Ett år har gått sedan sist. Jag är ett år äldre, men inte ett år klokare. Ett år fullt av kärlek, av hat, av sorg, av glädje, av förtvivlan och av många skratt.

Förra helgen var jag på tjejresa. Japp, j-a-g på TJEJresa. Jag tänkte vidga mina vyer lite. Tillsammans med femton glada kvinnor i blandade åldrar (de flesta hälften så gamla som jag) åkte jag till stora staden. Det var som förväntat - kackel, sminkprat, fnissande, kast med långt hår och shopping. Alla mina favorithobbiesar. Och har ni någonsin försökt hålla ihop sexton kvinnor i en grupp i två dagar?

Huvudmålet för resan var en stor fest på lördag kväll. Hela lördagen gick åt till att göra oss vackra. Nu är jag ju vacker redan innan, så det gick ju ganska snabbt. Eller så kanske jag inte bryr mig så jättemycket? Jag tittade fascinerat på när de andra spenderade timmar på hår, smink och kläder. Hur mycket kläder behöver man ha med sig för en fest och en övernattning? Och hur mycket hårspray går åt till en frisyr? Jag använder aldrig hårspray, men jag föll för grupptrycket och sprayade lite jag med. Lite försiktigt, på en ostyrig fläta.

Sexton vackra kvinnor intog staden, på höga klackar och med glittrande leenden. Vi åt fantastiskt god mat på en cool restaurang och vi kände oss som prinsessor. Vi flirtade skamlöst med servitörerna och skålade för varandra, för helgen, för allt vi kunde komma på. Jag är verkligen inte tjejig på en enda fläck, och kände mig väldigt malplacerad. Men allt blir vad man gör det till, så jag flöt med. Hittade några intressanta kvinnor närmare min egen ålder, och jag hade det riktigt bra.

Kvällens höjdpunkt var en show och ett hejdundrande party. Jag stod med flickorna och skrek av förtjusning när männen på scenen lite nonchalant kastade av sig tröjorna. Jag klappade händerna när kvinnorna på scenen gjorde häpnadsväckande tricks och danssteg. Efter showen kastade jag mig ut på dansgolvet och dansade tills jag fick ont i fötterna. Och ärligt talat gick det ganska snabbt, för jag är inte van vid höga klackar....

Jag vinglade tillbaka till hotellet, med ömmande fötter och tjut i öronen. Det var skönt att smita före de andra, och smyga in i det tysta hotellrummet jag delade med tre andra. Jag duschade länge i lugn och ro. Njöt av det varma vattnet och av att jag faktiskt haft det ganska bra på resan. Jag hade trotsat all obekvämhet och utanförkänsla, och det hade gått över förväntan.

När de andra kom hem sov jag redan. Vi vaknade vid åtta och jag sträckte på mig, likt en katt.
-"Vad skönt att ingen av er har snarkat i natt", sade jag uppskattande.
Tre huvuden vände sig mot mig:
-"Men det gjorde DU!"

Oooops.

Efter frukost så kände jag att jag fått tillräcklig med dos av kvinnor, så jag smet. Jag tillbringade dagen med goda manliga vänner, och det kändes mycket bekvämare. Vi satt nära, skrattade, kramades, fikade och hade långa, djupa diskussioner. Det var skönt.

På eftermiddagen återförenades jag med flickorna och vi åkte hem igen. Det hade varit en annorlunda helg, och det var faktiskt helt okej. Jag har lärt mig nya saker, och lite mer om mig själv.

Vad ska jag testa nu då?

Jag har varit på julfest med företaget. Ungefär en tredjedel av mina kollegor dök upp, och alla cheferna.

Och jag blev precis som jag svor på att aldrig bli! Jag snapsade som en hel karl (tänk gigantisk och brottare), och sköljde ned det med öl och drinkar. I plural, mina vänner. Jag var så förbannad och frustrerad av jobbet, så jag dök in i dimman. Jag hade fått jobba över IGEN, och fått en massa skäll IGEN, och mina kollegor är mer motarbetare än medarbetare. Fast just de kollegorna var inte med på julfesten. På festen var alla jag tycker om. Och som jag blev skitfull med. Och gjorde alla de klassiska misstagen.

* Pratade högljutt - japp
* Sade sanningar till chefen - jajamensan
* Strippade - nja, bara lite
* Dansade - ja, men bara på dansgolvet och tillsammans med danspartner. Jag ramlade inte i alla fall, men snurra gick inte så bra.
* Hånglade med kollega - OM jag gjorde. Inne på tjejtoan, bakom bardisken, framför alla.
* Kräktes - jupp. Både där (på toa, tack och lov), på BUSSEN hem, och på marken när jag klev ur bussen.

Jag klarade inte av att byta buss, så jag fick gå hem de sista 2,5 kilometrarna. Det var minus 15 grader ute, och jag var vinglig. Illamående. Inte ett enda dugg stolt över mig själv. Och mest av allt var jag bara trött. På flera ställen lutade jag mig mot något - en vägg, ett träd, en stolpe - och sov lite. Jag var så kall, ända in i själen. Jag ville inte leva mer. Mogenhetsfaktorn och vuxenpoängen var väldigt, väldigt låga.

Till slut kom jag hem. Jackan var äcklig, skorna var äckliga, klänningen fläckig, håret tovigt, själen kall. Värst var smutsen inombords. Illa. Jag slet av mig kläderna och ställde mig i duschen. Till slut kom värmen tillbaka. Jag luktade inte illa längre, jag var ren i alla fall på utsidan.

Nästa dag mådde jag som jag förtjänade. Blev människa igen vid tretiden på eftermiddagen.

Skäms jag? Nej, jag kan inte. Jag gjorde det här mot mig själv. De andra på jobbet retar mig, men det ramlar av. Jag är inte stolt, men gjort är gjort och kan aldrig tas tillbaka. Jag får bara blicka framåt och ta konsekvenserna.

Jag jobbar för mycket, tänker för mycket, gör allt för mycket. Det snurrar fortare och fortare.

Häromnatten vaknade jag av att jag inte kunde andas. Logiskt visste jag att jag det inte var sant, men logik fungerar inte alltid. Det kändes som om jag höll på att kvävas. Det gjorde fysiskt ont när jag försökte andas. Eftersom jag visste att det kommer att gå över, det är en illusion, så andades jag djupa andetag, försökte lugna ned mig. Till ingen nytta.

Jag klev upp och nattvandrade lite i min lägenhet. Provade att dricka lite vatten. Det blev inte bättre. Åt knäckebröd, för att bevisa för min kropp att jag inte alls höll på att strypas (för då skulle jag inte kunna svälja hårt bröd, eller hur?).

Det gjorde bara ont. Ont att andas, ont att leva. Jag andades och grät.

Till slut lugnade det ned sig. Jag låg i sängen en stund och löste korsord innan jag lyckades sova några timmar igen.

På morgonen var allt som vanligt. Jobbdagen rullade på, med nya äventyr och nya skratt tillsammans med älskade kollegor. Nattens smärta föll i glömska och livet gick vidare.

I slutet av november ska jag på kurs med en kollega. Han var så himla osäker på hur man bokar hotell och transport, och just av den anledningen tvingade jag honom att göra det. Man måste ju lära sig, eller hur?

Misstag.

Av någon anledning lyckades han boka ett hotellrum. Ja - ETT rum. Han lovar att det är två sängar i alla fall.

Ahmen åååååh.... Why?!?!?

Jag bryr mig inte så värst mycket egentligen - det är väl helt okej att dela rum - men ska jag skratta eller gråta? Våra kollegor skrattar i alla fall...

Ååååh, söndag! Äntligen! Sova länge, toffla runt i pyjamas. Äta frukost i fåtöljen.

Ååååh, söndag! Vaknar 07, efter fyra timmars sömn. Vacklar runt i ett kallt nattlinne. Äter choklad till frukost. Diskar det där berget som börjat mögla. Får samtal från exet som meddelar att gullige lille sonen är sjuk och inte kommer till mig förrän tidigast på tisdag. Tittar på gamla repriser av Melrose Place på TV och försöker att andas.

Livet går sällan att planera.

Sju svåra år och elände! Jag är nere i en mörk svacka, ett undangömt ställe som jag smiter in till varje höst. Det är en smärtsam plats, och trots att jag gör allt i min makt för att undvika att hamna där, så finns det inget att göra.

För några år sedan fick jag den fina titeln bipolär. Jag är lite extra allt, helt enkelt. Extra glad eller extra deprimerad. För att jag ska vara på samma plan som alla normala, tråkiga människor (som inte spenderar någon månad per år med att försöka komma på listiga sätt att ta livet av sig själv, ni skulle bara veta hur kreativ jag är emellanåt) äter jag mediciner och går hos en psykiatriker med jämna mellanrum.

Problemet det senaste året är att min psykiatriker nog har en massa annat att göra, för jag glider allt längre bort. Han har flera gånger glömt att förlänga recept till exempel, och då måste jag förnedra mig med att ringa psykjouren för att få hjälp. Jag hatar psykjouren, det är bara galningar där! Inte sådana som mig - som är både skitsnygg och toppenskrap! Det räcker med att ringa dit för att jag ska må extra illa och känna mig som en riktigt psykfall.

Nu i höst började de sju svåra åren tidigare än normalt. Naturligtvis under de veckorna som sonens pappa jobbade utomlands också. Jag försöker verkligen! Jag hankar mig fram. Går till jobbet. Försöker att le. Vill inte äta, vill inte göra något. Går ned i vikt. Tillbringar all ledig tid i min säng, för jag orkar inte med bruset runt mig. Sonen är också ett brus som jag inte orkar med. Jag är en hemsk, hemsk mamma. Han fick äta mackor till middag. Utan pålägg (för jag hade inget kylskåp). Han roade sig själv, men grät lite när jag inte orkade läsa god natt-saga.

Det går inte att ha det så. Jag var inne hos chefen och skulle säga upp mig också, för jag orkade inget alls mer. Helt slut. Jag tog mig i kragen och gjorde något jag aldrig gjort. Jag lämnade sonen hos en vän och åkte till psykjouren. Jag satt där bland de riktiga galningarna tills jag fick träffa en läkare. Jag såg de andra, men jag kände ett inre lugn. Jag gör det här för min son, för att han ska få växa upp med en mamma.

Läkaren var både snygg och trevlig. Trots depression kan man uppskatta sådana saker. Han lyssnade, hummade, osade optimism. Han nästan smittade mig. Efter ett erbjudande om att få stanna (egen säng och måltider serverade) som jag vänligt, men bestämt, tackade nej till fick jag justering av befintlig medicin och en nya medicin som komplement, och ett löfte om en tid hos min psykiatriker inom tre veckor.

Nu har de där tre veckorna passerat med råge, och på tisdag tar medicinerna slut.

Betyder det att jag är frisk nu? Eller att jag förnedrade mig på akutpsyk helt i onödan?

Jag orkar inte mer. Verkligen inte alls. Jag tänker låtsas att jag är frisk. Jag behöver inga mediciner, jag behöver ingen läkare, jag är helt normal.

Förmodligen kommer jag att sumpa jobbet (för det gör jag alltid), flytta någonstans (för det gör jag också alltid), ha en massa självdestruktiva saker för mig, men det är normalt. Min son kommer att vara här mindre och mindre, för jag orkar inte med honom, och han orkar inte med mig. Fastän vi älskar varandra. Jag fortsätter att ligga i sängen och titta i taket - utan att se något. Jag är inte bitter, jag är meningslös.

Och ändå kliver jag upp på morgonen, torkar tårarna, åker till jobbet. En dag till.

Det var en vanlig kväll, och jag var hemma och skrotade. Junioren låg och sov, och jag hade riktat in mig på TV'n och soffhäng. Då fick jag ett sms? Herr ung grävmaskinist hade en film som han ville dela med mig. Jaha?

Och så blev det. Han kom till mig. Kvällen var mörk och regnig, men han förgyllde den med sitt glada humör och leende. Han hade med sig presenter också - vildsvinskött?! Oooh, vad lyxigt! Det hade jag aldrig ätit förut.

Det blev fortfarande TV och soffhäng, men med oväntat och trevligt besök. Niiiiice!

Tur att jag är så himla snygg. Och charmig. Och allra bäst!

På jobbet har jag fått en tuff uppgift och det är lätt tusentals som tycker illa om mig. Ibland är det så att de på toppen bestämmer saker, och att den som är allra, allra längst ned på skalan får utföra skitjobbet. Och de på toppen lovar och svär att de ska backa upp och stötta. Suuuure. Har vi hört den förut? En av dem gav ut mitt telefonnummer, så att jag kunde få alla svordomar och gnäll direkt och personligen. Tack.

Hela veckan har jag tagit emot klagomål. Betat av dem en efter en. Stålsatt mig inför varje möte, haft ont i magen, klistrat på leendet och lite glatt humör. Uppbringat all energi jag har för att kunna gå in och möta en, två, tjugo människor som är uppretade och arga. Som har tillbringat sin arbetsdag med att hetsa upp varandra.

När jag kommer så tror de inte sina ögon. En tjej? På en manlig position, på ett manligt jobb? Och så ung, hon kan väl ingenting?

Jag lyssnar, tar dem på allvar, kollar upp deras klagomål. Förklarar pedagogiskt, visar, lyssnar, förklarar igen. Hela tiden försöker jag behålla mitt lugn, svälja det där onda i magen. Jag sitter bland dem, på deras nivå och är bara mänsklig. Till slut mjuknar de, förstår att jag inte är 'the bad guy'. För vem kan motstå en vacker kvinna i sina bästa år - egentligen? Skitsnygg, charmig och ett riktigt toppenskrap! De behöver någon att ta ut sin frustration på och det är svårt att rikta det mot mig när jag står där bland dem. Sårbar, men stark. Envis, men söt. Och till råga på allt så är jag en duktig tekniker och vet vad jag pratar om.

Och när jag går därifrån har vi hunnit skratta ihop och de har kommit lite närmare en förståelse. Det onda i magen har försvunnit - i alla fall för stunden, för nu är det dags att tackla nästa gäng.

Jag saknar min snygge unge kollega som varit sjuk den här veckan, men jag har i alla fall Frida som har hållit ställningarna medan jag har åkt på min klagomålsturné.

När jag kommer hem kraschar jag i soffan och tar mig inte upp. Samlar kraft med en påse Polly och "Hells kitchen". Och lite sms med min älskade. Pust.

Jag ringde mitt ex - sonens far - och frågade om jag fick låna pengar. Hans svar var:
-"ÄNTLIGEN!!"
Hur ofta får man ett sådant svar? Inte alls ofta skulle jag nog vilja påstå.

Vad förorsakade denna glädjeyttring då? Jo, jag ska använda pengarna till att köpa ett kylskåp. Mitt gick sönder i våras, och sedan dess har jag levt utan. Det är lite trixigare, men det går bra om man planerar sitt liv lite. Jag lagar till färsk mat med en gång. Behöver jag mjölk eller något när sonen är här så finns det kylväska och kylklampar.

Men nu har mitt nya liv börjat! Min nya vita kompis flyttade in idag. 1,85 meter hög tornar den upp sig i köket. Jag skuttade iväg till affären och köpte lite typiska kylskåpsmatvaror - mjölk, smör, pålägg. Nu har sonen något att äta till frukost i morgon.

Hur lyxigt känns inte det här då? BÅDE diskmaskin och kylskåp?!

Igår var jag på information om ögonoperationer. Ett glasögon/linsfritt liv känns som något lockande, så i ett svagt ögonblick anmälde jag mig till ett informationsmöte.

I nästan en timme berättade de om ögonoperationer och visade bilder. Mycket pedagogiskt. Den ena operationen kunde ta typ fem sekunder, och sedan var återhämtningstiden bara ett par timmar. Det vore ju något! Man kunde jobba och köra bil som normalt dagen efter. Häftigt!

Men nu passar ju inte den operationen alla, så de beskrev de nästa typ av operation. Operationen varade lite längre för man skrapade av ett lager på ögat, och efter operationen skrapade man tillbaka det?! Låter jättemysigt. Eller kanske inte... Återhämtningen tar ungefär en vecka. Efter operationen fick man en bandagelins. Jag tyckte det lät lite roligt. Bandagelins... Som att ha ett plåster i ögat ungefär, fast i form av en genomskinlig lins utan styrka.

Sedan kastade de sig in på att beskriva linsbyten, och nu började jag må dåligt på riktigt. Skära hål, slå sönder den befintliga linsen med ultraljud, suga ut bitarna och rulla ut en ny lins? Yuk. Det fanns flera olika typer av operationer även här.

Jag försökte föreställa mig att ligga med uppspärrade ögon och veta att de ska börja karva i ögonen. I ögonen?!?! Tänk om något går fel? Och eftersom ögonen är uppspärrade så undgår man ju inte att se vad som händer heller. Jag svimmar av blod och blodprov, men kan man svimma av ögonoperationer också?

Eftersom jag aldrig är en fegis - även om jag är rädd många gånger - så har jag nu anmält mig till en synundersökning. Jupp, snart sitter jag i en optikerstol medan de petar i mina ögon och ska mäta en massa saker. Alldeles frivilligt dessutom. Jag har fobi mot att bli blind, men det här ska väl gå bra hoppas jag. Håll tummar för att jag passar för den snabba metoden, för linsbyte vet jag inte riktigt om jag klarar av... 

Lygofobi = Rädsla för mörker

Jag såg honom stå där i folkvimlet. Inga andra existerade, de hamnade i bakgrunden. Japp, så var jag förlorad igen.

Igår var jag till den årliga ölmässan, och alla mina vänner var där - precis som varje år. Vi dricker god öl, umgås, skrattar, pratar, kommer ikapp med livet. Det är alltid lika underbart varje gång! Mina tjejkompisar är hemma och är familjemödrar, så jag var prinsessa bland mina närmaste pojkar. Med en vit somrig klänning, utsläppt långt hår och soligt öppet glatt ansikte både kände jag mig och såg ut som en prinsessa. Jag var skitsnygg helt enkelt, och fick massor med komplimanger överallt ifrån.

Och han var där - HAN. När vi såg varandra så var vi tillbaka. Hans mellanperiod med någon annan fanns inte, det var bara vi igen.

Ölmässan blev lite distraherad. Jag minglade lite med de andra, men vi hittade tillbaka till varandra hela tiden. De andra i gänget vet inte vad som hände i somras, jag orkar inte engagera dem i det heller, de blir bara så nyfikna. Vi smet iväg lite, köpte rom och cigariller. Hånglade, pratade, kom ikapp, skrattade, fnissade, kramades, busade.

Efter några timmar var jag mätt på mässan, öl och mina fötter gjorde ont. Jag tog hans hand.
-"Ta med mig hem, och sov nära mig i natt", sade jag till honom.
-"Ja. Gör det!", svarade han och kramade mig.

Jag skulle sova hos en annan kompis (Henrik), men jag kan ju variera mig och vara lite spontan... Jag gick till min kompis Henrik och förklarade var jag skulle ta vägen. Tack och lov var han för distraherad av de andra i gänget och av ölen, för han ifrågasatte inte. Han hängde runt min hals och var ledsen att jag drog, men när vi kramats klart och jag lovat att dyka upp morgonen efter skuttade jag på lätta - men skavsårsfyllda - fötter ut på Stockholms gator, hand-i-hand med min kärlek.

Vi drog hem till honom. Han tog fram en T-shirt till mig, och vi kraschade i soffan framför en film. Han somnade med en gång och snarkade som en hel blåsorkester. Jeeeez. Visst är det mysigt att krama den man älskar, men det finns ju gränser!

Jag väckte honom, och vi gick hand-i-hand till sovrummet. Hans säng är stor och mjuk. Vi sjönk ned, tillsammans och nära. Vi somnade med pannorna mot varandra, fortfarande hand-i-hand. Och vi vaknade på det sättet, många timmar senare. Han hade inte snarkat det allra minsta, och jag hade sovit som en drottning.

Han drog sina fingrar genom mitt hår, kliade mig i nacken, frågade vad jag ville ha till frukost. Jag sträckte på mig, gäspade, försökte öppna ögonen. Jag har linser, så det var inte helt lätt att fokusera. Som en blind kattunge pussade jag honom på näsan och frågade honom vad han hade att erbjuda.
-"Kött, potatissallad, mackor, juice, kaffe, mig...", svarade han och log lite lurigt. Så jag tog lite av varje. Och sex denna gång var faktiskt helt okej. Inte fantastiskt, men har definitivt potential att utvecklas åt det hållet.

Det brukar sägas att det heter "walk of shame" när man kommer spatserandes dagen efter och det är uppenbart att man har haft bortamatch, men det gjorde inget alls. Jag trippade med mina högklackade skor, och min fina vita klänning på stan i förmiddags - sminklös och nyduschad - och jag kände mig bara vacker och harmonisk.

Och nu då? Vad händer nu? Jag vet inte alls faktiskt. Vi sade inget om det. Vi ses väl igen, någon gång. Inget har ändrat sig sedan vi träffades sist. Jag orkar inte grubbla, för då gräver jag nog bara en stor grop åt mig själv. Det går ju inte att tänka åt någon annan i alla fall.

Jag är så smutsig. Det sitter liksom fast, har krupit in i huden. Olja, kol, smet, klet. Svart och grått. Jag har klippt naglarna så korta det går, tvättat mig om och om igen. Håret har i alla fall återgått till att vara normalt och otovigt, men underarmarna och händerna är helt omöjliga.

Suck.

När ska jag skaffa en kvinnlig och ren hobby? Eller ett kvinnligt och rent jobb? Av någon anledning dras jag till ställen där det är så skitigt som möjlig, och jag bara måste peta på något. Göra sönder, skruva, laga. Det är där, mitt uppe i all gegga och tillsammans med alla farbröderna, som jag trivs allra bäst. Sjunger och trallar lite, busar med gubbsen och blir ohyggligt stolt när jag faktiskt lyckas laga något!

(men hur ska jag få bort det svarta???)

Ååååh, jag skulle kunna krama honom, min charmige härlige kollega! Han satt på andra sidan om skrivbordet i slutet av arbetsdagen och tittade på mig med de där fantastiska gröna ögonen och log. Jag kan nästan inte titta tillbaka för jag blir bländad. Det gör nästan ont, men det går inte att värja sig. Jag dras till dem som en fluga till en lampa, som ett bi till en blomma, som en kvinna till choklad.

-"Vill du ha en diskmaskin?", sade han och fortsatte att titta på mig.

VA?!? En diskmaskin? FÅ - som i GRATIS?! Jag - som redan var lite omtöcknad av hans blick - kände mig helt svag. Tappade andan.

-"...ja, gärna!", lyckades jag klämma ur mig.
-"Då fixar jag det", sade han lugnt och plockade upp telefonen. Han ringde lite samtal, och plötsligt kommer allt till liv. En livs levande diskmaskin kommer att levereras till mig i morgon. Jag tror fortfarande att jag drömmer.

En diskmaskin! Mycket kärlek till den mannen!

Igår morse var det fullt med fukt på bilrutorna. Lite som frost, fast pyttepyttesmå vattendroppar istället.

När jag hoppade in i bilen på jobbet slog jag på vindrutetorkarna och drog bort det värsta från framrutan så att jag skulle kunna se ut. Oväntat skuttade charmige snygge kollegan fram på passagerarsidan av bilen och ritade ett hjärta på fönstret. Sedan log han och försvann lika snabbt som hade dykt upp.

Jag kunde inte annat än le lite.