Ogräs och annat gräs

Nu flyttar jag härifrån. Mina läsare är välkomna till min andra blogg.

Från och med 1:a december kommer det att finnas en ny saga för barn i åldern 4-8 år på min WordPress-blogg varje dag i december, fram till jul. För mer information, besök gärna min andra blogg.

Tack för utmaningen, Gabriella! Och Camilla!

 

1. Är pensionär.
2. Gillar bokbinderi.
3. Samlar på nallar.
4. Är mörkrädd.
5. Gillar maskar, grodor och paddor.
6. Har varit scout.
7. Gillar blommor.

 

Jag utmanar ingen, för jag känner inte så många som bloggar, men vem som helst som ser det här är välkommen att berätta sju saker om sig själv på sin blogg, och om ni vill, meddela gärna mig med en kommentar här.

I jakttider:

"För några munsbitar kött, tar vi ifrån en själ allt solljus och det liv och den tid som den hade fötts till denna värld för att åtnjuta."

Plutarchos (46-120 e Kr)

Plutarchos var en grekisk författare, forntidens mest berömde. Han var kejsar Trajanus nära vän. Shakespeares Julius Caesar bygger på Plutarchos Caesarbiografi. Plutarchos beskrivs som oerhört beläst.

När jag vaknade i morse regnade det. Efter en lång tid av bara sol kändes allt så befriande. Det var alldeles vindstilla, regnet kom nästan ljudlöst ner på den törstande jorden. Växterna, som dag efter dag, kämpat mot torkan med hårt tillslutna klyvöppningar och inrullade blad, kunde nu ta emot det välsignade regnet.

Jag kände med växtligheten - jag, som har kunnat dricka vatten ur kranen hur lätt som helst, när jag velat, kände en underbar lycka. Vi människor är trots allt en del av naturen, även om många känner sig stående över den.

Det är nödvändigt för vår fortsatta existens att inse denna delaktighet, att vi är medvetna om hur skör jämvikten är och hur lite vi vet om naturens jämvikt. Hur lätt kan inte vi i vår okunnighet rubba den.

Jag önskar, och är naiv nog att tro att vår samexistens med naturen skulle bli rikare om vi lärde våra barn att se sammanhang och det fantastiska i växter och djur.

Det är synd om barn, som är så destruktiva, att de bryter grenar och stjälkar och sparkar sönder i rabatter och slänger redan blommor på trottoaren. Små barn jagar duvor som fredligt pickar på torget. Föräldrarna ser inget eller bryr sig inte.

Min pappa och jag delade intresset för naturen eller rättare sagt han lotsade mig in i det intresset. Jag minns våra cykelturer på slätten då vi lyssnade på "horsgökens" våryra. "Horsgök" är det folkliga namnet på enkelbeckasinen. Min pappa förklarade för mig hur de frambringade det smattrande ljudet och vi gladdes tillsammans med fåglarna över att våren var på gång.

Sommarkvällarna med koltrastsång från grantopparna njöt vi av tillsammans. Han sa alltid att blommor var vackrast där de står och växer. Vi plockade sällan buketter.

Om barn fick höra om alla barnens finurligheter tror jag att de skulle bli mer rädda om naturen. Jag har delgivit mina vänner pedagogerna detta. Somliga ler förbindligt, andra skrattar högt. I deras ögon läser jag: Naiv.

I den tidiga morgonens svalka vattnar jag mina trädgårdsland. Jag känner med växtligheten hur skönt det känns med vattnet, som ger växterna spänst och livslust.

När solen når maskrosorna slår de upp sina solar och tar in solstrålarna. Maskrosen gläder mig. Vi är vänner, maskrosorna och jag. På raka styva stjälkar sträcker de blomman mot solen. Insekter landar kring det dukade bordet och flyger sedan därifrån pudrade av frömjöl.

När blomman är utblommad sänker maskrosen sina stjälkar mot marken för att i lugn och ro skapa sina frön utan att riskera gräsklipparens terrorbehandling. När mognaden är ett faktum, reser den åter sina stjälkar och låter vinden transportera de färdiga fröna! Inte kan man väl rensa bort en så underbar blomma! 

Jag går vidare och kommer till lungört och aklejor. Jag river och sliter med skammens röda rosor på kinderna. Så mycket kers i landet! Hur bär sig grannarna åt? Inte har de så mycket kers som jag har! Men så stannar jag upp. Mina mörkt blå aklejor blommar tillsammans med kersens spetsschalar till blommor. Så vackert det är. 

Jag vill inte vara rasist. Jag ger allt som flyger och far i att grannarna tittar snett. Hos mig, i mitt land, ska kers och akleja få blomma tillsammans. Ingendera är inhemsk men jag har beslutat att min trädgård är en fristad för allt som lever och växer. Allt levande vill leva och snart blommar harkålen, denna underbara blomma vars ljusgröna bladverk står så vackert mot kersens mörkgröna!

Rasism är fult, var det än uppträder!

Jag håller ett naturens under i mina händer! Tänk att potatisskal, teblad, kaffesump, marsvinsburens urstädade innehåll mm kan bli friskt doftande dunderjord! Maskarna förökar sig och förmodligen också mikroorganismerna fast de inte syns.

Jag har tre nätkomposter intill varandra. (Till grannarnas förtret). Den äldsta lade jag ett tjockt lager löv över i höstas. Det lagret är nu är nu tämligen glest mellan bladen. Maskarna har säkert kunnat arbeta även i vinter. Förra vintern, när jag "matade" komposten med nytt material, rörde jag om en smula i den. Då ångade jag! Det var kallt i luften och ångan syntes som rök. Undret i min trädgård!

 

Visst har vi väl behov av skönhet? Att se djupt in i en blomma, att följa en fjärils fladdrande flykt, att vistas i vacker natur osv.

Alla våra sinnen behöver skönhet: att lyssna på musik man tycker om, att höra bisurret i en sälg, att känna på de lena nyutslagna bladen på en bok, t ex, eller att med handen följa de mjuka linjerna i en isslipad stenhäll.

Skönhetstävlingar däremot är konstlad skönhet, tycker jag, men visst kan det finnas vackra människor i alla åldrar!

Jag tror att skönhet tillför människan något, som är viktigt för oss. Men varför är serier i dagstidningarna så groteska? Varför måste musik vara så bullrig att man inte uppfattar melodin, eller det kanske inte finns någon. Det kanske bara är rytm. Hur kan maten smaka gott i ångor av tändvätska?

"I fattigdomens dagar" som Astrid Lindgren skriver, då var längtan efter skönhet viktig även om arbetsdagarna var långa och hårda. Tänk på fästmansgåvornas utsmyckning, nyponrosen vid stugknuten, resedan i fönstret! Skönhet behöver inte ha med vare sig ekonomi eller intelligens att göra. Den appellerar enbart till känslan.

Nu är sommarlovet snart slut. Barnen ser fram mot skolan med olika förväntningar. De små sju-eller sexåringarna ska snart få bekräftat att de nu är stora. De äldre, som kanske har en mer realistisk syn på arbetet, kamraterna, mobbning eller ev framgång, önskar nog några veckor till av icke strukturerad tillvaro.

Som pensionär har jag inte arbetslivets hållplatser: arbete, semester, arbete osv. Jag saknar det. Jag saknar över huvud taget det ordnade livet på en arbetsplats. Visst kan jag strukturera mitt liv, ordna min arbetsdag osv. Men det blir inte detsamma i alla fall.

För mina krukväxter är sommarlovet också på väg att ta slut. Det har varit en bra sommar. Mina clivior har så glänsande mörkgröna blad, lyckoklövern, min absoluta favorit har vuxit enormt. Bladen är mörkare gröna nu på sommaren och blommorna mörkt rosa i stora samlingar på styva stjälkar. Min stora begonia med de dekorativa prickiga bladen blommar mörkt rosa. Det känns ledsamt att behöva ta in dem i den torra värmeledningsluften och det sämre ljuset! Men naturen här är grym mot dessa våra sköna invandrare. Det finns ingen annan utväg.

Mina amaryllisar däremot längtar säkert bort från trädgårdssnäckornas raspanden på bladen. Varje morgon har jag befriat dem från dessa rivjärn, men nattens skador sitter där de sitter. Nu väntar en torr tillvaro på de. Månntro det vilar några knoppar inne i lökarna?

Mina jul-och påskkaktusar har precis kommit ut. De ska stå ute några veckor för att temperatur och kvällsmörker ska hjälpa dem med knoppsättningen. Hoyorna blommar och fyller kvällstimmarna med sin väldoft. Det är krukväxterna som hjälper mig att få hållplatser i livet.

Jag gjorde en resa häromdagen, genom ett sommarfagert land, från Västergötland via Dalsland och Värmland till Dalarna. I trädgårdarna prunkade blommorna och den vilda floran var överdådig. Allt eftersom jag kom längre åt norr, blev skogspartierna fler och större.

Solen sken och det var en fröjd att vara på resande fot. Tallarna stod som i givakt likt militärer. När solen sken på de raka stammarna glänste de som rödaste guld.

Granskogen var mörkare. De gamla granarna med hängande grenar som var litet gråa närmare stammen såg ut som gamla gubbar med hängande kinder. Yngre granar med volanger av ljusa skott såg ut som nådiga madamer med rak rygg och likaledes rakt toppskott.

Här och var i skogarna stod slanka vitstammiga björkar med vippande gröna kjolar. Gubbarna och militärerna tittade nog lite snett på varann men en sak var de ense om, björkarna var rasande granna att titta på.

Dagen led mot sitt slut och skogen blev mera hotfull, tyckte jag. Nu var den skogsråets och oknyttets domäner. Undra på att folk för längesedan var rädda. Då fanns ju dessutom stigmän och de var ju verkliga.

Midsommarafton - bara ordet är associationsrikt. Dans kring midsommarstång, barnens ponnyridning, släktkalas. I tankarna binder jag en midsommarbukett, så som unga flickor gjorde i ett försök att se in i framtiden. Vem skulle de gifta sig med? Själv har jag sådana tankar på hyllan för länge sedan. Jag är änka och tänker så förbli.

Varför band inte också gossarna en bukett att ha under kudden? Var det inte så viktigt för dem att veta vem de skulle gifta sig med? Var huvudsaken att det blev någon bara som servade i alla avseenden? Jag undrar.

Tillbaka till blombuketten. En mandelblomma måste finnas med, så underbar i sin vita dräkt. Smörblomman med sin robusta charm blir nästa blomma. Humleblomstret är oemotståndligt. Nejlikroten är ett svårt ogräs för ordentliga trädgårdsmänniskor. Det bryr sig nejlikroten inte om, den sträcker sin lilla gula blomma upp mot solen i alla fall. Daggkåpans blomma är verkligen vacker bara man bryr sig om att se efter. Den får också vara med. Röllekan får också plats i min bukett. Den är inte bara fin att se på, den luktar gott också. Min ljuva favorit harkålen måste ju få vara med. Till sist kersens vita spetsparasoll som pricken över i.

Men det blev ju åtta blommor! Det kan inte hjälpas. Så får det bli. För övrigt tänker inte plocka någon blomma. Min pappa sa alltid att blommor är vackrast där de står och förresten var det hela ju ett tankeexperiment och inget annat.

Låt sommaren 2007 bli den första sommaren när ingen lämnar sommarkatter kvar vid stugan när hösten kommer! Ja, jag vet att detta är en önskedröm, men åh vad jag önskar detta.

Ta med katten till stan, låt den bli innekatt, kastrera den och älska den! Den är värd allt detta! Katten är renlig och lätt att ha i möblerade rum. Om den får en klösbräda att vässa klorna på låter den möbler och tapeter vara.

Jag har en treårig kattflicka. Hon håller för det mesta till i mitt sovrumsfönster. Hon ligger intill mig på natten, om det inte är för varmt, annars ligger hon på en kudde i en stol. Hon "pratar" och spinner, när hon ser mig. Hon är inte förtjust över att ligga i knät, men ligger gärna intill mig i stolen när jag sitter och läser.

Jag har haft katt i en lång rad av år, och alla har varit underbara på sitt vis. Alla har varit vanliga huskatter med dunkel bakgrund, men vad gör det? Det är skönt att komma hem när någon möter i hallen. Man behöver aldrig känna sig ensam eller övergiven när man har en katt.

2007, året då inga katter överges! Tänk om det kunde bli så!

Det finns en tidskrift som heter Natur och Trädgård, som jag i många har prenumererat på. I den träffar man verkligen entusiaster och mycket kunniga människor. Jag ser fram emot varje nummer även om jag verkligen känner att det är stor skillnad mellan deras trädgårdar och min. Nåja, jag älskar min rufsiga trädgård lika mycket för det.

I senaste numret refererades till en avhandling om krukväxter av etnologen Clas Bergvall. Där skriver han bl a att det är krukväxten i fönstret som gör bostaden till ett hem. Så bra formulerat, så riktigt och sant. Det är viktigt att ha något att bry sig om, att sköta och se det växa och trivas.

Jag hade en kollega en gång, som berättade att på hennes gamla arbetsplats brukade man varje vår ha sticklingförsäljning kollegor emellan. Var och en tog sticklingar i sina egna fönster. Pengarna man fick in gick till kaffekassan.

Kul idé! Att idén gick att genomföra berodde nog på att det var en stor arbetsplats och att det var övervägande kvinnor som arbetade där.

Sedan många år tillbaka släktforskar jag. Så många människoöden som passerar revy. Hur levde de? Vad tyckte de? Vad var det som gladde dem? Vad oroade de sig för? De som jag allra mest ömmar för, är de som förblev ensamma. Det var ingen som berättade för sina barnbarn om en gammal kvinna eller man som levde i periferin.

Jag önskar att alla äldre människor ville skriva ner vad de minns av gamla släktingar. Roliga saker de sa eller gjorde. Intressanta upplevelser de haft. Vad de arbetat med osv. De unga släktingarna bryr sig kanske inte alls idag, men när de själva blivit äldre kommer de att känna värdet av det som en gång blev nerskrivet. Dessutom borde man alltid skriva namnen på dem som är med på foton, bakpå fotot.

Min pappa hade en kusin, min tant Elsa. Hon var ensamstående. Hon var en så klok och vidsynt person. Rolig var hon också. Jag försöker ge en bild av henne och andra ensamma i släkten till mina egna barn. De har aldrig träffat henne, men vet ändå att hon har funnits. De ensamma i släkten är också värda att minnas.

Bland mina krukväxter på sommarlov intar en växt den centrala platsen i mitt sinne. Det är en rosa lyckoklöver. Den första lyckoklövern, som blev min, fick jag av min farmor, sommarlovet efter jag fyllt sju år.

Jag önskar att alla barn kunde få ha en sådan farmor som jag hade. Hon var lugn och trygg, omtänksam och rolig. Hon sjöng gärna, men kunde aldrig hålla melodin. Hon hoppade hage med mig på den rutiga hallmattan, till hennes döttrars förskräckelse. 

Men det var om lyckoklövern jag skulle berätta.

Mina föräldrar och jag var på söndagsbesök hos farmor. Efter middagen bad hon mig gå med henne in i hennes sovrum. Hon stängde dörren om oss. Spännande. Jag var utvald! Farmor tog fram en kruka ur fönstret. Hon berättade om blomman och om blommors behov. Hon sa att hon nu ansåg att jag, som var så stor att jag skulle börja skolan, skulle kunna sköta om en krukväxt alldeles ensam.

Jo, nog tyckte jag att jag var stor. Jag kände stundens betydelse och jag växte. Här skulle någon vara beroende av mig. Jag skulle klara det. Farmor visste det. Vi visste det, både hon och jag.

Hon kunde inte ha valt en bättre krukväxt! Den visade tydligt om man glömt vattna, den svarade snabbt på vattning. Blommorna somnade ungefär vid samma tid som jag skulle lägga mig. Dessutom skulle vi båda ha sommarlov nästa sommar! Den lilla klövern, som farmor satt till mig var ännu så liten att jag skulle ha den inne, den var en babyplanta. Jag kände en stor ömhet för den lilla växten

I breven som farmor skrev till mina föräldrar, låg det för det mesta ett litet brev till mig. Där frågade hon alltid hur min blomma mådde!

På hösten när jag var åtta år, dog min farmor. På begravningen hade dockan Britta och jag likadana svartrutiga klänningar! Jag tror att farmor hade tyckt att dockan Britta var fin i sin sorgklänning.

Lyckoklövern har följt mig genom åren. Den är alldeles speciell för mig, min farmors blomma.