Vintern är inte min starkaste period när det gäller löpträning! Jo men jag försöker faktiskt, tar på mig understället, pensionärsbroddarna, andas genom halsduk å alla andra tokerier man kan hitta på för att besegra iskyla, glansis och regnrusk. Men, jag kan då inte säga att jag finner så stort nöje i det.. Visst har det väl funnits nåt enstaka pass de senaste 5 vintrarna, vilka jag sprungit regelbundet, då det varit njutbart men för det mesta gör jag det bara för att jag behöver det. För att orka med livet, för att hålla vikten, för att bibehålla konditionen någorlunda och kunna springa lite lopp fram på våren/sommaren.
Denna vinter har ju dock varit extrem rent köldmässigt!! Det har väl inte direkt ökat motivationen och i ärlighetens namn har det blivit en hel del inomhusträning i form av löpband, crosstrainer, lite spinning och bodypump. När tid funnits och möjligheten getts.
De två senaste vårarna har jag tränat inför Stockholm marathon, detta otroliga kraftprov som i regel går av stapeln precis i början på juni. Att träna inför maran har inneburit att jag slavmässigt följt mitt träningsprogram från i början på december fram till dagen för loppet. Eftersom det är ett så krävande lopp har jag i regel inte avvikit en tum ifrån mitt träningsschema, alla mil har gjorts och tiderna registrerats och oftast förbättrats.
I år blir det inget Stockholm marathon. Jag var fullständigt slut i fjol, både fysiskt och psykiskt och bestämde mig för att det fick räcka! I vilket fall skulle jag inte springa i år, aldrig mer ska man ju aldrig säga...
Nackdelen med det besluttet är att disciplinen gått upp i rök:S Visserligen är jag sedan anmäld till Göteborgs varvet den 22a maj men hallå, det är ju liksom bara en halvmara!;) Jepp, tror att det undermedvetet är så jag tänkt.. Är jag bara i halvhyfsad kondis behöver jag bara en sista trimning under våren så svävar jag igenom det loppet, har ju faktiskt överlevt två marathon..;) Hmm, lite väl kaxigt liksom! Nu är det inte långt kvar och det går åt skogen:( Eller ja jag ska väl inte kasta in handduken än men kommer inte bli nåt P-.bästa iaf, åtminstonde inte odopad.. Hehe, neej alltså det där var givetvis ett skämt!! Skulle aldrig falla mig in att göra nåt sånt!
Till mitt försvar angående den haltande formen får jag väl ändå säga att vissa försök gjorts. Jag har försökt följa ett program men i ärlighetens namn har jag under våren haft så förbannat mycket att göra att jag haft behov av att prioritera. Dessvärre är det då träningen som blivit lidande. Tidsbrist i kombinationen med att motivationen inte varit på topp har ställt till det.
Jag menar tidigare har jag faktiskt tagit mig upp ur sängen vid 04.30-05.00 på morgonen för att hinna med ett distanspass eller backträning innan skola, jobb eller vad det nu är som gäller för dagen men jag har inte klarat det på länge. Tröttheten har hållt mig i ett enormt grepp, visserligen har den konstanta stressen hållt mig vaken om nätterna men när klockan ringt ohyggligt tidigt har jag inte klarat det:( Vilket givitvis sänkt självförtroendet avsevärt...
Nåja, tillsammans med min alltid så trogna parhäst Bea började jag få till träningen riktigt bra nu för sisådär en månad sen. Vi kan vara lite av bangare bägge två men har vi bokat att springa tillsammans så brukar vi genomföra de passen, dessutom har vi så trevligt ihop de träningarna!
Det första problemet var att få ordning på andningen, och sen på magen. Båda problemen orsakade av alldeles för hög stressnivå, en ansamling ångest gav mig vissa andningssvårigheter och magen ömsom sved ömsom krampade. Några pass fick på så vis innehålla någon eller några promenadsträckor men besvären gav sig ändå ganska fort när jag lyckades fokusera och slappna av inför och under löpningen. Japp, så var vi igång ordentligt! Vips så kom det en urinvägsinfektion, av det elakare slaget som gick upp till njurarna. Blev lite lugnare träning tills penicillinen hjälpte och värken släppte. Körde på igen och vad händer nu i helgen, jo klart som f-n att jag blir förkyld:S
Det halsonda har i princip släppt och jag är mest snorig nu men vi får väl se hur bra pass det blir ikväll. Vi har bestämmt att ge oss ut iaf jag å Bea, får ta det som det kommer helt enkelt. Jogga lite om det känns ok, öka om det känns bra och promenera i värsta fall.
Så det där med Gbg varvet, jag vet inte.. Vi har planerat att åka, bokat hotell och sett fram emot det. Det är såklart en del i mitt dåliga träningssamvete men jag ska göra mitt bästa, kan ju inte göra mer men loppet blir knappast som jag hoppats på.
Å andra sida, det kommer fler lopp, fler utmaningar att träna inför och livet går vidare. Konditionen tränar jag upp igen och förhoppningsvis kommer självförtroendet med den!