Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
Storasyster är en orolig liten själ. Ja, inte så liten längre förresten; tio år och 156 cm över havet och förpubertal så det bara stänker om det. Hon har börjat mellanstadiet med allt vad det innebär: ny lärare, nya ämnen, mera läxor och framför allt kanske hemvist istället för trygga fritids.
Hemvisten är borta på högstadieskolan, tvärs över gatan, och man måste passera "en massa ungdomar" för att komma dit. Där är väldigt lösa tyglar, man kan få ha sina grejer i ett låst skåp, har tillgång till stora idrottshallen och en massa coola grejer - men inte alls lika mycket vuxenkontakt som på fritids.
I fredags när jag hämtade barnen var Storasyster ättikssur. Hon mötte mig i trappen till hemvisten när jag kom för att hämta: "Varför hämtar du mig så sent. Du har ju ändå inget jobb!" På hemvägen pendlade hon mellan att tjura och att pladdra om allt hon ville göra. "Får jag logga in på KP-webben?", "Kan vi baka något?", "Får jag sitta med MSN?", "När skall jag få en egen mobil? ALLA andra har en!"...
Väl hemma sjönk hon ned i en liten hög i soffan och storgrät. Visste inte själv riktigt varför. "Mamma - det känns bara så konstigt och fel" Hade huvudvärk, frös, och klagade på magknip. Vi kramades och hon tillät sig att vara lite liten en stund i min famn. Vi pratade om hur mycket nytt det varit i veckan och om att det faktiskt var väldigt länge sedan hon var hos mig; en vecka hos pappa, veckan innan dess på Gotland hos kompisar (på "min vecka"), innan dess två veckor hos pappa, och innan dess en vecka på Öland med oss.
På natten kom hon tassande ynklig, och berättade att hon drömt om en stor svart boll, full av ingenting, som tryckte mot bröstet så att hon inte kunde få luft. Snacka om ångestdröm!!!
Under helgen piggnade hon till avsevärt. Kompislek, och besök hos mormor. Skön, kravlös "ingenting-tid" - men på söndagen var det dags igen. Diffus sjukdomskänsla; lite huvudvärk, dålig i magen, lite ont i halsen, lite frusen: "Mamma känn om jag har feber"...
.jpg)
Långt samtal igen. Var det verkligen ingenting hon glömt att berätta? Någon hon bråkat med? Någon som varit dum? Nej - ingenting. "Mamma - det VET du väl att jag skulle ha sagt om det varit något. Jag berättar ju alltid sådant för dig..."
Jag berättade hur jag brukar känna mig i nya situationer, att jag ofta blir lite orolig i magen inför nya situationer - även roliga sådana. Hur trött man blir när det är så mycket nytt osv... Hon ville själv gå till skolan igår, det var fotografering, och man vill ju inte riskera att inte stå med i skolkatalogen - men det är en blek och trött Storasyster. Stingslig och kantig...
I gårkväll var det dramatiska tårefloder flera gånger. Jag är dum i huvudet och förstår ingenting. Jag bryr mig dessutom inte om henne ett enda dugg, det är ju uppenbart. I morse likadant. Smäll i dörrar, gråt, skrik och snörvel. Sura tonfall och hårda ord.
Hon mår inte bra det lilla livet - det är tydligt. Och jag känner mig så maktlös. Hur skall jag kunna hjälpa henne när vi inte vet vad det är som är fel? Kanske verkar jag orolig i överkant, som att jag förstorar upp saker i onödan - men i bakhuvudet mal vetskapen om att hon på sin pappas sida har ett tungt, tungt arv att kämpa mot (om nu sådana saker GÅR i arv?) - faster som åkte in och ut på suicidalkliniken med början i just fjärde klass, pappas psykiska ohälsa som debuterade i tidiga tonåren, farfar som definitivt inte är psykiskt stabil...
Detta kan jag inte tala med hennes pappa om; det är minerad mark. Dels känner han sig väl antagligen "skyldig", och dels vänder han bara situationen till att vara mitt fel; "Det där känner jag inte alls igen. Så är det aldrig hos oss. Det är nog bäst att barnen bor bara hos mig om du nu tycker det är så jobbigt..."
Usch och fy, Cyber-Kitty; vad gör man? Kanske ger det sig - kanske är det "bara" allt det här nya? Vad kan man egentligen göra, mer än att försöka finnas till, så där "vuxentryggkonstant" som mammor skall vara? Läsa läxor, baka en och annan bulle och sätta en och annan gräns ibland? Vad skulle du göra om du vore jag?
Postat i: Barnsligt Permalink Kommentarer [12]
Så svårt.
Har själv en son på väg mot 10 år som ibland förvandlas till trulig,sur,anti allt-kille.
Har ingen lösning. Jag skulle nog fortsätta som du gör,genom att visa att du finns och bryr dig. Fortsätter oviljan mot skolan så kanske prata med lärare och om hon har någon bästis som vet något.
En närvarande,bullbakande mamma är en STOR trygghet.
Kram / Suss
Skrivet av fuschia den 25 augusti, 2009 kl. 12:28 #
Tack för svaret. Det knepiga är att hon inte visar någon tydlig ovilja mot skolan. Det är nog mera jag som läser in det. Hon ville ju absolut dit i måndags (fotograferingen) och idag med. Men hon är inte i balans.
Skall hämta henne tidigare idag, och gå och köpa kläder innan Lillebror kommer hem. Känner mig som en kamikazepilot - för DET är bäddat för konflikter. Men det KAN ju bli bra också! =)
Skrivet av Hondjuret den 25 augusti, 2009 kl. 12:45 #
Känner igen det. Det är svårt. Min lilla dotter fick jag lirka med och ett-tu-tre så kom det till slut och vi kunde prata om det.
Det är ju bra om du just kan berätta för henne att du inte kan hjälpa henne om hon inte berättar MEN att du visar att du är där och ger tröst och backar upp.
Jag har nog berättat det förut om mina små bekymmersdockor som vi använde. Sju (ror jag det var) små dockor i en påse och för varje docka fick man berätta vad som gjort en glad, ledsen eller annan känsla under dagen. När man gjort detta varje kväll så kommer allt ganska fort för man kan sätta känslor på saker som man inte kanske annars tänker på och som då komemr upp.
Soppkram!
Skrivet av Kvinnosoppa den 25 augusti, 2009 kl. 14:09 #
Hej.
jag håller med Fuschia.
Du verkar ha gjort allt du kan och mer därtill. Mina barn är halvvuxna nu men tonåringen kan ibland hamna tillbaks i det " Stadiet". Men som du säger: du pratar med henne och hon säger att hon berättar allt för dig. Och så kan det vara. Ibland kan det vara så att det är lättare att prata med en person "utanför" som skolsköterskan, kuratorn osv. Om barnen gör detta så sviker de inte en som förälder utan ibland måste de "bekymra" andra än sina kära- så förklarades det för mig av mina halvvuxna barn. Jag påpekade också när de var små och jag tyckte det verkade vara något att jag inte tog illa upp om de pratade med t.ex skolsytern som har tystnadsplikt och att det kan vara skönt att prata med annan vuxen än mamma och pappa. Jag sa att det var helt OK. Jag tror detta hjälpte mina barn. Om de nu behövde prata med annan vuxen! Sånt frågade jag aldrig, alltså om de gjort det, det är deras liv och ser man att de mår bra så är det bara OK.
Hoppas det inte blev för mkt här för dig men LYCKA TILL!
Skrivet av Predikantan den 25 augusti, 2009 kl. 14:34 #
Till du får jobb, och det får du ju när som, skulle jag hämta henne tidigt varannan dag, och 'som vanligt' var annan. På det viset får ni ju 'ta igen' lite av den tiden hon varit så mycket borta från dig. Bara ni, utan lillebror. Jag tror det är mycket värt, sedan skit samma och ni tvättat eller shoppar loss eller faktiskt 'bara' glor på tv i hop, att bara glo på tv i hop mitt på dagen är fantastiskt, lite förbjudet och en sån där vardagsgrej man inte kan göra med lillbröder och bebissystrar och storebröder i tonårsformat om kvällen. Eller bada på vinden ihop. Eller vad som.
Skrivet av JenJen den 25 augusti, 2009 kl. 16:27 #
Tycker du gör precis rätt saker redan. Låter henne vara ifred när hon behöver det och frågar och lyssnar när hon behöver det. Krama henne så mycket du kan och får och gör roliga sker tillsammans.
Sen kanske du ska fråga hennes lärare om det är nåt som dom vet om har hänt i skolan men som hon inte vill prata om. Kanske känner hon sig utanför, har förlorat nån kompis, blivit retad eller på nåt annat sätt förlorat nånting av sin egen självkänsla.
Viktigast är nog att du visar för henne att du bryr dig, inte tjatar eller förhör henne, utan att du visar din 'concern'. Inte det lättaste i alla lägen jag vet, så lycka till, verkligen.
*Stödkramar*
Skrivet av Peter Pan den 26 augusti, 2009 kl. 21:07 #
Tack för alla kloka och omtänksamma svar!
Vi har pratat lite mer, och ett par små grejer har kommit upp, men mest av allt är det nog en kombination av allt det nya i skolan och (för)puberteten...
I går kom hon hem direkt efter skolan (ingen hemvist alltså) och så stack vi och shoppade höstjacka och coola kläder + tog varsin smoothie och satt och tittade på folk. För första gången i världshistorien, eller i alla fall sedan hon var tre ungefär - blev vi INTE osams i affären, utan hade riktigt kul!
Kändes lite halvbilligt, som att jag köpte kärlek - men det funkade!!! =)
Skrivet av Hondjuret den 27 augusti, 2009 kl. 09:02 #
Köpa och köpa... vi använder oss kanske av just ungdomarnas sfär, deras "värld"... som att sitta och dricka var sin smoothie och titta på folk... hur ofta gör man sådant med sina barn? Och, handlar du med de så slipper du gå tillbaka med varorna som de inte gillade!
Ha en riktigt bra dag!
Skrivet av Predikantan den 27 augusti, 2009 kl. 10:09 #
Man kan också se det som så: Tänk så bra att din dotter vågar visa det här för dig, att hon har förtroendet att göra det och får vara strulig med sin mamma. Min egen dotter är lite äldre och jag har många gånger, oftast, känt mig otillräcklig när hon inte mår bra. Men ingen mår bra alltid och det är smärtsamt att växa upp ibland, det kan vi inte skona dem ifrån. Tänk så bra att du finns där då, för henne.
Skrivet av Anonym den 28 augusti, 2009 kl. 17:10 #
Hej. Har läst dig länge. Th:s fel;) Han vet inte att jag läser. Ingen vet att jag läser längre för jag kommenterar aldrig. Men nämner du lilly så kanske han säger.....jahaaaaaa. Eller nåt.
Iaf. Oro för barnen. Jag ser det så här. Är oron något som kommit just nu med tanke på att hon är 'förpubertal' så låt det bero. Prata med henne så öppnar hon sig. Kan vara så enkelt att hon bråkat med en kompis i klassen. En vänninas dotter som är i samma ålder som din grät i flera dagar innan det kom fram att hon bråkat med sin bästis.
Sitter oron ända in i 'mammahjärtat', 'maggropen' och har funnits där lääääänge så finns det anledining att oroa sig över annat....typ....hur har hon det hos pappa...är det svartsjuka....osv...?
Tänk efter och känn efter. Det rådet kan jag ge. Och tro mig. Det känns om oron är djup. Hos dig.
Mammahjärtat klappar hårt för dom små liven. Låt det bara inte klappa för hårt.
Det löser sig!
Sköt om dig och hälsa Th.:)
Skrivet av lilly den 29 augusti, 2009 kl. 22:54 #
Hej lilly;)
(åhhh)
Jag tänkte på det där med skolan...att hon vill dit eftersom nytt är ju kul och spännande.
Kul samtidigt som hon ska vänja sig vid massa nya känslor och människor...så känslorna är kanske blandade och svårbeskrivna för henne.
Hoppas hon får ut det....sipprande sakta och säkert och att det inte växer:/
Suck åt all mamma-oro man kan känna ibland...
Skrivet av heaven den 01 september, 2009 kl. 17:32 #
Lilly: Jodå - det sade han! =)
(Och till heaven och Anonym också:)
...och jag hade inte varit så ängslig om det "bara" varit skolan. Det finns så mycket annat att vara uppmärksam på, som skaver i mammahjärtat och det är väl kombinationen som blev för mycket. Just nu är det bättre med det mesta, tack och lov - men den underliggande oron gnager vidare, och jag kan inte göra så mycket mer än att hålla ögon och öron och kanske mest av allt känslotentaklerna alerta...
Skrivet av Hondjuret den 07 september, 2009 kl. 13:31 #