hvzs blogg

Utförsäljning för utvalda, har ni varit på någon sådan någon gång? Man har lyckats hamna på en mejlinglista från ett speciellt klädmärke och då och då blir man inbjuden att komma till deras kontor och fynda provkollektioner och lite annat. Det brukar vara under en dag, börja ungefär sju på morgonen och pågå fram till eftermiddagen. Proffsen är där på pricken när de öppnar, de är målmedvetna och skoningslösa. Slänger sina långa armar än hit och än dit och liksom sniffar till sig vad som är russinen. 

Det här har varit mitt gissel i några år nu. Jag har lyckats samla på mig ganska många märken dit jag är inbjuden. Jag kunde säsongerna. Visste att då brukar det vara den och sedan kommer deras stora utförsäljning och så vidare. När dagen kom laddade jag med stora plånboken och kom hem med jättekassar. Det är bara att efter några år märker man att hela ens garderob består av fynd utan någon annan tanke bakom än att BARA GRABBA TAG OCH PASSA PÅ OCH KAN SÄKERT PASSA TILL NÅGOT. Udda fynd. Min stilpolis Camilla Thulin, säker och skarp, har faktiskt spänt ögonen i mig en gång efter att ha bläddrat i min garderob: Men snälla Helena, det här är ju bara SKIT. Varför är man sådan? Varför vill jag bara ha och ha och ha ännu mer. Det senaste åren har jag försökt downshifta och bara köpt något enstaka plagg som jag har tänkt noga på och provat länge.

Men så i morse var det dags igen. Utförsäljning på ett av mina gamla favoritmärken. Bara titta tänkte jag. Och jag köpte bara EN ENDA sak. En kappa! Jättesnygg! Attitydig i djärvt mönster! Femhundra! Har kostat tvåtusen! Är så nöjd. Kärlek för livet. Kanske kan jag behärska mig lika bra i fortsättningen. Bli en människa med få men absolut rätt saker. Å om jag bara kunde ...

Morgonen börjar sorgligt. Min pappas katt har dött, får jag veta. Den katten var väldigt älskad och speciell så det är verkligen förfärligt. Och på husdjurs alldeles säregna sätt fyllde den just funktionen som vi människor så ofta varken förmår, kan eller hinner. Den fanns alltid där. Den var kontakten bortom orden och oförrätterna och tyckandet hit och dit. Den var varm och mjuk och tyckte om att bara vara tillsammans utan att ställa krav. Man borde resa en staty över husdjur. De ger mänskligheten så mycket av det svårgripbara, kontakten som är svår att sätta ord på. Frid över Nisses minne. Erik har rätt - det är 2001 - ett rymdäventyr som citatet My mind is going kommer ifrån. Datorn håller på att kollapsa, den sluga ondskefulla datorn som inte vill bli urkopplad. Först tycker man Kubrick är lite larvig i sin datorskräck. Sedan tänker man, att om man visste vilka slavar vi skulle bli under våra datorer, hade han kunnat spinna vidare på skräcktemat. Bara att det är VI som sitter där framför skärmarna långt in på nätterna och mumlar My mind is going, I can feel it. Det andra filmcitatet är från den datoranimerade Madagaskar. Le och vinka! Så gör jag nu till er -ler och vinkar!

Vet ni från vilken film det citatet är hämtat? Svar får ni i morgon. Ledtråd: filmen är superkänd. En ledtråd till: Den utspelas i framtiden, vilken i och för sig redan är passerad för filmen har några år på nacken. Och idéerna man har där om hur det ska bli är på sina håll skrattretande. Men citatet har fastnat hos mig och jag kan gå omkring och väsa fram det när allt blir så förskräckligt rörigt och stressigt som det är just nu. My mind is going och den är going åt ett helt annat håll än vad den borde. My mind borde vara påkopplad och kvick och fokuserad på några väldigt konkreta och viktiga uppgifter som jag har framför mig. Men nej. I can feel it när my mind är going away i strida små strömmar åt alla möjliga håll. Som en sorts såna där småfrögrejer som sprids från träden just nu, det virvlar runt omkring mig, ingenting tycks hamna där det ska. Jag prövar kaffe. Jag prövar att säga skärp dig. Men my mind vill ta sommarlov. Får ta till ett annat av mina älsklingsfilmcitat: "Le och vinka!". Det apropå när det kan kännas genant och jobbigt och vad ska man göra. Då är det ett oslagbart bra tips. Ledtråd vilken film det är: Börjar i New York och slutar på en exotisk ö. Svar får ni i morgon. Ni tycker kanske att jag ojar mig. Att jag tjatar om min rörighet och hur ska det gå och inga tankar finns på plats och bladibladibla. Jag kan bara säga att det tillhör mitt arbete. Våndan att inte få ihop det. Nu ska jag skriva en artikel till Dagens Nyheter Söndag och klura ut en spaning till radioprogrammet Spanarna på fredag. Om du hör det, tänk på vilken vånda den är sprungen ur. Kanske får du höra mig kvida "My mind is going ..." och så vidare. Jag hoppas jag förmår le och vinka istället.

Sågade ni också igenom er melodifestivalen i lördags? Visst är det fascinerande med det nya Europa som plötsligt blivit så oerhört stort. När jag växte upp och var som mest intresserad av melodifestivaler var det typ tolv länder som tävlade och man levde i en förvissning av att det var Europa det. Visserligen visste man att det fanns en massa folk bakom järnridån, men det var väldigt abstrakt.

Men nu jäklar. Plötsligt har man känslan av att befinna sig på någon annans party. Plötsligt står man i ett hörn av festen medan alla andra tycks prata och skratta och skråla hemtamt med varandra. Står där i sin nya festklänning och inbillar sig att ingen gillar en egentligen, trots att man anser sig bjuda till så att det knakar i fogarna. Och senare, när dansen börjar, får man det svart på vitt. Ingen bryr sig. Ingen ser dig.

Man kan sitta och vara indignerad över kompisröstandet grannländer emellan, men ännu mer indignerad blir man när ens egna grannländer inte kompisröstar i någon vidare utsträckning. Varför hatar alla oss? Den känslan somnade jag med efter att ha sett Ryssland kamma hem storkovan. Och har man som jag, vuxit upp med rysskräck och kalla kriget är det extra obehgaligt, oklart hur. Jag menar de kan ju inte SJUNGA ihjäl oss. Men Finland och Island och Danmark, visst röstade de så schysst på varandra, men inte på oss? Buhu, ingen tycker om oss. det är inte Charlotte Perellis fel, det är vår nationalprofil som det är något fel på. 

i söndags var jag med i ett samtal med Maria Sveland och Mian Lodalen som leddes av Gabriella Ahlström. Det handlade om familjelycka eller familjehelvete. Mian och Maria kunde tala om hur kvinnor, rent statistiskt, är förlorarna i tvåsamhet och kärnfamilj. Kvinnor får sämre ekonomi när de gifter sig, till skillnad från män som får bättre. Kvinnor inom äktenskapet har sämre psykisk hälsa än de kvinnor som lever själva. Och så vidare. Ändå är väl den mediala bilden att kärleken är främst kvinnans angelägenhet. Visst är det märkligt? 

I min Hemköpsaffär, relativt nystartad, säger de uppumpat trevliga expediterna "Och ha en fortsatt trevlig kväll". De lutar sig fram över disken och säger det där om kvällen som om de menade det och försöker fånga in ens inåtvända nollställda ansikte. För sådant har man gärna i snabbköp, jag kan stå och blängglo med tom blick på en bekant eller vän i fem minuter innan jag ser vem jag har framför mig. När tjejen eller killen bakom disken lutar sig fram och söker ens uppmärksamhet backar jag instinktivt en halv meter och stammar mumlande eh...tack...eh ...alltså... tack detsamma ... och ... eh ... hej då. Kanske är det friställda flygvärdinnor som tagit över Hemköp, men rubbad i sina cirklar blir man. I USA är folk serviceinriktade, hjälpsamma och vänliga. De är välsmorda i retoriken och socialt kompetenta. I alla fall i Georgetown, Washington och New York, där jag var för inte alltför länge sedan. I mataffäererna ler och skämtar man, överallt blir man tillfrågad om man vill ha hjälp och man vet att det är påklistrat och kanske inte från hjärtat, men de kan i alla fall konsten att få en att må lite bättre, att bli lite gladare och trevligare och man går ut från en affär och ler. och utanför frågar någon annan om de kan hjälpa en med någon tung påse eller så är det en granne man möter som erbjuder skjuts hem. Efter två veckor kommer man hem som gnälligaste utlandssvensken och tycker att alla här hemma är ohyfsade, slöa, trista och sura. Här ser expediter så avspänt självtillräckliga ut att de kan gäspa en i ansiktet och tycks tro att serviceanda är att ge avkall på ens eget människovärde. Man kan klagar på att tre ev fyra avocadosar som man köpte dagen innan var ruttna och i bästa fall få ett nådigt " Mhm, men du kan väl ta några nya därborta då" utan att ens lyfta ett finger själva eller se det minsta beklagande ut. Men fort att vänja sig igen hur det är här också.Nu på Hemköp är min spontana reaktion på de supertrevliga expediterna att vad är det här för trams? Vad vill ni egentligen? Stör mig inte när jag vant mig vid att klaga på den dåliga servicen härhemma. Sluta gör er till. Tack för tips om nya näthandelsställen. Och akta er för falska handväskor. Om det nu inte är en sådan ni vill ha. H

Man skaffar sig sina små sockerpiller att suga på här i livet. Sina egna små glädjeämnen, gärna lite hemliga och mysiga och alldeles egna. Under veckan har jag bjudit på en svart Mulberry Bayswaterväska på Tradera. Minst en gång i timmen har jag plockat fram bilden på den, tänkt hur glad jag ska bli när den äntligen är min och ängsligt bevakat att det är jag som har det ledande budet.

Och hurra! Jag VANN! Och så är det med Tradera, man har liksom inte köpt något, man vinner. I går gick jag alldeles salig till Lolas Tobak och Spel, som min post heter, för att hämta ut väskan och på vägen talade jag nära nog i tungor för mig själv om vilken TUR jag har haft och snart ska jag njuta av den sällsamma lyxen att få äga en Mulberryväska. Då har man kommit någon stans i livet, resonerade jag.

Jag kanske är dum i huvudet. Min besvikelse när jag plockade fram en taffligt ihoptåtad kopia av väskan var avgrundsdjup. I en veckans tid har jag gått och glatt mig åt att få lägga nästan tvåtusen kronor på något som ser ut att kosta 200 på Hötorget. Inbillat mig att jag har VUNNIT något.

Jag mejlar genast mitt vrål av besvikelse till köparen. Hon är en snäll kvinna i en stad längre bort som berättar frankt att hon köpt väskan i Kina och ville jag ha en äkta Mulberry borde jag fatta att fråga efter en sådan. 

jag är väl en jubelidiot som är godtrogen nog att tro att en Mulberryväska är just en sådan. Inte en kopia eller "Mulberryväska". Nu var köparen snäll, hon kände väl att jag höll på att brista, så jag får skicka tillbaka den till henne. Så akta er, säger jag bara. Ingenting behöver vara vad det ger sig ut för. 

Sommarpratet flyter på än så länge. Snart ska jag flyga till Visby över dagen och läsa in det på radio Gotland. Och hälsa på min gamla pappa som bor där. Då brukar vi äta ungefär sju bakverk, han och jag. Börja med wienerbröd och avsluta med en dammsugare. Däremellan mazariner, nötkongresser, havrebollar och blåbärsgömmor. Och en semla om det är säsong. Det är det inte nu. Kanske tur det.

H

Jag vet inte om jag är lättlurad. Men jag tror alltid att saker och ting har löst sig för gott så fort något går bra. Bantar jag framgångsrikt tror jag att jag ändrat livsföring för evigt och att jag härmed aldrig kommer att hamna i svullarläge igen. Städar jag ordentligt hemma för en gång skull tror jag att jag blivit en ordningsam människa och aldrig kommer att ha en lortig toalett igen. Blir jag sams med min man efter ett bråk så tror jag att vi är vänner för evigt hädanefter. Om jag drabbas av känslan att jag duger tror jag att jag äntligen blivit en människa med stark självkänsla och ingenting kommer hädanefter att rubba mig. Insikten att jag kommer att trilla i diken igen, gång efter annan, finns någonstans men är högst teoretisk. Jag tror alltid att det ordnar sig. Har grava igångsättningssvårigheter med mitt sommarprat i Radio Gotland. Två och en halv dag har gått den här veckan utan att jag har gjort ett vettigt handtag. Ingenting kommer ur mig. Stopp. Att få säga vad man vill i radio en timme, det är ju egentligen fantastiskt. Om man tänker efter. Stort. Suck.

Nu tog jag i ÅNGEST är ett starkt ord som man ska ta vida cirklar kring innan man tar i sin mun. Folk frågar mig ofta hur jag kan jobba hemma. Hur jag får något gjort och jag säger alltid samma sak. Jag är van, jag gör ju vad jag måste och man lär sig driva på sig själv när det gäller.

Vad jag ofta glömmer är tillståndet när det halvgäller. Läget innan det brinner i knutarna. De där dagarna då man kan få saker och ting gjorda i god tid. 

Men ÅNGEST är det inte. Riktig ångest ska jag skriva om någon annan gång, om jag vågar.

I helgen ska jag och Maria Sveland och Mian Lodalen diskutera familjen vara och inte vara på Södra Teatern. Funderar en del på vad jag ska säga. Tänker att jag ska få en black out, akut riktig ångest, och inte få ur mig ett pip. Men det jag vill ha sagt är ungefär det här: Våra nära, täta, familjära relationer är de viktigaste som finns. Men också de svåraste. Och att fortsätta vara en fri kvinna är lätt om man skriver ett lämna läge. Att gå ut ur en relation och tuta ut en frihetsfanfar. Men att fortsätta leva som en fri kvinna inom ett förhållande och i en familj, hur den än ser ut, det är svårare. Kanske bland det svåraste som finns.

h

Det här är en dag då galenskapen hotar att äta upp mig inifrån. Och det är den förbannade datorns fel. Eller mitt fel. Fast allra helst någon annans fel, förstås.

Tänkte att jag skulle göra ett försök att inte vara konservativ. I vanliga fall klamrar jag mig vid mina gamla systeminställningar på datorn som om de vore släktklenoder. Har en diffus uppfattning om att krångla för satan inte till ett fungerande koncept. Man vet aldrig var man hamnar. Men vad är det med mig? Plötsligt går jag med på att uppdatera mig. Och vad händer? haveri, förstås. Kommer inte ut på nätet. Hjärtat rusar, paniken stegras. JAG HINNER INTE SÅDANT HÄR!

Så småningom, sju kaffekoppar, desperata telefonsamtal och irriga rundor i lägenheter - där för övrigt det ringer en sån där pigg telefonkille som vill att jag ska vara glad för nu har jag brons i hans företag vilket innebär bla bla fördelar (de räknas upp under lååång stund) och nu kan jag få lite förmånserbjudanden bla bla och jag är så snäll och artig och vill till slut bara stillsamt och tårindränkt be om nåd. Vill jag ha ett trådlöst medtagbart bredband frågar han mig och jag VET INTE, tänker att min man går i taket för det gör han alltid när jag säger ja till alla som ringer och följdaktligen dränks vi i strump och underklädesprenumerationer och några teleabonemang för många - ja till slut säger jag bara att jag inte orkar men då har jag sagt ja till någon fjuttig förbättring som kostar femton kronor i månaden och priset för det är att jag måste läsa en lång bek'ännelse som ska spelas in ...

puh och då sätter jag mig vid datorn och jag gör en omstart för nu har jag liksom slagit i botten. Och då, då ler datorn som en sol och gör allt jag ber om med nästan fjäskig snabbhet. Och jag tänker att det är som med min min Ur vulkanens mun, det är katastrof och katastrof och sedan får de trycka på omstart och se vad som händer.

Nu ska jag ta mig samman och skriva mitt sommarprat till radio Gotland. Jag har redan valt låtarna, jag väljer alltid låtar till framtida sommarprogram även när jag inte har fått äran, det gör jag så fort jag har skrivkramp, minst en gång i veckan. Men nu ska jag SKRIVA det också. Det här blir en ångestdag på jobbet.

Tack janne för tröst om att en trebent häst skulle vara tecken på en mer spännande personlighet. Hur många gånger har jag inte själv tröstat mig med sådana tankar. Det är bara att i mitt fall ska det till så väldigt mycket personlighet för att kompensera röran. Vissa dagar undrar jag var den tagit vägen, den coola, trevliga och spännande personligheten. Jag ser bara röran. Jag inbillar mig att även andra bara ser röran. Dessutom misstänker jag att det är en tröst enligt vanlig modell för att kompensera och rätta till. Snygg är dum, slarvig är charmig och ordningsam är tråkig. I whish. Det är jobbigt att vara en personlighet. Förmodligen är man bara som folk är mest. Men vad ska man göra av sin längtan efter mer ordning på besticken i lådan. Som det här med kläder. Jag har mycket kläder och aldrig något att sätta på mig. Sådär en sorts livsträsk att klafsa runt i. Om man kollar min garderob finns spår efter alla möjliga sorters personligheter. Den sköna hippien, den fina damen, den moderiktiga kvinnan med huvudet på skaft, den avspända jeansbruttan, den pillemariska vintagefyndaren, fler olika sorters kvinnor med en väldigt starkt uttalad personligheter. Det är bara sådant väsen bland alla de där personligheterna. Liksom "välj mig, välj mig". Så jag bara tar på något, första bästa, och är missnöjd för ingenting går ihop. Bäst jag ger mig ut och köper något nytt. Håller med "klok liten kille" om att det är bättre för barn att växa upp med skilda föräldrar än sådana som bråkar jämt. En psykoterapeut sa det till mig en gång, apropå skuld för att man skiljer sig. Hon sa: Du träffar inte spm jag alla de som säger att varför skilde sig inte mina föräldrar, varför var jag tvungen att leva i kyla och bråk? kanske ska det här vara en dag då jag limmar trähästen. Som en manifestation. Eller en dag när jag inte gör det. Som en annan manifestation. hejhej

Rubriken är ironisk för ibland tänker jag att jag har världens slappaste arbete. Som den här veckan. Okej, måndagen var körig när jag var i Oslo över dagen för att göra en intervju. Men resten av veckan. Vad har jag gjort? Fikat och bläddrat runt på olika nätställen efter en bättre begagnad väska eftersom min handväska nyligen blev stulen i Prag. Hämtat upp vårkläder från källaren som ligger i drivor i sovrummet. Tänkt att jag ska plocka ut alla gamla noppiga vinterplagg och göra ordning.Haft lite lagom ångest för att jag inte skriver och förbereder saker som jag borde. Men har istället gått iväg och ätit luncher med kompisar och ringt runt efter häcken avenbok som ska isolera oss på landstället. Klappat katterna och funderat vidare på begreppet komma i ordning. Att det är en sorts fåfäng dröm jag har. Att jag någon gång ska komma i ordning. Att jag drömmer om bara ha saker jag VERKLIGEN vill ha och att de ska finnas på sina rätta ställen och jag ska vara sparsmakad och fin och liksom sorterad hela jag. Bara tänka konstruktiva, sköna tankar. Vara avspänd när jag är ledig och skärpt koncentrerad när jag jobbar. Också där ska jag alltså ha rätt sak i rätt låda. I mitt fönster står en jättefin trähäst som jag älskar med som kattrackarna har haft ner i golvet. Ett ben har gått av. Det är ungefär ett och ett halvt år sedan. En gång försökte jag limma, men det gick inte bra. Benet gick av igen. Jag ser på min häst och tänker att det är något fel på mig. Hur svårt kan det vara att ta sig samman och laga hästen en gång för alla? Varför är just jag en sådan som har en trebent häst i mitt fönster? H

En sån rubrik har de satt på mitt framträdande i dag på Akademibokhandeln i City. Mitt svar är nej. Det finns de som tolkat in ett ja på den frågan i min bok, och det blir jag nervös för. Det familjeliv som jag har beskrivit är ett helvete från början till slut. Barnen lider av det. Föräldrarna lider av det. I stort sett allting annat är bättre än som de har det. De som säger att de håller ihop för barnens skull kan läsa min bok och tänka att är det verkligen en så bra idé?

Faktiskt var en mening som jag snappade upp från Doktor Phil som fick mig att gå igång på den här historien. Han säger att det är bättre att komma från en trasig familj än att vara i en trasig familj. Det tycker jag var bra sagt. 

Slutet i Ur vulkanens mun vill jag egentligen inte kommentera, för då skulle det vara som om jag kom med ett facit. Och det har jag inte. Även om jag var bestämd på frågan, vad som faktiskt händer, skulle jag nog inte säga det. Jag vill att slutet ska sitta kvar hos den som läser, att det ska skava där, att man ska prata och tänka och undra och tycka. Det enda jag vill att man ska enas om är att de försöker se varandra bakom besvikelser och projiceringar, att de slutar använda varandra som grindvakten till den eviga lyckan därborta, att de hittar känslorna de har för varandra och att de enas om att aldrig gå tillbaka till det som var, skilsmässa eller inte. Att de påbörjar en förändringsprocess. Lyckas de eller inte? Vem vet?

Idag går jag och ältar vad jag ska säga om boken. Har ganska många tillfällen där jag ska prata om den. Då längtar jag tillbaka till att skriva och ha kontroll över orden. Tror att jag ska få en black out och bara säga dumma saker eller inte få ur mig något alls. 

Fram till dess ska jag sitta hemma och skriva på lite annat grejs och försöka låta bli både Tradera och Itunes Store. Man skaffar sig rätt mycket vanor i sin ensamhet framför datorn. Igår kväll var jag på Noodle House på Götgatan, med världens trevligaste tjej som jobbar där. Mina kompisar Cecilia, Cilla och Tanze och jag åt middag. Jag åt friterade räkbullar med anklever i "fågelbo". Jag är tacksam för citationstecknen. Cecilia berättade att i Vietnam var det riktiga fåglar (men hur då, måste fråga igen). 

hejhej

Nu ska jag alltså börja BLOGGA. Har kretsat runt det nu i flera veckor. Gått och spänt mig. Frågat folk som är insatta. Hur gör man? Vad skriver man om?

Har på ett privat plan ett katatonisk förhållande till tanken att blogga. Det låser sig. En anledning tror jag är att jag med åren blir alltmer knipig kring mitt privata. Utvecklade det draget än mer under tillkomsten av Ur vulkanens mun. Är man inne och rotar i sådana svarta lådor i sitt inre måste man bygga murar omkring sig.

När jag skrev den boken satt jag varje dag och skämdes. Hade en röst som hela tiden sa: Men måste du skriva om DET? Och DET DÄR? Öronen röda, kinderna hettade. Då och då fick jag gå några varv runt skrivbordet och fläkta mig med händerna framför ansiktet.

Men så var där en annan röst som sa: Ja, du måste skriva om det här. Just för att det tar emot. Just för att det handlar om sådant som ingen egentligen vill kännas vid. Just därför är det viktigt att våga. Både för mig själv och förhoppningsvis också för andra.

Och sedan: Man ska gå på stan och inbilla sig att folk sneglar på en och tänker STACKARS HENNE VAD HON MÅSTE HA DET ELÄNDIGT eller GUD VAD JOBBIG HON MÅSTE VARA.

Ibland talas om att skriva VERKLIGA saker. Att man vill läsa om sådant som har hänt i VERKLIGHETEN.
Vill man ha sanningar ska man ägna sig åt fiktion, menar jag. Fiktionen är ofta sannare I ANDEN. Ingen hänsyn har behövts ta. Inget kokett ego måste försvaras. Det är fantasi och lek. Vilket i sig är sprunget ur skrymslen och vrår som man inte kommer åt annars.

I den mer bokstavliga verkligheten var jag i Oslo igår och intervjuade Liv Ullman till en dokumentär om Jan Troell. Hon var ljuvlig, varm, klok generös. Idag åt jag lunch med min vän Ylva Swedenborg och vi pratade om alla roliga filmer man skulle kunna skriva. Om man hade tid.

Hej så länge

Helena