Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
I mina "gruppböcker" står att det är bra om man försöker inventera det man har runt omkring sig, som är bra. Jag kan tänka mig att man även menar de människor man har omkring sig, som faktiskt tycker om en. Det är så lätt som överlevare att bara se allt från den svarta sidan, och tänka att ingen tycker nog om mig egentligen osv...
Idag vaknade jag (som nästan jämnt nuförtiden) bredvid Någon. Bättre uppvaknande kan man inte tänka sig, och där finns bara, bara positiva saker att säga. Det är tillit och förtröstan, gemenskap, allvar och skoj i en perfekt mix, en självklar samhörighet, en attraktion som bara växer sig starkare och starkare...
När posten kom, låg där ett brev med en chokladkaka från Lantisen. Min mycket speciella väninna, som pratar om möjligt, ännu fortare och mer än jag, och som jag tycker så oerhört mycket om. När hennes son skulle döpas häromveckan bad hon mig sjunga på dopet. Inte för att jag sjunger så himla vackert, utan för att det var jag. Det är stort...
Varannan torsdag när jag skall till stödgruppen kommer Mirakelkvinnan, och passar barnen. Ja - jag går på stödgrupp varje torsdag, men det är bara varannan gång som jag behöver barnvakt. Hon har slutat i kören som hon sjöng i på torsdagar för att kunna komma och vara barnvakt till hondjurstrollen, för att hon vill mig väl, och tycker att jag skall gå den här gruppen. Min storasyster! Även om vi tekniskt sett inte är ett dugg släkt, och hon är yngre än jag...
Och på den nya roliga svenskakursen går också min skrivkompis från förr-förra terminen. Hon bytte, för att hamna i samma grupp som jag. Det betyder oerhört mycket att ha en kompis i skolan, alltså en som man verkligen gillar på riktigt. Någon som noterar ifall man är där, eller inte, som självklart tar papper och antecknar om man av någon anledning är borta, som "paxar" plats i föreläsningssalen, som hämtar kaffe, eller väntar in när man skall ut på rast osv...
Så visst har jag saker att vara tacksam över! Och någonstans, när jag tänker så, inser jag - och inte b a r a med hjärnan (och d ä r någonstans ligger den stora nyheten), att alla dessa människor faktiskt inte skulle g ö r a alla dessa grejer, om jag vore hälften så fruktansvärd som jag själv får för mig...
Nu får du ursäkta Cyber-Kitty att det är "fel" filmklipp, men det är Julie Andrews som sjunger och det är ju liksom hufvudsaken - eller hur?
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [3]
Skrivet av Elin den 13 november, 2007 kl. 15:37 #
Skrivet av Hondjuret den 13 november, 2007 kl. 15:39 #
Skrivet av Nina den 14 november, 2007 kl. 18:36 #