Min svärfar lever inte längre.

I förrgår gick de och lade sig, som vanligt, svärföräldrarna, efter en vanlig dag. Mitt i natten började svärfar rossla konstigt och svärmor försökte väcka honom, men förgäves. Ingen vet varför - men hjärtat bara stannade.

Vi var där igår, och såg honom ligga, så fridfullt i sin säng, som om han bara sov, men ändå inte.

Så märkligt att en människa kan vara där, men ändå inte.

Lillebror tror att Gud kommer och tar hand om en när man dör, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde dela hans syn. Nej - jag tror varken på himlen eller Nangiala; för mig är det mest som att det bara tar slut och jag kan inte se någon mening eller finna tröst i att det skulle vara någon högre vilja. Vad är det för mening i att en människa som varit allvarligt sjuk och äntligen friskförklarats går och dör, precis när alla, inklusive han själv, just slutat oroa sig och börjat blicka framåt igen. Vad är den stora tanken bakom det?

I 47 år hann de var gifta; det är en imponerande tidsrymd. Man växer ihop.

Nu väntar en mängd praktiska bestyr. Han har själv skött allt det praktiska; det är ingen annan i familjen som exempelvis har en susning om hur värmepannan fungerar, och utan den varken värme eller varmvatten.

Jag, som bara känt honom i några år, känner en molande tomhet invärtes. Hur skall det då inte kännas för de som känt honom jämt?

Jag kan höra hans röst inne i huvudet; hans pliriga Göingedialekt med ord som jag stundtals fick gissa betydelsen av. Hunden, ständigt med huvudet i hans knä vid alla måltider, en tugga till svärfar, två till hunden. (Inte konstigt att hon gillat att bli passad där och anser att vi borde vara på semester mycket oftare) Hans stora grova händer, som ändå kunde laga små pilliga saker med sådan beundransvärd precision.

Hans pipa låg i köket på sin vanliga plats och den såg så ensam ut, men inte hälften så ensam som min svärmor gjorde; hon som alltid varit så stark och självständig såg så liten och vilsen ut...

Nej - jag ser ingen mening i detta!! Möjligen kan jag finna en viss tröst i att det eventuellt kan ha varit en behaglig död, att gå och lägga sig därhemma, bredvid frun, efter en vanlig dag och sedan helt enkelt inte vakna mer. Men för frun var det så lagom behagligt - hur skall hon någonsin kunna sova i den sängen, i det rummet igen?!

Och alla dessa människor som är så ledsna. Var är meningen med det? Att familjen svetsas samman i sorgen? Ja, möjligen. För det finns onekligen en kraft och en styrka i gemenskapen, att kunna dela både med och motgångar. Själv känner jag mig mest ivägen och vet inte riktigt hur jag skall kunna vara till hjälp och stöd. Jag som går och gnäller om min magkatarr och min förkylning och så rubbas plötsligt hela världen.

Jag minns så väl när min pappa dog, märkligt nog på exakt samma datum, fast för fem år sedan. Hela tillvaron ändrades, men här hemma var allt som vanligt.

Solen gick upp och ned som den alltid hade gjort. Kaffe var gott på morgonen som alltid. Barnen stojade och växte, väckarklockor ringde och gympakläder skulle packas, middag skulle ätas varje dag. Men min pappa hade ju dött!!! Hur kan man då tänka på middag och skolväskor?!?!

Någonstans både kan och måste man det. Man tar en liten, liten bit i taget, ser inte framåt mer än korta överblickbara stunder, försöker kanske låtsas till en början att han bara är tillfälligt borta. Man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Och middagar och gympakläder och ungar - det är väl någonstans kanske liksom det som är själva livet...