Min svärfar lever inte längre.

I förrgår gick de och lade sig, som vanligt, svärföräldrarna, efter en vanlig dag. Mitt i natten började svärfar rossla konstigt och svärmor försökte väcka honom, men förgäves. Ingen vet varför - men hjärtat bara stannade.

Vi var där igår, och såg honom ligga, så fridfullt i sin säng, som om han bara sov, men ändå inte.

Så märkligt att en människa kan vara där, men ändå inte.

Lillebror tror att Gud kommer och tar hand om en när man dör, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde dela hans syn. Nej - jag tror varken på himlen eller Nangiala; för mig är det mest som att det bara tar slut och jag kan inte se någon mening eller finna tröst i att det skulle vara någon högre vilja. Vad är det för mening i att en människa som varit allvarligt sjuk och äntligen friskförklarats går och dör, precis när alla, inklusive han själv, just slutat oroa sig och börjat blicka framåt igen. Vad är den stora tanken bakom det?

I 47 år hann de var gifta; det är en imponerande tidsrymd. Man växer ihop.

Nu väntar en mängd praktiska bestyr. Han har själv skött allt det praktiska; det är ingen annan i familjen som exempelvis har en susning om hur värmepannan fungerar, och utan den varken värme eller varmvatten.

Jag, som bara känt honom i några år, känner en molande tomhet invärtes. Hur skall det då inte kännas för de som känt honom jämt?

Jag kan höra hans röst inne i huvudet; hans pliriga Göingedialekt med ord som jag stundtals fick gissa betydelsen av. Hunden, ständigt med huvudet i hans knä vid alla måltider, en tugga till svärfar, två till hunden. (Inte konstigt att hon gillat att bli passad där och anser att vi borde vara på semester mycket oftare) Hans stora grova händer, som ändå kunde laga små pilliga saker med sådan beundransvärd precision.

Hans pipa låg i köket på sin vanliga plats och den såg så ensam ut, men inte hälften så ensam som min svärmor gjorde; hon som alltid varit så stark och självständig såg så liten och vilsen ut...

Nej - jag ser ingen mening i detta!! Möjligen kan jag finna en viss tröst i att det eventuellt kan ha varit en behaglig död, att gå och lägga sig därhemma, bredvid frun, efter en vanlig dag och sedan helt enkelt inte vakna mer. Men för frun var det så lagom behagligt - hur skall hon någonsin kunna sova i den sängen, i det rummet igen?!

Och alla dessa människor som är så ledsna. Var är meningen med det? Att familjen svetsas samman i sorgen? Ja, möjligen. För det finns onekligen en kraft och en styrka i gemenskapen, att kunna dela både med och motgångar. Själv känner jag mig mest ivägen och vet inte riktigt hur jag skall kunna vara till hjälp och stöd. Jag som går och gnäller om min magkatarr och min förkylning och så rubbas plötsligt hela världen.

Jag minns så väl när min pappa dog, märkligt nog på exakt samma datum, fast för fem år sedan. Hela tillvaron ändrades, men här hemma var allt som vanligt.

Solen gick upp och ned som den alltid hade gjort. Kaffe var gott på morgonen som alltid. Barnen stojade och växte, väckarklockor ringde och gympakläder skulle packas, middag skulle ätas varje dag. Men min pappa hade ju dött!!! Hur kan man då tänka på middag och skolväskor?!?!

Någonstans både kan och måste man det. Man tar en liten, liten bit i taget, ser inte framåt mer än korta överblickbara stunder, försöker kanske låtsas till en början att han bara är tillfälligt borta. Man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Och middagar och gympakläder och ungar - det är väl någonstans kanske liksom det som är själva livet...

Att det inte går så lysande för mig som vikarie i min tredjeklass har nog framgått, även om det varit tunnsått med inlägg på sista tiden. Det är en extremt stökig klass, som fått utstå lite fler förändringar än vad gruppen klarar av den här terminen. Nu, min sista vecka, känns det ändå som att pusselbitarna börjat falla på plats; vi har haft flera intensiva arbetspass och något så sällsynt som arbetsro i klassrummet. Jag har kämpat som ett djur med en blandning av ömsom belöningar och hot kryddat med snudd på absurd tydlighet kring vad som gäller. Ändå är tillfällena där jag känt mig fullständigt vanmäktig många...

Nu har situationen dock ordnat sig. Jag har tackat ja till ett annat jobb, och klassen kommer att, efter en avancerad rockad med många turer, få tillbaka sin gamla lärare som de hade i ettan och tvåan. Alla är nöjda således. Med väskan full av rättade läxböcker lämnade jag så barnen i morse och åkte till grannbyn. Kopierar papper, lägger fram arbetsmaterial på katedern och känner plötsligt hur marken börjar gunga. Akut spring till toan där frukosten studsar upp. Det är lyhört på lärartoaletterna, så när jag kommer ut ser jag två kollegor studsa bort ifrån mig. "Du går hem. Nu. Raka vägen, utan att passera Gå"

Tydligen går det någon magåkomma. Flera andra var hemma idag. Inte läge att förklara att jag tror att mitt illamående "bara" beror på stress, eventuellt i kombination med förkylning. För jag ÄR förkyld. Dock inte tillräckligt för att kvalificera sig för att vara hemma. Trött, hängig och snorig, men inte speciellt sjuk. Så fort jag kom hem lättade illamåendet, även om det inte försvunnit helt. Det molar i magen och jag har krafsat fram husets sista Losec ur medicinskåpet.

Nå. Kanske behöver jag vila. Det har varit mycket nu. Tvära känslokast hemma och superstresigt på jobbet. Jag tror att jag satsar på lite ny frukost om en stund och skördar min farm på Facebook, så blir det nog bra. Tror du inte det Cyber-Kitty? På måndag börjar jag mitt nya, förhoppningsvis lugnare jobb.

Denna helgen kommer alla fyra barnen att vara hos oss, så det lär bli full rulle. Men det är ju så det skall vara, och nu med nya trappan och extrarummen där uppe så funkar det faktiskt. Det finns en egen liten vrå till var och en av oss och gott om plats att vara tillsammans på. Men när lillebror undrade om tre kompisar från förskoleklassen fick komma med hem och sova över blev det blankt nej. Extratonårssönerna skulle antagligen få akut krupp; gemensamt fredagsmys i soffan och så skall vi gå och bowla allihop på lördag, det kan nog räcka en bra bit...

Lillebror är gipsfri och jag börjar nedräkningen. Fyra dagar kvar på jobbet (ledig torsdag) och sedan börjar jag på nya stället nästa måndag. Känns märkligt. Som att bli vuxen på något sätt. Det är mitt allra första "riktiga" fasta jobb, som bara är mitt, inte tidsbegränsat och jag går inte in för någon annan som vikarie. Det är en helt ny tjänst och av alla som sökte valde de mig, fast jag var den enda sökanden som inte har en helt fördig examen. Besynnerligt känns det.

Storasyster har blivit stor på riktigt. Hon har fått hemnyckel och hade redan kommit hem när jag kom hem från skolan. På söndag skall hon gå på bio med två kompisar utan att någon vuxen är med. Betalar popcornen med egna pengar. 158,8 cm över havet och kan nästan allting själv. Besynnerligt. Men hon får vackert finna sig i att jag möter henne utanför bion. Hon är trots allt bara tio år.

Jag har fått en utmaning av *P*. Jag antar att det är meningen att man skall tänka och begrunda svaren - men mitt bloggande funkar inte så. Omedelbart knatter, annars får det vara. (Och om jag är riktigt snabb kanske jag inte lyckas radera svaren, så som jag gjort [oavsiktligt] flera gånger den senaste tiden):

Skriv den/det bästa, finaste eller snyggaste du kommer på i varje kategori…
Fyll sen på med en egen kategori…

Färg: Just nu måste det nog vara alla sprakande höstfärger. Finns det något vackrare? När jag bodde hemma hos mina föräldrar hade vi en vidunderlig utsikt från köksfönstret mot en brandmur på bakgården klädd med någon slags murgröne-lönn-aktig växt med stora löv, som skiftade i alla nyanser från grönt, via gult och orange till rött och brunt. Det såg ut som om hela muren brann.

Människa: Alltså jag gillar inte singular märker jag. Varför måste jag skriva den och det, när jag vill skriva de och dem?!.

Mina barn. Storasyster för att hon har ett hjärta av guld, ett snabbt rörligt intellekt, empati och förmåga att uppfatta små outsagda nyanser. Lillebror för hans oförställda kärlek och för att han är så väldigt mycket han helt enkelt.

Maken för att han är Någon, min pusselbit, för att jag fortfarande varje kväll när jag kryper till kojs med häpen förundran borrar in näsan i varm mjuk hud och undrar hur i hela fridens namn det här gick till egentligen och hur i hela fridens namn jag kunde klara mig innan, alla de där åren utan honom, när vi hörde ihop, tillsammans, men inte visste det...

Mirakelkvinnan: För att hon är den storasyster jag alltid önskat att jag hade. Den alltigenom vackraste människa jag någonsin träffat både inuti och utanpå.

Maträtt: Nå - choklad är inte mat antar jag? Jag gillar det mesta - men just nu känner jag ett oerhört sug efter gröna saker; broccoli, brysselkål, spenat, sockerärter, ruccolasallad, ärtor, avocado...

Dryck: Kaffe med mjölk i. Väldigt blaskig äppeljuice gillar jag också.

Plats: Trappan till mitt torp och utsikten över åkrarna. Gärna med kaffekopp i ena näven och något mera ohälsosamt i den andra.

Musik: Har lyssnat på Simon & Garfunkel och Monica Zetterlund den här veckan. (CD-fynd)

Jag själv: Vad jag gillar bäst med mig själv? Oj. Jo - att jag när jag ser mig själv i spegeln tänker att jag ser ut som en som jag själv skulle vilja vara kompis med.

(kommer på i efterhand och flikar in att jag gillar mig själv för att jag inte blivit fullständigt galen av vissa turer livet tagit, utan faktiskt bibehållit någon form av mänsklighet igenom allting. Jag är nog starkare än jag själv förstår.)

Sak: Oj. Svårt. Tja - eller varför inte datorn. Fantasilöst kanske - men jag är onekligen internetberoende...

Tv: Det känns som om övriga familjemedlemmar slåss om tevetiden så mycket att det inte blir direkt plats för mig att kolla. Jag gillar l u g n a program där folk pratar. Som P1 fast på teve liksom. Och filmer utan reklamavbrott och skrattmaskiner som man ser hela. Från början till slut. Och när man tittar på en kanal åt gången och inte alla samtidigt...

Sysselsättning: Just nu att spela FarmTown på Facebook. Jag har blivit helt besatt. Fast det börjar lugna ned sig lite nu tack och lov.

Plagg: Min storkofta som jag har på landet.

Blomma: Tussilago. Eller vitsippor. Och blåsippor. Och ängsblommor.

Djur: Den grårandiga lilla kattungen hos svärföräldrarna. *kär*

Resmål: Förhoppningsvis Prag till våren med maken

Frukt: Clementiner och mango

Doft: Solvarma barn och nykokt kaffe.

Mina parfymer: Har inga. Eller jo - det har jag - men de är säker alldeles för gamla. Det fanns en parfym som jag inte fick huvudvärk av; Donna Karan, Chaos - men jag tror inte den görs längre... Tvål och vatten och vanlig deo får duga.

Bok: Just nu är jag väldigt nyfiken på Herta Müller. Har inte alls hört talas om henne innan, men hon verkar intressant.

Egen kategori: Här står det stilla. Maken föreslår att jag skall skriva hund, men det tänker jag inte alls det. Bästa bloggaren kanske? Fast nej - det går inte heller att skriva i singular.

Bästa teaterpjäsen kanske? Jag nominerar Hamlet, fast Ett drömspel är inte så dumt heller, eller Medea, eller för all del Kung Oidipus...

Poet: Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf

Jag utmanar ju så klart dig Cyber-Kitty, det vill säga vem som helst som känner sig manad, men tala om i en kommentar här att du skrivit, så att vi andra kan läsa!

(Och vis av skadan skall jag nu kopiera mitt inlägg i n n a n jag trycker på posta, för man KAN nämligen lära gamla hundar sitta. I alla fall ibland.)