Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Det var en gång en liten flicka , vi kan kalla henne lillasyster, som var som flickor är mest. Hon bodde med sin mamma och sin pappa och sin tre år äldre bror i en lägenhet i stan. Ibland, på somrarna, bodde de i ett hus vid havet.
Så länge flickan kunde minnas hade hennes bror varit hennes värste fiende. Visst bråkar syskon, men det här gick liksom utöver det vanliga. Det tyckte flickan i alla fall. Fast hon hade ju inte så mycket att jämföra med. Förresten var flickan inte alls som flickor är mest. Hon var glad och söt och fin. Duktig på att sjunga och spela, på att rita, hoppa och klättra. På nästan allting faktiskt - fast hon blev alltid jämförd med sin äldre bror, som hade ett enda specialintresse: elektronik och datorer. På det området kunde han allt, redan som barn, mycket bättre än de flesta vuxna. Flickan var bra på det mesta, till och med väldigt bra, men inte superduperbra som storebror, och därför märktes hon liksom inte.
När hon kom till världen var han, enligt då närvarnde källor, mäkta stolt över att ha fått en lillasyster. Föräldrarna gjorde allt för att han inte skulle drabbas av syskonavundsjuka. Bland annat berättade mamman stolt att hon ofta lät lillasyster ligga och skrika tills storebror föreslog att de kanske skulle ta hand om henne. Förvånat berättar hon att det ofta tog ganska lång tid... När så lillasyster började ta mera plats, började gå och prata försökte storebror medvetet ta kål på henne. Han spred ut klotsar och vassa meccanodelar över golvet och byggde höga torn av bordet, en stol och en pall, hjälpte lillasyster att klättra upp och sade till henne att hoppa. Föräldrarna tyckte det var lite halvmärkligt, men väldigt företagsamt, som allting fantastiska storebror gjorde, och kontaktade en barnpsykolog. Som de demokratiska föräldrar de var berättade de naturligtvis för storebror att de skulle prata med en psykolog om honom, och då de under samtalet plötsligt hörde ett klickljud från mammans handväska, förstod de att storebror smugglat dit en bandspelare och spelat in samtalet. Åh, så företagsamt. Han ville så gärna höra vad vi hade att säga om honom pep de förtjusta föräldrarna och lät storebror höra samtalet. Så skulle han träffa psykologen. Tanken var att han skulle välja leksaker från en hylla. Skulle han välja en gosig nalle, eller en hård krigsleksak? I rummet fanns även en sandlåda och tillgång till vatten. Storebror synade läkaren uppifrån och ned och frågade henne om hon inte var klok, som lät små barn slabba med vatten när det fanns ett ojordat vägguttag inom "stänkhåll". Psykologen log och höll masken och förklarade att det var för att när de små barnen hade lekt med sanden behövde städerskan kontakten för att koppla in sin dammsugare. "Ha" sade storebror. "Såpass mycket sladd har hon väl att hon kan använda uttaget där borta." Ofta berättad anekdot i hemmet.
Föräldrarna gav upp psykologkontakten, pöste över storebrors fiffighet och nonchalerade sin eventuella oro över lillasysters vidare öden... Så långt tillbaka lillasyster kunde minnas fanns storebror där som ett ständigt hot. Han knuffades, väste fram hotelser över vad han skulle göra med hennes nalle om hon inte gjorde som han sade, skrämdes, slogs - men alltid alltid när ingen vuxen såg. Lillasyster insåg snart att det var bättre att försöka hålla sig undan än att lipa eller skvallra. Det gick ändå aldrig att bevisa.
När hon fick en gammal stereo på sitt rum, byggde storebror en slags timer och spelade in "spökljud" med hemska ekon, som gick igång mitt i natten på lillasysters rum. Luttrad som hon var tänkte hon att det säkert var storebror som gjort något, men han sov som en sten i sin säng... Återigen en rolig anekdot.
Syskonen kunde aldrig vistas på samma ställe samtidigt. Det blev alltid bråk och kiv. Eftersom storebror var så speciell skickades lillasyster ofta till mormor och morfar, där fick hon en fristad, en chans till lite lugn och ro. Hemma gick hon ofta och gärna upp till farmor som bodde en trappa upp, eller till vem som helst av grannarna, bara inte hemma. Hon vistades gärna i vuxnas närhet, och anmälde sig tidigt till precis varenda aktivitet som fanns, scouter, simträning, roddklubben, sångkören, en frimärksklubb på biblioteket...
Storebror var så speciell. Så unik, så fantastisk. Lillasyster var vanlig och tråkig. Visst lärde hon sig att läsa vid 3,5-års ålder. (också ett sätt att komma undan - verklighetsflykt in i böckernas värld. Före fem års ålder hade hon slukat varenda bok i föräldrarnas bokhylla...) - men storebror byggde robotar som fungerade, och förklarade för personalen på NK:s musikavdelning varför deras tjuvlarmsanorning lätt skulle kunna forceras av en inbrottstjuv, och hur de skulle kunna justera den så det blev säkert. Han byggde egna datorer medan datorer fortfarande var stora som tröskverk och väldigt unika. Och när familjen fick sin första ABC-80 (med kasettbandspelare) gjorde han Basic-program som fick vuxenvärlden att häpna. (vid tolv års ålder lånades han ut, till en fysiker i Camebridge, efter rekommedationer från hemortsuniversitetet som han redan skräddarsytt program åt) Skolan var däremot inte intressant. Trist och en massa människor. Lillasyster älskade skolan. Kul och en massa människor. Hon var bäst i alla ämnen i sin klass, men storebrors lärare ringde föräldrarna och beklagade sig över att han ställde frågor om fysik och elektronik på en nivå som han omöjligt kunde besvara.
Fortfarande tog storebror varje tänkbar chans att skada och skrämma sin syster. När han började komma upp i puberteten kom han på det ultimata sättet...
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [5]
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [3]
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [3]
Efter bananskridskoåkandet förändrades hotbilden mot flickan. Storebror hade fått ett nytt vapen. Han tafsade. Han drog i hennes underbyxor. Ibland luktade han på dem på ett äckligt sätt. Han slog henne och nöp henne i underlivet, men det var fortfarande mest som en ny form av "ret". När flickan ilsket, högljutt och väldigt handgripligt protesterade (för det gjorde hon, och det kändes någonstans skönt för henne att veta när hon blivit stor och trasig, att hon hade en väldig integritet som barn. Det krävdes lång träning för att knäcka henne...) var han fullständigt oförstående. Men snälla nån - jag rörde henne knappast ju. Jag kittlade henne. Får man inte skoja? Lillasystern var så dramatisk. Föräldrarna och brodern var fullkomligt eniga om att hon överreagerade för minsta lilla. Om hon skulle få vara med fick hon inte hålla på att ställa till scener på det viset.
Nu var inte storebror så urbota korkad att han gjorde något när han kunde ertappas. Ibland när de ex åkte bil kunde han systematiskt peta lite, lite, liiiite på flickans arm. Igen, och igen, och igen. Om man ständigt är på helspänn och van att vara utsatt, gör sådant rätt så ont ganska snabbt och naturligtvis "bar flickan sig åt", och skrek att han skulle sluta, att de vuxna skulle säga till osv. Men det var alltid hon som hördes. Brodern satt så fint på sin halva, och kunde sanningsenligt demonstrera exakt hur han "råkat" nudda hennes arm. Bara så här. Det kan faktiskt inte göra ont. Eller hur? Flickan muttrade med ilskna tårar i ögonen att det i alla fall hade gjort det så det så, och att det faktiskt var hennes arm, och hennes halva av baksätet och att hon faktiskt inte ville bli petad på. Ibland tvärstannade pappan bilen och undrade om det kunde få vara lugnt nu, eller om det var någon som hellre ville promenera hem. Mamman bara suckade. Det var hennes bästa vapen. Hon suckade alltid, och vände demonstrativt ryggen till. Var det riktigt illa så snöt hon sig...
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [4]
Så kom då den första natten av många. Tassande, smygande steg och trevande händer. Flickan sov den första gången, och vaknade inte förrän det var för sent. Hon försökte värja sig. Bita, skrika, sparka slåss. Hon skrek i högan sky, och sprang in och ville sova i föräldrarnas säng. De bedömde historien som osannolik, och som ytterligare ett utslag av hennes livliga fantasi, och predikade ganska strängt att man måste skilja på dröm och verklighet.
Flickan fattade budskapet. Ytterligare några nätter försökte hon värja sig. Sedan började hon sova. Hon "sov" sig igenom att bli vänd och vriden på, klämd och trevad på. Storebror Monstret, tyckte inte att det räckte. Det var inte så ultimat förnedrande med någon som "sov". Han började slåss också. Fjärde eller femte gången våldtog han henne första gången. Smärtan var obeskrivlig. Flickan gjorde ett sista försök. Hon pratade med skolsyster. Men skolsyster ville inte heller lyssna. Flickan kom ju från en så "trevlig" familj. Sådant sker ju inte där. Sveket var ett faktum.
Flickan försökte allt. Hon började sova i sovsäck. Med jeans. Snöret hopsnörpt så nästan ingen luft kom in. Hon möblerade om sitt rum på nätterna, drog tunga saker framför dörren. Monstret forcerade dem alla. Allting forcerade han. Han väste i hennes öra allt hemskt och vidrigt han skulle göra med henne om hon skvallrade. Hon hade gärna skvallrat om det bara funnits någon att skvallra för, och dessutom gjorde han alla de där vidrigheterna i alla fall. Men hon insåg nu att det inte var lönt. Hon var inte värd något. Det här var för hemskt att tänka på. Bättre att bara stänga av.
Sedan lärde hon sig olika saker. Om hon deltog, kunde det hända att det tog slut fortare. Om hon klämde och kände på monstret blev det mindre våldsamt och så fick hon sova sedan. Skulden och själväcklet som det framkallade går inte att beskriva. Hon blev bunden med sladdar. Saker stoppades in i henne. Hon fick elstötar. Monstrets uppfinningsrikedom var fantastisk. Det väste att det var flickans eget fel. Att hon ville. Att hon njöt av det. Hon visste inte vad som var sant längre. Vilket var verkligheten? Nattens monster eller dagen med scouter, skola och kompisar?
En gång låste han in henne i badrummet när de var ensamma hemma. Han drog ut proppen, så det blev alldeles bäcksvart, satte igång en rullbandspelare utanför dörren med en hopklippt melodisnutt som var på modet då: "Mamma - jag vill ha mera potatis" Om, och om och om igen. Och igen. Och igen och igen och igen. Han gick hemifrån och lämnade flickan där. Då var hon tolv år och blev galen. Mamman kom hem efter många timmar och tog ut henne. Då var hon inte kontaktbar. Men sådant händer ju inte i trevliga familjer så flickan blev tillsagd att skärpa sig. Det var sommarlov och barn hämtar ju sig så snabbt, och monstret fick ett fantastiskt nytt vapen. En halv sekund av den sången räckte för att flickan skulle göra vad som helst. Hon förflyttades direkt tillbaka till mörkret och ljuden vid blotta tanken. Och vilken lustig anekdot att i förmildrad form berätta på släktmiddagar senare!
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [3]
Det var en gång en flicka som var på väg hem i natten. Hon genade genom Mörka
Skogen, och där, när hon nästan var ute i skogsbrynet och kunde se hem till sitt
hus träffade hon två monstervarelser. Det var något i sättet när de kom fram till
henne, som fick henne att ana oråd. Alltihop var fel. Det luktade skräck i hela
Mörka Skogen. Flickan hade ganska bra tentakler för sådant och var känd för att
inte ta risker. Hon tittade målmedvetet rakt framåt, försökte få syn på några
andra skogsvarelser, några Snälla - men det fanns inga. Nu spärrade monster-
varelserna hennes väg. Jag får inte visa att jag är rädd tänkte hon, och tog ett
djupt andetag och försökte passera.
Den ena monstervarelsen utstötte ett monsterläte, liksom djupt nere i halsen och
den andra tog tag i hennes axel när hon nästan hade passerat. De kallade henne
hiskeliga saker, och berättade vad de tänkte göra med henne. Flickan försökte
skrika, och sparkade och slingrade sig ganska vilt. Det skulle hon inte ha gjort,
för då slog de henne. De slog henne hårt. Den ena monstervarelsen välte undan
hennes cykel, som hon liksom försökte sätta mellan sig och monstervarelserna,
och slog sedan omkull henne med ett brottargrepp. Hon hamnade på marken, med
huvudet nedåt. De slet i hennes fötter. Arga hårda händer om vristerna, och arga
hårda händer som slet i hennes kläder, medan arga hårda röster talade om hurdan
hon var och vad de tänkte göra med henne. När de släpade henne över grusgången
kunde hon vrida ansiktet, så inte det rispades sönder helt, men sedan hamnade
ansiktet nedåt och hon kände jord och smuts tränga in i näsan. Sedan trängde andra
saker in på andra ställen och det var så hemskt att flickan dog. Ja eller dog,
gjorde hon inte, men hon stängde av fullständigt. Den här flickan hade träffat
dumma människor förr. Onda arga människor hade gjort onda arga saker med henne.
Och när verkligheten blev för hemsk lät hon bli att vara med. Det sista hon mindes
var att hon kved "men jag har ju barn" och den ena monstervarelsen sade: "Stackars
djävla ungar med en sån xx till morsa"
Flickan hade ingen aning om hur länge hon låg i parken. En timme? Två? Ett år?
En livstid? En taxi stannade i närheten, på taxistationen intill parken, och den
ena monstervarelsen sade: "Kom igen nu Jocke så sticker vi". Skulle någon ha hört
om hon skrikit högre?
Flickan låg kvar, med ansiktet mot jorden. På något sätt kom hon hem och cykeln
också. Nästa dag kom hennes granne och sade att hon lämnat nycklarna i dörren
på utsidan. Och hon som alltid låste så noga, men det spelade liksom ingen roll.
Cykeln var inte låst. Flickan kastade kläderna hon haft på sig. Allting utom
jackan som tappat en knapp och blivit lite repig, men det värsta gick att gnugga
bort och gick in i duschen för att tvätta, tvätta bort de onda arga händerna.
För att tvätta smutsen, skammen, minnena.
Om jag aldrig mera tänker på det här så har det inte hänt tänkte hon och gick
för att köpa middag åt sina barn...
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [17]
Jag väntade ett barn mellan storasyster och lillebror. I sextonde veckan åkte exet utomlands på konferens, jag noterade en liten blödning och åkte in för rutinkontroll. Läkaren konstaterade att jag hade ett dött barn i magen och föreslog att jag skulle gå hem och vänta en vecka, och se om det kom ut "den naturliga vägen". Fullständigt tom och bedövad vacklade jag ut från KK. Min dåvarande svärmor fick på något sätt nys om situationen och fixade och trixade. Jag fick läkartid i grannstaden, hon följde med och höll handen, exet trollades hem med flyg. Faktum kvarstod. Jag hade ett dött barn i magen och det måste ut. Blotta tanken att gå runt som en vandrande likkista fyllde mig med obeskrivlig sorg, äckel, själväckel inte minst. Galenskapen var nära, nära.
Fick en tid för skrapning redan nästa morgon. Åkte hem som i trans och tog föreskriven tablett för att underlätta morgondagens ingrepp. På kvällen blödde det lite. Vi ringde sjukhuset som sade att det var helt normalt. Blödningen ökade och ökade. Jag fick ta dotterns nattblöjor för att hejda det. Fruktansvärda magkramper. Blindtarmsinflammationen jag hade några år tidigare var en lätt sommarbris i jämförelse. Så börjar det komma ut klumpar. Dottern sover, exet har panik och försöker spela lugn. När jag fräser "Vad fan tror du" som svar på hans fråga om det gör ont, går han in i ångesten och försvinner bort. Jag sitter på toaletten och känner plötsligt något stort, fastna, halvvägs ut, liksom hängande - då är det som om en hinna brister i mitt förstånd.
Jag skriker, skriker - märkliga ljud, som jag kan liksom se och höra utifrån, men inte förmår kontrollera. Exet kommer, tack och lov, och alldeles vit i ansiktet får han hämta en sax och klippa bort det där som hänger och dinglar. Jag hör långt bortifrån hur jag slutar skrika och svimmar i en stor blodpöl. När jag vaknar till liv igen har exet äntligen ringt ambulansen - jag hämtas och körs iväg till sjukhuset igen. Jag vill inte dit, inte till det hemska stället där kalla, ovarsamma händer skall riva och slita i mig. Jag skulle ju till grannstaden, till folk med vänliga ögon. Exet är kvar hemma, väntar på barnvakt - men plötsligt är han där och tillvaron slutar snurra när jag ser in i hans ögon och möter min egen sorg och smärta. Vi klamrar oss fast vid varandra. Hårt, hårt. Nära. Vi får vänta länge. Undersökningen gör fruktansvärt ont. Exet håller mig fast med blicken. Det enda jag minns är hans hand och hans huvud som liksom svävar ovanför mig. Så får jag en påse dropp och när den har runnit ned blir vi tillsagda att åka hem. Jag har inga skor och inga ytterkläder. Vi har inga pengar till taxi. Klockan är kanske fyra-fem på morgonen. Jag får sådana där blåa plastpåsar som man har över skorna på dagis. Exet fixar taxi på något sätt.
Vi får ingen tid för återbesök, inga svar på vad som hänt. En vecka senare, då jag suttit som en blödande zombie på soffan skall dottern iväg och vi skall se film och äta kinamat. Medan släktingar hämtar dottern känner jag en molande värk i magtrakten som snabbt växer i styrka. Ny ambulansfärd, inte en chans att jag kan gå för egen maskin. Läkarna har inte fått bort allt, nu finns infekterade rester kvar. Det har "blött baklänges" och hela bukhålan är full av blod. Alla mina misstankar bekräftas. Så är det alltså sant. Jag ÄR spetälsk, rutten invärtes. Så rutten att ett barn inte kan växa och leva därinne. Jag kan ju för fan inte ens få missfall ordentligt - nu ruttnar hela jag inuti. Jag sövs och skrapas ordentligt. När jag vaknar ur narkosen vill de återigen skicka hem mig. Återigen utan skor och ytterkläder - även om jag naturligtvis borde lärt mig bättre vid det här laget. Äntligen vågar jag protestera. Nej. Jag åker ingenstans, hör jag min egen röst säga, lugnt och sakligt. Jag argumenterar en stund, men får sedan en säng att sova i. På BB-avdelningen. Naturligtvis. Dock i eget rum, till att börja med. Tidigt, tidigt på morgonen rullas en mamma med ett nyfött spädbarn in och jag känner den där tunna, sköra hinnan börja vackla igen. Skulle jag börja skrika nu, skulle jag förmodligen aldrig kunna sluta igen. Återigen vill de skicka hem mig, och den här gången orkar jag inte säga att jag vill träffa en läkare först. Mamman ammar sitt barn. Hon har blommor i ett lite glas och ett par jättekonstiga glasögon. Blå, sådana som barn brukar ha.
Jag frågar om det inte finns någon kurator eller så som jag kan få prata med, och exet. "Skulle HAN prata med en kurator? Men HAN var ju inte gravid?" säger en oförställt häpen röst. "Har du fått missfallsbroschyren?" Nej det har jag inte. Exet skulle komma vid niotiden - men jag tar min missfallsbroshyr, mina blå plastskydd och bussen hem. Här kan jag inte stanna med förståndet i behåll.
Jag sjukskrivs en vecka och blir tillsagd att "äta som på dagis". Frukost, fruktstund, mellanmål. Promenader är bra. Vi som är födda på sjuttiotalet är så bortskämda. Silversked i mun, och förväntar stekta sparvar. Allting skall vara så tillrättalagt för oss - och vi ränner till doktorn för minsta motgång. Jag ber läkaren kontrollera i mina journaler att sist jag besökte en läkare var när jag opererades för akut blindtarmsinflammation, och innan dess, då dottern föddes - men det hör inte hit. Är man född 71 bär man på en kollektiv skuld. Bortskämda sjuttiotalister göre sig icke besvär. Såpass bortskämd var jag faktiskt, och det är jag lite stolt över att jag orkade, att jag ringde vårdcentralen och berättade vad läkaren sagt, och förklarade att om den människan någonsin kom nära mig eller min familj igen ansvarar jag inte för konsekvenserna.
Dryga halvåret senare är jag återigen gravid (med lillebror). Äntligen börjar jag skymta färger i tillvaron, inte bara svartvitt och autopilot. Vi planterar blommor i torpet och tänker storvulna tankar att detta är vår plats på jorden och detta ger vi våra barn och vad som än händer är det alltid vi. Exet bedyrar sin kärlek och uppmuntrar mig att ta kontakt med en rekommenderad terapikontakt, jag tycker inte det behövs särskilt längre. Vad som än händer är det alltid vi. Jag fixar barbietårtor och glassbomb till dotterns barnkalas, jag älskar dig mest i världen, ballonger och paket, halva dagis och hela släkten, vad sade kuratorn - var hon bra tyckte du? Märkligt frånvarande under kalaset. Nästa morgon står väskan i hallen. Jag älskar inte dig, och har förmodligen aldrig gjort det, Nu flyttar jag. Hinnan igen. Så tunn så tunn...
Och där gick jag och trodde man kom varandra närmre av en sådan upplevelse. Hur kan en människa bara vara så sjäkla dum och blind? Kuratorn var en samvetsbiljett, ett sätt att ordna snabb och lätt passage ut. Nu har det svängt och jag är inget litet offer längre. Nu är jag bara ond. Roten till allt, som någonsin gått snett i exets liv. Kan man någonsin känna en annan människa? Den där blicken, som svävade över mitt huvud och höll vansinnet borta genom all skräck och smärta, den totala samhörigheten. Jag såg en glimt av den idag - när dottern och jag kom gående. Men blicken var ju så klart till dottern; när ögonen mötte mina var det en total främlings. Vem farao är den mannen?
Postat i: Nyckelinlägg Permalink Kommentarer [8]
Jag har placerat min blogg i <a href="http://bloggkartan.se/registrera/14756/malmoe/"> Malmö</a> på bloggkartan.se
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
