Kollade in på bloggen och såg att jag redan hade fått en kommentar på mitt första inlägg! *glad* Tillåter mig själv att travestera Descartes: "Jag bloggar - alltså är jag"

*undrar hur många inlägg man kan göra samma kväll utan att framstå som FÖR patetisk*

Hade planerat denna helgen så bra. Hur jag skulle se fram emot den och riktigt rå om mig själv...*hörs det drypande tonfallet i skrift?*  Jag skulle ta igen flera veckors förlorad sömn och den tomma urlakade känslan efter ett inlämnat och redovisat projektarbete. Barnen till sin pappa och även fredagen ledig. Att jag ursprungligen inte tänkt spendera helgen ensam sågs bara som ett plus - en relation är ju så ansträngande. Jag hade ändå länge velat bromsa, kände att jag ingen tid fick till mig själv. Och visst är det sant - men vem lurar jag egentligen? Påtvingad ensamhet är INTE det samma som självvald!!!

Men jag envisas med att försöka ha det mysigt. Lånade tjugo cd-skivor av mamma igår - en massa blandat: Gasolin, Eldkvarn, Nationalteatern, en vissångerska som jag glömt vad hon hette. En Cornelisskiva jag aldrig hört, en jättebra Klezmerskiva (nästan den enda sortens musik som verkligen får mig att vilja dansa). Inte illa för en 60-plussare att ha så många godbitar...

Nu skall jag krypa upp i soffan med min roliga bok, fem skivor i växlaren och en tallrik risgrynsgröt och låtsas att jag gör det jag helst vill göra...

Dagens boktips: Marjaneh Bakhtiari: Kalla det vad fan du vill!

Gick för att köpa middag och kom hem med två fulla kassar, drygt 400 pix fattigare - men utan mat.

Desto mer godis, kakor och cigaretter dock. Det skall väl också få ingå i kostcirkeln. Det är nästan lördag och mörk choklad är nyttigt - så det så!

Undrar varför det blev så stort radavstånd nu?

Nu har jag läst så många bloggar på sista tiden så jag försöker väl själv då! Det här kommer nog att bli en blandning av stort och smått. Vardagsbetraktelser om livet och tillvaron som studerande deltidsmamma med varannanveckasbarn, strulande ex och en bitvis knagglig tillvaro. Har alltid varit fascinerad av dagböcker och dagboksskriverier - köper alltid nya anteckningsböcker och tänker att NU, den HÄR gången skall jag fylla den med mina innersta tankar - och så skriver jag febrilt en sida eller två, och sedan avstannar det. Jag känner en slags plikt, att jag måste skriva ALLT - och att jag inte får säga/skriva det där som bränner i mig, förrän jag avhandlat det som hänt däremellan. Härmed lovar jag mig själv högtidigt att absolut strunta i varje form av kronologitvång eller andra pliktkänslor. Det här blir MIN sida och jag skriver som JAG vill! Som det hondjur jag är...