Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Om det är någonting jag inte klarar av så är det att stängas ute. Känslan av att något är fel, men man inte vet varför. Frågor som möts av tystnad, som för mig växer till svartaste skrämmande skräck. Något är fel, men vad?
Jag har ofta, ofta en gnagande känsla av att vara ”fel”, att inte riktigt passa in, att inte samma spelregler gäller för mig som för andra. Antagligen är det därför jag lider så svårt av bekräftelsesjukan. Antagligen har det sin fullt naturliga förklaring i min inte alltför solskensskimrande bakgrund. Både långt tillbaka och förhållandvis nyligen. Att under uppväxten utsättas för övergrepp som strider mot precis a l l t man fått lära sig om vad som är rätt och fel, som tigs ihjäl, trots upprepade försök att få hjälp av vuxna. De som skulle vara trygga, som skulle borga för att upprätthålla lugn och rättvisa.
Eller varför inte senare; att när man äntligen tror att man hittat rätt i tillvaron, plötsligt och chockartat inse att man levt i en bubbla av lögner, när barnens pappa som en blixt ifrån klara intet plötsligt säger: Jag älskar inte dig längre och har förmodligen aldrig gjort det. Jag har lånat en lägenhet och nu flyttar jag. Visst hade vi svårigheter, men inget som jag trodde var relaterat till oss. Jag trodde att vi hade landat, att vi hade hittat en tillvaro som var vår. En stabil grund att stå på, även om det stundtals gungade rätt rejält.
När jag läser på överlevarsidor märker jag att många med liknande bakgrund, delar denna känsla och denna onämnbara skräck. När vi pratade i min stödgrupp kände jag förståelse. Därför gör det så ont. Så outsägligt ont, när jag märker att folk i min närhet inte riktigt förstår. Inte riktigt ser vilka konsekvenser somligt agerande får. Hur jag blir liten, liten, liten – och dissocierar. Hamnar i ett tillstånd där jag inte k a n tänka logiskt, inte är mottaglig för förnuftsargument, där det mest enkla och uppenbara blir det svårast tänkbara. Jag kan inte vara lätt att leva med du Cyber-Kitty. Du kanske skall vara tacksam för att du slipper?
Jag brukar försöka förklara det som en slags allergi. Att man är allergisk mot nötter är ingenting man kan hjälpa. Hur gärna man än vill så k a n man inte äta dem, kanske är det till och med så illa att man inte kan vistas i samma rum som en som äter något med nötter. Sedan kan man vara mer eller mindre allergisk mot saker, och det f i n n s saker man kan göra för att förebygga en reaktion. Somligt funkar ibland, men inte i kombination med annat osv. Men allergikern kan inte rå för sin sjukdom, den är inte spelad. Den beror inte på egoism, elakhet eller överdriven pjoskighet. Vissa saker g å r bara inte, hur mycket man än försöker förebygga.
Sådant tänker jag på en solig septembersöndag. Vad tänker du Kitty? 
När min allergiska reaktion kommer, hjälper bara försiktig snällhet. Inkluderande värme. Kroppskontakt. Vänliga ord och tonfall. Överdriven tydlighet. Tills det går över, och jag blir som vanligt igen. D å, men inte förrän då, kan förnuftsargumenten komma. Och kanske kan man komma fram till någon slags "tillfällig astmaspray", som funkar förebyggande till en annan gång - för till skillnad från en nötallergiker så tror jag faktiskt att min allergi kan arbetas bort.
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [22]
Jag tänker först: fan, jag vill kulla skriva och utrycka mig som Hondjuret, sen tänker jag 'så lika vi är', som nummer tre satt jag denna mulna eftermiddag som vanligt på trappan, sömnstörd och huttrande och igen, stel, inte kroppsstel, jagkan fortfarande göra plogen, men stel, stel innuti, totalfrusen, som att jag måste chockas igång, och att jag måste regissera så mycket runt mig. Men sambon fattar, han finns, han pratar med mig, och till skillnad från innan, nu saknar jag honom som fan när han måste åka och rycka in på jobbet.
Nu svammlar jag, men lite så går tankarna;allergi, ja, jag är en annan som du.
Skrivet av JenJen den 07 september, 2008 kl. 18:23 #
Rättelse: 'kunna', inte 'kulla' (vi kan leka pjätt en annan dag ;-) )
Och så plog:
Ha ha, det blev 44!!
Skrivet av JenJen den 07 september, 2008 kl. 18:26 #
och... vad alla, eller nästan alla söker är väl det här:
Skrivet av JenJen den 07 september, 2008 kl. 18:27 #
Jag tänkte som JenJen. Det där hade jag kunnat skriva om jag kunnat skriva. Jag har känt så där så länge kan jag minnas.
Jag känner mig ofta utanför...känner mig fel och jag längtar efter att känna en samhörighet med andra människor.
Vet inte hur jag ska förklara. Visst kan jag känna samhörighet men jag känner exakt som du skrev och jag lider av samma beskräftelsesjuka.
Skrivet av Nina den 08 september, 2008 kl. 00:13 #
Har skrivit om det i min blogg förut. Jag gör vad som helst. Vad som helst för lite bekräftelse och närhet.
Det har jag gjort hela livet och jag beundrar Räkans tålamod med mig. Inte heller spelar det någon roll hur iifta han säger att mina vänner älskar mig, att hans familj gör det osv....jag tror ändå inte på det.
Jag är till råga på allt svårt nötallergisk :-)
Skrivet av Nina den 08 september, 2008 kl. 00:16 #
Men du...det där sista.....vi är inte egosistiska, pjoskiga eller elaka. Vi är djupt sårade och svikna gång på gång men vi är bra människor tycker jag...*ler*....
Jag hoppas du har rätt i att det går att jobba bort. Det gör jag verkligen. Men för egen del så har jag gett upp och jag accepterar mig idag, kan leva med det även om det är svårt ibland. Men jag blir nog inte bättre än vad jag är idag :-)
*kram*
Skrivet av Nina den 08 september, 2008 kl. 00:20 #
Jag är väldigt nyfiken på vem/vad som fick dig att skriva dessa ord. Vem du riktar dem till? Är det någon i din närhet som du vill ska förstå?
Jag tror att vi är många som känner igen oss i dina ord, i din beskrivning av utanförskapet. Men vi är många som tagit oss ur det. En allergiker kan kanske inte tänka sig botad, men vi som har varit med om svårigheter kan tänka framåt och bli fria. Jag vet. Det gäller bara att våga unna sig lycka. Att våga vara här och nu.
Mycket bra skrivet! KRAM
Skrivet av Lilltanten den 08 september, 2008 kl. 07:20 #
Fast jag är en lycklig kvinna som vågar hela tiden och jag unnar mig lycka. Men för mig är det en annan sak.
Men jag är jätteglad att du är fri Lilltanten!
*soliga morgonkramar till den som vill ha*
Skrivet av Nina den 08 september, 2008 kl. 09:46 #
JenJen, Nina och Lilltanten: Tack för era fina ord. Jag hittar nog det där lyckliga slutet jag med på ett eller annat vis. På många plan är jag ju redan där. Snäckan och partnern finns ju. Så skall man bara inse det också. Här och nu, säger ni. Våga. Det ligger mycket i det.
Kram på er!!!
Skrivet av Hondjuret den 08 september, 2008 kl. 21:51 #
hej!
det är inlägg-nummer-tusen-kalas på min blogg. med tävling och kakrecept och jag vet inte allt. du är jättevälkommen. och alla andra med såklart. men mest du, för det är dig jag känner lite :)
kram!
Skrivet av korpdotter den 09 september, 2008 kl. 16:55 #
Hej.... det var ett tag sen.
Jag brukade ha en välkomsttext på min mobil när det var som värst som löd "det är bara för stunden"....
För det rä så det är.... plötsligt... kanske nästa dag eller på kvällen känns allt anorlunda.
Stora kramen.
Skrivet av Nynna den 09 september, 2008 kl. 17:07 #
korpdotter jag ville ju vara med på kalaset och vad mycket kul det var hos dig :-)
Men kan man inte kommentera dina inlägg eller det jag som är korkad igen? :-)
Skrivet av Nina den 09 september, 2008 kl. 21:50 #
när jag är så, som du beskriver ovan (vilket jag är nu) så sitter jag och surfar, för jag kan inte sova alls, nu. Hittade den här, minns när du sjöng den, i ett grönt kök, ja, jag vet, minnen hjälper inte att fastna i, bara ibland.
Plocka svamp
Musik: Herman Palm
Text: Jeanna Oterdahl
Kom med, nu ska vi gå ut på tramp,
gå ut på tramp, gå ut på tramp.
Tag korg och kniv, vi ska plocka svamp,
ska plocka svamp, ska plocka svamp.
Det är så roligt i skogen gå,
i skogen gå, i skogen gå
och leta rätt på de svampar små,
svampar små.
Skrivet av JenJen den 10 september, 2008 kl. 01:40 #
Karl Johan står där så kort och tjock,
så kort och tjock, så kort och tjock,
med mörkbrun hätta och snövit rock.
och snövit rock, och snövit rock.
Grönkremla, smörsopp, och champinjon,
och champinjon, och champinjon,
och fjällskivling stolt som en hög baron,
hög baron.
Där har vi taggsvamp och kantarell,
och kantarell, och kantarell,
och flugsvamp, nej, han är inte snäll,
är inte snäll, är inte snäll.
Nu har vi korgarna fulla fått,
vi fulla fått, vi fulla fått,
nu lagar mamma oss något gott,
riktigt gott
Skrivet av JenJen den 10 september, 2008 kl. 01:43 #
Jag måste bara lägga in veto och starkt reagera på att du skriver att du inte kan vara lätt och leva med: FEL!!!!!! Av den enkla anledningen att du kör inte med falsk marknadsföring. PUNKT. Och det är en egenskap som jag djupt beundrar. Svackor, dalar, djup, ja, berg, solar, sånger och ett skratt och en näsa som rynkar i hop sig så där underbart att bara jag tänker på det ler jag, denna djupt deprimerande och ångestfyllda natt (det kanske lär för mycket, men jag har å andra sidan aldrig stuckit under stol med att jag är för mycket.)
Skrivet av JenJen den 10 september, 2008 kl. 01:53 #
och på tal om inget, eller minnen, eller det trygga gröna köket så har denna hära namnsdag idag...
Snällhet är...
Skrivet av JenJen den 10 september, 2008 kl. 03:33 #
nina > nä, man kan inte kommentera för det var dummisar (föräldrar) som skrev dumma saker. men man kan alltid maila. och man kan alltid kalasa :) kul att du ville kika in hos mig
Skrivet av korpdotter den 10 september, 2008 kl. 10:14 #
Vad bra...menar jag trodde det var jag som var korkad igen :-) Men trist för dig....jättetrist...jag är less på dumma människor.
Jag ska in och leka...gillar det :-)
Skrivet av Nina den 10 september, 2008 kl. 14:26 #
Korp! Jag har verit och kalasat på din blogg utan att lämna spår efter mig. Fastnade redan på första introt, som jag visste precis vad det var, men inte kom på...
Återkommer!
Skrivet av Hondjuret den 10 september, 2008 kl. 20:12 #
Hej, honan! Long time no see. Har haft fullt upp med att ta hand om mig.... Numera frisk i ryggen!!! Och återigen inskriven på lärarutbildningen.
Jag vet precis vad du menar. När man liksom stelnar, och börjar reagera på nutiden som om den var dåtiden, bara för att någonting nästan helt omärkbart triggat en försvarssystem... Skriv om det. Det är fler än man tror som delar den erfarenheten.
Skrivet av livelev den 11 september, 2008 kl. 20:09 #
Heeej! Livelev!!!
Jag är inte lärarstuderande längre, utan lärare minsann! Fröken i en etta! Det du!
Kul, kul, att se dig, och skönt att höra att mina tankar är begripliga.
Hörs igen.
(och vad glad jag blir att höra att du är bättre i ryggen!!!!!)
Skrivet av Hondjuret den 11 september, 2008 kl. 22:52 #
På tal om det där med kärlek, kolla:
http://blogg.passagen.se/isadoraduncan/entry/p_img_vspace_0_hspace23
Skrivet av JenJen den 12 september, 2008 kl. 00:48 #