Det var en gång en liten flicka , vi kan kalla henne lillasyster, som var som flickor är mest. Hon bodde med sin mamma och sin pappa och sin tre år äldre bror i en lägenhet i stan. Ibland, på somrarna, bodde de i ett hus vid havet.

Så länge flickan kunde minnas hade hennes bror varit hennes värste fiende. Visst bråkar syskon, men det här gick liksom utöver det vanliga. Det tyckte flickan i alla fall. Fast hon hade ju inte så mycket att jämföra med. Förresten var flickan inte alls som flickor är mest. Hon var glad och söt och fin. Duktig på att sjunga och spela, på att rita, hoppa och klättra. På nästan allting faktiskt - fast hon blev alltid jämförd med sin äldre bror, som hade ett enda specialintresse: elektronik och datorer. På det området kunde han allt, redan som barn, mycket bättre än de flesta vuxna. Flickan var bra på det mesta, till och med väldigt bra, men inte superduperbra som storebror, och därför märktes hon liksom inte.

När hon kom till världen var han, enligt då närvarnde källor, mäkta stolt över att ha fått en lillasyster. Föräldrarna gjorde allt för att han inte skulle drabbas av syskonavundsjuka. Bland annat berättade mamman stolt att hon ofta lät lillasyster ligga och skrika tills storebror föreslog att de kanske skulle ta hand om henne. Förvånat berättar hon att det ofta tog ganska lång tid... När så lillasyster började ta mera plats, började gå och prata försökte storebror medvetet ta kål på henne. Han spred ut klotsar och vassa meccanodelar över golvet och byggde höga torn av bordet, en stol och en pall, hjälpte lillasyster att klättra upp och sade till henne att hoppa. Föräldrarna tyckte det var lite halvmärkligt, men väldigt företagsamt, som allting fantastiska storebror gjorde, och kontaktade en barnpsykolog. Som de demokratiska föräldrar de var berättade de naturligtvis för storebror att de skulle prata med en psykolog om honom, och då de under samtalet plötsligt hörde ett klickljud från mammans handväska, förstod de att storebror smugglat dit en bandspelare och spelat in samtalet. Åh, så företagsamt. Han ville så gärna höra vad vi hade att säga om honom pep de förtjusta föräldrarna och lät storebror höra samtalet. Så skulle han träffa psykologen. Tanken var att han skulle välja leksaker från en hylla. Skulle han välja en gosig nalle, eller en hård krigsleksak? I rummet fanns även en sandlåda och tillgång till vatten. Storebror synade läkaren uppifrån och ned och frågade henne om hon inte var klok, som lät små barn slabba med vatten när det fanns ett ojordat vägguttag inom "stänkhåll". Psykologen log och höll masken och förklarade att det var för att när de små barnen hade lekt med sanden behövde städerskan kontakten för att koppla in sin dammsugare. "Ha" sade storebror. "Såpass mycket sladd har hon väl att hon kan använda uttaget där borta." Ofta berättad anekdot i hemmet.

Föräldrarna gav upp psykologkontakten, pöste över storebrors fiffighet och nonchalerade sin eventuella oro över lillasysters vidare öden... Så långt tillbaka lillasyster kunde minnas fanns storebror där som ett ständigt hot. Han knuffades, väste fram hotelser över vad han skulle göra med hennes nalle om hon inte gjorde som han sade, skrämdes, slogs - men alltid alltid när ingen vuxen såg. Lillasyster insåg snart att det var bättre att försöka hålla sig undan än att lipa eller skvallra. Det gick ändå aldrig att bevisa.

När hon fick en gammal stereo på sitt rum, byggde storebror en slags timer och spelade in "spökljud" med hemska ekon, som gick igång mitt i natten på lillasysters rum. Luttrad som hon var tänkte hon att det säkert var storebror som gjort något, men han sov som en sten i sin säng... Återigen en rolig anekdot.

Syskonen kunde aldrig vistas på samma ställe samtidigt. Det blev alltid bråk och kiv. Eftersom storebror var så speciell skickades lillasyster ofta till mormor och morfar, där fick hon en fristad, en chans till lite lugn och ro. Hemma gick hon ofta och gärna upp till farmor som bodde en trappa upp, eller till vem som helst av grannarna, bara inte hemma. Hon vistades gärna i vuxnas närhet, och anmälde sig tidigt till precis varenda aktivitet som fanns, scouter, simträning, roddklubben, sångkören, en frimärksklubb på biblioteket...

Storebror var så speciell. Så unik, så fantastisk. Lillasyster var vanlig och tråkig. Visst lärde hon sig att läsa vid 3,5-års ålder. (också ett sätt att komma undan - verklighetsflykt in i böckernas värld. Före fem års ålder hade hon slukat varenda bok i föräldrarnas bokhylla...) - men storebror byggde robotar som fungerade, och förklarade för personalen på NK:s musikavdelning varför deras tjuvlarmsanorning lätt skulle kunna forceras av en inbrottstjuv, och hur de skulle kunna justera den så det blev säkert. Han byggde egna datorer medan datorer fortfarande var stora som tröskverk och väldigt unika. Och när familjen fick sin första ABC-80 (med kasettbandspelare) gjorde han Basic-program som fick vuxenvärlden att häpna. (vid tolv års ålder lånades han ut, till en fysiker i Camebridge, efter rekommedationer från hemortsuniversitetet som han redan skräddarsytt program åt) Skolan var däremot inte intressant. Trist och en massa människor. Lillasyster älskade skolan. Kul och en massa människor. Hon var bäst i alla ämnen i sin klass, men storebrors lärare ringde föräldrarna och beklagade sig över att han ställde frågor om fysik och elektronik på en nivå som han omöjligt kunde besvara.

Fortfarande tog storebror varje tänkbar chans att skada och skrämma sin syster. När han började komma upp i puberteten kom han på det ultimata sättet...