Och inte nog med att jag i min alldeles egna blogg får skriva mina alldeles egna tankar, fullkomligt utan press på att de må leda i varken ena eller andra riktningen. I min alldeles egna blogg får jag dessutom vara hur känslosamt patetisk jag vill. Jag får erkänna att mitt gamla kasettband med Anne Louise Hansson är skitbra (för det är det!) - utan att behöva försvara eller förklara.
Jag kan skriva om hjärta-smärta när jag är på det humöret och om filosofi-politik när jag vill det. VARFÖR har jag inte bloggat jämt?! *obegripligt* Tror inte jag skall berätta för någon jag känner IRL att jag häckar här. Bättre att hålla det i cyberrymden. Men det är som när Anne Frank döpte sin dagbok till Kitty och skrev ned allt som hände henne - bara det att den här Kitty kan svara!
Är man som jag en grund person med djupa fläckar, en flickboksfigur från femtiotalet, med söndagsskolevärderingar i kombination med en cynisk, ironisk, ganska ilsket rött feministisk livssyn kan man behöva sin alldeles egna space i cyberrymden.
Är man dessutom kroniskt sällskapssjuk och har ett oerhört behov att ventilera precis allting, precis hela tiden är det här ju nästan som att ha funnit Gud... Här kan jag prata av mig, så kanske jag kan framstå i något mer koncentrerad form när jag träffar någon live. Att jag inte kom på det här innan - då hade jag kanske ägnat mig åt ursprungshelgplanen istället...
Såg på nätet igår att Karin Boye gjorde akvareller. Fina sådana dessutom. En av dem passade oerhört väl som illustration till en av mina absoluta favoritpoeter Anne Jäderlund. Skall se om jag kan sätta ihop dem och lägga ut dem här... Får man göra så egentligen? Om man anger källan är det väl OK?
Postat i: Nyckelinlägg Permalink Kommentarer [2]



Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...

Skrivet av A den 11 november, 2006 kl. 23:19 #
Skrivet av Hondjuret den 12 november, 2006 kl. 01:09 #