Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
På fredag får jag för första gången sedan 2003 träffa min dotter på hennes födelsedag! Och inte vilken födelsedag som helst, utan självaste 10-årsdagen! På hennes fyraårsdag hade vi stort kalas med halva dagis och hela släkten; jag hade gjort en Barbie-prinsess-tårta och en glassbombstårta. Maken var konstig och frånvarande och följande dag meddelade han att han flyttade. Sedan dess har hennes födelsedag råkat infalla på "hans" vecka, och rabiat som han är har det i n t e gått att kompromissa om detta. Medan vi fortfarande bodde på samma gård, stod hon flera gånger gråtande under mitt köksfönster och ville, men fick inte, komma in.
I år blir det rättvist; hon vaknar hos pappa och blir sjungen för på morgonen. På skolan har de månadskalas på fritids, för alla som fyllt år i maj, och när hon kommer hit har hon och maken kokt ihop att vi skall gå och bowla och äta italiensk buffé. (Själv hade jag tänkt mig någonting mera i stil med vita dukar och bubbelvin, högtidligt tal av rörda mamman osv, men jag röstades ned... Det ÄR ju inte jag som fyller år)
Sedan har vi tårtkalas på lördagen, och på söndagen åker vi till svärföräldrarna för kombinerat morsdags-tioårs-firande, så det blir kalas i dagarna tre! Precis som sig bör! Tanken är att dotras rum skall vara, inte bara beboeligt, och befriat från flyttkartonger med skit som inte är hennes, utan till och med riktigt mysigt innan fredag, med nya mattorna och lamporna från IKEA-turen. Skrivbordet uppsatt och den nya neongröna plaststolen, tavlor och nya överkastet på plats.
Det blir nog bra det här!
Postat i: Barnsligt Permalink Kommentarer [10]
Det låter som en toppenhelg. Verkligen på tiden att ni får fira tillsammans. Särskilt en så betydelsefull födelsedag som 10 år!
Skrivet av Nora den 23 maj, 2009 kl. 14:45 #
Trist att ni inte kan fira ihop.
Hursomhelst låter det som om det blir en toppenfödelsedag!
Skrivet av Irrhönan den 23 maj, 2009 kl. 16:08 #
Vad önskar sig barnet? Och har förresten dottern varit och inspekterat trappor och ev. hemmavarande ungdjur?
Skrivet av JenJen den 23 maj, 2009 kl. 16:27 #
Nora: Ja, när jag nu fått vänta så länge på en födelsedag är jag glad att det blev just den tionde =) *plockar fram Pollyanna ur gömmorna*
Irrhönan: Visst är det trist. Exet hade varit hur välkommen som helst att vara med. Inte för min skull, men för dotras. Så att hon skulle slippa välja. Men han vill inte..
JenJen: Jag har precis vinkat av dottern din vid busshållplatsen, efter en synnerligen trevlig eftermiddag. Vi har ätit kinamat och sushi, inspekterat trappan och shoppat och kollat in folk på Stora Köpcentret. =)
Mitt exemplar önskar sig penningar över allt annat. Hon spar till ett svindyrt Nintendo DS-spel... Annars gillar hon "småskrafs", typ pennor och suddgummin och sådant... Fast i n t e rosa och gullenuttigt - då avlider hon!
Skrivet av Hondjuret den 23 maj, 2009 kl. 19:06 #
Alltså...här måste jag erkänna att jag blev tårögd(säkert beroende på för tidigt uppvaknande en söndagsmorgon)...
Det han gör med barnen kan säkert passas in på nån psykisk misshandelklausul....jaja, det finns värre saker en förälder kan göra, men det han gör verkar vara såså onödigt.
Jaja igen...nu blir det ju en fin helg så jag ska inte klaga:)
Hon verkar iaf ha rätt stil...bort med allt gullenuttigt:)
Och där ser man....Ikeabesöket resulterade ju i ngt iaf...*asg
(stackarsstackars Th)
Skrivet av heaven den 24 maj, 2009 kl. 07:50 #
Heaven: Man skall akta sig för att vakna för tidigt; det kan aldrig vara nyttigt...
Men jo - visst har du rätt; det finns säkert en och annan klausul som hade gått att tillämpa på exet. Han har gjort sig skyldig till många saker i utkanten av det tillåtna - men eftersom han varken är narkoman eller misshandlar barnen fysiskt är det i princip omöjligt att komma åt honom. Vi har fortfarande inte ens ett avtal över barnens vistelsetider och kostnadsfördelning. Han vägrar samarbetssamtal. Enda sättet att tvinga honom till det är att stämma honom i rätten - då blir han dömd att gå i samarbetssamtal - men det vill inte jag, eftersom det då är barnen som stämmer honom, och det vill inte jag medverka till. Hade JAG kunnat stämma honom hade jag gjort det så det stänker om det för länge sedan...
Dotterns smak ja... Tja... Hon skulle kanske behöva nyansera det "supercoola" med en och annan gullenuttig liten detalj ibland, för balansens skull - men det kommer väl...
Jag planerar rullgardinsinköp idag, och har Th tur så slipper han följa med. ;)
Skrivet av Hondjuret den 24 maj, 2009 kl. 11:40 #
Oj....jag spammade, måste vara ödet:)
För egentligen ville jag att bara du skulle läsa...inte för att det är varken hemligt eller för personligt, men ändå:)
Skrivet av heaven den 24 maj, 2009 kl. 18:03 #
Äsch, klart han följer med...
Det du beskriver är nog så jag gör och skulle göra också, är uppväxt med det också...hur man som vuxen, eller som barn när jag såg vuxna, resonerandes med sig själv/a och sedan göra val som är lugnast för barnen.
Men ändå...ibland, brukar jag undra, vara nyfiken på hur det är att markera på ett annat sätt, kosta vad det kostar. Hur hade jag varit om jag hade vuxit upp med en mamma som med sitt agerande hade fört mer oväsen än vad hon gjorde, om hon hade visat att det är okej att 'skrika högt' när ngt är fel...hade jag lärt mig ngt av det? hade jag själv blivit annorlunda? hade jag väsnats mer när 'småsaker' hände?
Kanske är det bra att man visar sina barn vadsom är okej och inte?....att man faktiskt får 'väsnas' när något är fel, när ngn i ens närhet faktiskt inte är snäll. Att man inte alltid måste vara den snälla människan man är...och man visar det genom att markera öppet och utåt.
Jaja...bara egna tankar...och bara för att fortsätta söndagens lättgråtenhet så tittade jag på Schyffert och smågrät ibland och mer på slutet...mest av igenkänning i svårighet att prata om allvarliga sakar...typ...
Fast nu försökte jag:)
Skrivet av heaven den 24 maj, 2009 kl. 18:09 #
Han inte bara följde med, han har fått den tvivelaktiga äran att montera upp eländena också...
Angående att markera vad som inte är ok, så har du en bra poäng absolut. Ibland undrar jag hur klokt mitt agerande är egentligen. Kanske skulle jag ha satt hårt mot hårt och KRÄVT det som är rätt. Inte vara så erbarmligt mjäkig...
Men balansen är hårfin. Kanske skulle jag "vinna" (om man nu skall se det som en tävling), men jag tror ändå att barnen skulle förlora mest i slutänden. Kontakten med sin far alltså...
Skrivet av Hondjuret den 24 maj, 2009 kl. 18:13 #
...men samtidigt tänker jag att jag hade visat, kanske särskilt min dotter, att det inte är ok att bli behandlad hur som helst. Effekten blir liksom att det är helt ok, att bli trampad på, att manipuleras med, att inte bli hörd, sedd, tagen på allvar - man tiger och lider och går vidare. Och det är definitivt inte vad jag vill förmedla till mina barn!!!
Skrivet av Hondjuret den 24 maj, 2009 kl. 18:15 #