Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Många gånger har jag tänkt att min tillvaro skulle ha varit så mycket enklare om mina barns far hade dött den där majdagen för fem år sedan, istället för att flytta...
Inte så att jag bokstavligen önskar livet ur honom, men allt h a d e verkligen blivit så mycket enklare. Jag hade kunnat bo kvar i lägenheten, hade antagligen ärvt en massa pengar. Barnen skulle väl ha fått någon form av barnpension och framför allt hade min chock och sorg varit legitim. Jag skulle haft kvar kontakten med hans familj (som jag nu är "förbjuden" att kontakta och vice versa), tillgång till deras sommarstuga (som jag älskade) och full barnvaktsservice från farmor, faster och farbror. Både barnen och jag hade antagligen fått hjälp och stöd från såväl samhälle som vänner och släktingar att bearbeta förlusten.
Nu är det inte så. Naturligtvis är jag tacksam för det. Barnen älskar sin far, och på sitt eget sätt är han en bra pappa. Framför allt är han den enda pappa de har, och självklart vill jag inte att barnen skall växa upp utan honom. Men det h a d e varit enklare, om man bortser från det uppenbara då, det där med att barnen utan honom hade varit just det: u t a n honom.
Inget tjafs och strul om "mina" och "dina" veckor. Inget bråk om underhåll och dagisavgifter, om hur barnbidraget skulle delas. Barnen hade sluppit fösas runt som boskap, hepp hepp, en vecka här, en vecka där. "Nej tyvärr lilla vän. Du får inte gå på bröllopet, för då är du hos pappa", "Nej, att den beundrade mammakusinen tar studenten behöver inte du bry dig om, för då är du hos pappa." "Jaså skall faster gifta sig. Hoppas bara det blir på en pappavecka, så du får vara med..."
Hör du så sjukt det låter?!
Barnens pappa är fullkomligt rabiat med mina och dina veckor. Jag stångar huvudet mot väggen gång på gång på gång för att försöka få till stånd ett avtal som innebär en viss flexibilitet och som ger barnen (och oss föräldrar) möjlighet att delta i respektive familjs högtidsdagar, men icke!
När min mamma fyllde sextio fick inte barnen vara med. På kompisens barndop fick de inte gå. På ett otal födelsedagstillställningar, studentfester osv har de inte varit med. För är det pappavecka så är det. Om folk är så dåligt planerade att de fyller år på "fel" vecka, så får de (och barnen) skylla sig själva.
Storasyster har firat sin femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde födelsedag i pappas regi - för så infaller veckorna...
Nu fyller barnens farfar 65 och jag antar att det kommer att bli stor baluns. Inte ett ljud från exet om barnen. Jag tänker att de så klart vill att barnen skall vara med. Framför allt att b a r n e n gärna vill fira farfar, men jag har inte hört något. De är konsekventa i alla fall måste jag ju erkänna.
Jag talar med maken i telefon, och han tycker inte alls att det är konstigt. Däremot tycker han att det är konstigt av mig att fundera över sådant. Är det verkligen det?
Tänker jag märkligt och fel när jag tänker att det är viktigt för barnen att känna sig inkluderade, att deras närvaro är önskvärd, självklar och oumbärlig vid festliga tillfällen i respektive familj? Jag tänker att de blir rotlösa och utanför om de bara får vara med om de händelsevis ändå råkar vara där, som en handväska ungefär - ok jag tar väl med dig då, fast egentligen spelar du ingen roll.
Självklart kan man försöka planera och lägga firanden på "rätt" vecka, men ibland kan inte hela tillvaron styras av en fiktiv kalenderkonstruktion. Hur tänker du Cyber-Kitty? Lever du med barn som bor på två ställen? Är kanske dina föräldrar skilda? Hur gör/gjorde ni?
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [25]
Tycker din make är konstig som tycker du är konstig som tänker så, tycker ALLA är konstiga som inte ser till fexibilitet vad det gäller barn, det är ju just vad barn är, felxibla, ska man ta det i från dem så tidigt, med stockidiotidumsåskadetvaravarannanveckaintilldödendumheter...
Nä, jag tycker du har ett rätt tänk.
Skrivet av JenJen den 31 oktober, 2008 kl. 13:10 #
Tack!
Ibland undrar jag om jag är helt knasig och tänke fel. Skönt att höra att jag i så fall inte är ensam om det!
Ett nytt bra ord: "stockidiotidumsåskadetvaravarannanveckaintilldödendumheter"
=)
Skrivet av Hondjuret den 31 oktober, 2008 kl. 13:34 #
Mina föräldrar är skilda ja, och int fan var det kul att sitta med hängande huvud i hallen på skohyllan o med dinglande ben i gummistövlar och viska 'jag har ont i magen' när vi ibland skulle till pappa, och höra att jag måste annars skulle pappa bli arg på mamma... *minnesbild som etsats sig fast*.
Så skönt att höra att dina ongar vill dit iaf.
Skrivet av JenJen den 31 oktober, 2008 kl. 15:28 #
Det är fullkomligt idiotiskt att göra på det sättet. Det är barnens släkt/vänner, oavsett om föräldrarna är skilda eller inte. Inte 17 följde jag med på farfars födelsedag, men barnen gjorde det förstås och vice versa med min släkt.
Vad det handlar om är att ha makten att styra DIG, om det så än måste ske genom barnen. Se till att hans släkt bjuder in barnen och att han får veta det. Be din släkt att bjuda in barnen till honom, säga att de vill träffa barnen och att han är välkommen att följa med eftersom det är pappavecka.
Skrivet av Rutan den 31 oktober, 2008 kl. 16:19 #
Rutan: Tack. Ja, antagligen är det något sådant han pysslar med. Tyvärr har släkten ingen ryggrad på varken ena eller andra sidan...
Men jag framhärdar envist med att löna ont med gott - jag inbillar mig att det ger frukt i längden. Jag fortsätter att försöka få med barnen på "mina" veckor och att erbjuda honom samma deal på "hans" veckor. Inte farao vet jag om det hjälper, men förr eller senare borde väl poletten ramla ned.
Likadant med alla saker, som de inte får ta med från honom till mig. Det är B A R N E N S saker, inte våra. Jag låter dem ta vad de vill ha med sig, och någon gång borde han fatta...
Skrivet av Hondjuret den 31 oktober, 2008 kl. 18:55 #
Jag är ett skillsmässobarn som tycker att du gör helt rätt. Själv träffade jag bara pappa varannan helg, antar att det blev mindre logistikproblem då. För jag kan inte minnas att att det var något strul om såna saker. Strul var det annars rätt gott om, men nog tror jag att jag var med när det skulle firas i båda släkterna. Sedan är pappa inte så brydd om firande, det spelar inte så stor roll om jag kommer dit på julafton eller en annan dag, bara jag kommer. Jag tycker nog att det spelar lite större roll.
Jag minns ändå en känsla av att vara efterlängtad hos båda, och det är väldigt positivt. Jag tycker att du agerar helt rätt, schemat är ju till för att underlätta för er, det är inte barnen som är till för schemat.
Skrivet av Elin den 31 oktober, 2008 kl. 20:36 #
Tack Elin! Jag behöver verkligen lite medhåll känner jag! Jag gör så gott jag kan för att barnen inte skall uppleva konflikten. Den hålls på "vuxennivå" så långt det är möjligt...
Skrivet av Hondjuret den 31 oktober, 2008 kl. 21:43 #
Han är too much, ditt ex.
På min front tycks det mig som om farmor (för det är framför allt farmor) planerar fester och födelsedagar på de helger när exet har barnen. Annars får de självklart vara med ändå.
Och vi kan ju numera umgås så civiliserat att vi inte har problem med att vara flexibla.
Gud, så bra vi har det märker jag.
Stackare!!!!!!! Eller rättare sagt: stackars Hondjursongar!!!!
Skrivet av Irrhönan den 31 oktober, 2008 kl. 22:01 #
Visst ÄR han ett charmtroll?
Skrivet av Hondjuret den 31 oktober, 2008 kl. 22:08 #
Du uttalar "förbjudna" tankar som många av har/har haft vid en skilsmässa. Att det hade varit enklare om han dog... Det är starkt av dig att skriva om detta.
Varje sund människa med sunt förnuft och förmågan att tänka empatiskt och logiskt, reagerar på att detta är fel, det som ditt ex gör. Han utgår från sina egna behov och inte barnens. Fråga barnen vad de vill, så enkelt är det. Men i viss mån tror jag fortfarande att han gör så här för att straffa dig.
Väldigt tråkigt att din make, som för övrigt verkar vara reko och mån om dig, inte kan förstå ditt och barnens dilemma. Du behöver ju honom på din sida, om du ska orka.
Stå på dig! Du tänker på barnen, tur att någon gör det!
Jättekram! Och du, tvivla inte mer på din förmåga att tänka, agera eller vara, som mamma. Du är BRA!
Skrivet av Klothilde den 01 november, 2008 kl. 09:00 #
Sitter här och inser hur bra jag har det, hur bra mina döttrar har det.
Nu är flickorna stora nog att välja själv, men aldrig någonsin har vi dividerat om sånt här. Vi har ju förövrigt aldrig bråkat om någonting. Respekt och ödmjukhet är ledorden som faktiskt fungerar till 100%.
Ett klokt och starkt inlägg!
Skrivet av *P* den 01 november, 2008 kl. 11:57 #
Klothilde: Ja - för M I G hade det ju varit mycket enklare... (inte för barnen dock)
Och visst tror jag att maken egentligen förstår - fast han ser ju hur mycket energi detta tar, och blir (antagligen) frustrerad över alla turer fram och tillbaka i all evinnerlighet, om v a r j e liten detalj. Han vill gärna leverera smidiga paketlösningar: hepp - en gång för alla. Ofta har han lyckats hitta på finurliga sådana också, men vid evighetstraggel finns det nog tyvärr inga...
Och jag K A N inte vara mamma bara varannan vecka. Jag är inte intresserad av att styra över exets tillvaro, och jag vill inte för mitt liv tillbaka till ett liv med honom, men jag vill det som är bäst för barnen, och jag lider när jag märker att det inte kommer i första hand. ibland oroar jag mig för att jag blandar ihop m i n a behov med barnens, men jag tror faktiskt inte att jag gör det - men ibland kan man som vuxen se i ett större perspektiv...
*P* - Ja, ni har det bra! Härligt när det funkar!
Skrivet av Hondjuret den 01 november, 2008 kl. 13:34 #
Den enda som är konstig, egoistisk och ja väldigt konstig är ditt ex och jag fattar det inte alls. Jag har läst det här två gånger nu och blir bara trött och ledsen.
Jag är inget skilsomässobarn och har inga egna barn men jag har många barn i min närhet och några nära som skilt sig. Ett av paren har det exakt som ni och den mannen är en kopia av ditt ex och hans fd fru förstår det inte heller.
Annars verkar det funka bra för de andra jag känner och om ex Lisa har ett möte på jobbet så hämtar Per barnen och kör Micke till träningen och ger dem middag och så kör han hem dem till mamman senare eller så sover de en spontannatt hos pappa eller tvärtom. Självklart så får alla de barnen jag känner åka till farfar även om de är hos mamma och tvärtom.
Jag skulle tycka du var lite konstig om du inte tänkte så. Du tänker ju barnen ang ex farfar och du tänker ju på dem även när de är hos pappa. Man har väl ingen onoff-knapp ang barnen den veckan de bor hos pappa.
Skrivet av Nina den 02 november, 2008 kl. 09:17 #
Klart det är viktigt för barnen att känna sig inkluderade och du tänker helt rätt och du är en jättefin mamma för det vet jag!
Jag förstår bara inte varför ditt ex gör som han gör? Har han alltid varit så där svår?
Skrivet av Nina den 02 november, 2008 kl. 09:18 #
Mehh...2 spamkommentarer att bocka av:)
Jobbajobba!
Skrivet av heaven den 03 november, 2008 kl. 23:44 #
Min enda erfarenhet äregentligen min systers erfarenhet. Hon skiljde sig när ungarna hennes var småttingar och deras pappa gjorde precis som ditt ex.....ett j-a tjat och tjafs varje gång.
T.ex fick jag inte träffa dem om det var hans veckor då jag hade valt 'fel' period att åka till Sverige.
När de blev lite större och spelade innebandy så åkte jag till deras träningar för att kunna träffa dem om jag hade varit så puckad att ha valt fel semesterperiod!
Han var inte ens konsekvent eftersom han 'tog emot' när min syster ville att de skulle vara med på 'hans' högtider.
Att du tänker på och vill att de ska vara med och fira sin farfar tycker jag är helt naturligt och konsekvent av dig. Det som du vill ska gälla för dina veckor vill du ska gälla på hans veckor med...=flexibilitet vid speciella tillfällen.
Det verkar som om vissa ex bara bestämmer sig för det där...är det enda sättet för dem att hämnas, nå er där de vet att det gör ont? Är det exens nya oförstående stämma som gör sig hörd?
Hursomhelst....puckat är det:/
Skrivet av heaven den 04 november, 2008 kl. 20:39 #
Du har en spamkommentar att bocka av:)
Läst kommentarer nu och huj...har du och syrran samma ex:)? För han gjorde precis samma sak med leksaker(minns jag rätt var det ngt om kläder också)...det han hade köpt fick minsann inte tas med till mamma sen!!! Ojoj, de kunde ju glömma det sen och hon sälja allt eller nåt kanske:)
Naturligtvis har hennes barn tyckt att det har varit tråkigt ibland...speciellt när deras favoritälsklingsmoster och småkusiner var i stan:)
Men i övrigt...tur att barn är flexibla och intelligenta. De lärde sig att mamma gör på ett sätt och pappa på ett annat. Båda sätten respekterades av barnen och intelligenta som de var/är så hade de inga problem med att hålla isär det!
Jag tror att din make:) blir missförstådd i kommentarerna ovan...han menar väl? bara att ditt ex's konsekvens inte är oväntad, inget konstigt med den.
För om ditt ex inte har empati nog att förstå att du vill ha med barnen på högtider så är det ju en känsla han varken förstår eller besitter. Alltså kommer den känslan ju inte ens när det gäller hans egna högtider!
Alltså inget för dig att grubbla på...
Fast jag förstår att du grubblar ändå:)
[Nu kom jag på när syrran började komma ngnvart med flexibilitet...efter många års kamp så hände det nångång att barnens pappa på ngt sätt tjänade på ett BYTE(timmar räknades)]
Skrivet av heaven den 04 november, 2008 kl. 20:39 #
heaven: Ja - det verkar som om din syster och jag varit gifta med samma förstående och sympatiske man...
Och jag tror du tolkar maken :) rätt...
Det sjuka i sammanhanget är ju att det var exet som dumpade mig (med dunder och brak dessutom) och ända sedan dess ägnar han sig med liv och lust åt att straffa mig för det, att han stack...
Hade det varit tvärtom hade jag kunnat förstå bättre.
Han vill inte ens byta då han tjänar på det. Nu på höstlovet skulle dottern som är nio få åka på ett "dagläger" i en djurpark, gå in och mata vargarna och sälarna osv. Kostade 700:- och hon fick det i present av mormor (i somras) Men nej då - det var ju på pappavecka, så det gick i n t e för sig. Jag bytte dag, men det gick inte. De drabbades av ett plötsligt och akut behov att åka till stugan tio mil bort, precis den dagen, trots att jag erbjöd dem att ha barnen några dagar extra, för att de skulle kunna göra bådadera.
Jag fick köra och hämta henne. Körde nästan 40 mil den dagen. Sedan fick jag veta att hans sambo åkt till sina föräldrar dagen innan (ett stenkast från djurparken) och att han och lillebror åkte hem med tåget några timmar efter att jag varit och hämtat. Men jag s k u l l e liksom köra de där extramilen, av princip...
Nå. Det här exemplet blev kanske inte begripligt och jag orkar inte gå in närmre på alla turerna - men det är liksom barnens fader i ett nötskal. Allt för att försvåra något kul som kom från "min" sida. (Hon kom iväg i alla fall och hade toppenkul - det är huvudsaken)
Skrivet av Hondjuret den 04 november, 2008 kl. 20:50 #
Han är vrickad!!! Jag har skrivit det förut och man blir arg bara över att läsa det. Avsaknad av hjärnceller och empati.
Jag har ju mina barn 100% och delad vårdnad. Det är ju inte mycket bättre. Men för att de ska få ha en pappa så har jag gjort så att han fått komma hem här och hjälpa med läxor osv OCH även bjudit farmor, farfar och hans släkt på diverse tillställningar såsom jul, födelsedagar osv.... (det är dock slut med det sistnämda) Detta har jag gjort för BARNEN och endast för dem och jag kan inte ens i fantasin föreställa mig hur man inte kan göra det bästa för dem i alla lägen.
Det värsta du skrivit om var nog med chokladjulkalendern som de inte fick ha med sig till pappa....
Du kommer gå vinnare ur det här också när barnen blir så stora så de själva kan stå upp för vad de vill.
Soppkram!
Skrivet av Kvinnosoppa den 04 november, 2008 kl. 22:02 #
Åh minns du den. Chokladkalendern. Det hade jag lyckats förtränga...
Och alla kläder... Hur t ä n k e r man, när man köper nya skor åt en unge, och sedan på allvar tycker att de skall ha dem bara varannan vecka. Sedan om de går barfota nästa vecka, det är skit samma, för det är ju "min" vecka...
Storasyster sade häromdagen att hon känner sig som ett annat barn, eftersom hon har helt olika kläder, olika skor, olika jackor, annan skolväska (fast nu "revolterar" hon och har den som kommer från mig. Hon har ratat ryggsäcken och lagt beslag på en gammal "militärväska" som tydligen är heeemskt cool)
Men chokladkalendern ja... Du har rätt. Han Ä R inte klok.
Skrivet av Hondjuret den 04 november, 2008 kl. 22:18 #
He he.... vänta bara, militärväska, jo jo, hon tar sig, Storasystern, väääääääääänta bara till hon fått ärva tant JenJen kläder hon ej längre kommer i, men som passar utmärkt på revolterande tonårssparrisStorasystrar *gnuggar händerna*
och hon är så påass lång och ståtlig att ingen kan ens se ner på henne. Ha ha, han kommer få probleeeeeeeeeeem!!! Varför vet jag allt detta?? Jo jag har en Storasyter här hemma (jo det är hon faktiskt, fast Liten Bror inte bor här) och hon börjar ta sig, mamman har inte en chans, jag, tigern, så lika som de faktistk är humör och läggning. Hade föresten ett intresant samtal med din dotra på telefon, mål i mun och god berättar förmåga har hon dessutom. Men gid, jag babblar ju bara. Heja Storasyter och militärväskan!!!
Skrivet av JenJen den 04 november, 2008 kl. 23:48 #
Fast det är lite sorgligt att känna sig så som ett annat abrn, fast toppen att hon kan verbalisera det och prata med dig som det. Soppan har rätt, du 'vinner'.
Skrivet av JenJen den 04 november, 2008 kl. 23:50 #
Jag tror heaven har fel. Såvida han inte är en psykopat och det tror jag inte han är :-)
Hur går det med hantverkarna då? *vågar man fråga?*
Skrivet av Nina den 05 november, 2008 kl. 08:41 #
Men jösses! Jag vet i och för sig en ex-make som frågade sina barn vad de skulle på sin mors bröllop för, det var ju inte deras familj...
Skrivet av Tanten den 07 november, 2008 kl. 11:07 #
Tanten: Det var inte helt igenom självklart att de fick vara med på vårt bröllop i somras heller. De skulle lämnas till pappa "som vanligt" 16.00 på slaget.
Skrivet av Hondjuret den 07 november, 2008 kl. 18:50 #