Min dotter fyllde åtta år häromveckan, och hon ser ut exakt som jag gjorde i den åldern; det är nästan skrattretande så lika vi är.
Ibland när jag ser på henne, hennes nakna kropp, så fin, så fulländad, tänker jag på barnet som var jag. Att jag också varit så fin, så ren, så obesudlad. Och då fylls jag av motstridiga känslor...
Dels kan jag känna, iom att jag faktiskt ser hur lika vi är. Att jag också är så där fin, innerst inne. Egentligen. Någonstans. Jag kan inte känna det, men jag inser det teoretiskt i alla fall.
(på samma sätt som när de på mitt pratställe frågade hur jag ställer mig till terapi, och jag sade att jag trodde alla människor blev hjälpta av det. Då frågade de om det gällde mig också. "Nej" sade jag, och hörde själv hur dumt det lät, för jag tror ju verkligen att det gäller alla människor, och jag är ju en människa, så det borde ju gälla mig också..)
Och så grips jag av ett vanvettigt raseri, när jag tänker på ifall någon någonsin skulle skada min dotter. Ett djuriskt, otygelbart hat, där jag vill skrika, slåss och döda - som övergår i oändlig sorg.
Sorg för min egen skull - för barnet som var jag...
Ibland skulle jag vilja ta upp mig själv i famnen, och sakta klappa mig på pannan och viska hur fel det var, det han gjorde mot mig. Bedyra att det inte var ok, att man faktiskt inte får göra så, att jag reagerade helt rätt när jag försökte slå larm, när jag barrikaderade ´min dörr, när jag försökte sova i hopknuten sovsäck "vilken rolig nyck - var får hon allt ifrån?". Till slut återstod bara en mekanism. Att stänga av. Helt och fullständigt. När tillvaron blir outhärdlig och allting annat fallerat får man överleva eller gå under. Jag valde att överleva.
Men när jag ser min dotters nakna kropp blir det så tydligt. Vi är så lika hon och jag. Eller hon är så lik, barnet som var jag. Jag skall ta hand om henne nu, den lilla flickan som blev så trasig, och jag skall skydda min dotter och min son från allt ont. De skall få förbli barn. Glada tillitsfulla barn i en värld av lek och njutning, där vuxna är vänliga hjälpare och förebilder och ingen utmaning för svår!
Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...
