Känns egentligen inte helt oväntat att det skulle komma en förkylning nu. Senaste månaderna har varit stressiga med mycket skolarbete, tränig inför maran och dessutom jobbat en hel del så nu när det liksom är "över" så kom förkylningen direkt..
Om jag ska summera marathon som var det usch, fy, blää och aldrig mer ungefär.
Hade lite ont i magen innan start och ångrade att jag inte ätit en banan extra, om det nu hade hjälpt. Vid 6 km sved det rejält i magen (för er som inte vet har jag rejäl magkatarr/magsår) och jag undrade om det verkligen skulle gå. Nåja kom igenom första varvet även om jag måste säga att det var mest plågsamt hela tiden.. Vid 23-24 km befann jag mig på djurgårn och kände att nu får det vara nog, jag bryter. Visste att pappa skulle befinna sig på Skeppsbron så jag tänkte att jag försöker ta mig dit sen bryter jag. Hur det nu var så hittade jag honom inte så utan att jag egenbtligen funderade på det så fortsatte jag:( Sista milen var ren plåga. Magen gjorde fruktansvärt ont och blev dessutom värre när jag försökte dricka vilket ändå ansågs nödvändigt i den värmen som var.. Kan inte riktigt svara på varför jag tog mig runt men jag kom i mål iaf även om det inte var så jag tänkt mig loppet. Stod vid ett flertal tillfällen å hängde över räcket runt banan och försökte att inte spy;)
Jag har lovat pappa att det var sista nu, ska springa milslopp och halvmaror istället. Blir väl Lidingöloppet i höst men inget längre än så. Lillasyster trodde att när smärtan väl släppt så kommer jag stå där i startfållan igen nästa år men jag har lovat henne att isf äta upp mina dojjor efter så nästa år blir det inte:)
Var 17 tog sommaren vägen??