Jag skall till mitt "pratställe" om en stund, och jag bävar inför dagens samtal. Det blev så fel förra gången. Jag hörde liksom mig själv gå "på tomgång" och pladdra på om en massa saker som var bra, (och sådana finns det många) men inte alls något om det vi faktiskt bestämt att vi skulle prata om. Jag blev inte så lite besviken på "pratkillen" och inte minst på mig själv, att vi bara satt där liksom och tog upp tiden med tomprat...

Denna gången har jag försökt att inte tänka alls, att inte göra mig några förväntningar inför dagens samtal. Utan förväntningar blir man ju inte besviken liksom, men det är klart att de finns där någonstans ändå. Jag har känt hur hjärnan gått på högspinn de senaste dagarna - och hur jag omedvetet går och maler allt det där jag skulle vilja säga, men inte kan, inte törs, inte orkar...

För jag vill ju bara leva här och nu. Känna, finnas och njuta. Se och bli sedd. Vila i känslan att vara okej ändå liksom, knepigheter eller ej... Och jag är så hjärtinnerligt trött på den här Hondjurshjärnan som konstrar och spökar på alla håll, som inte tillåter mig att må bra, att vara glad. Som viskar i mitt öra, att det aldrig kommer att funka, att sådana som jag borde dra täcket över huvudet och krypa tillbaka till sitt äckliga gamla hål, och inte försöka göra sig förmer, inte försöka leva. Tomgång räcker så bra. Till och med sparlågeläge är för mycket begärt för dummisar som jag...

Jag åker berg-och-dal-bana i känslotåget. Njuter och våndas, skrattar och har ångest, allt på samma gång - och det tär på krafterna. Och någonstans inser jag ju att det kanske måste få vara såhär lite nu.

Jag har börjat en inre resa, en process, som, hur gärna jag än vill, inte kan stökas undan på fem minuter. Jag vänder och vrider på mitt förflutna, lyser i de mörkaste vrårna och hänger ut mig själv på tvättstrecket, till allmän beskådan. Har man livstids erfarenhet av hemlighetsmakeri och känsloförnekande, historieförfalskning och självpåtaget martyrskap kan man liksom inte sopa bort det i en handvändning och det är ju faktiskt så att just nu, har jag kopplat på "livsknappen" och tillåter mig själv att känna lite, att försiktigt våga hoppas, att leva lite.

Såklart att när de goda känslorna kommer upp till ytan får de sällskap av de andra, de svarta, de som inte fått komma fram på så länge (om ens någonsin). Det finns liksom inget mellanläge, jag hittar ingen balans riktigt. Och hjärnan förstår att det kanske måste få vara så, att det måste få ta sin tid, att det inte finns några genvägar.

Varje resa börjar med det första steget, och jag har kommit flera steg på väg nu. Jag läste i en bok om överlevare, att Det värsta har ju faktiskt redan hänt. Det är trösterikt att tänka på. Det värsta har ju redan hänt, och nu kör vi. Det finns aldrig några garantier för vad som kommer att hända; jag åker i min berg-och-dal-bana, upp och ned. Det är läskigt, och spännande och finns många mörka tunnlar. Men man kan inte hoppa av i farten - då slår man sig fördärvad. Jag sitter i vagnen - säkerhetsbältet är på - och någonstans är det ju faktiskt roligt också...