Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Tillbaka igen efter släktträffen. Så ofattbart underbart att känna den där speciella gemenskapen. Det finns människor, som ser ut som jag, som tänker som jag, som låter som jag. En självklar gemenskap bland likasinnade. Det spelas och sjungs och piddelipommas, stämsången smeker öronen som krullar ihop sig i snäll förtjusning. Så skall det låta. Det blir mat, det blir vin, och det blir mera vin. Skymningen faller, men ingen vill gå in. Jag och en nästkusin, nej förresten, brylling måste det bli, hämtar ljus och balanserar ut på brickor. Luciasånger blir ett måste. "Så mörk är natten i sensommartid, men se då nalkas Lucia" Vi sjunger varsin stämma, och gör om texten likadant, utan föregående överrenskommelse. Övriga faller in, en tenor, en bas, en baryton... Vi kommer fram till att sommarsånger kanske passar bättre och går över till En vänlig grönska. Det är roligt att vara ensam i sin stämma, så det improviseras friskt, och läggs dit små trudilutter här och där. Men bra låter det. Förbaskat bra. Och det beror inte på vinet. Och jag sitter och tindrar ikapp med stjärnorna, lycklig in i märgen av att få vara med, att höra till, att vara en del av detta. Jag glömmer det. Att jag faktiskt också hör till. Alla dessa människor, för vilka musiken och språket är så självklart, som porlande vatten. Lika lätt som att andas - och i deras sällskap glömmer jag alla komplex och kan jag också. Ingen ifrågasätter det. Så klart att jag kan. Jag är ju en av dem. En av oss.
Postat i: Smått & gott Permalink Kommentarer [5]
