Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Livelev skriver i en kommentar till inlägget Andra spelregler: Jag vet precis vad du menar. När man liksom stelnar, och börjar reagera på nutiden som om den var dåtiden, bara för att någonting nästan helt omärkbart triggat en försvarssystem... Skriv om det. Det är fler än man tror som delar den erfarenheten.
Jag skriver där om min ständiga känsla av utanförskap, av att inte räcka till, om att ständigt känna sig fel - och försöker beskriva en känsla som jag i inlägget liknar vid en allergi. Vissa händelser, reaktioner, tonfall sätter igång händelsekedjor som gör att jag rasar ned i svartaste svart, hamnar i en annan tillvaro - en gungande, farlig och bräcklig värld där ingen gräns finns mellan dröm och verklighet.
En bagatell naturligtvis - men i mitt inre har reaktionen satts igång. Maken, som givetvis inte har en aning om vad jag sysslar med ägnar sig åt mysigt helgslappande i tevesoffan, men vid det här laget är jag övertygad om att han i själva verket hatar mig. Jag känner mig äcklig och smutsig och fel. Ett vänligt ord i rätt sekund kan bryta det här - men problemet är ju att jag inte kan förmedla det som händer n ä r det händer. Hinner det gå en lång stund är jag på helspänn och tolkar precis a l l t som bekräftelse på att det svarta är sant.
Ibland kan det vara ett tonfall, ett plötsligt ljud, ett missriktat skämt - och plötsligt är jag någon annanstans. Hårda elaka händer gör onda saker med min kropp och själen skriker stopp, stopp, stopp och jag vill bara kura ihop mig, gömma mig, komma bort, bort från mig själv. Samtidigt som jag någonstans v e t att detta inte händer "på riktigt" så kan jag inte stoppa det. Det är som om jag måste igenom hela proceduren innan det sakta klingar av.
Ibland kan jag bryta det totalt. Om telefonen ringer, eller jag får oväntat besök - kan jag trycka på nödstopp och kvittra på och vara precis som vanligt, fast det innebär inte att något försvinner. Det finns där och skaver och gnager. Sådana gånger måste jag gå på sparlåga länge innan jag kan känna mig delaktig i livet igen.
Självskadebeteende skulle också kunna bryta det. Jag har börjat känna en sugande dragning åt det hållet. Kroppen är fel och skall straffas. Straffet genererar smärta, men en kontrollerad sådan. Jag aktar mig noga för detta, det är en gräns jag inte vill passera. Att knyta händerna och borra in naglarna i handflatorna hårt, hårt för att hålla fokus - där går gränsen. Jag har lärt mig strategier. Vissa dagar är en kattvätt i vasken bättre än en dusch. Kanske "fastnar" jag i duschen, och det vill jag inte riskera.
Samtidigt som kroppen kan vara äcklig och måste straffas lever jag ju i en tvåsamhet, med ett samliv som överstiger alla mina vildaste fantasier. Jag går från klarhet till klarhet och upplever sensationer som jag inte trodde var fysiskt möjliga. Det är njutning och värme och kärlek, åtrå och lust - alltihop på samma gång. Och jag förstår ju så väl att kontrasterna helt enkelt blir för mycket ibland, att hjärnan testar och vill spela spratt, att den söker fel, för att vaccinera mot besvikelse osv...
Det kan vara en doft, en känsla, ett ansiktsuttryck i en film - och poff, så är jag någon annanstans. Tack och lov har jag livslång träning i att dölja det. Synd att det inte delas ut Oscarstatyetter i vardagslivsskådespeleri. Fast maken, Någon, ser. På något märkligt sätt så ser han ändå, och märker. På något sätt tror jag faktiskt att han ser hela mig. Det som är j a g. Det är stort och förunderligt - och jag försöker tänka på det när jag tycker att han sänker tevevolymen f ö r mycket. Jag hoppas han ser att den trumpna gnälligheten, passiviteten, oförmågan att ta itu med praktiska saker kommer av en sådan där allergisk reaktion. Med rätt medicin kan man hålla sig relativt symptomfri som allergiker.
Posttraumatiskt stressyndrom och dissociation heter min allergi med ett finare ord. Man kan välja att kalla den det, eller allergi, skruttighet, eller märklig förkärlek för att göra hönor av fjädrar. Kärt barn har många namn.
Postat i: Hjärnskav Permalink Kommentarer [18]
Japp. Jupp. Jopp.
Just att det är INGET som görs till NÅGOT som sen blir OFANTLIGT.
Vilket i sig resulterar i att jag gör fel.
Vilket måste innebära att alla andra ser felen.
De betraktar och väntar ut att jag ska säga, göra, fel igen.
Så så fort någon tittar till åt mitt håll så ser de alla fel jag gör.
Det leder till att hela jag konstant är fel.
Det enda jag kan tänka på då som ger någon balans i det hela är;
Inte fanken bryr sig folk i vad jag gör.
För det gör de ju inte.
Jag VET det.
Å ändå...
Så sätter jag igång.
Att tänka ut försvalstal.
För att jag inte gjorde fel.
Trots att alla tycker det.
Min variant på, tror jag, samma problem...
Jobbigt.
Skrivet av LilJones den 22 november, 2008 kl. 20:45 #
LilJones: Ja, lite ditåt tror jag. Jobbigt var ordet!
*kram*
Skrivet av Hondjuret den 23 november, 2008 kl. 11:06 #
Jag brukar inte tänka så, tror inte det manliga släktet tänker på det där sättet...
Men jag förstår hur DU tänker.. bra ord att hjärnan "vaccinerar mot besvikelse".
Skrivet av mc-budet den 23 november, 2008 kl. 14:24 #
Åja, MC-budet... Jag kan känna sådär, och sist jag kollade satt grejorna på utsidan, så jag tror inte det här är en såndär tjej-kille grej.
Skrivet av livelev den 24 november, 2008 kl. 00:16 #
Men gud jag vet inte om jag sagt det förr men är vi tvillingar? *suckar och ler* Jadu jag förstår dig exakt kan jag säga och jag är exakt så där och Räkan vet precis hur det är för Thomas. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men de hjälper och lindrar att ha de männen vi har. De som förstår, ser hela oss och älskar hela oss och att de har det där tålamodet. Jag är så less på mig själv ibland med har ingen aning hur jag ska komma ur det, försöker acceptera att jag är så helt enkelt.
*varm kram till dig*
Skrivet av Nina den 24 november, 2008 kl. 12:21 #
Men vad är dissociation? *bara undrar*
Skrivet av Nina den 24 november, 2008 kl. 12:23 #
Hu... rätt. Alldels för rätt..
Skrivet av JenJen den 24 november, 2008 kl. 17:13 #
Nina: Det finns många (och långa) förklaringar på det...
Googla, så hittar du några om du vill veta.
Kort kan man kanske säga att dissiciation är motsatsen till association. Efter (i alla fall i mitt fall) ett trauma (sexuella övergrepp under uppväxten, våldtäkter och överfall i vuxen ålder), vid en tidpunkt i mitt liv då jag inte hade möjlighet att bearbeta det, att sätta ord på , att reagera, utvecklar hjärnan ett slags försvar som gör att jag "halkar" tillbaka till händelserna, glider "fel" i tid och rum. Förväxlar "dröm och verklighet"... Jag saknar (medan det pågår) förmåga att sätta ord på det som sker med mig. Hjärnan och känslorna blir tudelade - jag kan antingen känna (men inte prata) eller prata (helt kliniskt) om det som hänt - men inte båda samtidigt. Typ.
En oerhört förenklad och tunn förklaring - men något ditåt. Det som triggar igång det kan vara en doft, ett tonfall, ett ljud - det som jag kallar min "allergi"
Blev det över huvud taget begripligt?
Skrivet av Hondjuret den 25 november, 2008 kl. 20:37 #
Tack jag ska googla på det och ja då det blev begripligt till en del i alla fall. Men jag hade fel för svårt har inte jag det men det är jag tacksam för men jag fattar mer nu hur svårt det måste vara för dig ibland och det gör mig ont.
Jag hoppas att du kommer kunna jobba bort det med rätt hjälp. Ja alltså inte allt...jag har ju gått igenom en del själv men kan leva med det idag utan att må som du. Jag är glad att du har Th för jag tror att han är jättebra!
*kram*
Skrivet av Nina den 25 november, 2008 kl. 21:13 #
Är det obehgaligt där med att kunna prata eller känna fast inte samtidigt? Jag menar...känner du att du vill men inte kan?
Skrivet av Nina den 25 november, 2008 kl. 21:15 #
Tja Nina - vad skall jag svara på det? Jo - klart det är obehagligt, fast samtidigt så är det ju sådan jag ä r liksom...
Men det hade onekligen varit enkelt om jag hade kunnat tala om vad som händer NÄR det händer, istället för att bara bli rädd...
Skrivet av Hondjuret den 25 november, 2008 kl. 21:27 #
Mc-bud och Livelev: Tror inte att det handlar om manligt och kvinnligt. Mera typ mänskligt då...
=)
Skrivet av Hondjuret den 25 november, 2008 kl. 21:28 #
Ja det kanske var en dum fråga och förlåt om jag är för rakt på sak ibland. Säg till mig om jag är för öppen typ. Ok? Hoppas du inte tog illa upp. Glömmer bort mig ibland...jag bara är rakt på oftast men menar inget illa.
Jo jag fattar hur du menar ang med den man är och det är bra iofs tycker jag men jag fattar mer nu och det hade säkert varit enklare om du kunnat sagt det och inte "bara" blivit rädd. Jag bara önskar att du slapp känna så. Tycker väldigt synd om dig.
Skrivet av Nina den 25 november, 2008 kl. 21:59 #
Och så blir jag arg när jag tänker på vad andra gör och typ bara går vidare men den som drabbas får lida mer eller mindre hela livet. Det är inte rättvist.
Skrivet av Nina den 25 november, 2008 kl. 22:00 #
Det är fantastiskt att du kan njuta av samlivet och att du går från klarhet till klarhet. Och du kommer att komma ända fram. Ge dig själv tid och tålamod så läker du. Hela du. Den logiska delen av dig har fattat och tagit in men reptilhjärnan behöver mer tid.
När man har lev länge med ångest har man en tendens att tolka allt som ångest, och inte som vardagliga normala tankar eller reaktioner. Det tar tid att läka, men det går.
Kvinnor är ju kända för att tolka. Vi läser in så mycket som ibland inte finns där. Det bästa som du kan göra, när du nu har en sån förstående make, är att gå och fråga honom. När du tror att han är sur, ledsen eller något, fråga honom. Så har jag gjort, när jag har inbillat mig saker, och nu behöver jag inte oroa mig mer.
Starkt gjort av dig att skriva om det här.
Hondjuret, du är fin! Bamsekram!
Skrivet av Klothilde den 26 november, 2008 kl. 08:03 #
Jag hoppas att det inte àr manligt/kvinnligt det du beskriver...kanske att vi har olika sàtt att uttrycka oss om det bara...
Det àr fint att du skriver det hàr tycker jag.
Och jag kànner igen det dàr lite typiska...att
fòrminska(be om ursàkt) egna kànslor genom en fjàderliknelse;)
Skrivet av heaven den 26 november, 2008 kl. 18:12 #
Nina: Jag tog inte alls illa upp. Hoppas det itne verkade så i mitt svar.
Klothilde: Jag förstår vad du menar att tolka allt som ångest. Jag har levt så länge med känslorna avstängda att nu, när de kommer fram, har jag svårt att veta vad som är "normalt". Och jodå *fniss* jag frågar maken. Hela tiden. "Du är väl inte arg på mig?" är en oerhört vanligt förekommande fras i hondjurshålan...
heaven: Nej -jag tror inte alls att det handlar om manligt/kvinnligt. Och liknelsen var inte ett förminskande (hoppas jag) utan bara just en liknelse...
=)
Skrivet av Hondjuret den 26 november, 2008 kl. 22:28 #
Nej men jag kan just på att gjorde det igen...*suckar och ler*....jag tolkade....jag trodde det och blev ledsen för att jag trodde att jag sårat dig och du...jag frågar Räkan ungefär 10 gånger om dagen ifall han är arg på mig....så du är i gott sällskap....din make också.... :-)
Skrivet av Nina den 27 november, 2008 kl. 10:40 #