Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...

« maj 2012
måtiontofrlösö
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
   
       
Idag
Kategorier

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Navigering

Sidvisningar idag: 139


RSS
« Tärningen är kastad,... | Hem | Dag före helgdag! »
Om en halvtimme...
1 november kl. 17:10

...skall jag iväg till min "stödgrupp". Dagens tema är: Att sörja det som hänt och det jag aldrig fick. Min spontana tanke är att skolka, men det kan jag inte eftersom det är min tur att ansvara för nyckel och närvarolista idag. Nästa tanke som ploppar upp är att jag måste hålla mig lite på min kant, kanske skoja till det lite, så det inte blir jobbigt. För oj, oj, oj vad sorgligt det skulle kunna bli annars... Jag tror inte att jag skall tänka så mycket på vad jag skall säga - det kanske bara blir värre då... Eller så borde jag göra tvärtom. Det är den som har hand om "grejerna" som börjar, dvs jag. Ingen återvändo där heller alltså...

Hur sörjer man något man inte känner till? Som man aldrig haft? Rätten till sina egna känslor, till sin kropp? En barndom där man blivit sedd och bekräftad? Förtröstan, tillit, förtroende? Den självklara grundtryggheten? Trösten när någon gjort en illa? Känslan av att höra till, att vara älskad för den man är? Jag vet inget om de känslorna - hur skall jag då kunna tala om att jag sörjer dem?



Postat i: Hjärnskav  Permalink   Kommentarer [13]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/hondjuret/entry/om_en_halvtimme
Kommentarer:

Vet inte heller mycket om de känslorna... men saknar dem ändå, och med saknad kommer ofta sorg, speciellet om när det läggs i hop som jag saknar, och en sak efter den andra dyker upp. Människan är ju funtat att sakna det hon inte har: bättre bil, hus, jobb, man, kvinna osv, när det man har av ngn anledning inte passar längre (av olika naledningar - allt från ha-begär till att man växt ur eller i från) , så att sakna och sörja de känslorna eller det man sldirg fick tror jag inte är konstigt alls faktistk.

Skrivet av JenJen den 01 november, 2007 kl. 17:20 #

JAG saknar min skrivförmåga t.ex, att slippa rätta hela tiden, vara orolig för att det blir fel. osv. Jag skippar min träning i dag. känner hur matteheten sprider sig, sov 3 timmar på morgonkviaten, inget i natt, och smömnen på tablett dessutom, nej, det skäm jag inte för. Jag kan skolka åt dig med, så kan du gå med gott samvete ;-) OK? (JA rätt, det blev 100)

Skrivet av JenJen den 01 november, 2007 kl. 17:23 #

Spontant tänker jag: Du gråter. Du gråter och så händer det nånting.

Skrivet av irrhönan den 01 november, 2007 kl. 18:00 #

JenJen: Jag sörjer sällan det jag inte har materiellt sett. Visst kan jag längta efter sådana saker, men det känns inte så viktigt faktiskt. Känslomässigt är det svårare. Hur skall man definiera det man inte har och aldrig har haft. Det blir en ganska avancerad gissningslek. Vad är "normalt". Hur lyckliga är egentligen "alla andra" osv... Irrhönan: Jag var den som pratade först, så jag höll mig i skinnet, men hade jag varit bland de sista hade nog din spådom slagit in...

Skrivet av Hondjuret den 02 november, 2007 kl. 07:38 #

Och får jag fråga lite sådär irrhöneprovocerande vad du fick ut av att "hålla dig i skinnet"? Så alla kan se hur stor och stark du är? Hur bra du klarar av allt? Hur lite du sörjer? Inte menat elakt; jag själv har oerhört svårt att gråta bland folk, men tro mig - det är nyttigt och det hjälper.

Skrivet av irrhönan den 02 november, 2007 kl. 08:42 #

Springer bara förbi och önskar dig en jätteskön helg. kramen

Skrivet av skuggan den 02 november, 2007 kl. 11:10 #

Jag tror man bara ska släppa kontrollen och se vad som händer. Things can only get better och man får försöka att inte vara rädd för sig själv.

Skrivet av Anders den 02 november, 2007 kl. 11:20 #

Irrhönan: Du får vara hur provokativ du vill! Nej - jag tror inte man vinner något på att "hålla sig i skinnet", tvärtom avundas jag dem som kan släppa fram sina känslor något oerhört och önskar inget högre för egen del. Jag var ärlig i vad jag sade i alla fall, och det är alltid något. (i min värld är det till och med mycket) Jag sade en hel massa, som jag sörjer och saknar och som jag önskar vore annorlunda - men di däringa känslorna är knepiga rackare, och lyste med sin frånvaro. Också därför jag beklagar att jag var först ut att prata igår. Jag tror det eventuellt hade blivit annorlunda om jag kommit lite senare, och först hört några andras berättelser. Men, det kommer fler torsdagar. Vi skall träffas sju gånger till.

Skrivet av Hondjuret den 02 november, 2007 kl. 11:44 #

Skuggan: Detsamma! Jag hämtar barnen om några timmar och sedan skall vi på besöksutflykter (= slipper laga middag) både på lördag och söndag, så det blir nog hur bra som helst. =)

Skrivet av Hondjuret den 02 november, 2007 kl. 11:46 #

Anders: (Cyber-Kitty-across-the-street): Inte vara rädd för sig själv? Ja - men hur g ö r man då? Visst farao har du rätt. Hur rätt som helst. Det begriper jag också. I teorin.

Skrivet av Hondjuret den 02 november, 2007 kl. 11:47 #

Visst är det nyttigt att gråta bland folk. Men så finns det ju oxå risk för att folk stämplar ut en som den där lipsillen. Speciellt i vår kalla hårda kultur. 'åh det är så fint att visa känslor' men när man väl gör det så stämplas man lätt ut som ett stört pucko, tro mig, jag har prövat. Och kommer förmodligen göra det igen.

Skrivet av JenJen den 02 november, 2007 kl. 12:49 #

JenJen jag är ett sådant där pucko. :-) Man kan bara vara sig själv och jag visar nästan alltid mina känslor men stämplad blir man på olika sätt. Men jag bjuder på det. :-) Sedan vad vi saknar kan nog vara väldigt olika och de flesta saknar nog ibland saker vi inte haft. Menar familj, kärlek, partner, barn mm. En del gör det inte alls. Jag tycker i alla fall att dina möten i stödgruppen verkar fantastiskt bra och lärorika även om det är jobbigt ibland.

Skrivet av Nina den 03 november, 2007 kl. 10:42 #

Bra fråga. Det finns kanske inga bra svar. För mig har det fungerat så att jag har börjat lyssna på min inre röst. Jag har också skämtat bort det mesta, så som du skriver att du brukar göra, för inte vill man väl dra ner stämningen för andra. Men då förådde jag ju mig själv så nu försöker jag tänka mer på mig än på andra, det är en konst i sig. I alla fall, när jag började lyssna mer på min inre röst så började jag sakta förstå vad jag saknade och vad det har gjort med mig. All uppdämd ångest var "bara" sorg.. När tårarna kommer och jag pratar med tant Grön, då får ångesten struktur och jag blir varse om hur sorgligt det var för den lilla Lilltanten. Och när jag förstår, då kan jag gå vidare. Kanske kan jag aldrig göra det gjorda ogjort eller fylla tomheten i mitt bröst, men jag kan gå bort från den gamla vägen och hitta nya stigar, framåt. Det går att helas och bli lycklig. Jag vet. Det önskar jag dig. (massa svammel.. hoppas det säger dig något ändå... :) KRAM!

Skrivet av Lilltanten den 04 november, 2007 kl. 09:38 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten