Oj, oj, oj...

Jag läste igenom vad jag skrivit efter min första arbetsdag. Alltså den dagen då jag fick gå bredvid min föregångare. Dagen innan jag sattes på prov. För det gjorde jag. Med besked.

 22 sjuåringar, eller närmare bestämt 20 sjuåringar och två sexåringar. Två barn, har inte löpt amok - men de andra har gjort det desto mera.

Det har varit turbulent för de här barnen. Att gå från förkoleklassen till ettan är svårt för vilken liten knatte som helst. Om sista terminen i förskoleklassen varit full av personer som kommit och gått, och motstridiga besked om vilka som skall komma och hur länge de skall stanna, blir det inte lättare. Det har skett en rockad bland lärarna på skolan, eftersom en blivit sjukskriven och en fått en annan tjänst, närmre hemorten, och det är den här klassen som suttit emellan.

Och barnen gillade min föregångare. Hon hade en fantastisk kontakt med dem. Inte farao bryr de sig om att hon inte var behörig, och inte hade de någon aning om att hon egentligen hellre ville syssla med något annat. Jag var hon, den där, som kom och tog henne ifrån dem.

Fyra av barnen har särskilda behov, många har dessutom mer eller mindre uppenbara språkproblem. Några hade definitivt passat bättre i en förskoleklass än i ettan, och så har som sagt skeppet gungat ganska rejält under fötterna på dem.

 Att komma in i klassrummet, förmå de små liven att i alla fall någorlunda sitta på sina platser, stoppa undan pokemonkort, tamagochis, dockor och bollar, och dessutom ha näsan framåt och vara så tysta att det går att höra vad jag säger är ett vågspel. Det lyckas. Men inte förrän efter en låååång stund...

 När de har sin "gamla" lärare går det betydligt bättre. Men gympafröken och musikfröken v ä g r a r att ha dem i helklass, även om någon av oss är med. Två vuxna i halvklass funkar något så när. Men den lyxen inträffar bara under musik och gymnastiktimmarna - och jag tänker med saknad på mina välartade barn på praktikskolan...

 Men, peppar, peppar. Nu har det lugnat ned sig. Jag har tagit med mig världens bästa högläsningsbok, och jag läser bra. Man kan höra en knappnål falla under de stunderna. Och så har jag ett outtömligt förråd av barnvisor, ramsor och tramsor. Nu, efter några veckor känner jag att jag har dem, att det kommer att bli bra - men vägen har varit lång, och innehållit vredesutbrott, tårar och total uppgivenhet.

Barn har skrikit rakt ut, hoppat runt uppe på bänkarna (och jo - jag menar detta bokstavligt). Skor har kastats ut genom fönstret, det har varit knytnävsslag (ja, mellan barnen, inte varken på, eller av mig), klösmärken (se förra parantesen), jackor som kastats upp och fastnat i lysrören i taket osv, osv. Inte helt enkelt att förhålla sig positiv i en sådan situation...

 Det har också varit högtidliga ögonblick - som när jag delade ut matteboken. Den första riktiga skolboken. Roliga ögonblick när vi skrattat tillsammans, med varandra och inte åt varandra. Stoltheten när jag satt upp de nya självporträtten i kapprummet och kopierat kommentarerna på baksidan, så att de också skulle synas. Små stunder av ivrig koncentration, ett otal teckningar med texten: "Till Hondjuret från xx" som fått sina givna hedersplatser i klassrummet. Spontana kramar och hedersbetygelser.

 Oj, oj, oj - vad mycket energi det har kostat. Men nu känner jag ändå att vi börjar landa. De har fattat att jag är där för att stanna. I alla fall läsåret ut. Deras fröken. Ni vet F R Ö K E N. Hon som vet allt. Hon den där första.

När man ser den där hundlikt dyrkande blicken, hur de anstränger sig så att de nästan går i bitar för att forma bokstäver, siffror eller vad det nu är, eller för att bara sitta stilla på stolen, fastän benen så gärna vill hoppa och studsa. Lättnaden när jag säger: "Nej - nu ställer vi oss upp och sjunger en rörelsesång" Då vet jag att jag hamnat rätt!

På tisdag skall vi ha föräldramöte. Det är ambitiösa, pretantiösa föräldrar vi talar om. H Ö G A krav. Jag gjorde strackade linjer längst ned på lapparna: "De här frågorna vill vi ta upp till diskussion på mötet" och den listan blev låååång. Får se hur det känns efter tisdag...