Vardagsbetraktelser ur ett hondjursperspektiv. Det är du som läser som är Cyber-Kitty, min interaktiva bloggdagbok...

« februari 2012
tiontofr
  
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
    
       
Idag

Sidvisningar idag: 138


RSS
Tvära kast
21 oktober kl. 08:51

Min svärfar lever inte längre.


I förrgår gick de och lade sig, som vanligt, svärföräldrarna, efter en vanlig dag. Mitt i natten började svärfar rossla konstigt och svärmor försökte väcka honom, men förgäves. Ingen vet varför - men hjärtat bara stannade.


Vi var där igår, och såg honom ligga, så fridfullt i sin säng, som om han bara sov, men ändå inte.


Så märkligt att en människa kan vara där, men ändå inte.


Lillebror tror att Gud kommer och tar hand om en när man dör, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde dela hans syn. Nej - jag tror varken på himlen eller Nangiala; för mig är det mest som att det bara tar slut och jag kan inte se någon mening eller finna tröst i att det skulle vara någon högre vilja. Vad är det för mening i att en människa som varit allvarligt sjuk och äntligen friskförklarats går och dör, precis när alla, inklusive han själv, just slutat oroa sig och börjat blicka framåt igen. Vad är den stora tanken bakom det?


I 47 år hann de var gifta; det är en imponerande tidsrymd. Man växer ihop.


Nu väntar en mängd praktiska bestyr. Han har själv skött allt det praktiska; det är ingen annan i familjen som exempelvis har en susning om hur värmepannan fungerar, och utan den varken värme eller varmvatten.


Jag, som bara känt honom i några år, känner en molande tomhet invärtes. Hur skall det då inte kännas för de som känt honom jämt?


Jag kan höra hans röst inne i huvudet; hans pliriga Göingedialekt med ord som jag stundtals fick gissa betydelsen av. Hunden, ständigt med huvudet i hans knä vid alla måltider, en tugga till svärfar, två till hunden. (Inte konstigt att hon gillat att bli passad där och anser att vi borde vara på semester mycket oftare) Hans stora grova händer, som ändå kunde laga små pilliga saker med sådan beundransvärd precision.


Hans pipa låg i köket på sin vanliga plats och den såg så ensam ut, men inte hälften så ensam som min svärmor gjorde; hon som alltid varit så stark och självständig såg så liten och vilsen ut...


Nej - jag ser ingen mening i detta!! Möjligen kan jag finna en viss tröst i att det eventuellt kan ha varit en behaglig död, att gå och lägga sig därhemma, bredvid frun, efter en vanlig dag och sedan helt enkelt inte vakna mer. Men för frun var det så lagom behagligt - hur skall hon någonsin kunna sova i den sängen, i det rummet igen?!


Och alla dessa människor som är så ledsna. Var är meningen med det? Att familjen svetsas samman i sorgen? Ja, möjligen. För det finns onekligen en kraft och en styrka i gemenskapen, att kunna dela både med och motgångar. Själv känner jag mig mest ivägen och vet inte riktigt hur jag skall kunna vara till hjälp och stöd. Jag som går och gnäller om min magkatarr och min förkylning och så rubbas plötsligt hela världen.


Jag minns så väl när min pappa dog, märkligt nog på exakt samma datum, fast för fem år sedan. Hela tillvaron ändrades, men här hemma var allt som vanligt.


Solen gick upp och ned som den alltid hade gjort. Kaffe var gott på morgonen som alltid. Barnen stojade och växte, väckarklockor ringde och gympakläder skulle packas, middag skulle ätas varje dag. Men min pappa hade ju dött!!! Hur kan man då tänka på middag och skolväskor?!?!


Någonstans både kan och måste man det. Man tar en liten, liten bit i taget, ser inte framåt mer än korta överblickbara stunder, försöker kanske låtsas till en början att han bara är tillfälligt borta. Man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Och middagar och gympakläder och ungar - det är väl någonstans kanske liksom det som är själva livet...



Postat i: Blandat  Permalink   Kommentarer [13]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/hondjuret/entry/tv%C3%A4ra_kast2
Kommentarer:

Du om någon, vet vad som ska göras, framförallt vad som inte ska göras. Som du skrev i testet häromdagen om att se dig i spegeln, en sådan skulle du vilja vara kompis med.
Du vet precis vad du kan göra. För du är Hondjuret och sådana förnekar sig inte.

Skrivet av JenJen den 21 oktober, 2009 kl. 09:08 #

Åh - JenJen, så fint sagt! TACK!!!

Men jag känner mig så klumpig och otillräcklig. Du vet ju hur jag är, jag lyssnar med munnen, och pratar och pratar och pratar i det oändliga - gärna med exempel från mig själv och min egen värld för att visa att jag förstår. Det kan lätt tolkas som egenkärlek och självintresse.

Maken är ju av det mera tystlåtna slaget. Han vänder inåt och går och grubblar. Jag skulle vilja kunna visa, trösta och stödja på ett mera "passande" sätt känns det som. Det är ju liksom inte JAG som behöver en kompis nu...

Skrivet av Hondjuret den 21 oktober, 2009 kl. 09:25 #

det kanske inte behöver finnas en mening med allt som händer? framförallt inte med de jobbiga sakerna. jag tror ju på gud och nånslags himmel, men jag vet inte om jag tror att döden är meningsfull för det. jag tror det är livet som är meningen, det som är fyllt med meningsfullhet. och den enda meningen med döden som jag hittar är att för att få lov att leva så är döden ett måste, tyvärr. så på nåt vis blir meningen med döden ändå livet, för mig. livet som var.

tror att alla känner sådär, att de är för mycket och fel och säger fel saker och att väldigt många drar sig tillbaka och aktar sig för att ringa eller hälsa på eller så, för att rädslan för att göra fel tar över. men vet du? det är ju dig dom tycker om. det är ju du som är du. så om du finns där och är du, så tror jag det kan vara till tröst. och om det känns för fjuttigt att bara finnas till så kan du ju alltid hjälpa med nåt konkret, typ bjuda på middag, eller så. tror att det inte bara är jag som blir förlamad och får svårt att göra praktiska saker när sorgen blir överväldigande.

men lita på dig. att du är bra. att det är dig själv du ska vara. allt annat kommer bara bli konstigt.

värme och styrka

Skrivet av korpdotter den 21 oktober, 2009 kl. 11:17 #

*tänker på er*

Kram!

Skrivet av Irrhönan den 21 oktober, 2009 kl. 15:30 #

Händerna

Skrivet av Thomas (maken) den 21 oktober, 2009 kl. 18:36 #

Beklagar sorgen. men du är en klippa och fixar att stödja maken och svärmor, det tror jag absolut!

Skrivet av christina den 21 oktober, 2009 kl. 21:22 #

Kramen till er allihopen.

Skrivet av livelev den 21 oktober, 2009 kl. 21:40 #

Jag tror du/ni kan finna den balansen, i delad sorg. Det finns en anledning att de dog samma datum, om än av väldigt skilda orsaker. Om så den anledningen är 'bara' att dela än mer, kunna sörja tillsammans, våga det. Ja, han behöver dig, som du är, och du kan se vad han behöver, vilken sorts kompis. Luft, utrymme, tid och närhet. Det finns en anledning till att han gifte sig med kvinnan i spegeln där, och du med mannen i spegeln där. Det låter kanske kvasi och klyschigt, då får det göra det.
Jag vidhåller ÄNDÅ att det jag skrev i första kommentaren är sant. Du kan prata, ja, men du kan oxå lyssna, vet NÅGON det, så är det jag. Glöm inte vem som satt och hulkade vid ditt köksbord och hellre ville ha en avokado på en lite för torr lingonlimpa, än en begravningsmiddag för sin mormor...

Skrivet av JenJen den 21 oktober, 2009 kl. 23:16 #

Vackert skrivet om att livet plötsligt stannar men ändå är nära oc fortsätter

Skrivet av KaosJenny den 22 oktober, 2009 kl. 09:06 #

Börjar med att beklaga sorgen.
Känner igen de känslorna, frågorna du ställer dig. Du har så rätt och tänker så klokt. Håller med dig och önskar dig en så bra dag du kan ha under denna sorg.
Kram

Skrivet av Predikantan den 22 oktober, 2009 kl. 09:21 #

Hondjuret och Thomas. Jag beklagar er sorg av hela mitt hjärta. De där händerna...jag tänkte direkt på den bilden. Så otroligt vacker.

Nej det finns ingen mening med allt som händer. Aboslut inte och det har jag aldrig tyckt. Jag kan inte förstå men det gör ont. Lider med er alla och din svärmor.....det går inte att förstå.

Varm kram.

Skrivet av Nina den 28 oktober, 2009 kl. 19:49 #

Tack alla för fina, snälla och kloka kommentarer. Ni är söta =)

Skrivet av Hondjuret den 28 oktober, 2009 kl. 19:58 #

Åh:(

Förhoppningsvis så blir det i den gemensamma sängen som din svärmor finner tröst...bättre ställe för lugn och minnesdofter finns inte.

Skrivet av heaven den 09 november, 2009 kl. 11:09 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten