Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...

« maj 2012
måtiontofrlösö
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
   
       
Idag
Kategorier

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Navigering

Sidvisningar idag: 97


RSS
« Men jag fortsätter... | Hem | Goddag yxskaft »
Höstläsning
10 september kl. 01:52

Som den Duktiga Flicka jag tydligen envisas med att vara har jag givetvis i förväg lånat de böcker jag kommer att få på torsdag då min stödgrupp sätter igång. "Handbok för överlevare". Jag läser och läser och undrar om jag skall skratta eller gråta? Punkt efter punkt, och jag känner igen mig något så kopiöst... Det finns "listor" där man kan bocka av, och kolla i vilket stadie av läkningsprocessen man befinner sig, och listor över egenskaper och överlevnadsstrategier man tagit till under vägens gång. Det räcker med att känna igen någon, så "platsar man" att vara en som behöver boken. Jag känner igen så gott som alla...

Det tar emot Cyber-Kitty! Någonstans vill man, eller i alla fall jag, inte vara så uppenbar, inte vara så klippt enligt standardmallen. Kanske vill man helt enkelt att ens erfarenheter skall vara unika, eftersom det gör ont att tänka att det där hemska, svarta, som påverkar vartenda litet uns av tillvaron, skulle vara något som delas av andra... Eller så vill man bara vara unik i sin knepighet liksom. Jag läser om närhet, om avskärmande, om verklighetsflykt, om krass humor för att ta sig genom dagen, om den överdrivna uppmärksamheten, de ständigt närvarande, pejlande tentaklerna, om behovet av ett yttre kaos som speglar det inre, kontrollmani in absurdum, om kluvenheten mellan kropp, känslor och intellekt folk tror ju att jag menar det som en liknelse när jag säger att det inte sitter ihop ett endaste dugg hos mig, om avstängning, minnesluckor, känslan att vara en bluff som snart kommer att avslöjas, att aldrig riktigt duga till, att inte räcka hela vägen. Bäst att sitta i ett hörn med koll över alla in- och utgångar och om man brister i uppmärksamhet en enda liten sekund rämnar tillvaron och kvar blir bara ett skrik som om det väl bryter ut aldrig tystnar...

Det tar emot. Det tar emot något så erbarmeligt, men det är min väg den här hösten och jag måste gå den. Så är det.



Postat i: Hjärnskav  Permalink   Kommentarer [14]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/hondjuret/entry/h%C3%B6stl%C3%A4sning
Kommentarer:

Å, den boken är så bra! Så bra att jag var tvungen att köpa mig ett eget exemplar, eftersom den ju är utgången på förlaget. Den är min "bibel", det kände jag första gången jag började läsa i den. Precis som du kände jag igen det mesta. "precis så är det, ja och så också. och ..." Jag tror att det är bra med igenkänning, även om det - som du skriver - är sorgligt att så många ... ja du vet. Jag önskar dig ett stort lycka till, och hoppas att stödgruppen blir bra. Det blir den säkert, de brukar vara det. All styrka och allt hopp till dig!

Skrivet av catza den 10 september, 2007 kl. 03:52 #

((((hondjuret))))

Skrivet av Thomas den 10 september, 2007 kl. 06:49 #

Tack båda två! Idag skall jag inte läsa nånting tror jag. Göra lite nyttigheter istället ta undan tvätten, betala räkningar (hittade en "glömd hög", gulp!) och skriva protokoll innan det blir en följetong.

Skrivet av Hondjuret den 10 september, 2007 kl. 07:56 #

Du har många som håller dig i handen och du är inte ensam, försök se det så istället... Kram.

Skrivet av irrhönan den 10 september, 2007 kl. 09:11 #

åh ditt gamla trasselhondjur. du är modig och stark! och du vet var jag finns, 53 mil rätt ut i spenaten

Skrivet av christina den 10 september, 2007 kl. 09:14 #

Irrhöna: Jag försöker ta in det faktum att jag faktiskt HAR det. För om jag ser mig omkring så ser jag att jag kanske inte är så ensam som jag tror... Det blir nog bra. Just nu känns det som om det är ganska mycket som nog blir bra - men det är en farlig känsla. Släpper man in något positivt öppnar man dörren inåt mot det "tråkiga" också. Det är bekvämare att bara stänga av liksom... *kramar tillbaka* christina: Du har ju fått ett annat namn på min blog ju! Fast det var kanske inte tillräckligt coolt åt frun? Hur skulle man nu säga? Yallabye!

Skrivet av Hondjuret den 10 september, 2007 kl. 09:18 #

53 mil förresten?! Det hoppas jag verkligen inte? Kilometer menar du väl... *märker ord*

Skrivet av Hondjuret den 10 september, 2007 kl. 09:30 #

fina... jag har också suttit med den där boken. eller rättare sagt låg jag på en gräsmatta de första sommardagarna förra året och läste. kände igen mig i sak efter sak. (jag hade stora svarta glasögon så ingen skulle se att jag grät i smyg). jag har blivit så matad, både av mig själv och psyk och alla andra, att jag är så konstig, komplex, obegriplig. men jag är ju ett standardfall. om man läser den där boken så ser man ju det... samtidigt blir det konstigt att släppa det och inse att man nog är precis som vem som helst som varit utsatt för detta. för man blir normal på nåt sätt då. och jag har ju aldrig varit normal? bara konstig... och på ett sätt så vill man ju vara unik och speciell och inte lik nån annan. jag tänker ganska ofta att vi (alla människor) går och tänker att vi är unika i helt fel saker. att väldigt mycket av oss är präglade av vår samtid och omgivning och vår historia, och att rätt mycket är rätt logiska reaktioner på det. och att det gör att vi inte är så unika som vi tror, även om inte alla har samma bagage och därför inte är färgade på samma sätt. samtidigt tror jag att varje människa är unik. att just du är något speciellt som ingen annan människa kan ta ifrån dig, eller vara. men jag tror det är något mycket mindre, som samtidigt är något mycket större. vet inte om jag kan sätta ord på det. men som att jag tror på en liten liten kärna inuti varje människa. som en diamant som inte liknar någon annan. och i den bor jaget. egenskaperna, gåvorna. det där lilla lilla som gör att just du är speciell. och därför underbart värdefull. kanske jag bara svamlar och babblar. önskar dig en bra dag iaf. du är så modig som ska börja i den där gruppen. mycket värme kramar om du vill

Skrivet av korpdotter den 10 september, 2007 kl. 09:31 #

korpdotter: Du svamlar inte alls! Du är klok och bra och jag håller med dig om vad du säger... *funderar vad jag skall skriva för fint att skicka till dig, förutom kramar* Målarlådor, glitterburkar, penslar och fina pärlor kanske? Roligt garn och blandade knappar osch små, små paljetter i olika färger? Du får lite roligt bak-pyssel också. Olikfärgade bullformar och små pyntgrejer som allting blir jättefint av! Bra?

Skrivet av Hondjuret den 10 september, 2007 kl. 09:36 #

jättebra :) värme och höstlöv och sånger man blir glad i knäna av att sjunga...

Skrivet av korpdotter den 10 september, 2007 kl. 10:10 #

måste kolla om den boken finns på bibblan, låter både underbar och hemsk på samma gång! hondjur, vem är författaren?

Skrivet av tusse den 10 september, 2007 kl. 10:26 #

Ja du vad säger man... du är stark som går med i en stödgrupp. Sänder en varm kram!

Skrivet av shadow4u den 10 september, 2007 kl. 10:29 #

tusse: Det är två böcker, en "läsebok" och en "arbetsbok", och författarna heter Ellen Bass och Laura Davis (utgiven av ICA Bokförlag) Klicka på länken så står det om boken... Skuggan: Kram tillbaka!

Skrivet av Hondjuret den 10 september, 2007 kl. 10:41 #

Bra att du vågar, jag gör det inte.

Skrivet av JenJen den 10 september, 2007 kl. 13:03 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten