! =) Lillebror som har ben som fort blir trötta, kollade Pippi Långstrump på de sju haven, med mormor så länge. Nu har vi ätit mat framför Bollibompa och snaskar i oss chipsen som blev över från gårdagens Lilla Melodifestival. En bra dag idag!
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [4]
Utanför teatern försvann verkligheten ett slag. Mobilsamtal med exet. Jag är en dålig mamma som inte kan ta hand om barnens mest basala behov. Jag försöker snika till mig pengar som jag inte har någon rätt till. Barnen far illa hos mig i min röriga hondjurskula och jag är överlag hemsk på alla upptänkliga vis. Hur kommunicerar man med någon som inte är intresserad av att nå en lösning? Jag lyckönskar mig till att jag lyckades hålla ett sakligt tonfall, att jag inte gick till personangrepp, att jag föreslog en del konstruktiva (?) förslag, och samtalet slutade i någonslags konsensus. Men priset var dyrt, dyrt! Det är svårt att förklara i efterhand vad det var som gjorde samtalet så hemskt, men han har ett sätt att vrida om kniven där det känns som värst och som är så ofantligt energitömmande. Jag försöker vända andra kinden till och möta ont med gott. Det är pärlor för svin, men det handlar om barnen, och det handlar om att kunna se sig själv i spegeln utan mer ångest än nödvändigt tror jag. Men jag fattade ett beslut. Någonstans får det finnas en gräns. Denna ronden må vara - men når vi ingen ljusning, så får det vara nog med moder Teresa-fasonerna. The bottom is nådd.
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [10]
Idag för elva år sedan var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Den 24/8-1996, exakt ett halvår efter förlovningen gifte vi oss, Herr Ex och jag. Mirakelkvinnan sjöng i kyrkan, och intet öga var torrt. Jo, mitt iofs, eftersom jag sällan gråter vid den typen av ceremonier, ja eller alls för den delen, eftersom jag inbillar mig att jag är stålmannen, men exet grät desto mer. Iklädd samma brudklänning som mamma hade på sin tid lovade vi att älska och ära varandra tills döden skilde oss åt. Och det gjorde vi väl också. På vårt sätt...
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [6]
Tjejkväll med dottern! Två Harry Potter-filmer (trean och fyran), två hamburgare, två chokladmilkshake, godis, kakor, kaffe och hallonsaft. Ja, och salta pinnar. Tror minsann att dotra och jag är lite släkt. Hon är en kul tevekompis :-)
Talade med familjerätten i morse angående exets bravader. Jag får inte komma på kalaset imorgon, och inte på "riktiga" födelsedagen på tisdag. Jag får inte ta med barnen på kusinens studentfest på onsdag, ja - helst får jag väl ingenting alls, mer än betala saker. Typ.
De håller med om att han är dum, men det finns inget sätt jag kan få dit honom på samtal. Det måste ske på frivillig basis och han anser inte att det behövs. Då får jag stämma honom på vårdnaden, och då döms vi till samtal, så som jag vill från början. Bakvänt och lamt om ni frågar mig! De höll med om att det är viktigt att barnen behåller sitt "sammanhang" och ges möjlighet att träffa släktingar, oavsett vecka, och de tyckte det var graverande att jag inte informerats när lillebror var sjuk. Men summa summarum resulterade mitt samtal i absolut ingenting. Ingen hjälp att hämta där. :-(
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [11]
Jag hörde en gång en tjej som sommarpratade i radio, som beskrev den ultimata hämnden på ett dumt ex. Han slängde ut henne med noll varsel, typ: "Stick, jag har träffat någon som är yngre och snyggare". Hon fyllde en gardinstång med gamla räkskal och efter ett tag började det stinka något fruktansvärt! Killen kallade på vaktmästare och anticimex och allt möjligt, men ingen kunde räkna ut var lukten kom ifrån. Han fick flytta från lägenheten, det gick inte att vara där. Men gardinstången tog han ju med sig...
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [7]
När barnen kommer, kommer också anteckningsboken som exet och jag kommunicerar genom. Där får jag läsa att lillebror varit jättesjuk, hög feber, hemma från dagis hela veckan, kräkts, till och med av vatten på sked. Detta hade jag ingen aning om! Är det för mycket begärt Kitty att som mamma och boendeförälder få information om sådana saker?
Vidare läser jag att jag, trots att jag sagt till drygt fem veckor i förväg inte får ta barnen med mig till min minstekusins studentskiva den 30/5 (som alltså är på "pappas vecka"). Eller, jo - jag får ta med dem, men bara under förutsättning att de levereras till exet senast på slaget klockan 19.00. Jag säger att det är omöjligt, eftersom kusinen går ut 17.45 och vi inte ens kommer att hinna hem till fastershuset förrän det är dags att åka hem igen. Bäst vore att barnen sov hos mig den natten. Exet meddelar via surt sms att det inte går för sig. Han och sambon tycker att eftersom det är en vanlig skoldag är 19.00 absolut senaste hemkomsttid. Jag sms:ar tillbaks att folk nu och alltid, lite då och då kommer att gifta sig, fylla år och ta studenten, oavsett vems vecka det är och att det inte är en vanlig dag utan en familjehögtid. Exet svarar: Du får ju ta barnen med. Förstår inte vad du tjafsar om.
Samma familj bjöd i somras barnen och mig på kombinerat födelsedags- och hejdå-kalas för kusinens storasyster som skulle resa till Kina och vara borta ett helt år. Barnen var särskilt bjudna, och just för deras skull lades hela tillställningen på dagtid istället för på kvällen. Det var exets vecka och barnen fick inte följa med. Storasyster var jätteledsen eftersom hon älskar min kusin (hon som skulle resa).
Två födelsedagar i samma familj inföll på pappavecka och behöver jag säga att barnen inte fick gå...?
Samma sak i julas. Vi bjöds dit på lunch, och lillebror kunde inte komma förrän efter ett par timmar, för exet hade bestämt att överlämningen skulle ske klockan 16. Jag fick lämna kalaset och köra och hämta honom.
När kompisens dotter bjöd storasyster på sitt kalas i somras fick hon inte komma eftersom det var på pappas vecka. Jag skulle kunna fortsätta i evighet, men jag tror du har bilden klar Cyber-Kitty?
Kusinens studentskiva är inte liv-och-död-viktig, men vad som känns viktigt är att barnen känner att de har en familj, en släkt, dit de hör, som älskar och välkomnar dem. Exet tycks inte se att det är barnens släkt också, utan bara min. Jag känner att smärtgränsen är passerad för länge sedan, men vad, rent konkret kan jag göra?
Familjerätten tar bara emot par på frivillig basis, och exet anser inte att vi har samarbetsproblem. En domstolsförhandling känns oerhört drastiskt. Jag kan ju knappast kidnappa mina egna barn för att gå på studentskiva!
Jag kommer inte att vara välkommen på dotterns åttaårskalas. Exet fixar på sin helg, och hon har fått bjuda 5 flickor och 6 pojkar. Den jämnåriga kusinen är inte bjuden (hon är ju släkt med mig). Bästisen (dotter till min bästis) får inte heller komma. Dottern är jätteledsen över detta. Skall jag då behöva ordna någon slags uppsamlingskalas för alla som inte fick komma på det första? Det är ju fullkomligt absurt!
Hur, och på vilket sätt, är denna typ av resonemang med barnens bästa i fokus? Finns det något sätt, som jag missar, på vilket man skulle kunna hävda det? Om det gör det, och du ser det Kitty, så var snäll att tala om det för mig - för jag ser det inte!
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [25]
