Jag skulle ha tackat ja till den förfrågan jag fick. Jag vet att jag kommer att bli aktuell för andra uppdrag i vår, men just det här, som jag nobbade, det skulle ha varit....alldeles, alldeles....underbart, som Askungen säger när hon pratar om en bal på slottet.

Saknar jag mod? Är det feghet som gör att jag till slut tackat nej, valt att stanna kvar, inte vill förändra mitt liv eller min yrkesbana?

Jag fick veta igår att det blir en musikertjänst ledig här i närheten ganska snart - den som jag inte sökte för snart två år sedan. Jag tvekade, men till slut bestämde jag mig ju för att inte söka. I stället valde jag att jobba kvar som lärare, med diverse sidouppdrag. Det var ett bra beslut. Det ångrar jag inte. Men nuuuuuuuuu då?!? Ska jag söka mig till kyrklig tjänst eller ej? Tror inte det.

Men jag som nyss tackat nej till ett spännande uppdrag, jag ångrar mig. Nu vet jag att de har hittat andra namn istället. Klart att det finns de som vill. Jag hade chansen. Jag avstod. *stå fast vid ditt beslut stå fast vid ditt beslut* Men jag ångrar mig. Det kan jag göra i fyra år till. Då kanske frågan kommer igen. Kanske.

För ett tag sedan var jag på en studieresa med mina elever. Glada tjejer, mellan 17 och 19 år. När jag var på väg till mitt hotellrum för att hämta bagaget och sedan checka ut, ser jag något, till min stora fasa. Ur ett av tjejrummen kommer det en man! En snygg, ung kille iklädd t-shirt och modell träningsbyxor kommer ut från mina elevers rum. Har de haft nattligt herrbesök?!? Kära nån! Hundra tankar hinner snurra i mitt huvud. Lärarinnan. Kycklingmamman.

Jag kommer mig inte för att säga (=argt fråga var han har sovit inatt) något till killen. Hmmm. Var är flickorna? Nu måste jag allt prata med dem. Det tar ett tag innan jag inser att killen är någon ur hotellpersonalen, han jobbar där. Han städade tjejernas redan utcheckade rum. När jag sedan berättade detta för flickorna blev det många muntra miner...

Hemma igen efter en full dag. Trots att eleverna hade friluftsdag och jag inte en enda lektion, så har det verkligen varit fullt upp. Jag och två kollegor har pratat betygsättning i en gemensam kurs. Vilken styrka det är att resonera på det här sättet med varandra. Sen var det dags för körövning, den lilla kör som jag leder. Alltid lika kul. Idag var det till och med ytterligare en ny medlem!

Sen hem, och lite snabb middag. Så tillbaka till jobbet om en liten stund. Kvällsskiftet. Måste sitta där och trixa och fixa, för är jag hemma blir det inget gjort. Fick en hel del akuta saker att fixa till nästa vecka, koordinera tider och människor. Sen är det alltid någon som blir sur för att det inte passar dem. Och vem ska förklara varför det blir så? Jo jag. Trots att beslut om hela aktiviteten är tagna helt ovanför mitt huvud. Diplomaten Mrs Imagination.

Jag är småsur idag. Det beror på att jag bestämt mig för att tacka nej till det trevliga erbjudandet jag fick i tisdags. Jag ångrar mig. Jag grämer mig. Jag ältar det. Det där var något som jag inte direkt strävat efter, karriärslystet, nejdå. Men det är uppgifter som jag vet skulle passa mig, som skulle låta mig ge utlopp för det engagemang jag känner i olika frågor. I eftermiddags på väg hem från jobbet hann jag tänka: Nej, jag ringer upp J och säger att om de behöver mig fortfarande så står jag till förfogande. Men, nej, någon hoppjerka...det vill jag ju inte vara. Jag tror att om jag hade fått fundera någon dag till så hade jag sagt ja. Men nu var det så otroligt snabba beslut som krävdes. Jag sa nej. Igår kände jag mig kaxig. A stöttade mig och sa att när man väl bestämt sig är det bra att försöka hålla fast vid det. Jag vet att det är så. Men hur lätt är det på en skala?!? Idag är jag nästan gråtfärdig för att jag låtit detta erbjudande gå förbi mig. Bara så där. En vindpust som drog förbi. Suck...Jag är nog en hoppjerka. En grinfärdig sådan. *skratt*

Jag är lärare. Jag är också mentor för några elever. Det låter allvarligt, och kan innebära ett stort ansvar att vara mentor. I skolsammanhang pratar vi om att nyexade lärare behöver en mentor under sitt första år. Jag som erfaren (?) lärare och människa behöver också en mentor ibland. Eller om vi nu ska använda ord korrekt: kanske inte i lika vidsträckt betydelse som en mentor. Men jag menar någon att resonera med, någon som lyssnar en stund, där jag kan få ideer, kan få stöd, hjälp att utvecklas. Ändå inte bara ta, förhoppningsvis också kunna ge.

Nu är jag hemma igen efter två intensiva men intressanta dagar. Gårdagen överraskade. Plötsligt fick jag en förfrågan som jag snabbt måste ta ställning till. Göra ett val. Välja eller välja bort ett eventuellt kommande uppdrag. Något stimulerande. Smickrande att de frågar mig. Men ändå ett flerårigt åtagande. Ett val jag måste göra. Ett val som påverkar mig och min familj. Betänketid? Från lunchtid igår till nu onsdag morgon. Lite resonemang med några kollegor. De lyssnade välvilligt och förstod mitt dilemma. Familjerådslag? Hmmmm. Ett kort ett, via telefon igår. När jag kom hem igår kväll var väl inte allvarliga samtal det vi tänkte mest på. *skratt*

Det senaste året, eller de senaste 18 månaderna, eller om jag utökar perioden till två år, har jag av någon anledning fått en massa saker att ta ställning till. Nu pratar jag inte om vardagliga val (nog så svåra för mig *skratt*) som vilken resväska jag ska packa i, om jag ska ta ett tidigare eller senare flyg. Nej, det har handlat om val som skulle påverka mitt liv. Något ställningstagande har haft med mig personligen att göra. Ja, familj och så, du vet. Flertalet val har rört mig och mitt jobb. Jag har tidigare fått några förfrågningar om andra jobb. Jag har funderat. Varit oerhört frestad. Hittills har jag sagt nej. Stannat kvar på min kära skola. Lärarinna som jag är...

Den här gången handlar det om ett val som faktiskt kan riskera mitt äktenskap. Jo, så är det... Frågan ligger hos mig nu. Att besvaras om en timme ungefär...Ge mig mod.

S ringde just och undrade lite inför måndagen, om jag inte kommer till storstan. Men nej, jag har bestämt mig. Jag åker inte dit över dagen, för att sen ta ett annat flyg till en annan flygplats och ansluta där med övriga eller... Det blir krångligt. Ja, jag vet, måndagen blir både viktig och intressant. Jag borde ta mitt ansvar. Men nu är det en sedan länge inbokad sak som går före. Där kan en suppleant inte ersätta mig. *skratt*

Så nu får jag stå lite på sidan om. Kanske finna mig i att någon tror att jag fegar ur. Slipper ta ställning. Nej, jag menar får inte ta ställning. Och jag som vill bry mig i allt...Hur ska det gå?

I alla fall i morse. Helt oväntat dök det upp en ny elev på dagens första lektion. Bienvenue! Det blir nog supertrevligt framöver. Sen kom engelskan med avgångseleverna. Motiverade, medvetna, seriösa elever. Vi roade oss med elisabetanska och petrarciska sonetter idag. Ljuvligt. Höll på att glömma bort att sluta. Tills det knackade på dörren: deras klasskompis som undrade om inte eleverna skulle komma på lunch snart? Ja, visst ja...

Det blåser idag. Kanske internetförbindelserna blåst bort, för jobbmailen funkar inte. Men jag jobbar inte just nu. Jag har inte nattskift. Jag är ju ledig till kl 8. *skratt* Och så ska man felanmäla till teknikerna via ett formulär på webben, som de sedan åtgärdar felet om två-sex veckor eller mer...Och maila dem kan jag inte, ja jag kan försöka. Kanske deras mailserver och domän funkar. Annars har jag bara lust att lyfta luren och ringa dem. Ja inte så här tidigt, men närmare halvåtta. När jag tänker efter är faktiskt den ena killen min granne. även om vi inte umgås, direkt. Maken var tomte hos dem. Tjejen är en fd elev. Guuuud vad gammal jag låter. Nå, granne må så vara, jag ska faktiskt inte ringa honom NU för att göra en felanmälan. Men när jag tittar ut så ser jag att det lyser i deras kök, så kanske...? Nej, jag bara skojade. Jag kan behärska mig. Jag kan behärska mig. Jag kan behärska mig.

Konstaterar än en gång vad som gör mig stressad: när det krävs att jag ska vara på två ställen samtidigt. Jag har en sak inplanerad nästa vecka, och så igår när jag kom hem från kören, sa maken att K har ringt. Nu är jag dessutom snabbinkallad till ett möte, samma dag som min redan sedan länge planerade aktivitet...Frustration. Pannan i djupa veck. Men jag har i alla fall inte legat sömnlös. Nej, jag somnade mycket gott igår. *ler*

Jag vet inte om det har att göra med val. Att välja, det i sig kan vara svårt tycker jag. Samtidigt har jag ibland inget val mellan två saker som förutsätts ske samtidigt. Ibland är det det ena som faktiskt får större tyngd. Men inte blir "valet" lättare för det. Samtidigt är det så att ingen är oersättlig. Något för Mrs Imagination att lägga på minnet.

Nu ska jag hoppa i duschen (sitter här i en skär morgonrock), sen blir det kaffe. Datorn först, idag, alltså.

sex, sexnovell, sexblogg

Att ge feedback. Konstruktiv kritik. Idag har jag varit på ett informellt möte med en mindre grupp. Mötet kom till viss del att handla om att ge respons på ledningen. Ge synpunkter hur man tycker ledarskapet fungerar. Att våga säga, utan risk för repressalier i form av konsekvenser vid lönesättning etc. Ska jag som medarbetare värdera/utvärdera min chef? När jag är på medarbetarsamtal, dvs mitt eget, har jag tidigare ifrågasatt en punkt som handlar om ledarskapet. Samtalet ska ju handla om min utveckling, eller? Men där har jag börjat tänka om, faktiskt. Det kan vara relevant att ta upp ledarskap i en dialog chef-medarbetare.

Jag kommer ibland på mig själv med att ge kommentarer till en chef. Ibland tala om hur en sak skulle kunna genomföras, ibland genom att ifrågasätta. Förhoppningsvis ibland genom att påtala saker jag imponeras av hos en chef, och lyfta fram saker jag tycker att personen sköter på ett föredömligt sätt.

Mitt under mötet hör jag mig därför säga till chefen:
-Det var en sak jag faktiskt tänkte på nyss, då du så tydligt styrde in frågan på xxx. Du gick inte in i att värdera och jämföra enkätresultatet. Det är inte jämförelsen som är relevant, och det betonade du verkligen.

Det var inte fjäsk. Precis när chefen bemötte en vass fråga på ett så bra sätt tänkte jag precis det ovanstående. Skulle jag bara ha tänkt det? Ska jag inte också säga det till honom/henne? Även om det är den högsta chefen, och han/hon inte har bett om min synpunkt? Å andra sidan ska ju inte jag recensera eller bedöma personens arbetsinsats. Hmmmmm.

Jag vet att jag har den egenheten. Utan rädsla för repressalier. Måtte den som misstycker ha vett att säga till mig. Jag märker det nu när jag sätter det på pränt, men jag har också reflekterat över det tidigare: ska jag verkligen kommentera, ge respons, tycka till och värdera när jag inte är ombedd att ha den rollen?

Kanske är det ett lärarsyndrom. Att värdera, ge tips och förslag till förbättring. Du vet, läraren som handleder någon. Yrkesskada. Oftast elever. Ibland en chef. *hihi*

Jag har en idé! Det kanske vore en framtida karriär? Jag kanske skulle bli en slags mentor eller karriärcoach för chefer *haha* Vad tror du om det?

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Det låter värre än det är. Fast i och för sig är ju det ett hedersuppdrag, när det gäller Svenska Akademin. Idag när mitt arbetslag träffades, hade vi en del planering att göra. Mrs Imagination, enda kvinnan i gänget, jag plockade fram den bärbara datorn och satte mig och skrev. Surfade snabbt runt och hittade erforderlig info.
-Ja du, suckade R. Om vi skulle skriva ner det där skulle vi få sitta i en hel dag. Tur att vi har dig i vårt arbetslag, sade han och log mot mig.

Vad bra, då vill de inte byta bort mig. *skratt* Vän av ordning skulle nu säga att jag som kvinna borde reagera. Vilken syn har de manliga kollegorna på en kvinnlig sekreterare? Kokar hon kaffe till dem? Lyder hon dem blint? Är hon fast i kvinnofällan? Ring JÄMO!

Men nej. Jag tycker att vi har en mycket sund relation till varandra. En flexibel arbetsfördelning. Om jag skriver så fixar R något annat, A ordnar med det tredje osv. Teamwork. Jag gillar att knappra på datorn. Så det så. Jag känner mig inte förtryckt och inte heller fast i gamla manschauvinistiska stelheter. För övrigt brukar R bjuda mig på egenhändigt kokt kaffe, inte frystorkat från automaten. Så det så. Vem skämmer bort vem? *ler*

En gråhårig man dök upp vid middagsbordet. Ojdå, det var visst maken. Han hade slipat spackel i sonens rum. Han var dammig, hela han. Vithårig karl. Nå, en dusch råder ju bot på det. Ung och fräsch igen.

Sitter vid datorn och jobbar. Eller fixar. Lite föreningsjobb för Organisationen. Oh, det låter som maffian, minst. *skratt* Men jag fyller USB-minnen med kursmaterial. Snoffsigt. Det blir en present till deltagarna nästa vecka.

Idag har jag mest haft vuxelever, inte så mycket ungdomar. Om ni nu trodde att alla komvuxstuderande är mogna och ansvarskännande elever, då har ni fel...

Idag träffade jag "min" kör första gången efter jul. Alla var sångsugna igen. Dessutom två nya medlemmar! Det räntar bra.

Har precis slängt iväg några jobbmail. Ibland lever jag efter devisen "skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag". Ibland, alltså.

Sådärja, vad ska jag nu hitta på, tycker du?

Men nu menar jag inte renoveringsprojekt. Jag menar bara att nu är det helg. Har kånkat hem några tapetböcker, men jag har inget större hopp att hitta något snyggt där. Trodde att det skulle bli mysmiddag à la 4 ikväll, men maken åker till L. Gräsänka alltså. Jag ska för övrigt till L både i morgon och på söndag. Dålig samordning. *skratt*

En något uppgiven elev kom in till mig och kollegan B i eftermiddags. Eller rättare sagt ropade vi på honom när vi såg honom gå förbi i korridoren. Vi ville bara påminna honom om/kolla hur det går med rapporten. Oj, han tyckte att vi lärare är såååå alerta nu första skolveckan efter lovet. Alla bara påminner och tjatar om uppgifter, prov och läxor i sina ämnen.
-Ja, så har vi svenska, och så samhällskunskapen och så den muntliga redovisningen, suckade han.
Dessutom B:s och min deadline vid midnatt i kväll.
Är vi så grymma, vi lärare?

sex, sexnovell, sexblogg

I höstas skulle vi beställa almanackor för 2008. Jag hade alldeles glömt bort det, så efter sista beställningsdatum gjorde jag en efterbeställning. Jag frågade några kollegor vad de behövde, de som också var sent ute. Ja, några ville ha en långsmal kalender till skrivbordsunderlägget. Sen brukar vi ha en väggkalender på anslagstavlan och så en i vårt arbetsrum. Jag beställde 6 skrivbordsalmanackor och 2 väggkalendrar. Idag skulle vi sätta upp vår kalender i arbetsrummet. Jag gick till bordet där allting funnits. ingen väggkalender kvar. Att den ena sitter på anslagstavlan, som sig bör, det kunde snabbt konstateras. Gissa vem som satt upp den? Men den andra? Den som jag och B skulle behöva ibland? Borta.

Alltså tänkte vi att nu ska vi göra en liten raid och se vem som norpat vår kalender. Jodå, i rummet bredvid, där hängde en. Lite halvdiskret, men ovanligt odiplomatiskt för att vara Mrs I, frågade jag om de tagit vår kalender. Nej, minsann, sa en kollega. Hon hade då beställt en egen. Basta. Oups. Nåja, det ordnar sig. I morgon tar B med en kalender hemifrån. Undrar vem som då annars har tagit väggkalender nummer 2? Hårdvaluta. *skratt*

Idag började jobbet igen. Det kändes rätt bra att träffa alla igen. Jag har faktiskt hållit mig borta från arbetsplatsen hela julledigheten. Rent fysiskt, i alla fall. Måndagen var en dag utan elever, bara planering och möten. Fast det är inte så "bara". Apropå "bara": jag hann bara en tredjedel av det jag tänkt. Inte ens ordet kvalitetsredovisning fick mig att tända till och glöda. Då är det illa.

...för jag sitter fortfarande vid datorn uppe i arbetsrummet. Jag har inte kommit mig för att ta morgonens första kopp ännu! Jag fastnade vid jobbmailen, för det har droppat in både det ena och det andra. Saker som pressar, stressar, irriterar och frustrerar. Inte ett enda glädjeämne hittills idag. Men det kanske kommer. *diskret vink* Hoppet är det sista som överger människan. Nu ska jag gå och sätta på en ny kanna.

Uppdatering kl 9.51: mail av den förstnämnda karaktären fortsätter att hagla.

Idag har jag börjat tänka på att ledigheten snart är slut. Jag körde förbi jobbet idag, men nej, jag tittade inte in där. Jag är ju ledig. *skratt* Börjar däremot jobba igen på måndag. Det känns...ovanligt mödosamt, uppriktigt sagt. Diplomatiskt uttryckt. Det borde klia i fingrarna och abstinensen borde ha gett sig till känna...Men inte den här gången. *rynkar pannan* Inte än, i alla fall. Nå, det är ju tre dagar kvar.

Det var en intressant dag på jobbet häromdagen. Igen. *skratt* En utomstående betraktare skulle tycka att vi är ett underligt gäng. En enda liten oskyldig kommentar eller fråga kan få de mest oväntade konsekvenser. Ett konstaterande eller påstående från person nr 1 kan göra att han/hon nästan blir påhoppad och starkt ifrågasatt av person nr 2. När nr 1 då försöker att sakligt bemöta påhoppet, blir nr 2 förnärmad. Ja, det är inte lätt. Tur att det finns diplomater som ibland vet att träda tillbaka ett steg.

"Betraktaren"

Och ändå har jag inte varit särskilt uppbokad. Spontana möten, små arbetsuppgifter här och där. Det känns ändå som om jag inte fått så mycket gjort på hela dagen. Knaprat kolakakor till kaffet. Jag har känt mig lite som en orolig själ som vandrat lite fram och tillbaka idag.

Jag läste någonstans helt nyligen att om man trivs med sitt jobb (vilket alla borde ha rätt att göra), då ska man ha ett leende på läpparna när man går hem för dagen. Jag funderade på om inte ett annat kriterium är att man ska le när man kommer till jobbet. Tänk att det finns människor som har ont i magen av oro när de ska gå till jobbet. Nåväl, det där med att le när man går hem för dagen. Det är inte helt oviktigt.

Sista lektionen idag var mitt glädjeämne: luciaövningen, förstås. Den här gången kom det två nya stjärnor, förlåt tärnor, som ville vara med. Sen när övningen var slut och eleverna började dra sig hemåt för dagen, kom en av tjejerna nästan jazzandes in till kemiläraren för att hämta någon bok.
-Men hur är det med dig som är så glad? undrade magister N.
-Vi har precis sjungit Jingle Bells, svarade hon leende.
Musik kan göra gott. Hon hade ett leende på läpparna när hon lämnade sitt "jobb" idag.

Hemma igen, och nu är det helg. Jag har haft fyra lektionspass idag. Inget extraordinärt, varken glädjeämnen eller orosmoment. Däremot var det endast ett av dessa möten idag som fick mig att känna den där riktiga glöden och värmen. Det var på luciaövningen. Tack för musiken. Den kan bygga broar.

Vi hade funderingar på att åka på en konsert med jobbet ikväll, men jag har inte riktigt orkat ta tag i "festlighetsplaneringen" den här gången. Det blev inget. Lika bra det, kanske. Uruselt väder och väglag. Några kollegor åker nog iväg i morgon, men jag har inte möjlighet då.

När jag berättade om morgondagens beting för en kollega sade personen frankt:
- Mrs I, du måste välja. Ska du vara lärare eller ska du hålla på med annat?
Vadå annat? Det "andra" jag håller på med är vissa andra uppdrag. Visst, det leder till att jag är tjänstledig ibland - jag är borta från mina elever. Därför väljer jag ibland att jobba kvällar, helger och nätter med vissa uppdrag och uppgifter, just för att inte vara borta mer än nödvändigt från eleverna. Det ger mig möjlighet att jobba med saker jag tycker är roliga, inte alltid direkt lärarjobb och undervisning med mina egna elever.

Det kändes som värsta anklagelsen som kastades över mig. Jag jobbar, sliter, satsar. Prioriterar. Prioriterar bort. Prioriterar bort mig själv ibland. Prioriterar bort pysslet hemma ibland. Det är val jag gjort. Jag får skylla mig själv. Jag beklagar mig inte så ofta. Det mesta gör jag med engagemang och lust. Men jag har ibland alldeles tillräckligt med att förklara mina prioriteringar här hemma utan att behöva ta till samma artilleri på jobbet också. Så kändes det. Varför reagerade jag så här idag då, på kollegans kommentar? För att jag inte lyckades få kollegan att förstå att det går att kombinera lärarjobbet med förtroende- och andra uppdrag? Att jag pusslar som bara den för att få det att funka? För att kommentaren sved, träffade mitt i prick? Att jag inte insett själv att jag måste välja, välja bort?

En obehaglig olustkänsla infann sig, och den dröjde sig kvar när jag så småningom drog mig iväg från skolan denna fredagseftermiddag, för att ta helg. Den efterlängtade helgen. En helg med vila och avkoppling? Jadå. Med stimulerande små uppdrag? Javisst. Med dåligt samvete? Ja, det också. Det lyckades kollegan rätt så bra med. Ska jag be om ursäkt för mitt sätt att vara, mitt sätt att lägga upp jobbet, tillbringa min tid och fritid, mina engagemang?
- Ursäkta mig, men jag tänkte jobba i helgen.

Jag är lätt att tända och få igång. Tänk att det är nästan lika lätt att få lågan att slockna...*bekymrad rynka i pannan*

Jag har i alla fall full dag idag. Först på ett studiebesök med en massa elever, sen in på jobbet en sväng (efter att ha varit på vift hela veckan - pust). Iväg och handla, hem och fixa middag, hjälpa äldste sonen med läxan, sen tillbaks till jobbet igen.

Nu ikväll har jag varit flitig och duktig elev, lydigt lyssnat och antecknat från en föreläsning om jämställdhet. Tänk att min egen arbetsgivare togs upp som ett exempel. Men det var inget positivt, nej. Det handlade om vitesföreläggande...Äsch då. Nu står vi modell för hela länet hur man inte bör göra.

Igår kändes det som fredag. När vi bilade hem från konferensen hade vi fredagskänsla kollegorna och jag. Men icke. Trots min starka vilja så blev det ju inte fredag. Inte förrän i morrn. Men jag längtar.