Insåg igår med skrämmande tydlighet att det är exakt en vecka kvar till min tenta. Med tanke på att jag egentligen inte läst alls, är det ingen trevlig tanke. Jag har mest funderat över matematik ur ett didaktiskt/pedagogiskt perspektiv, och nu inser jag, när jag kollar gamla tentor, att tanken är att jag faktiskt skall räkna en massa tal också. Kan man få 50p på en tenta skulle jag i nuläget kamma in max 10. Inte bra.

Och så undrar jag vad det är med onsdagar som gör att jag drabbas av bloggtorka då?

Var på mitt pratställe igår och min "pratsnubbe" berättade att han kommer att sluta till årsskiftet, så jag tyckte inte att det kändes lönt att dra upp en massa jobbigheter att prata om. Berättade istället om allt som var bra, och fick mycket riktigt en massa positiv bekräftelse på hur modig och bra jag är, som tar tag i saker, och hur mycket bättre, och mer närvarande i mig själv han upplever mig nu, jämfört med hur det var när jag började komma dit och prata...

Klart han säger så, när det bara är bra saker jag tar upp. Visserligen var allt jag sade sant - men jag hade lika gärna kunnat ta upp andra saker, lika sanna, som hade fått mig att framstå som veckans psykfall... Det är knepigt det där. Sanning är verkligen ett relativt begrepp.

Mest vill jag bara strunta i alltihop nu, inte prata, inte tänka på att jag borde se till att hitta en "riktig" terapeut, inte gå till gruppen och tragga en massa jobbigheter, definitivt inte säga något på pratstället där de ändå inte tar upp det man kommit överrens om och som ändå slutar innan man hunnit börja. Inte läsa mer i jobbiga böcker, och absolut inte skriva något, eller ens tänka på jobbigheter.

Jag vill sticka huvudet i sanden. Vila i att känna mig sedd och accepterad. Göra glada, "normala" saker, utan att alltid tänka så himla mycket. Leka med mina barn och vara en sådan där glad och lugn mamma som är tryggt förutsägbar och alltid har ett litet vänligt ord till över, och som aldrig skriker så något slocknar i ögonen på småtrollen i pressade situationer. Jag vill sova gott om natten och veta att jag är jag, och att det är Någon som ligger bredvid mig i sängen, och att inga, inga monster kan komma och ta mig då. Och framför allt vill jag inte, inte tänka, inte glida bort i någon parallell verklighet. Jag vill vara närvarande här och nu, och som Madicken brukar säga: känna livet i mig. Är det för mycket begärt Cyber-Kitty?

Just nu är jag nog mest bara trött på att vara jag. Jag sitter här rakt upp och ned och gör absolut i n g e n t i n g. Jag har en lista med en miljon punkter, på saker, som både brinner i knutarna och är ordentligt försenade, men jag tar inte tag i någonting. Och så någonstans mitt i allt detta är jag ju egentligen ganska glad. Hur farao går det ihop?