Jag åkte iväg till körrepetitionen i morse i strålande sol. Nu när jag är hemma är det mörkt, i alla fall ute. Jag strålar. Helnöjd med den här dagen. Jag bär med mig Lux aeterna. Underbar sats!

Nu blir det middag, färdigdukat bord. Tack, P.

Ja, jag var ju på körövning igår, efter att ha missat förra onsdagen pga en resa. Men nu var jag så på plats. Endast två altar var där, så gissa om de blev glada när jag dök upp? Konstaterade att jag fick agera draghjälp åt basar:
-Kan alten sjunga med basarna i deras stämma?
Även åt sopranerna:
-Kan alten sjunga med i melodin lite?
Sopranstämman gick bara upp till tvåstrukna e. Bara. Men med lite teknik får jag en körton där uppe i höjden. Inget som jag skulle vilja använda som solist.

Körledaren presenterade några nya sånger som var värsta svänggunget och gospelstil. Vilka synkoper. Det är inte precis den här körens starka sida. När kören fick lyssna på hur sången ska låta från en CD, bleknade många. Ska vi sjunga det här? Det påminde mig om en film. Var det inte i Såsom i himmelen som körsångarna var förvånade över repertoaren och att de skulle vara med i en körtävling? Nå, vi får se hur det går för oss efter ett antal övningar.

Självkritiskt granskar jag mig själv och mina reaktioner under övningen. Fåfängan i mig. Mina tankar att här skulle jag göra si och så, "låta alla läsa den rytmiserade texten i kör". Viljan att själv stå i centrum. Irriterad när jag förutsätts stötta upp. Glad att jag kan hjälpa till. Förnärmad någonstans i mitt inre att jag inte ombeds kompa och sjunga solo på de stycken jag sjöng och spelade i fjol våras. Jag är pinsam! Jag vet. De allra fulaste av mänskliga egenheter, de finns i mig. Kanske dags att ta en paus i den här kören? Samtidigt är alla sångarna så himla mysiga och glada, och jag trivs verkligen med dem. Igår fick jag t o m en försenad julklapp av körsångarna - jag var ju inte med på sista jippot innan jul. Och så är jag så urbota....mänskligt svag att jag låter ett kantstött ego ta över. Fåfänga. Hmmmm. Något att jobba med.

Jag sa naturligtvis inget på övningen igår. Jag dolde det väl. Ingen som vet. Bara du som läser det här. Men schhhhhh, säg inget till någon.

PS Nu ska jag gå och duscha. *skratt* DS

Söndag är vilodag. Jag har vilat. Vilat i musiken. Mässa med vigning (nej inte vigsel). Snabblunch på stan. Sen tre timmars körrepetition. Så nu borde jag vara laddad och redo att klara morgondagen, som är full. Faktiskt överfull.

Sönerna har varit ensamma hemma hela dagen idag. De har inte hört av sig alls på mobilen, så antingen flyter det på bra, eller så borde jag ana oråd. *skratt* Jag hade ställt i ordning var sin lunchlåda att värma i mikron. När jag nu kom hem igen vid halv sex, fick jag historien kring maten berättad för mig. Elvaåringen var aningen upprörd. Han hade gått till en kompis och inte varit hemma vid lunchtid. När han sen kom hem, hade storebror ätit upp två lunchlådor - sin egen och lillbrorsans. Ja, han var ju så hungrig, och lillbrorsan behagade ju iinte vara hemma när det var lunchdags, så....Nå, det hela löste sig för naturligtvis gick minstingen då över till mormor och morfar, som bor ungefär 20 m från vårt hus. Då behövde han inte vara hungrig längre.

Det var spännande att hoppa in i kören på högmässan. Repertoaren var inte helt välkänd, men inte så svår heller. När det så var dags för ett vackert arr av Blott en dag, fick vi toner via stämgaffel och körledaren. Det var bara det att det var inte ett F-dur vi fick. Det lät inte som a-c-a-f, som alla fyra stämmor hade behövt för att starta. Och det var inte heller fiss-dur, för vi hade pratat att eventuellt höja den ett halvt tonsteg. Gissa varför? *hihi*

Nåväl, Mrs I hör att vi får ett a, men sen blev det ett e och jag vet inte vad. Ett slags A-dur, men fel toner till fel stämma. Eller tvärtom. Ja, fel blev det. Jag, som nykomling, vad ska jag göra? Jag stod längst fram, och skakar diskret på huvudet och sufflerar till körledaren B:
-Det är fel.
Hon ser det. Vi startar sången i alla fall. Det lät inte snyggt. Men efter 2 slag hade i alla fall alla fyra stämmorna samma tonart. Tonartsbytet ledde till att det blev det äckligt högt för sopraner och tenorer, stackarna.

Efteråt bekräftade B att hon uppfattat mitt försök till protest - fast det var snarare en vädjan att ge oss ton en gång till - så att det skulle bli rätt. Men, vi tutade och körde. Och ler åt det, så här i efterhand. Det är inte alltid kul att lida av tendenser till absolut gehör. Suck.

Ja, det var en trevlig sångardag. Det lär bli en solist som drar mycket folk. Dock var det stort bortfall i stämmorna idag - jag var ensam i min, detta första rep. Nog har vi en del att öva, alltid. Två ställen är svåra i alten. Om man bortser från tvåstrukna f. Det är inte heller roligt. Och man inte kan bara leva på gamla meriter. Jag kan ju inte säga till körledaren att jag har sjungit det här verket redan. Om än för 20 år sedan. För då får hon ju alldeles för höga förväntningar att jag ska kunna allt perfekt redan. Men hon undrade lite, när det kom fram att jag hade två olika CD-inspelningar...

Under förmiddagen fick jag ett SMS: "köp franskrostade kaffebönor". Maken har ju införskaffat en elektrisk kaffekvarn, så nu ska här malas franskrostat kaffe, att avnjutas innan man far på jobbet. På jobbet har vi modell frystorkat kaffe. Eller frystorkat pulver i en automat, rättare sagt. Kan kanske kallas kaffe. Ändå dricker jag många koppar per dag. B & jag tävlar om vem som leder kaffeligan. Hon har haft täten, för jag har varit borta på kurs en del den sista tiden. Men jagbrukar hinna ikapp. *skratt*

Det är en musikgudstjänst här hemma ikväll, men jag vet inte om jag redan har inbokat min kvot av egen tid den här helgen? I morgon ska jag ju till L igen och sjunga. Jag blir nog hemma med familjen ikväll.

Efter en dag som idag blir man en ny människa. Hör du hur mitt hjärta sjunger? En sång för dig.

...en lördag. Dusch, kaffe och sen avfärd. Musiken skapar förväntningar.

Lyssna på Requiem och Kyrie

Jag fick ett trevligt mail idag. Hittills. Det gäller kommande körprojekt och reptider nu under våren. Det lär bli en hel del resor till L i januari och februari.

Har jag berättat om brudparet som ville ha The Final Countdown som ingångsmusik? På kyrkorgel?!? Ja, ja, tänk er. En sång om en rymdresa, "We're leaving for Venus, but still it's farewell". Hmmmmm, ett farewell. Till vaddå? Ungkarlslivet, eller? Vi resonerade lite till, och kom överens att de kunde ju spela den låten på festen, sen på kvällen. Så blev det Clarke (eller vad det nu var) i kyrkan.

Nu är det också nedräkning till jul. Jag har tagit ledigt sista arbetsdagen. Mina kollegor i arbetslaget undrade om det är för att julstäda. Vilken kvinna ska annars städa i ert hem, skojade de, och citerade en fd kollega. Vi har en frisk och bra stämning när vi samlas alla fem. Dagen till ära på ett café, med en tårtbit, kaka eller flarn, allt efter tycke och smak.

Städa i morgon? Ja, lite plock blir det. Får väl tänka på sillen också. I morgon ska jag besöka minstingen (men han är faktiskt 11 år) i skolan. De ska sjunga och spela teater. Det han är mest orolig för är att jag ska sjunga med i Nu tändas tusen juleljus "med sån där röst" och så härmar han mig, rent demonstrativt. För han vet att det blir allsång, och att publiken ombeds att vara med. Jag ska försöka att inte skämma ut honom. Jag ska sjunga diskret.

Efter en dryg timmes bilresa var det dags för en kort repetition. Kyrkobesökarna började komma dit redan en timme före - för att garantera sig en plats? Ja, det blev nästan fullt. Traditionellt program. Det kan låta trivialt att sjunga Jul, jul, strålande jul, Stilla natt, Betlehems stärna och så förstås O helga natt. Men det går faktiskt att göra något med dessa sånger. Dessutom fick vi också med pärlan Locus iste. Det är oerhört roligt att sjunga med den här ensemblen. Jultonerna bara vindlade iväg under de nygotiska valven. Jag och sångarkollegan E (vi samåker) bara njuter av att vi har förmånen att sjunga med här. Då bryr vi oss inte om alla mil i bil...Nästa år (ja, det finns alltså hopp om fortsatt förtroende att vara med *hihi*) ska vi bland annat göra Messias.

Förresten, vet du vad jag tycker om applåder i kyrkan. Recensenten i den ena tidningen håller med mig! Klok karl!

Nu är jag hemma igen! En fin dag med kören och alla julsånger. De verkar vara nöjda med oss, för vi är redan inbokade att sjunga vårsånger nästa år. Vi har till och med fått tacka nej till förfrågningar både i våras och nu innan jul. Ett litet gage fick vi även denna gång - till kaffekassan. Så vi passade genast på att avsluta höstterminen med ett besök på caféet. Där överraskades Mrs I med en liten present från sångarna. Jag säger bara det: G-klav. De är allt finurliga. Sån tur att jag har gjort hål i öronen - även om det tog en 40 år sådär innan jag piercade mig första gången. *skratt*

När vi promenerade från det ena äldreboendet till parkeringen skulle du ha sett och hört oss! Fullvuxna lärare som sprudlade som små barn. Vilken syn. Men roligt har vi. *ler*

Nu ska jag fixa middag.

Ur tonårsrummet dånar elgitarren för fullt. I vardagsrummet ljuder pianotoner. 11-åringen inspirerades (?) av sin mors pianoklink - Rudolf och Jingle Bells.
-Mamma, kan du visa mig hur man spelar Jingle Bells?
Då säger man inte:
-Nej tyvärr, nu ikväll ska mamma jobba (lite) med datorn (igen).

Så efter lite instruktioner, övning, små försök och kommentaren "öva nu lite på det här" så uppstår ljudsituationen: mamma vid datorn klick klick klick, distad elgitarr i A-dur, pianoklink med julsånger i C-dur. Men jag har inte klagat. Pedagogiska morsan ler. Även om jag blev försenad med jobbfixet...Och ska upp i ottan i morgon bitti.

Efter middag med mycket vitlök plockades så instrumenten fram hos familjen Imagination. Tonåringen spelar akustisk gitarr, morsan sjunger en Creedencelåt, Have you ever seen the rain, med full kraft. Vi passerar vidare via Sleepy John och Divin' Duck blues till Beatles Get back och Pink Floyds Another brick in the wall. Apropå Divin' duck blues, som minstingen känner igen: "Mamma, är det den där låten där det finns sprit i älven och så dyker han ner?" Oj, vilken repertoar mina söner har *skratt* Som när vi var på en restaurang och åt middag, till tonerna av en trubadur. Sonen gick fram och önskade Visan om Liikavaara Frans. Trubaduren spelade. Försökte sen få igång en dialog med pojkarna om en sång de säkert känner igen, som "mamma har sjungit för er", nämligen Teddybjörnen Fredriksson. Grabbarna blånekade. Nej, de hade aldrig hört den hemma. Rodnande pedagogisk mor. Har de förträngt den? Däremot trallade de med i en refräng i en Meduzalåt. Pinsamt.

Tonåringen har blivit riktigt haj på gitarr. Elvaåringen konstaterar att han också vill kunna spela gitarr, men han har inget tålamod.
-Jag vill kunna allt på en gång, lika bra som x (storebror).
Hmmm, det här med brist på tålamod? Är han månne lik sin mor? *skratt*

Minstingens första musikaliska önskningar rörde trummor. Så ett begagnat trumset finns förstås hos familjen Imagination. Däremot kräver ju trummor nästan att man spelar ihop med någon. Dessutom mycket mycket övning för att hålla tempot, stadigt och fint. Frustrerande för en otålig grabb. När vi nu ikväll resonerade om intresse att lära ett instrument, menar han att elbas är tråkigt (medan mamma tycker att det skulle komplettera den musikaliska familjeensemblen på ett bra sätt). Piano/keyboard? Nej, det är tråkigt. Gitarr verkar ha högst hip-faktor just nu. Han räknar dessutom ut att han kan få storebrors gamla förstärkare, för en ny och bättre låda är beställd till tonåringen till julklapp. Vi får se vad det blir...Det gläder i alla fall en moders hjärta att gossarna uppskattar musik och musicerande. *yessssss*

Tyst. Det ska jag vara, tycker läkaren. Vila rösten, inte prata så mycket, inte sjunga. När inte ens god röst-, tal- och sångteknik hjälper? Ta Nezeril eller cortisonpreparat för att klara en julkonsert? Hur ska jag kunna låta bli att sjunga i dessa juletider? Hur ska jag kunna vara tyst, överhuvudtaget? Ah, vilka utmaningar. *skratt* OK, OK, jag ska i alla fall tänka på att inte använda rösten i onödan. Men ibland bara måste jag. Så det så.

Sångrepetition i L i morgon bitti. Jag åker naturligtvis, även om jag inte bör ta en ton. Lyssna och lära hur maestro vill ha det.

Vad gör jag uppe den här tiden? Jag vaknade till mitt i natten. Liksom igår natt vid tretiden. Låg och vände och vred på mig, kunde inte somna om. Jag har precis betalat räkningar. I sista stund. När jag ändå är vaken kan jag ju skriva en rad.

Visst kan jag ha humör. Nog kan det blixtra till här hemma. Någon enstaka gång kan jag vara syrlig på jobbet. Men det är rätt sällan. Oftast är jag diplomatisk, lung och sansad, går inte in för att starta bråk. Om jag irriterar mig på något som inte går att påverka, eller om irritationen bara beror på mina egna tjuriga ståndpunkter, brukar jag försöka borsta bort irritationen, så att det inte är något som pyr och jäser. Och blir jag arg och irriterad, så brukar det gå över fort. Ibland kommer jag dock på mig själv med att uppföra mig som ett bortskämt barn som inte får vad hon vill. Hmmm. Det kanske ligger något i det. Men jag har i alla fall oftast insikt om detta - jag är medveten om att min reaktion inte är så mogen, vuxen, professionell eller vad vi nu ska kalla den. Eller vad den förväntas vara när man är 41 år.

Man ska inte skriva klagobrev eller ringa och skälla direkt när missnöje eller oförrätt uppstår. Inte när man är arg. Man ska inte blogga om eländiga saker när man är upprörd. Jag skrev inget igår.

Jag har blivit ombedd att kompa, både solisten och kören. En del av noterna fick jag till påseende förra veckan, jag ville faktiskt kolla hur mycket jobb som krävs innan jag svarar (innan jag svarar ja - för det brukar jag göra - svara ja, alltså). Ett stycke kräver lite övning, annars borde det gå bra - det var min bedömning i går kväll, när jag gav mig iväg till körövningen, redo att svara ja. Vid övningen i en liten paus säger så körledaren, aningen överraskande:
-Du, jag har tänkt att du inte ska behöva kompa så mycket den här gången.
-Jaha, hann jag tänka. Tillsammans med tusen andra tankar.
Sen hör jag mig själv fara fram med osanning när jag mumlar att det inte gör så mycket, nej, nej! Jag kan ju sjunga i kören, i stället för att kompa.

Sen blir jag så arg så arg, invärtes. Jag duger ibland, men inte andra gånger. Ska jag nu lägga ner tid på komp, är det väl lika bra att jag tar rubbet? Irrationell reaktion? Kanske. Egocentrisk? Ja. Körledaren blir lite ställd. Undrar försiktigt om de noter jag fick förra veckan då. Jo, nog hade jag kunnat tänka mig det, men anlita du en annan pianist eller ta det själv, som hon nyss sagt att hon skulle göra, dvs kompa kören och leda samtidigt. Ska du engagera någon är det lika bra att den tar rubbet.
-Men den där solosången vi gjorde ifjol då?
-Nej, den kan den andre pianisten säkert också ta, hör jag mig själv säga - dock lugnt och sansat, inga hårda ord.
-Ja, jag får väl fråga E i morgon då, säger körledaren.

Övningen fortsätter. Jag sjunger med, trots att min röst fortfarande inte är vad den borde efter en förkylning. Jag inser att jag just sagt nej. Tjurigt. Barnsligt. Får jag inte hela kakan, då vill jag inte vara med och smaka. Inte dela på karamellerna. Men vet du, jag brukar faktiskt ställa upp i tid och otid, med kort och långt varsel, kompa, leda uppsjungningar, rädda körledaren i nödsituationer, ja, allt möjligt. Den här gången tappade jag all lust till det. Jag kände att det här vill inte jag ställa upp på. Så då sa jag nej. Sång och musik ska föda glädje. Som när min man ser glädjen i mig när jag sjunger i vokalensemblen:
-Jag förstår att du tycker det här är roligt, sa han, när han första gången hörde oss sjunga.

I går fanns inte den glädjen. Jag hann till och med tänka att jag kanske inte ens ska vara med på julmusiken. Eller kanske ta ett avbrott helt från denna kör (förstår du nu att jag var upprörd igår när du hör att jag till och med funderar på att sluta)? Som körsångare utan annat uppdrag är jag inte lika fastlåst. De klarar sig utan mig. Jag kan få utlopp för min musikaliska uttryckslängtan i andra sammanhang. Och då kanske glädjen i musiken sköljer över mig, får mig att må bra, i stället för att bli irriterad.

Jag är dock inte helt opålitlig och irrationell. Jag ska kompa nu på söndag. Det vore fult annars. Men sen, då ska jag faktiskt fundera vad jag ska göra med mitt liv (ja, det borde jag kanske också tänka på). Nej, jag menar hur jag ska göra med denna kör. Och naturligtvis prata med körledaren om mitt ställningstagande. Inte stövla iväg som en treåring i trotsåldern.

Det får man väl inte? På kvällens körövning sa körledaren:
-Och som avslutning ska ni få lyssna på något. Jag säger inte vad det är.

Och så slog hon på en CD, med en sång kören sjöng både på Allhelgona och på vår musikafton förra veckan. Jag kompade. Hmmmm, hann jag tänka, inte visste jag att vi spelades in. Det bör man faktiskt tala om för de medverkande. Jaha, mycket eko. Mmmm, men vi hade ju ljudtekniker. Inte i kyrkan, men väl på konserten. Alltså måste det vara måndagsinspelningen. När jag särskilt lyssnade på kompet blev jag bedrövad. Missade jag så där i intron, att de snabba små triolerna som förslag, att de inte kom där de skulle? I alla fall hördes de inte på skivan. Artikulationen där i mitten av stycket, både kör och piano i forte, sen subito piano...lät som smetigt legato som fick klinga alldeles för länge....Aj då, så illa så illa kompat. Och alla tre verserna likadant. Suck. Pinsamt.

Sen kom avslöjandet. Det var inte vi. Det var en annan kyrkokör som vår kyrkomusiker dirigerat en gång för länge sedan. Och vem var då pianisten? Ingen mindre än kompositören och arrangören Jerker Leijon. Blåååååååst, Mrs Imagination. *skratt* Men då behövde inte jag skämmas i alla fall *hihi*

Ja, en sån helg har det varit. Bara för nöjes skull. I fredags kväll åkte jag till L för att sjunga. Lämnade kyrkan kl 21.30 för att återkomma exakt 12 timmar senare: genrep lördag kl 09.30. Vilka entusiaster vi är, E och jag.

Maken har dock konstaterat att det här med att sjunga i en sån här ensemble gör mig så nöjd och glad. Efter gårdagens konsert sa han till och med "Jag förstår att du tycker så mycket om att sjunga i den här kören". Visst vill han ha en glad och nöjd fru. *ler*

Efter intensiva repetitioner igår, konsert kl 15 (med fyra fans från hemmaplan), var det så dags för kort promenad till våra vänner. Därefter klädbyte, och sen begav vi oss till en operaföreställning. Helt fantastiskt. Unga solister, varav flera var mycket lovande. Oj, oj så unga, födda på 80-talet...Kvällen till ära hade man plockat ihop en operakör också - om det inte hade varit för Brahms, Bruckner och Bach - dvs samma dag - hade jag säker aspirerat till Mozartkören också...Man kan ju inte få allt. Nu fick jag istället luta mig bakåt och lyssna och njuta. Träffade förresten helt oväntat A med fru också. Inte visste jag att han var intresserad av opera...Tänk så lite man vet om sina kollegor.

Mannen bredvig mig i bänkraden tyckte att han kände igen mig, som att vi hade träffats. Jag började lite löst med skolans värld - jodå, där hade han jobbat. Men inte så att vi rimligen hade träffats där. Ej heller i en organisation där jag är aktiv. Inte heller i musiklivet. Ja, då vet jag inte var han skulle ha träffat mig. Är jag känd från TV, kanske? *skratt* Ja, jag har faktiskt varit i TV, både lokalt och riks. Men det var länge sedan nu. Nå, jag kanske bara var väldigt likt någon annan.

Efter operan, väntade en middag med ett större sällskap (du minns, talet till mannen i våras). Trevligt. Många nya ansikten, men man lär känna fler och fler. Denna gång träffade jag en studiekompis från musiktiden, som jag inte alls hade förväntat mig på denna typ av middag. Där ser man. Klockan blev väl närmare 1 innan maken och jag och ett annat par vandrade den korta lilla biten hemåt till våra vänner. De har lägenhet alldeles otroligt centralt. Där väntade lite nattligt småprat, skratt och god samvaro så vi kom inte i säng förrän klockan 3! När har det hänt senast? *skratt* Nåväl, mycket trevligt hade vi.

Så hemma igen, min pärla till svärmor har varit barnvakt under helgen. Hon ligger och sover nu, för hon ska jobba natt ikväll. Dubbla skift. Sköta barnbarn och sköta patienter. Jag själv har varit dum nog att boka in ett styrelsemöte ikväll kl 18 (hur kunde jag?). Ett annat styrelsemöte i morgon. Alltså: pappersfix ikväll, efter fiskemötet. Som man bäddar...

Eller rättare sagt, lärarinnan skolkar i kväll. Jag skulle egentligen vara på en kurs i kväll, men jag insåg att det skulle bli lite för mycket. Åkte hem efter jobbet, åt middag, och bestämde mig sen för att skippa kursen och stanna hemma i stället. Bra val och prioritering, eller hur?

Får man säga att det har varit en ganska vanlig dag på jobbet idag? Ändå inte. Vi har haft lite annat arbete än "vanliga" lektioner idag, bland annat studiebesök och lite gemensam planering, mentorerna och eleverna i avgångsklassen. Jag träffade också mina elever som jag inte haft sen i slutet på oktober. Det har varit lov, och förra veckan var jag ju ledig och bortrest. De har fått lov att "klara sig" med vikarie. Tänk, jag trodde att jag var oumbärlig *skratt* De är roliga, de här ungdomarna. De får mig verkligen att känna att jag är en Levande Lärare. Ibland också en Leende Levande Lärare.

Jag var och sjöng med vokalensemblen igår. Även om jag var trött innan jag gav mig iväg, så var sången och den knappa två timmars totala koncentrationen på Bach och Brahms något som piggade upp. Just då, just där, mitt i sången, må så vara Bachs melismer eller de tonande s:en i motetten av Brahms, då finns inget annat.

En lustig tanke infann sig igår under sången (aha, alltså tänkte jag lite då, fast jag sjöng). Vi är normalt fyra altar. Igår var vi bara tre. I en av Brahms-satserna ville körledaren dela på oss, och låta de två andra tjejerna sjunga andra sopran. Jag skulle bli ensam alt. Lite ursäktande var hon, som om jag skulle besväras av det. Men nej, inte alls. Jag oroade mig inte för att sjunga ensam. Det lustiga var: när jag plötsligt var ensam i min stämma gick allt så mycket bättre. Vi sjönk inte det där halva tonsteget efter 8 takter. Nej, allt kändes mycket bättre. Det kan bero på många saker. Kanske det att jag inte vill inordna mig i en grupp med andra sångare? Men det brukar jag ju. Jag kunde inte andas till någon att "Nu går det mycket bättre" - det kunde ju missuppfattas av de andra altarna...Ja, ja...Repetition i morgon kväll igen, sen sjunger vi upp på lördag.

Hemma igen. Några mil i bil. Mörkt, grått och vått var det. Men jag hade sällskap på vägen - radions P2. Jag hann precis höra det jag ville. Jag i bil. Jag kör. Lyssnar på kör i bil. Starkt. Jag gillade bassolisten framför allt.

Väl hemma blev det en stunds väntan innan middagen var klar - men det var otroligt skönt att maken fixat en söndagsstek, redan nu på lördagen.

Måste kolla lite på TV ikväll, det handlar ju om kör!

Körsång främjar god hälsa och välbefinnande. Sjung och le. Javisst. Även om jag är måttligt leende ikväll. Inte alls euforisk.