Med risk för att vara tjatig; Idag kommer di! Hondjursongarna!!!

Storasyster, som börjat trean (!!!) med slöjd och engelska. Lillebror som är "äldstebarn" på dagis nu och som skall börja på fotboll som kompisen.

Ofta, ofta när de är här kan jag önska dem dit pepparn växer. Nå, inte för gott, och inte på riktigt egentligen - men en liten stund. Bara tillräckligt för att man ska få höra vad man själv tänker ett litet slag; för att kunna följa sin egen tanke till slut.

Jag vänjer mig tydligen aldrig vid den här varannanveckastillvaron med barnen. Kontrasterna blir knivskarpa. Längtan, saknad och tomhet - och så plötsligt - "poff" - full rulle. Alla växlar samtidigt - och så, p r e c i s när man hittat lunken igen, så - "poff" - borta.

Att exet och jag inte har någon kontakt, och en minst sagt dålig relation, bidrar naturligtvis. Men inte farao kan man vara förälder på halvtid liksom. Jag är mamma till mina barn nu och alltid, oavsett om de är hos pappa eller inte. Sedan v i l l jag ju att de skall vara hos sin pappa också, att de skall ha tillgång till oss båda, att de inte skall behöva utsättas för pressen att välja. Att välja innebär ju också att välja bort, och det borde alla barn få slippa.

 Maken bloggar om sjukförsäkringen och ett förändrat samhällsklimat. Jag läste också artikeln han refererar till, men känner att resonemanget kräver fler dimensioner. Det är så lätt att tänka fyrkantigt, i termer av svart och vitt. Jag säger inte att det är det maken gör - men många i debatten. Det måste finnas flera val, som tar fasta på människors individuella behov. Är jag blind kan jag inte köra bil - men jag kan en massa annat. Som döv kan jag inte vara telefonist - men en massa annat. På en skrivbordsstol märks det inte om jag är rullstolsburen osv.

En före detta "vad-som-helst" som drabbas av något, som omöjliggör en fortsatt karriär inom samma yrke, kan kanske göra något helt annat. Inte nödvändigtvis på heltid, och inte nödvändigtvis alls detsamma. Och att se människor hamna helt utanför samhället, i långa nedåtspiraler av bidragsberoende och otillräcklighetskänslor kan omöjlgt bero på vilja att fuska till sig några förmåner. Alla behöver känna sin plats i tillvaron, känna sig behövda, nyttiga, att de drar sitt strå till stacken osv.

 En vän till mig går sjukskriven sedan länge, för en mängd olika saker. Komplicerad och stundom diffus värkproblematik och en ganska tung ryggsäck som yttrar sig i ett inte alltid filbunksartat psyke. Klart som sjutton att hon inte skulle kunna jobba som grovarbetare, inte heller som konsumkassörska - men hon har så mycket i sig som skulle kunna gynna så många, generera så mycket till samhället. Varför inte skippa några av de som skickar henne på en massa meningslösa utredningar och i stället anlita någon form av "möjlighetskonsult" som kunde se lösningar istället för problem. Vad kan vi göra för just henne? Hur kan vi hjälpa just henne att få lite människovärde tillbaka?

Då kommer såklart genast en ilsket gapande kör av röster som hävdar att de minsann fick klara sig själva, att inte de hade någon som hjälpte dem osv, och fyyyyy vad orättvist osv i det oändliga. Men vore det verkligen det? Samma röster skriker ju lika högt om folk som bara går hemma och slår dank och parasiterar på samhället.

 Det är sådant resursslöseri!!! Och (när jag nu ändå är i farten) alla invandrarakademiker. Hur korkat är det inte att låta dem stå utanför arbetsmarknaden?! Såg en film för ett tag sedan, "Dårarna stängs" tror jag den hette om en pappa som var hjärtkirurg och jobbade som tunnelbaneförare. Eller som mamman i "Kalla det vad fan du vill" som är kärnfysiker från Iran och blir anvisad en plats som barnskötare. Vad kostar inte sådan idioti ett samhälle egentligen? Ibland fattar jag bara inte.

Nå det här blev onyanserat och hastigt hoprafsat. Artikelförfattaren ovan frågar vem som har bestämt att det skulle vara ett tecken på höjden av omtanke att döma ut folk som arbetsoförmögna egentligen - och det kan man ju verkligen undra. Hon har ett exempel på en förtidspensionerad man som extraknäcker som barnvakt. Svart naturligtvis. Det är ju sjukt - när systemet är uppbyggt så att den typen av fiffel lönar sig.

 Jag vet många som gör så. Sjukskrivna och långtidsarbetslösa som gör "lite annat vid sidan av" - och jag klandrar dem inte. Slantarna är få, och kan inte vändas på hur många gånger som helst - står man utanför samhället är det inte konstigt att man gärna försöker hålla näsan över vattenytan. Men det skulle ju inte behövas!!! Det är kanske ungefär det både artikelförfattaren och Maken säger - men jag tyckte ändå det lät kallt och hårt på något sätt. Jag tror inte kvinnan som ondgjorde sig över att kanske tvingas söka arbete, hade något emot att arbeta egentligen, bara emot att slita ut sig, att utföra uppgifter som syntes henne oöverstigliga. Ja må vara naiv - men jag tror både på människors inneboende godhet och vilja att sträva mot det som är rätt.

Fast nu skall jag söka jobb, och om några timmar hämtar jag barnen.