Imorse slog det mig återigen hur små saker verkligen kan ha stor betydelse i livet. Som när man masar sig upp ur sängen strax efter 6 en lördag morgon (vilken galning gör frivilligt det) och åker till stallet för att fodra och släppa ut hästar. Att då öppna dörren och se Ferry titta ut ur sin box med de vänliga ögonen och gnägga tyst tyst nästan hummande. Inte otåligt utan bara varmt välkomnande och sen se gammelmannen Henson plira under luggen med ögon varma och erfarna efter snart 20 år på jorden. Fantastiskt underbart och med ens är tröttheten som bortblåst.
Ger hästarna deras kraftfoder och går ut för att lägga ut hö i hagarna, det blåser som 17 och jag tänker att de får ha täckena på sig idag. Kommer in igen och möts av en jamande Tyson som också han vill ha mat. Fåren bräker men de får vänta till lunch med fodring. Tar Henson i ena handen och Ferry i den andra och leder ut dem i hagarna, de traskar lugnt och godmodigt på varsin sida om mig. Jag tittar på dem där de mumsar hö och funderar över deras liv. Henson, gentlemannen, som varit i Camillas ögo i 15 år och allt underbart de måste ha upplevt tillsammans. Ferrytown som varit en framgångsrik travhäst och tränats av de främsta tränarna och sprungit på de stora banorna. Nu står de här och mumsar hö i det tysta lugnet på gården. Jag tror de njuter bägge två och ska jag tro några av de skräckhistorier jag hört om Ferry så måste han då trivas mycket bra så fin och snäll som han är nu.

Går in i stallet för att mocka lite innan jag åker hem och äter frukost. Tyson är kelsjuk och jag sätter mig på huk och klappar honom en långstund. Nej nu måste jag fortsätta säger jag till honom och reser mig upp men han är inte nöjd utan hoppar upp min famn och håller sig fast med klorna. Tur att han är så söt för det är en dålig vana det det där att han lärt sig klättra i ens kläder.
Det var det, en helt vanlig men ack så underbar lördagsmorgon!