Min mamma skall till tandläkaren. Hon lider av grym tandläkarskräck och skall göra något så tråkigt som att dra ut fem (eller var det månne ännu fler?) tänder och så småningom sätta in implantat. Inte större än en blöt liten fläck ringde hon och grät häromdagen, jag kommer att bli en tandlös gammal kärring och vi bestämde att jag skulle hämta henne, skjutsa henne till tandläkaren och "hålla handen". Så blir jag lite osäker på tiden, och ringer för säkerhets skull för att kolla att det verkligen var klockan två och inte klockan tolv, som jag plötsligt fick för mig. Jodå. Jag minns rätt, klockan två var det. Vi bestämmer att jag kör härifrån halv två, så att vi säkert kommer i god tid, pratar lite hit och dit om annat, och så säger mamma: "Men det kan vi prata mer om ikväll" "Ikväll? Men jag hämtar ju dig halv två? Varför kan vi inte prata om det då?" Nej - för det är inte förrän imorgon hon skulle iväg... Vilken tur att jag kollade...

För det är ju så det funkar i hondjurshjärnor. Jag skulle gladeligen glömma mitt eget huvud om det inte satt fast. Veckan som gått har dessutom bjudit en massa nya, väldigt distraherande inslag i min tillvaro, av något så ovanligt som god karaktär. Kanske inte så konstigt att man blir lite vimsig då?

(24/9) Jag läser i mina "grupp-böcker" om minnen: Om du alltid har vetat att du varit utsatt för övergrepp, kan dina minnen handla mer om känslor än om bilder från händelsen. Andra överlevare kan rada upp detaljer från övergreppen som om de prickade av en inköpslista, men de har avskärmat sig helt från känslor. Om det är så måste minnena knytas samman med känslorna för att de skall kunna läkas. Jaha. Men hur? Det kan man ju liksom räkna ut med ena lilltån, att man måste knyta ihop känsla och intellekt. Men hur? Hur gör man då?

Som den Duktiga Flicka jag tydligen envisas med att vara har jag givetvis i förväg lånat de böcker jag kommer att få på torsdag då min stödgrupp sätter igång. "Handbok för överlevare". Jag läser och läser och undrar om jag skall skratta eller gråta? Punkt efter punkt, och jag känner igen mig något så kopiöst... Det finns "listor" där man kan bocka av, och kolla i vilket stadie av läkningsprocessen man befinner sig, och listor över egenskaper och överlevnadsstrategier man tagit till under vägens gång. Det räcker med att känna igen någon, så "platsar man" att vara en som behöver boken. Jag känner igen så gott som alla...

Det tar emot Cyber-Kitty! Någonstans vill man, eller i alla fall jag, inte vara så uppenbar, inte vara så klippt enligt standardmallen. Kanske vill man helt enkelt att ens erfarenheter skall vara unika, eftersom det gör ont att tänka att det där hemska, svarta, som påverkar vartenda litet uns av tillvaron, skulle vara något som delas av andra... Eller så vill man bara vara unik i sin knepighet liksom. Jag läser om närhet, om avskärmande, om verklighetsflykt, om krass humor för att ta sig genom dagen, om den överdrivna uppmärksamheten, de ständigt närvarande, pejlande tentaklerna, om behovet av ett yttre kaos som speglar det inre, kontrollmani in absurdum, om kluvenheten mellan kropp, känslor och intellekt folk tror ju att jag menar det som en liknelse när jag säger att det inte sitter ihop ett endaste dugg hos mig, om avstängning, minnesluckor, känslan att vara en bluff som snart kommer att avslöjas, att aldrig riktigt duga till, att inte räcka hela vägen. Bäst att sitta i ett hörn med koll över alla in- och utgångar och om man brister i uppmärksamhet en enda liten sekund rämnar tillvaron och kvar blir bara ett skrik som om det väl bryter ut aldrig tystnar...

Det tar emot. Det tar emot något så erbarmeligt, men det är min väg den här hösten och jag måste gå den. Så är det.