Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Så finns hon inte mer. Min mormors storasyster, som alltid funnits där, någonstans i periferin, som en trygg förankring bakåt till den delen av barndomen som är ljus och samhörighet och som en länk till den delen av släkten som är musik, värme och gemenskap.
Hon som lärde mig att göra stämsväng i de skånska "fjällen", dvs bondens mycket svagt sluttande åker vid torpet. Hon som ringde ibland och diskuterade litteratur, även efter åttio fyllda, som hängde med på kultursidorna och älskade poesi...
Som chockade exet på ett släktmöte, strax före vårt bröllop, med att göra som Martin Ljung i den där sketchen du vet Cyber-Kitty: Nu är jag gammal, men när jag var ung kunde jag göra såhär, och så slår han en frivolt. Som ung tävlade hon i truppgymnastik, i OS till och med, fast vallonblodet gjorde att hon inte ansågs tillräckligt arisk för att få gå med i intågsmarschen (ja, det var alltså när Tyskland hade OS, i slutet av trettiotalet).
De senaste året har hon legat konstigt förvriden, som ett kolli, oförmögen att uttrycka vad hon velat, blivit matad och omskött som ett spädbarn, så egentligen försvann hon då, när sjukdomen kom. Nu kom döden som en befriare, och hennes barn satt runt henne och höll handen - det var som att blåsa ut ett ljus sade de...
Begravningen var ljus och gemenskap, sång, glädje och generationer tillsammans. Tre generationer Hondjur + fästmannen (!) deltog. Hans farhågor, att vi plötsligt skulle brista ut i sång stup i kvarten besannades till fullo. Min släkt består till stora delar av musiker i mer eller mindre professionell form, och när vi träffas så sjunger vi!
De flesta bodde på samma hotell, ett charmigt ställe, med många vinklar och vrår. Middagen hölls där på kvällen, och hade vi inte tinat upp efter kyrkogårdens iskyla när öronen som vette mot det blåsiga havet krasade av köld, så gjorde vi det snabbt av mat, värme, sång och gemenskap, och jag känner det igen, som jag gjorde efter sommarens släktmöte; jag är en del av en självklar gemenskap. Det finns människor som är som jag, där jag hör hemma!
Då gör det inget att man får sitta många, många timmar i bilen hem, där blixthalkan gör att man får köra 40km/h på motorvägen. Det var varmt och gott i bilen. Fästmannen (!) körde försiktigt och fint och i baksätet satt mamma och mormor och berättade minnen. Jag kunde luta mig tillbaka och bara känna att jag fanns.
Det var en trevlig begravning, om man nu kan säga så om den sortens tillställning. Bara synd att mormostern inte kunde vara med; hon hade gillat det!
Postat i: Hondjurstankar Permalink Kommentarer [8]
Skrivet av Tinka7103 den 06 januari, 2008 kl. 21:28 #
Skrivet av Moböjs den 06 januari, 2008 kl. 23:11 #
Skrivet av Hondjuret den 07 januari, 2008 kl. 10:27 #
Skrivet av Elin den 07 januari, 2008 kl. 22:47 #
Skrivet av Hondjuret den 08 januari, 2008 kl. 15:12 #
Skrivet av christina den 08 januari, 2008 kl. 15:45 #
Skrivet av Nina den 10 januari, 2008 kl. 13:23 #
Skrivet av Nynna den 10 januari, 2008 kl. 21:45 #