Fastnade framför en snyftfilm på teve: Vid din sida, med Julia Roberts som den unga hippa styvmodern och Susan Sarandon som den i cancer döende supermamman. Och jag, isberget, grät så det skvalade! Visst brukar jag bli rörd av sorgligheter, jag som alla andra, men det når liksom aldrig fram till ögonen. Hrm, Ja - förrän nu då.

Tidigare idag hamnade jag framför något av det märkligaste jag någonsin sett. En slags realitysåpa där ett gäng människor fösts ihop i ett husvagnsläger, var och en representerande diverse ytterligheter. En familj, som var gnällig och "familjig" i största allmänhet, en nitisk pedantungkarl, en familj som alltid spelade jättehögt på stereon och ett gäng studenter. Studenterna presenterades som om de var en annan slags varelser, en annan ras, med andra egenskaper och förutsättningar än övriga. Det hela var någon slags psykologiskt experiment, och med jämna mellanrum dök Psykologen upp och levererade den ena klichén efter den andra om vad som bevisats eller inte om mänskligt agerande. Sanningar av digniteten: Om någon slår någon annan i huvudet med ett basebollträ, får den slagne parten inte bara en bula i huvudet, han blir med största sannolikhet mindre förtjust också.

Studenterna förväntades supa och bära sig åt hela tiden, vilket de således gjorde, och alla verkade tycka att "Ja - men så gör ju studenter. Man kan inte förvänta sig något annat" Och det kunde man nog inte heller, av de unga männen att döma. Vad i hela fridens namn de studerade gick mig spårlöst förbi, något som krävde en IQ-nivå över bananens kan det i varje fall inte ha varit. De stal mat från de andra, som hämnades intelligent genom att slänga iväg studenternas matförråd långt ut över en åker, med det käcka (och inte helt oförutsägbara) resultatet att samtliga deltagare blev fullständigt utan mat.

Sedan skickades studenterna iväg för att shoppa, till fyra familjer och sig själva, med en ganska rejält tilltagen budget - något som de naturligtvis inte kunde hantera. De handlade halvgamla extraprisvaror och gick sedan och festade upp resten av pengarna och var borta hela dagen, så att allt djupfryst fick slängas när de kom hem till sina utsvultna och synnerligen purkna lägerkompisar.

Tanken var antagligen att man skulle känna igen sig i delar av de deltagandes agerande och kunna studera grupprocessen - men jag satt med klotrunda ögon framför Hondjursteven och har sällan känt mig så alienerad. Snälla rara Cyber-Kitty, om du sett det här någon gång. Inte är väl du sådan? Inte känner väl du någon som är, ens ett pyttepyttelitet uns lik någon av de här figurerna? Snälla du säg att det inte är så? Annars tappar jag fullständigt tron på människosläktet.