Jag har varit inne på temat tillit på min blogg också för lite sedan - lustigt sammanträffande att ni tog upp det strax därpå i stödgruppen, berätta gärna något av vad ni diskuterade. För mig är tillit svårt, särskilt i en parrelation. Utanför den - bland vänner - har jag olika nivåer av tillit, beroende på vem det handlar om. Jag har vänner som jag känner tillit till, men de är få. Det är svårt med tillit.

Skrivet av avgrundsdjup den 04 oktober, 2007 kl. 21:20 #

Jag är så knäpp med sånt, tror jag. Jag vet faktiskt inte om jag litar på folk eller ej. Jag litar absolut inte på någon... Men samtidigt så lämnar jag ut så mycket... Precis allt faktiskt. Berättar saker... för mig är det bara ord, tomma ord... typ. Så varför skulle jag inte kunna "öppna" mig. Det känns nästan som om jag inte litar på nån, men inte bryr mig om dom sviker mig. Så då kan jag lika gärna berätta då. Fast detta gäller ju bara en speciell sak eller ett beteende. Jag "ger hela mig" utan att ge något. Kan inte förklara bättre. Jag är inte "mystisk" på något vis... Som många kan vara. Dom håller inne med mycket, berättar inget personligt... För dom litar inte på människor. Så man vet inte mycket om människan alls. Eller så tycker dom bara att det inte finns någon anledning att berätta... Alla vet typ allt om mig & det vet dom ganska fort... Men trots det så litar jag inte på folk. Förr trodde jag att jag var naiv & blåögd kanske. Men jag har nog kommit fram till att jag faktiskt bara inte bryr mig. Fan vad svårt att förklara. Jag utgår ofta ifrån att någon har baktankar om allt... men jag ser det som naturligt... Att dom skulle ha baktankar när det är nåt som gäller mig. Och det känns som jag typ bara har accepterat det. Men när det gäller känslor... Riktiga känslor. Alltså... Att få mig att acceptera något. Nu blir det svårt =) Som Puckot... Att han lurat mig är en sak. Utnyttjat mig. Ja, det får vara så... Jag blir inte förvånad. Det som tar ganska hårt där är att han fick mig att acceptera att han faktiskt tyckte om mig. Jag var tvungen att erkänna det... Godta det. Hade jag inte behövt göra det så hade det inte tagit lika hårt alltså. Att jag blivit lurad. Jag lämnade ut mig när det gäller mycket där, men det gör jag alltid... Men att jag har sagt högt "Jag tror dig... okej, jag tror dig." DET gör jag aldrig om! Man får lura mig hur mycket man vill... det tar jag som för givet... Men blanda inte in MIG i det hela =) Om det är nåt som verkar logiskt =) En sak slog mig precis... Kanske det är därför jag ger så mycket av det ytliga "jag"... Jag "hinner alltså före". Jag säger allt, berättar allt... frivilligt. Typ sticker ut bröstet... "hugg mig då! kom igen!" Ingen kan manipulera mig till att lämna ut mig... eftersom jag sköter det så bra själv =)

Skrivet av Cinna den 04 oktober, 2007 kl. 22:06 #

Svår fråga som jag tänkt på sen igår...för att försöka få fast på tankarna kring tilliten. Jag har många runt mig som har min tillit(i det tysta)...skulle lita på dem i allt. Och gör det, fast det kanske inte märks, jag känner som att allt inte behövs sägas.....det är tillit tycker jag:) Att lita på en människa har inte med vad de gör att göra...det är hur de förstår som är det viktiga. Jag skulle inte se det som ett missbruk om vänner nära mig för saker vidare, inte tycker lika...det är hanteringen mot mig som är viktigare. Men där kommer mest känsla in...hanteringen är ju tyst, men jag brukar uppfatta om jag är förstådd eller inte. Jag har lite(:)) svårt att dela med mig av mig...mest för att så j-a intressant är det inte. + att vissa saker är svåra att få ut ur käften....de stannar halvvägs. Så jag skulle kanske behöva gå en förmågekurs jag med:) Eller handlar det bara om oviljan att visa sig svag...där har jag oxå ett problem. Inte för svagheten utåt...men för att börjar man så kanske det rasar, att förlora kontrollen. Sen lite jante oxå kanske.....att 'det är väl inget', du 'sätter namn' på skitsaker och gör dem viktiga. Jag vill alltså inte vara svag inför mig själv. Om att ta emot tillit....kan vara lika svårt det. Därför gör jag ofta(medvetet) så att olika människor 'får' olika saker av mig. Det jag ser att de klarar av.....om de ens tycker att de får ngt:) Förresten, 'klarar av' är ett dumt ord...menmen Att se sin tillit missförstådd och/eller behandlad ovarligt mot mig, gör ont. Den kan oxå föra en närmare ngn annan, känslan av tillit.....som ett 'äntligen kan jag slappna av'. Läste om ditt ex och kom att tänka på att hur mycket man kanske än vill vara till hjälp för den man älskar, så kan man kanske inte hantera allt. Och har man redan annat själv med sig.....så rasar man. Att han mådde dåligt innan, i sig själv, glöms bort och du blir skulden till allt. Och då kommer bitterhet in... (det här stycket är mina intryck utifrån några få inlägg, kan ju vara helt fel och kan ignoreras) Om att missbruka ngns tillit...där finns det lika virriga och motsägelsefulla tankar:) Det görs ju inte alltid medvetet elakt, jag har svårt att se medveten elakhet hos människor. Tanklöshet, upprepad sådan......eller bara att det stannar på vägen, som en mur och där stannar tilliten upp.....hur bra det än kan ha känts innan. Det kan ju finnas sjukt åt båda hållen...den som inte 'gör till skatt'(it. uttryck för att vårda en känsla eller ngt man lärt) det h*n fått. (psykopatiska puckon 'räknas' inte, för de utnyttjar tilliten medvetet för att manipulera) Och de som utnyttjar den tillit h*n gett, genom att konfrontera mottagaren med '...och jag som gav dig allt' och därmed utgår från att den andre ska agera efter ett visst utstakat mönster. Vissa draman kan ske här och man blir anklagad för allt möjligt, från allmänt svek till att inte ha funnits tillhands/ställt upp 100% på den som gav tilliten. Hänsyn till 'svikarens' eget liv tas inte, den svikna förstår inte varför 'du' inte är 'du' längre....jaja.....blajblaj:) Tror jag går o bäddar sängar istället:)

Skrivet av heaven den 05 oktober, 2007 kl. 09:22 #

Neje, gud vad dumt! Jobbigt när det blir så... Om man har tur så kan det lägga sig när man smält det. Men har man otur så gör det inte det. jag kände så för några dagar sedan... Ang en sak. Kände mig så fruktansvärt påhoppad & anklagad. Jag blev det också.. inte bara en känsla. Sedan visade det sig att personen som gjorde det hade fel. Fast det hjälpte inte ett dugg. Det var chefen på skolan som hade tappat minnet & "anklagade" mig för en grej. Och pga den grejen så drog hon in andra saker. Men dom sakerna var ju inte heller korrekta eftersom det hörde ihop med det andra som var felaktigt. Men hon bad inte om ursäkt eller nåt. Fick hålla mig hela dan ifrån att börja lipa... Bestämde mig för en massa saker... Men det släppte lite, tack & lov. Fast det har sabbat en speciell grej. En glädje som har försvunnit nu... Går du en gång i veckan eller? Hoppas att känslan försvinner med tiden iaf. Skitdumt om det ska förstöra så mycket nu.

Skrivet av Cinna den 05 oktober, 2007 kl. 18:56 #

*P*: Jag kan nog ge folk förtroenden ganska meddetsamma, men det är inte samma sak som att känna genuin tillit. Håller med dig om att det krävs tid också. Cinna: Ibland är du och jag kusligt lika. Du skriver: "Jag litar absolut inte på någon... Men samtidigt så lämnar jag ut så mycket... Precis allt faktiskt. Berättar saker..." Så gör jag också. Jag kan liksom berätta nästan vad som helst för vem som helst. Jag kan prata hur mycket som helst, men det är inte samma sak som att jag verkligen _säger_ något. Eller jag kan säga sådant som folk "normalt" inte berättar för andra, och sedan kan jag vara som en mussla med, vad som för andra är mer "triviala" saker... Jag tror också att folk har baktankar om allt. Inte för att JAG har det, men jag tror att andra har det. Känslor. Riktiga känslor är läskiga saker, och allra läskigast är kanske just det su skriver om, att acceptera någon annans känslor, liksom godta dem, gå med på att någon annan faktiskt kanske verkligen _tycker_ så som de säger... Gör man det blir man hudlös, utlämnad, och riskerar att stå där som ett fån sedan...

Skrivet av Hondjuret den 06 oktober, 2007 kl. 19:32 #

Cinna: Ja, jag går en gång i veckan. Torsdagskvällar. Känslan sitter i fortfarande, men jag hoppas så klart också att det försvinner tills på torsdag... :(

Skrivet av Hondjuret den 06 oktober, 2007 kl. 19:42 #

Samtidigt så måste jag säga att jag har ett enormt stort tålamod och väldigt lätt att förlåta svek från vänner..familj..män mm. Men jag har en gräns och har du passerat den så är jag obevaklig eller vad det heter. Har du bränt den sista bron så är jag iskall resten av livet men de är få som bränt den bron.

Skrivet av Nina den 06 oktober, 2007 kl. 20:04 #

heaven: Ja - men den definitionen är väl bra. Att lämna ut sina svagheter tryggt i förvissningen att de inte vänds emot en. Nina: Jag kan vara lite sådan, men är inte iskall i evighet, blir reserverad och besviken, men det går över.

Skrivet av Hondjuret den 07 oktober, 2007 kl. 08:59 #