Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...

« maj 2012
måtiontofrlösö
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
   
       
Idag
Kategorier

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Navigering

Sidvisningar idag: 21


RSS
« Fyra då... | Hem | (...tillägg till del... »
tre...
1 oktober kl. 23:56

Efter bananskridskoåkandet förändrades hotbilden mot flickan. Storebror hade fått ett nytt vapen. Han tafsade. Han drog i hennes underbyxor. Ibland luktade han på dem på ett äckligt sätt. Han slog henne och nöp henne i underlivet, men det var fortfarande mest som en ny form av "ret". När flickan ilsket, högljutt och väldigt handgripligt protesterade (för det gjorde hon, och det kändes någonstans skönt för henne att veta när hon blivit stor och trasig, att hon hade en väldig integritet som barn. Det krävdes lång träning för att knäcka henne...) var han fullständigt oförstående. Men snälla nån - jag rörde henne knappast ju. Jag kittlade henne. Får man inte skoja? Lillasystern var så dramatisk. Föräldrarna och brodern var fullkomligt eniga om att hon överreagerade för minsta lilla. Om hon skulle få vara med fick hon inte hålla på att ställa till scener på det viset.

Nu var inte storebror så urbota korkad att han gjorde något när han kunde ertappas. Ibland när de ex åkte bil kunde han systematiskt peta lite, lite, liiiite på flickans arm. Igen, och igen, och igen. Om man ständigt är på helspänn och van att vara utsatt, gör sådant rätt så ont ganska snabbt och naturligtvis "bar flickan sig åt", och skrek att han skulle sluta, att de vuxna skulle säga till osv. Men det var alltid hon som hördes. Brodern satt så fint på sin halva, och kunde sanningsenligt demonstrera exakt hur han "råkat" nudda hennes arm. Bara så här. Det kan faktiskt inte göra ont. Eller hur? Flickan muttrade med ilskna tårar i ögonen att det i alla fall hade gjort det så det så, och att det faktiskt var hennes arm, och hennes halva av baksätet och att hon faktiskt inte ville bli petad på. Ibland tvärstannade pappan bilen och undrade om det kunde få vara lugnt nu, eller om det var någon som hellre ville promenera hem. Mamman bara suckade. Det var hennes bästa vapen. Hon suckade alltid, och vände demonstrativt ryggen till. Var det riktigt illa så snöt hon sig...



Postat i: Hjärnskav  Permalink   Kommentarer [4]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/hondjuret/entry/tre
Kommentarer:

Jag gråter nu. NEJ! NEJ! Jag får lust att skrika det. Han borde inte ha gjort så mot dig, och de borde ha stoppat det. Lilla fina lillasystern som borde fått ha en trygg barndom... Mina ord försvinner men vill också säga att du är så himla modig som skriver.

Skrivet av Molly den 24 augusti, 2007 kl. 11:16 #

Jag blir ARG. Jävla psykobror och jävla föräldrar som väljer att inte se eller höra.!!!???? och (((((((lilla flickan)))))))

Skrivet av Thomas den 24 augusti, 2007 kl. 13:21 #

En kommentar från hjärtat! Din bror är ett stört jävla arsle. Och dina föräldrar är stora arslen. Jag förstår din Polyanna-mentalitet bättre nu, den som du berättar om ibland. Hur i h*e skulle du överlevt utan den? Vilken fantastisk egenskap att ha!!! Vilket otroligt redskap att ta fram - både för små och stora flickor - för att skydda sig mot något som absolut inte ska få finnas!!! Du är så otroligt modig som törs skriva om detta. Så modig. *respekt*

Skrivet av irrhönan den 25 augusti, 2007 kl. 08:58 #

fantastisk av den lilla flickan att vara så stark i att veta sina gränser och kämpa för dom som hon gjorde mot den kompakta terrorn och osynliggörandet. Tom som baby sa ju mamman att hon inte räknades genom att låta henne ligga där olycklig och utelämnad och gråta för att storebrors definition var det enda som fanns.

Skrivet av manda den 25 augusti, 2007 kl. 18:03 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten