*Ingen choklad alls*

Det har kommit fram till mig att en del tittar in här trots att jag inte skriver här mer. Så för att ni inte ska ha tittat in i onödan publicerar jag reseminnen från senaste resan.

Taurito nov 2007

Del 1 Avresan och ankomsten

Vi var tre generationer häxor som gav oss iväg tidigt. Natten innan hade varit allt annat än angenäm. Svårt att somna, vaknade ofta, någon ska kissa, någon snarkar, hunden hoppar i och ur sängen, stressad för vi skulle ju upp så tidigt. Lillhäxan delade en 90-säng med mig så att storhäxan kunde sova i lillhäxans.
När en mellanhäxa och en lillhäxa delar denna smala säng med en hund blir det stökigt och man gör inte det så där jätte-frivilligt och ofta.
Vägen ut till Arlanda gick snabbt och utan problem. Ett kort avsked av make & hund och från det ögonblicket förvandlades jag till reseledare, flockledare och dagisfröken!
Vi var bland de första att checka in och sedan upp till frukost.
Allt flöt på som det skulle. Ombord hade vi sittplatserna längst fram, så allt handbagage kördes upp i hatthyllorna och jag satt ytterst för att få röra på mina stela leder ibland. Ombord på planet skulle jag handla dofter till maken men de tog inte mitt kort ombord så jag fick hosta upp i euro. Det kan jag tala om, att det är ingen bra affär. Jag var skitarg och frågan är varför jag inte lät bli att handla, det var ju lika bra handla hemma! Dofterna fick jag i en gul plastpåse. Ja, du som bara skummar i texten, lägg detta på minnet! Den gula påsen körde jag ner i ryggsäcken som låg i hattyllan.
Maten var god, filmerna som visades var Shrek och Music & Lyrics och på något sätt lyckades vi slå ihjäl flygtiden.
Vid ankomsten slog jag på min mobil och det kom in två meddelanden. Bl a patenttanten som ber mig ringa för undersökningen är klar. Jag svarar att jag är på Kanarieöarna och ringer när jag kommer hem i nästa vecka.
Så fick vi snabbt vårt bagage och jag gick mot guiden för att få veta bussnummer vi skulle till. Det var inte ens kö, det tog inte ens en minut men likförbannat lyckades vi häxor komma ifrån varann! Det sista jag hade sagt var vänta här så kollar jag vilken buss vi ska till. Och svisch! Det var det magiska lösenordet för att två häxor ska försvinna...Jag irrar och tittar och letar och strax hittade jag lillhäxan. Jag undrar var storhäxan är och det visste hon inte!
Jag parkerar lillhäxan och bagaget i rätt buss och ger mig ut på jakt efter storhäxan. Guiderna hade jag informerat om att vi saknade "nån".
Så plötsligt upptäcker jag henne! Kånkande på sitt bagage hack i häl på en reseledare. Jag haffar henne i farten och fräser nåt mindre trevligt och lotsar henne till buss 8. Själv påstod hon att vi hade buss 5. Då kokade jag av ilska och ville inte veta hur hon fått den uppgiften. För det är ju så att korkade frågor får korkade svar!

Del 2 Incheckningen

Jag minns hur ivrig jag var att se allt genom fönstret när vi passerade Puerto Rico. Det är nog paradiset på jorden för såna här semestrar. Det mesta var sig likt. Transferbussen lämnade av några hotellgäster där och så fortsatte vi 15-20 minuter till på den nya motorvägen till Taurito.
När jag kom in i hotellets entré häpnade jag av beundran. Jättelyxigt. Marmor, krom, speglar, ytor och högt i tak. Massor av sittgrupper. Vi ställde ifrån oss bagaget vid en marmorpelare och jag gick till disken för att checka in. Storhäxan stod vid panoramafönstret och insöp den fina utsikten och lillhäxan satte sig i en av sittgrupperna. När jag nästa gång vänder mig om ser jag att lillhäxan fått sällskap! Hon satt med sin mobil i handen och bredvid henne hade en man satt sig och höll upp sin mobil och lutade sig mot henne och pratade. Hönsmamma som jag är rycker jag in till undsättning. Jag frågar henne vad han vill och hon säger det är nåt om message. Till höger om mig dyker det nu upp en yngre dam och står vid samma sittgrupp, tar en broschyr som ligger på bordet och lägger tillbaka den. Mannen reser sig nu och när han passerar mig visar han mig sin mobil och säger 'message' och så sveper båda iväg utan att vi blev kloka på vad de ville.
Vi checkade in och av nio våningar fick vi ett rum på markplan! Vi kånkade in oss på rummet, bytte snabbt om till badkläder och störtade iväg till stranden. Här var det fina med att ha rummet i markplan; vi klättrade över muren och slapp gå igenom hela hotellet och sedan tillbaka på utsidan för att nå vägen ner till stranden. Denna fiffiga lösning gällde inte storhäxan, hon föredrog att inte klättra.
Det var så pass varmt i vattnet att till och med jag med mina krämpor klarade av temperaturen. Dessvärre var det höga vågor som slog omkull oss hela tiden så vi gav snart upp och la oss att sola vid poolen. Storhäxan gick för att byta om. När hon kom ut till oss igen nyduschad och omklädd sa hon:
- Hörrni, jag hittar inte min handväska....

Del 3 Katastrofen

Både storhäxan och mellanhäxan har en förmåga att förbli coola i katastroflägen. Lillhäxan är just för liten för att fatta vad en katastrof är.
Så när vi fått nyheten presenterad för oss satt vi lugnt kvar i solbäddarna och resonerade och memorerade och diskuterade.
När storhäxan hade anlänt till Stockholm från sin hemstad innan vår avresa, hade jag mött henne vid bussen och då sett en ny väska som storhäxan bar på. Jag blev informerad att det var den där Linderholm som hade gjort väskan. Jag antog att det var någon berömhet inom konstnärskretsar men brydde mig inte nämnvärt då jag avskyr gult och mönstrat och den här tygväskan hade oturen att äga båda egenskaperna. Nåmeniallafall, så var det tänkt att denna väska vid framkomsten skulle fungera som strandväska/badväska. I den, berättade storhäxan, hade hon under transporten till och från semestern sin handväska.
Som storhäxan nu inte kunde hitta någonstans.
När vi pratat fram oss till att det var nog det yngre paret i receptionen som var skurkarna bestämde vi oss för att agera.
Först gick alla tre häxor till hotellrummet och vände upp och ner på allt. Ingen handväska. Den gula fula fanns där, men bara en bok var kvar i den.
Sedan gjorde vi oss i ordning och gick till receptionen och drog allt där. De hade ingen väska, hade inte märkt nåt och hotellet hade inte kameraövervakning. Och dessutom var det helt otänkbart att något sånt hade hänt där; inte går några tjuvar in där, de låg så avsides. Pucko! Det är just där de agerar...där det finns stålar, nyanlända turister. Smaskens...
Jag växlar några mynt så vi kan ringa och spärra Visa-kortet.
Så var det hög tid att gå till informationsmötet med reseguiden. Det är en ung och grön lantlolla. Mötet går mest ut på att marknadsföra deras egna utflykter för där finns det ju pengar att hämta. När vi frågade om annat visste hon sällan svaret. Bl a ville min unge köpa en tröja på Mango så vi frågade var det fanns. Svävande sa hon de stora shoppingcentren typ i Maspalomas och Las Palmas! En halv dags resa, jojo, jag tackar...Glöm din tröja, sa jag till lillhäxan och jag blev plötsligt en jättehäxa...
Efter mötet skulle reseledaren hjälpa till med en anmälan. Det skulle gå till så här: hon fyller i alla uppgifter på en blankett. Sedan ringer hon och gör en polisanmälan. Då får hon ett nummer. Sedan ska vi med det numret gå till polisen för att få en rapport utskriven. Medan hon ringde gick vi till den sagolika matsalen för att inta middag.
Men vi var inget muntert gäng som satt där och åt.

Del 4 Vi gör upp en plan

Under middagen kom så den lilla gröna lantlollan med referensnumret vi skulle presentera för polisen. Hon gav oss en karta. Vi undrade om det var polisen i Puerto Rico vi skulle uppsöka. HA! Nejdå, buss till Maspalomas. Så ritade hon i på kartan vart vi skulle. Där stod det mycket riktigt polizia, men hon kunde inte säga var man kom med bussen och var hållplatsen var. Medan jag suckade väcktes ett hopp hos lillhäxan: om vi nu ändå var i Maspalomas...shoppingcentret...tröjan på Mango...ja, jo, jag lovade.
Vi tog en promenad i dalen efter middagen. Just när vi kom ut på hotellets baksida där bilvägen var blev lillhäxan något tyst. Jag och storhäxan babblade på som vanligt, men när vi hade gått en bit ifrån hotellet hör jag lillhäxan upprepa 1351BRV flera gånger som ett mantra.
-Mamma, kom ihåg det här: 1351 BRV. Du måste, vi måste komma ihåg det. Det är registreringsnumret till en gul skåpbil som stod utanför entrén. Jag tror han satt i bilen.
Efter promenaden la vi oss tidigt. Vi hade bestämt oss att direkt efter frukosten påföljande dag bege oss med buss till Maspalomas och polizia. Därefter till shoppingcentret och sedan hem.



Del 5 De spanska sängarna

Jag är princessan på ärten personifierad. Det är få underlag som min kropp godkänner att sträcka ut sig på. Hemma har jag en tempurmadrass och det har räddat livet både på mig och de flesta runtomkring mig. På hotellet, som ju var 4-stjärnigt, hade jag förväntat mig en bra säng, om än inte just tempur. Jag har bott på sämre hotell än så här men ändå vaknat i ett stycke. Nu när jag vaknade var det som kroppsdelarna hade slitits av från min kropp under natten och låg utspridda över minisviten. Särskilt ryggen var sargad och kändes som någon cementerat fast en ångvält på den. Naturligtvis gick jag till receptionen för att få en extramadrass ovanpå det som redan fanns i sängen. Det noterades.
Överhuvudtaget var nätterna hemska. Jag och lillhäxan är nattugglor medan storhäxan slocknar som en bebis vid åtta-nio. För att sedan vakna och väcka oss vid fyra. Första gången. Har vi turen att somna om blev vi väckta kl 07, senast 08. När vi klagade på denna rutin smög hon iväg på en promenad så vi kunde få sova en stund till, men då var det i regel kört för mig att lyckas somna om.


Del 6 Den spanska polisen

Utrustade med pappret som reseledaren gett oss begav vi oss med buss efter frukosten till Maspalomas. Hela trojkan var ju tvungen att hålla ihop och åka dit för det gick inte att dela upp oss på ett vettigt sätt så att något vettigt skulle bli uträttat.
Varmt och soligt, men den soldagen fick falla bort ty här skulle jagas tjuvar.
När vi åkt oroväckande långt gick jag fram till föraren och frågade efter polizia. Han vinkade mig in i bussen igen, jag skulle sitta ner. Han kunde ingen engelska men jag uppfattade att han skulle hjälpa oss och säga till när det var dags.
Inne i stadkärnan var det svängigt med många stopp och dessutom sol och värme och allmän upprymdhet som allt tillsammans gjorde mig åksjuk och otålig. När så shoppingcentret FARO dök upp vid sidan om oss fattade till och med jag att vi åkt för långt. Jag går fram igen och han kör bort mig och gör en rörelse med handen framåt som jag tolkar som 'snart'.
Och mycket riktigt; vid nästa hållplats vill han bli av med oss och pekar på skylten Polizia lokal...
Vi letar oss bort och in i byggnaden. En kvinna som inte kan engelska ska hjälpa oss. Vi visar vårt papper. Hon skakar på huvudet. Hojtar nåt till Juanitan längre in i lokalen. Här skakas det så mycket på huvudet att ingen kan missa att vi när som helst kommer att bli avvisade som illegala flyktingar.
Det var inte 'lokal' utan 'nacional' vi skulle till. Och det låg *där*, visade hon på kartan. Då kom en manlig sate utifrån och la sig i. Huvudskakningar men han kunde iaf engelska. Återigen samma visa: nacional...Samma gata bortåt en bit, buss och taxi nämndes. Jag frågade om inte han hade bil, men så skrattade han och huvudet, ja, det skakade....
Häxtrojkan masade sig ut i solgasset. Vi börjar gå mot gatan där hållplats var. Då hör vi rop efter oss. Hon som inte kunde engelska kom springande efter oss, visar vart vi skulle gå. Vad fick henne att tro att vi behövde hjälp??
Just då ser jag en taxi köra upp på gatan vid busshållplatsen. Jag vevar med armarna och manar på de andra att lägga benen på ryggen, själv hade jag ju redan en ångvält där. Vi hinner innan någon annan tar taxin och så körs vi till rätt ställe.


Del 7 En dag till spillo

Inne på polisstationen irrar vi omkring, fattar inte vart vi ska ta vägen. Who can blame us?? När i livet har man fått lära sig hantera spansk polisstation??
Vi ställer oss snällt i en kö. Men så ser storhäxan en ung och snygg polisman i entrén och vi visar honom vårt papper och han leder oss till lokalen mittemot den där vi köade.
Ett kalt väntrum. Uniformerade män. Vårt papper cirkulerar runt bland dem ett tag och sedan försvinner det ut i kulisserna. Vi ombeds vänta. Vi sitter ner och jag frågar snyggingen hur länge vi ska vänta. Han kan ingen engelska.
-Two hours? frågar jag för att hjälpa honom på traven.
Han stammar och hittar inte rätt ord men jag ser på kroppsspråket att han vill uttrycka 'mindre' Jag jäklas litet :
-Four hours? tar jag i.
Han skakar på huvudet, muttrar nåt, hittar inget ord...
-Manana!? stirrar jag på honom. Så skrattar båda och han går iväg. Folk kommer och går hela tiden. Vi sitter snällt och väntar.
Så dyker en kvinnlig historia upp och jag förstår att hon har någon funktion där men inte vilken. Hon går från väntande sällskap till sällskap, alltid med en uniformerad polis med sig, de pratar länge och så kommer de till oss. Jo, fick vi förklarat för oss: vi får vänta på vår tur, då får vi komma in till office med nån form av kommendant, gå igenom rapporten tillsammans och sedan skulle vi få ut utskrift. Fine!
Vi väntar och vi väntar. De betar av sällskap efter sällskap. Jag kommer på att jag ju kan gå ut och handla vatten och glass. Och jag njuter! Det är första gången på mycket länge som jag är helt ensam med mig själv!
Ute gassar solen och medan vi väntar sätter vi oss utanför huset för att sola. Ja, inte storhäxan då, men vi andra.
När det blir för varmt går vi in. Då kommer den där som jag inte vet vad hon är. Hon kommer med vårt papper! Jag vet inte vad det beror på och hur jag blivit så, men ibland har jag en väldigt stark instinkt för vad som ska ske. Som den här gången. Jag bara veeet att det är problem när hon närmar sig oss.



Del 8 Jag sätter mig på tvären

Jag ser på hela hennes kroppspråk att hon ljuger. Hennes minspel, hennes sätt att prata. Hon är trevande och svävande när hon ska informera oss. Hon utstrålade ett 'jag gör ett försök med dem'....Men nu är det så att det inte står 'idiot' tryckt i pannan på mig, utan '126 i IQ'.
Först gick det hela ut på att datasystemet hade gått ner och ingen kunde göra nåt mer förrän klockan fem! Jaha? Skulle de komma igång klockan fem? Hur visste de det?
Då tog hon i: det hade kommit illegala flyktingar med båt! Vi kanske vet vad som händer i världen...men jag hade inte en aning, har inte sett en tidning sedan tisdagen och nu var det torsdag. Och jag som alltid ansett mig som en altruistisk filantrop, nu brydde jag mig inte om att kavla upp ärmarna och gå till aktion och rädda strandsatta. Mitt enda fokus nu var att få det här överstökat så vi kunde fortsätta semestern i lugn i ro, vi hade ju inte bett om att bli bestulna. Jag sa att vi har semester en vecka och redan har två dagar gått pga det här.
Jag hade då ingen aning om vad klockan var men till fem ville jag inte vänta när jag suttit av så mycket tid redan och det bara var nåt sällskap före oss. Vad som slog mig långt senare är att de vid den här tiden vill ha siesta och därför försökte bli av med alla sina klienter för några timmar!
Så uppstår kaos. In stormar ett danskt seniorpar där hon på bruten engelska och med skränig röst förklarar att hon måste ha hjälp. De hade kommit igår och fått bärhjälp och sen var pengarna borta. Ni vill inte höra en hysterisk danska ropa på hjälp på engelska, jag lovar, så undvik det!
Mitt under kalabaliken med danskarna närmar sig hon den där som jag inte vad hon jobbar med och meddelar :
'in ten minutes'...Jag kastar ett öga på klockan, konstaterar att det blir klockan två och fortsätter vara kurator åt danskan.
Så leddes vi in på ett kontorslandskap. En snubbe sitter vid en dator, vi pratar med 'henne' och hon översätter. Nu fattar jag misstanken att hon är tolk. Vi går noga igenom rapporten, ändrar, lägger till, bekräftar. Allt tar en evig tid.
Jag frågar vad vi gör om vi ser dem igen, det unga paret. Hon undrar om vi skulle känna igen dem. Jo, jag, om jag ser dem tillsammans ialla fall. Ja, vi kunde ringa vanliga larmnumret. 091.
Så blev vi klara, fick vårt papper och går ut. I solen utanför polisstationen står tre häxor och rekar av läget: vem har behov av vad? Toa? Törstig? Hungrig? Vart ska vi och hur?
Då hör vi en polisman ropa efter oss....

Del 9 Identifiering

Han frågade om vi kunde titta på foton över brottslingar ifall vi kunde känna igen det yngre paret.
Det är ju sånt som man bara får uppleva genom teve annars och jag är alldeles för äventyrslysten för att avböja.
Så hela häxgänget går in igen, leds av en ny döläcker pudding in i på ett kontor. Alla tre får sitta på var sin besökstol vid hans skrivord och tre pärmar väntar på oss. Storhäxan som ju missat helt det yngre paret satt bara vid sidan om och väntade. Vi bläddrade och vi bläddrade. Jag fastnade för en snubbe. Vi tittade vidare, några brudar dök upp, några var lika den där vi är ute efter men ingen solklar kandidat. Jag återkommer till den jag fastnade för och lillhäxan håller med; det finns likheter. Så vi pekar ut honom, men med litet reservation. Puddingen slår fram hans uppgifter på datorn. Jag hade angett i rapporten att han var mellan 1.70-1.75 så jag frågar hur lång den här är.
-1.74.
Vi känner oss klara när plötsligt lillhäxan påminner mig: mamma, bilen då! Ah, just det! Puddingen frågar vad det är om.
Jag frågar om de har tillgång till bilregistret här. Javisst. Så berättar jag och han slår in registreringsnumret.
- Är det en gul skåpbil?, undrar puddingen.
Han kollar ägaren. Jodå, han dyker också upp på bild i tre upplagor! Alltså tidigare straffad! Men det är inte vår kille på bilden, utan förmodligen kumpanen. De skulle undersöka de här tipsen och återkomma om de hittade våra saker.
Äntligen var vi klara. Vi tog en taxi till närmaste shoppingcenter. Jag hade ju lovat lillhäxan att leta efter tröjan på Mango.


Del 10 Shoppingcenret

Vi råkar komma till shoppingscentret just under siestan och snudd på allt är stängt.
Vi tittar på det som ändå är öppet men ingen blir kär i nåt. Någon Mango-butik ser vi inte ens till. Men däremot...
Ja, jag tror inte det är sant, så här efteråt. Hur kunde jag...:S Men vi behövde ju mat vid det där laget och det enda som var öppet var ett café som drevs av nån svensk,så där satt jag och mumsade på en macka med köttbullar och rödbetssallad! Gaaaaaahhhhhh
Så tittade vi litet på ny digitalkamera när någon mer affär hade hunnit öppna men jag var ganska säker på att det var samma pris som hemma så jag övertalade lillhäxan att avstå. Dessutom hatar jag det där prutandet och dealandet.
Sen var det dags att bege sig hemåt. Taxin stod på rad men ingen ville köra oss. Vi skulle ju så långt bort. Den tredje taxin förbarmade sig över oss och vi var nöjda att det gick så fort och smidigt och bekvämt trots att det kostade en hel del.


Del 11 Mitt älskade Puerto Rico


Efter middagen ville jag inte gå och lägga mig på en gång, utan tog bussen till Puerto Rico.
Ensam. Först fick jag lillhäxan med mig till bussen men när vi insåg att vi missat den ville hon gå och lägga sig, så jag åkte själv.
Den här lilla orten har allt och jag älskar att vara här. Ungefär fem gånger har jag varit här och kommer nog igen lika många gånger, för att inte säga flyttar hit.
Det första jag ser när jag kommer in i shoppingcentret där, är en jättepelare med reklamen: MANGO!
Jag skickar ett sms till lillhäxan men hon kunde inte svara för hon hade inga pengar på sin mobil och dessutom hade hon redan somnat så hon såg inte det förrän dagen efter! Jag gick in affären för att försöka lista ut vilken tröja det var hon suktade efter men jag hade inte en ledtråd och gick därifrån tomhänt.
Jag lodade omkring där en stund, försökte minnas och kolla in allt nytt. Dessvärre har mitt favorithak slagit igen och där var en tatuerare istället, och favoritdiscot hade blivit en irländsk pub. På favortistället kunde man äta tandoorikyckling som inte var av denna världen. När jag där 1992 i tre veckor, åt jag där varje kväll i två veckor! Samma rätt! Den tredje veckan kom min nuvarande man dit och då bjöd jag storsint på andra kulinariska upplevelser.
Så var jag nöjd och tog bussen hem igen.
Storhäxan vaknar när jag smyger mig in och frågar kommer du inte hem förrän nu??? Då hade jag varit borta i två och en halvtimme, varav resan tog en timme! Blir man aldrig vuxen i sin mors ögon?


Del 12 Resten av veckan

När vi väl hade gjort vår polisanmälan blev vi lättade och tyckte det var skönt att få det överstökat, men någon riktig stämning ville inte infinna sig. Storhäxan hade tappat sugen och var mest kring hotellet för sig själv, medan jag och lillhäxan solade, fotograferade på stranden och i dalen. Som tur är hittade jag ett häfte med sudoku i affären så storhäxan hade något att syssla med mellan sina vattengympapass. Vädret var tveksamt vissa dagar, hela dalen var fylld med seniorer vilket hade en lugnande inverkan på hela stället, de shower som hotellet ordnade började inte förrän 22 och då var storhäxan och lillhäxan redan medvetslösa. Min säng fick aldrig någon extramadrass utan några filtar lades under lakanet och när jag sa till en gång till, lade de ännu fler filtar under lakanet! De förklarade det med att sängarna var nya och att det inte fanns extramadrasser till dem! Suck!
En förmiddag fick jag med mig lillhäxan till Puerto Rico. Vi kastade oss över Mango och hon hittade sin tröja och jag köpte en kofta och sedan köpte vi en säck med churros i den för mig nya churrerian. Vi hade bestämt oss att ta en promenad därifrån på den nya strandpromenaden till Amadoresplayan. Vi tog kort, solade och åt churros, men kunde inte slappna av när vi var vid vattnet för våra grejer kunde ju försvinna. De har tänkt på det mesta när de anlade den stranden, men låsbara skåp eller manuell förvaring hade kanske varit bra.
Någon dag när jag tyckte att jag hade tid över, köpte jag hårfärg jättebilligt i supermarketen och färgade bort mina slingor. Jag hade litet problem med den spanska instruktionen, men det fanns teckningar och jag har använt den sorten förut och listade ut hur det skulle gå till ändå. En kväll blev riktigt svettig. Lillhäxan och jag hade bestämt oss att se en dansshow i hotellets bar. Vi satt där i god tid, tog en 'drink', tog kort och pratade i väntan på showen. När vi hade betalt för drinkarna,som alltså var juicer, fick vi ett kvitto på det. Lillhäxan började läsa det i brist på annat att göra och blev helt vit. Hela veckan hade vi satt upp allt på rumsnotan och nu såg vi en post: totalt 8000! Jag fick andnöd. Hur kunde det bli så mycket? Varje middag tog vi vatten och juice, vi hade bara handlat litet några gånger vid poolbaren - vad mer hade vi gjort som tvingat upp oss i den astronomiska summan? Vi funderade och svettades. Hon ville att vi genast skulle gå till receptionen och få det utrett. Men jag ville inte se sanningen i vitögat och satt kvar. 'Efter showen', sa jag, nu har vi ju så bra platser. Men ingen kunde slappna av och till slut reste jag mig och kollade med kyparen i baren. Jo, förklarade han, den totalen är i pesetas, deras gamla valuta!
Då hade lillhäxan tappat humöret helt och blev trött och gick och la sig. Jag såg dansshowen själv och den var jättebra. Annat var det sista kvällen. Då hade häxtrojkan tvingat sig vara uppe för att se 'Soul sisters'. En bedrövlig historia och vi gav upp efter några nummer och gick och la oss alla tre.


Sista delen Hemresan

De sista dagarna var storhäxan och lillhäxan uttråkade och hade hemlängtan! Jag ville inte annat än stanna kvar! For ever, typ...
På avresedagen hämtades vid 10-tiden på hotellet och medan vi väntade på bussen frågade jag de andra om vi packat ner laddaren till kameran. Vi var tveksamma men bestämde oss för att det hade vi och ingen gick tillbaka till rummet för att kolla. Nu har jag ringt hotellet och de skulle skicka den med posten!
Fram till incheckningsdiskarna på flygplatsen i Las Palmas gick allt bra, men där exploderade jag. Det var två diskar öppna men en enda lång kö hade bildats. Folk stod tvärs över hela hallen och ut på gatan, och roligast blev det ju för de stackarna som stod i de automatiska dörrarna. Jag går framåt i kön för att se var det skiter sig. Ett medelålders par som jag frågar om de är i sällskap. Jodå, det var de.
-Men vilken kö står ni i då? undrade jag.
-Det får bli den det blir när vi kommer fram!
Alltså sånt får mig att koka, medan lillhäxan som stod med mig och hörde och såg allt bara häpnade och tappade hakan. Vilka jävla egoister! Sånt tål inte jag...
-Folk står ute på gatan, försöker jag förklara. Men inte bara stod det tryckt i pannan på dem att de hade 0 i IQ utan där stod även 'idiot'!
Deras kommetar var bara 'då får de väl göra det då', så vände de sig bort.
Jag blir skogstokig av idioter som inte ser självklara saker. Just då upptäcker jag två gröna lantlollor. Den ena strosar omkring medan den andra hänger på disken. Ingen gör nåt vettigt, så jag stegar fram.
Jag ber henne att ordna upp köerna så att det bildas två, en till varje disk för det blir en sån jättelång kö att folk står ute på gatan och kommer i kläm i dörrarna. Hon gör att halvhjärtat försök men folk är fan inte så dumma som man tror - de är dummare...
Vi äter pizza medan vi väntar på ombordstigningen, vi handlar litet och strosar omkring. Så meddelar storhäxan att hon sett att vi ska till gate 33. Längst bort genom hela flygplatsen. Vi gick och vi gick. När vi kommer fram stämmer inte avgångstiden. Vi kollar igen på en skärm och vi skulle till 21. Varifrån fick hon nu det där? Jomen planet skulle till Stockholm, men en annan tid!
Och hur var det nu med den där gula påsen?
Jo, den uppmärksamme läsaren vet precis vad som hände.
Jag hade ju stoppat ner den i ryggsäcken när jag hade betalat den, men vid avstigningen tog jag den gula påsen OCH ryggsäcken. Kabinpersonalen har första hatthyllan att förvara sina saker i. Så vad hade jag fått med mig?


Jo, babysäkerhetsbälten!