Jag väntade ett barn mellan storasyster och lillebror. I sextonde veckan åkte exet utomlands på konferens, jag noterade en liten blödning och åkte in för rutinkontroll. Läkaren konstaterade att jag hade ett dött barn i magen och föreslog att jag skulle gå hem och vänta en vecka, och se om det kom ut "den naturliga vägen". Fullständigt tom och bedövad vacklade jag ut från KK. Min dåvarande svärmor fick på något sätt nys om situationen och fixade och trixade. Jag fick läkartid i grannstaden, hon följde med och höll handen, exet trollades hem med flyg. Faktum kvarstod. Jag hade ett dött barn i magen och det måste ut. Blotta tanken att gå runt som en vandrande likkista fyllde mig med obeskrivlig sorg, äckel, själväckel inte minst. Galenskapen var nära, nära.

Fick en tid för skrapning redan nästa morgon. Åkte hem som i trans och tog föreskriven tablett för att underlätta morgondagens ingrepp. På kvällen blödde det lite. Vi ringde sjukhuset som sade att det var helt normalt. Blödningen ökade och ökade. Jag fick ta dotterns nattblöjor för att hejda det. Fruktansvärda magkramper. Blindtarmsinflammationen jag hade några år tidigare var en lätt sommarbris i jämförelse. Så börjar det komma ut klumpar. Dottern sover, exet har panik och försöker spela lugn. När jag fräser "Vad fan tror du" som svar på hans fråga om det gör ont, går han in i ångesten och försvinner bort. Jag sitter på toaletten och känner plötsligt något stort, fastna, halvvägs ut, liksom hängande - då är det som om en hinna brister i mitt förstånd.

Jag skriker, skriker - märkliga ljud, som jag kan liksom se och höra utifrån, men inte förmår kontrollera. Exet kommer, tack och lov, och alldeles vit i ansiktet får han hämta en sax och klippa bort det där som hänger och dinglar. Jag hör långt bortifrån hur jag slutar skrika och svimmar i en stor blodpöl. När jag vaknar till liv igen har exet äntligen ringt ambulansen - jag hämtas och körs iväg till sjukhuset igen. Jag vill inte dit, inte till det hemska stället där kalla, ovarsamma händer skall riva och slita i mig. Jag skulle ju till grannstaden, till folk med vänliga ögon. Exet är kvar hemma, väntar på barnvakt - men plötsligt är han där och tillvaron slutar snurra när jag ser in i hans ögon och möter min egen sorg och smärta. Vi klamrar oss fast vid varandra. Hårt, hårt. Nära. Vi får vänta länge. Undersökningen gör fruktansvärt ont. Exet håller mig fast med blicken. Det enda jag minns är hans hand och hans huvud som liksom svävar ovanför mig. Så får jag en påse dropp och när den har runnit ned blir vi tillsagda att åka hem. Jag har inga skor och inga ytterkläder. Vi har inga pengar till taxi. Klockan är kanske fyra-fem på morgonen. Jag får sådana där blåa plastpåsar som man har över skorna på dagis. Exet fixar taxi på något sätt.

Vi får ingen tid för återbesök, inga svar på vad som hänt. En vecka senare, då jag suttit som en blödande zombie på soffan skall dottern iväg och vi skall se film och äta kinamat. Medan släktingar hämtar dottern känner jag en molande värk i magtrakten som snabbt växer i styrka. Ny ambulansfärd, inte en chans att jag kan gå för egen maskin. Läkarna har inte fått bort allt, nu finns infekterade rester kvar. Det har "blött baklänges" och hela bukhålan är full av blod. Alla mina misstankar bekräftas. Så är det alltså sant. Jag ÄR spetälsk, rutten invärtes. Så rutten att ett barn inte kan växa och leva därinne. Jag kan ju för fan inte ens få missfall ordentligt - nu ruttnar hela jag inuti. Jag sövs och skrapas ordentligt. När jag vaknar ur narkosen vill de återigen skicka hem mig. Återigen utan skor och ytterkläder - även om jag naturligtvis borde lärt mig bättre vid det här laget. Äntligen vågar jag protestera. Nej. Jag åker ingenstans, hör jag min egen röst säga, lugnt och sakligt. Jag argumenterar en stund, men får sedan en säng att sova i. På BB-avdelningen. Naturligtvis. Dock i eget rum, till att börja med. Tidigt, tidigt på morgonen rullas en mamma med ett nyfött spädbarn in och jag känner den där tunna, sköra hinnan börja vackla igen. Skulle jag börja skrika nu, skulle jag förmodligen aldrig kunna sluta igen. Återigen vill de skicka hem mig, och den här gången orkar jag inte säga att jag vill träffa en läkare först. Mamman ammar sitt barn. Hon har blommor i ett lite glas och ett par jättekonstiga glasögon. Blå, sådana som barn brukar ha.

Jag frågar om det inte finns någon kurator eller så som jag kan få prata med, och exet. "Skulle HAN prata med en kurator? Men HAN var ju inte gravid?" säger en oförställt häpen röst. "Har du fått missfallsbroschyren?" Nej det har jag inte. Exet skulle komma vid niotiden - men jag tar min missfallsbroshyr, mina blå plastskydd och bussen hem. Här kan jag inte stanna med förståndet i behåll.

Jag sjukskrivs en vecka och blir tillsagd att "äta som på dagis". Frukost, fruktstund, mellanmål. Promenader är bra. Vi som är födda på sjuttiotalet är så bortskämda. Silversked i mun, och förväntar stekta sparvar. Allting skall vara så tillrättalagt för oss - och vi ränner till doktorn för minsta motgång. Jag ber läkaren kontrollera i mina journaler att sist jag besökte en läkare var när jag opererades för akut blindtarmsinflammation, och innan dess, då dottern föddes - men det hör inte hit. Är man född 71 bär man på en kollektiv skuld. Bortskämda sjuttiotalister göre sig icke besvär. Såpass bortskämd var jag faktiskt, och det är jag lite stolt över att jag orkade, att jag ringde vårdcentralen och berättade vad läkaren sagt, och förklarade att om den människan någonsin kom nära mig eller min familj igen ansvarar jag inte för konsekvenserna.

Dryga halvåret senare är jag återigen gravid (med lillebror). Äntligen börjar jag skymta färger i tillvaron, inte bara svartvitt och autopilot. Vi planterar blommor i torpet och tänker storvulna tankar att detta är vår plats på jorden och detta ger vi våra barn och vad som än händer är det alltid vi. Exet bedyrar sin kärlek och uppmuntrar mig att ta kontakt med en rekommenderad terapikontakt, jag tycker inte det behövs särskilt längre. Vad som än händer är det alltid vi. Jag fixar barbietårtor och glassbomb till dotterns barnkalas, jag älskar dig mest i världen, ballonger och paket, halva dagis och hela släkten, vad sade kuratorn - var hon bra tyckte du? Märkligt frånvarande under kalaset. Nästa morgon står väskan i hallen. Jag älskar inte dig, och har förmodligen aldrig gjort det, Nu flyttar jag. Hinnan igen. Så tunn så tunn...

Och där gick jag och trodde man kom varandra närmre av en sådan upplevelse. Hur kan en människa bara vara så sjäkla dum och blind? Kuratorn var en samvetsbiljett, ett sätt att ordna snabb och lätt passage ut. Nu har det svängt och jag är inget litet offer längre. Nu är jag bara ond. Roten till allt, som någonsin gått snett i exets liv. Kan man någonsin känna en annan människa? Den där blicken, som svävade över mitt huvud och höll vansinnet borta genom all skräck och smärta, den totala samhörigheten. Jag såg en glimt av den idag - när dottern och jag kom gående. Men blicken var ju så klart till dottern; när ögonen mötte mina var det en total främlings. Vem farao är den mannen?