Om en halvtimme ungefär är det lillebrors födelsedag. Han är hos sin pappa. Vi kom aldrig fram till något vettigt arrangemang för hur vi skulle göra med julen, så barnen kör på som vanligt, varannan vecka. Jul med pappa och nyår med mig. Problemet är bara födelsedagen.

Jag pratar med barnen i telefon. De är gnälliga och längtiga och vill att jag skall komma och hälsa på dem. Hur förklarar man för en fyraåring och en åttaåring att man inte kan hälsa på, för att pappa skiter i vad som är barnens bästa, och inte kan sätta sitt personliga groll åt sidan ens för en ynka timmes julvisit? Svar: Det gör man inte. Man byter ämne, säger att vi träffas på fredag och frågar om det skall bli kul att träffa farmor och farfar. Men födelsedagen då? När Lillebror uttryckligen säger: Jag vill att du skall komma hit och hälsa på på min födelsedag, mamma. Du skall vara min gäst. Då ber man bevekande. Man sväljer stoltheten, och säger till exet: Snälla, snälla, söta du; jag kan väl få komma, bara en liten stund. Det är ju ändå hans födelsedag.

Aldrig någonsin har jag ställt mig emellan barnen och deras pappa. Aldrig någonsin har jag nekat honom att träffa dem på mina veckor, eller dem att träffa honom. Tyvärr är det inte så på andra hållet. Jag skulle kunna rada upp en evighetslång sorgelista över hur storasyster stått nedanför mitt köksfönster och gråtit, hon får gå hem och leka med vilken kompis som helst i huset, men får inte gå hem till mig. Födelsedagar då jag inte träffat dem. Kvällar då de inte fått ringa, osv osv...

Nu bönade och bad jag; snälla, snälla snälla du! En liiiten stund bara?

-Njae - vi skall nog till farmor och farfar.

-Ja, men det gör ingenting. Jag kan ju komma dit en sväng. (exet har inte bil eller körkort och tänker sig att jag skall tycka det är lika superbesvärligt som han tycker att det är att ta sig till grannstaden)

-Jaså? (besviket tonfall) K a n du? Njae - vid närmare eftertanke så går nog inte det, men vi kan komma alla fyra hem till dig en snabbsväng, på vägen dit. Det är ju ändå på väg till bussen.

Poff. Fällan slog igen. Där fick han mig. Min lägenhet är aldrig någonsin särskilt välstädad, och såhär i julstökstider, när barnen inte varit där, och jag bara varit hemma och vänt, och inte är där nu heller, ser det ut som om en mindre bomb briserat. Dessutom är mitt kök alldeles för litet. Det är inte fysiskt möjligt att sitta så många i det och fika, och det V E T exet. Vattentät argumentation. Nu kan han säga: Jag erbjöd mig att vi skulle komma dit, men det passade inte, så så där himla angelägen var hon tydligen inte. Mamma vill visst inte träffa dig på din fyraårsdag Lillebror. Men det skall du inte vara ledsen för, för p a p p a vill i alla fall.

Någon kom på snilleblixten när det sista sura sms:et kom idag, (och vi var borta på släktjulkalas) Ja - men den där festlokalen i ditt hus då? Ah - vad skulle jag ta mig till utan honom!? Snabbt samtal till en granne fixade bokningen, och glatt kunde jag meddela exet att de är hjärtligt välkomna på fölsefika i festlokalen på valfri tid imorgon! Gissa vem som blev något till sig snopen. Han gjorde ett sista försök, genom att säga en väldigt tidig tid, i tron att jag kanske inte skulle hinna hem till dess, men jag bara kvittrade tillbaka (i sms-form, hur farao man nu kvittrar då, men, ja - du fattar kanske...) Så nu har jag och en av tonårs-någons-sönerna bakat kanelbullar, och vi kommer att hinna dit i god tid, både jag, och Någon, och båda tonårssönerna, ja, och min mamma också för den delen.

Ont skall med gott fördrivas! I detta fallet kanelbullar. Och Lillebror skall få både kramar och paket, som det inte är några tomtar i närheten av! Så det så!