Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Barnens pappas morfar har gått bort, och skall begravas imorgon. Med tanke på att han varit lite min morfar också de senaste 14 åren så kändes det självklart för mig att gå på begravningen, precis som jag självklart utgick ifrån att exet ville ha barnen med sig dit, även om det tekniskt sett är "min" vecka. Mamma och jag hade planerat att vi skulle komma till kyrkan på själva begravningen, men inte vara med på minnesstunden efteråt, men exet ringde ikväll och gjorde mycket klart att min (vår) närvaro är allt annat än önskvärd! Han skyllde dessutom på sin gamla mormor, att hon "är så känslig nu" och på sin mamma, att de skulle må direkt dåligt av att jag kom dit, när de var ledsna!!!
Hur i helskotta det skulle kunna göra något värre för dem - det kan jag inte begripa, och det sade jag till exet också, men om han uttryckligen ber (säger åt) mig att inte komma, så gör jag naturligtvis inte det. En begravning är inte ett tillfälle att markera varken revir eller principer.
Jag ringde dock hans moster och talade om att jag tänker mycket på dem och särskilt imorgon och det slutade med att vi stortjöt båda två och hon bad mig att tänka om och visst det komma. Men jag ringde inte det samtalet för att skapa ytterligare intriger, utan bara för att just verkligen tala om att jag tänker på dem, för i m i n värld är det fullkomligt horribelt att i n t e gå på snälle gammelmorfars begravning, och jag kan inte för mitt liv begripa varför någon skulle kunna ta illa upp för att vi skulle sitta i ett hörn i kyrkan. (Och får erkännas att jag genom att ringa, också lite vaccinerar mig för eventuella framtida kommentarer i stil med: "Och hon orkade minsann inte ens pallra sig till begravningen")
Outgrundliga äro sannerligen exets vägar. Hur oense vi än är om ex kostnadsfördelning osv angående barnen har det väl för sjutton inget med hans morfar att göra?!?! Sak och person liksom. I N T E samma.
Postat i: X-files Permalink Kommentarer [6]
Så synd att de inte kan se det ur barnens perspektiv åtminstonde jag kommer ännu idag ihåg hur jag inte fick komma med till min egen morfars begravning. Jag tror att jag kan ha varit kanske 7-8 år i alla fall nej, min lillebror som är 2 år yngre och jag blev hemma med pappa (min pappa nej, han var verkligen inte bjuden mina föräldrar var/är separerade). Jag lägger in din blogg som en favvorit och kommer tillbaka....
Skrivet av Vardagsfilosofen/Gröna ögon den 29 december, 2008 kl. 22:01 #
Välkommen hit Vardagsfilosofen. =)
Jo - alltså det är "bara" jag och min mamma som inte får komma. Barnen skall följa med! (Hade de inte fått det hade jag nog åkt dit med dem tror jag. Det är viktigt att de känner sig inkluderade vid sådana här tillfällen, det är så lätt att de hamnar emellan annars när föräldrarna har separerat...)
Skrivet av Hondjuret den 29 december, 2008 kl. 22:05 #
Ja, du, outgrundliga äro hela livets all irrfärder.
Exet är nog extra förvirrat just nu. Bättre förlåta än att grunna - om det nu går att fungera så.
Skrivet av Bationi den 29 december, 2008 kl. 22:16 #
Mantarsigförpannan del MCXVIII....
Skrivet av JenJen den 29 december, 2008 kl. 23:26 #
Håller med Jenjen; "mantarsigförpannan...."
Håller med dig, det är inte läge att markera revir på en begravning. Bra att du ringde mostern.
Att hon ber dig tänka om markerar ju bara ytterligare att det inte är hos dig "felet" ligger. Feltänket alltså.
Numera fasar jag inte längre mitt ex' gammelfarmors begravning. Det känns självklart att jag "får" gå, även om vi inte diskuterat det. Möjligen kan exet bli lite skruvad och tycka att barnen mår bäst av att "slippa" gå dit, men den diskussionen hoppas jag att jag slipper.
Skrivet av Irrhönan den 30 december, 2008 kl. 09:34 #
Han har inte alla kopparna i skåpet, ditt ex! Skönt att du inte är gift med honom längre iaf. Bra att du ringde, så kan han förklara sig för alla istället. Gott Nytt År! Och Kram!
Skrivet av Klothilde den 30 december, 2008 kl. 18:46 #