Fredagkväll och lågstadiedisco. Ja, jag är ju lite för gammal för sådant, men jag har ju en son som tillhör målgruppen. Jag har varit med om det här några gånger nu. Flickorna är uppklädda i korta kjolar, högklackat, smink, uppsatt hår, glitter och smycken. Pojkarna har stylat hår, skjortor och coola byxor (gärna jeans).
...och min son?
Han bryr sig verkligen inte alls. Jag gör mitt bästa för att hindra honom från att se ut som om han precis kravlat upp ur sandlådan. Får han välja helt fritt skulle han lätt gå med smutsig tröja, byxor med hål på knäna och sedan toppa det med mat runt munnen.
Idag fick han enkla instruktioner - tvätta ansiktet, hela och rena kläder. Vid första försöket hade han shorts och samma smutsiga T-shirt som han hade haft hela dagen. Suck! Jag skickade in honom i rummet igen. Ut kom han med alldeles för korta mysbyxor. Och samma smutsiga T-shirt. Sedan började han att gråta när jag fortfarande inte var nöjd...
Till slut fick jag på honom en fin vit T-shirt med något mönster på, och ett par jeans. Nu ser han ju representabel ut i alla fall.
Jag uppskattar att sonen inte är ytlig, men hel och ren borde vi kunna åstadkomma i alla fall.
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [0]
För ungefär en månad sedan tog jag ett beslut. Min sjuåring fick ärva en gammal mobil från mig, och jag ekiperade den med ett kontantkort. Jupp, sju år. Hade någon sagt det till mig för bara någon månad sedan hade jag ju bara skrattat, för vad ska en SJUÅRING med en mobiltelefon till?
Nu älskar jag den. Han med.
Det är en 3G telefon med kamera, så han kan göra rätt mycket saker med den. Han spelar in videosnuttar på intervjuer med sig själv exempelvis. Sedan tittar han på dem om och om igen och skrattar så att tårarna bara rinner. Jag tycker också att de är ganska underhållande, för han har teman på dem. En video handlar till exempel om hur han upplever det att vara ett skilsmässobarn. När jag frågar honom om hur det är att ha skilda föräldrar och två hem så säger han bara "bra!" (och menar det), men i videon berättar han mycket mer och personligt. Häftigt!
Han tar kort. Hans värld är lite annorlunda än min, och det är fascinerande att jämföra. Ibland skickar han MMS och berättar vad han har för sig när jag inte är med.
SMS är alltid kul. Svarar jag inte på en gång så ringer han glatt. "Mamma, fick du inte mitt sms?"
Jag förringar inte heller spelen han har på mobilen. Jag har laddat hem ett coolt ICE AGE-spel, som roade honom i många timmar när vi tågluffade.
Just nu är det söndagen den 19 juli. Sedan 27 juni har jag träffat min blonde lille kopia i ungefär två timmar (en kväll). Han är på sommarlov hos farmor och farfar nu, och kommer inte hem förrän den 30 juli, det vill säga om evigheter. Vet ni hur mycket jag saknar honom? Med sin mobil kan han ringa mig när han har lust. Ibland kan det vara flera gånger på en dag som han ringer och berättar att "katten klöste mig i rumpan", "idag har jag badat tre gånger" eller "jag vann över farfar på Finans". Andra gånger kan det vara flera dagar emellan. Tidigare har alltid kontakten mellan oss varit på mitt eller hans pappas villkor, men nu kan han ringa när han har lust. Samtalen har fått ett helt annat flyt, för när jag har ringt har han alltid varit mitt uppe i något och har inte alls haft tid/lust att prata. Nu ringer han när han har tid istället.
Hans mycket skeptiske fader har kapitulerat han också. Det finns teknik för kommunikation, så varför inte använda sig av den? Tänk vad man som förälder måste omvärdera sina tankar hela tiden, för att kunna hänga med i svängarna. Det är nyttigt att behöva tänka till både en eller två gånger om saker som man kanske tyckt var solklara förut. Barn uppmuntrar verkligen till att man som förälder hela tiden måste hålla sig a jour med verkligheten...
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [2]
I söndags morse hände det som inte fick hända. Min kompis klev ut på curlingisen, ivrig att fortsätta vår curlingklass, när något hände.
Hela hallen blev tyst efter smällen. Hon låg helt stilla. Hennes man, tränaren, curlingklubbens ansvarige, de andra tränarna, personalen - alla sprang dit. Hon låg helt stilla med öppna tomma ögon. Under sig hade hon kvasten, och armarna och benen spretade åt olika håll.
En curlare visade sig vara läkare, och en annan var sjuksköterska. De pratade med min vän, men det gick inte så bra. Hon pendlade mellan vakenhet och medvetslöshet. Sakta rann det ut en liten ström av blod från hennes bakhuvud.
Jag svimmar av blod, det är helt katastrof. Och ännu mer katastrof var det ju faktiskt att det var min kompis som låg där på isen och blödde från huvudet! Hon som längtat så efter det här curlinglägret hela vintern! Jag var alldeles yr, benen skakade och jag mådde illa. En kompis kom och kramade lite på mig.
Hjälptränarna drog bort oss från min skadade vän och satte oss i arbete med att göra sopövningar. Det kändes jättefel att springa runt på isen, sopa och skrika medan hon låg några meter bort. Men hjälptränaren hade rätt. Det hjälper ju inte henne om alla står i en cirkel där, hon hade ju velat att vi skulle fortsätta. Och vi fick något att fokusera på igen.
Min vän fick göra något som få turister gör - hon fick åka ambulans till sjukhuset. Efter några stygn i bakhuvudet och en röntgen, fick hon permission att åka tillbaka till hotellet igen.
Curlinglägret blev inte riktigt som hon hade tänkt sig. Hon kom och hälsade på lite, men mådde alldeles för dåligt för att vara med. 62 curlare, från 16 länder, gav henne massor med värme och kärlek. Vi är alla en stor familj. Sista dagen hade vi alla köpt krya-på-dig-kort, en söt nalle och en tröja. Dessutom fick hon tillbaka halva kursavgiften.
Jag har sällan varit så rädd och maktlös som när hon låg där, och jag är så glad att hon är tillbaka (om än på vingliga) benen igen!
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [1]
Hennes 4-åring med stora öron reagerade direkt:
-"Snorarsel?"
Min 7-åring började skratta, ett sådant där skratt som bubblar i hela kroppen och till slut bara väller ut. Det smittade, så snart skrattade vi alla fyra. "SNORARSEL!!"
Barn är gulliga ibland.
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [2]
Jag fick svar från min underbart vackre dansgud till slut:
"Hej! Jag är dålig på att skriva sms. Jag vill inte att du ska tro att jag igonerar dig. Jag vill också att vi ska kunna vara vänner. Men just nu är det fullt upp med jobbet och dessutom dejtar jag en tjej. Hoppas vi kan vara vänner i alla fall. Kram"
Jag är fortfarande road. Och noterade att han skyllde på jobbet först, innan han klämde in att han dejtar någon annan. Och vi är nu officiellt vänner (det blev några fler sms efter det där), men jag tvivlar på att vi kommer att ses mer.
Vad ska jag hitta på nu då? Vad ska jag roa mig med nu?
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [2]
När jag kom hem från jobbet skulle jag bara lägga mig lite i sängen och lösa korsord. Det var lite kallt, så jag drog på mig täcket. Sedan vaknar jag tre timmar senare!! Lägenheten var tyst och stillsam.
Det hade väl inte varit så illa om jag inte hade haft junioren - 7 år - här hemma. När jag vaknade var han inte hemma. Han hade väl tråkigt och hade gått ut själv... Det kändes lite svettigt, och inte helt ansvarigt kanske. Dessutom var klockan sent och det var efter hans läggdags.
Jag drog på mig kläderna för att gå ut och leta. Suck, pust, stön. Mina ögon var små och blodsprängda. Mina ben alldeles klena. Jag ragglade omkring som en alkis.Tankeverksamheten gick väldigt sakta. Var är mina nycklar, var är mobiltelefonen, oj - vad chokladsugen jag blev...?
Jag mötte sonen när jag var halvvägs nedför trappan. Vi kramades lite, och sedan skuttade vi glatt tillsammans till affären och köpte Polly. Han var på ett strålande humör. Det hade varit fler barn ute, och de hade lekt i lekparken.
Puh.
Jag är lycklig över att ha ett barn som håller sig innanför de givna ramarna, och som är smart nog att undvika trubbel. *~kärlek~*
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [2]
Det är dags att börja planera semester. Jag frågade sonen vad han vill göra? Förra året valde han Legoland, och vi spenderade några soliga dagar i Windsor, London tillsammans med Legogubbar.
Så vad vill han göra i år, om han får välja vad som helst? Åka var som helst i hela världen? New York? Spanien? Säffle?
Och som varje normal sjuåring svarade han:
- "Jag vill tågluffa".
- "Jaha? Var då?", sade jag och tänkte Grekland, Disneyworld eller något annat spännande barnvänligt.
- "Mmmm, låt mig tänka", sade han lillgammalt och tittade på en karta.
Plötsligt pekade han och sade:
- "DIT!"
Eeeeh..? Polen?
Vad är det här..? Tågluffa till Polen av alla ställen? Förstår ni ironin om jag berättar att min vackre dansgud kommer därifrån?
Som man frågar får man svar, så nu skissar jag på en tågluff tillsammans med min fantastiske lille son.
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [3]
Men herre gud - vad är jag för mamma egentligen?!? I helgen var vi på curlingläger. Jag hade verkligen noll koll, och har samma egenskaper som de andra beskyllde sina män för att ha. Lätt förvirrad, med en "det-löser-sig"- attityd.
Kvällen innan lägret ringde en annan förälder och undrade över min sons curlingprylar. Det hade jag helt förträngt, så det fick bli ett akut besök i curlinghallen sent på kvällen. Jag kände mig lite som en inbrottstjuv som bröt mig in i mörkret (fast jag har ju kort och kod, så jag är helt laglig). Curlinghallen är stäng för säsongen, och det var kallt och öde där inne.
Jag hade lovat att köra, men det hade jag också helt förträngt. Dessutom fick bilen för sig att spruta ut all olja ur motorn dagen innan (ispropp på olämpligt ställe). Turligt nog kunde en annan mamma med kort varsel hoppa in.
När jag skulle packa - fem minuter innan vi skulle åka - kom jag på att jag hade glömt att tvätta några sängkläder. Jag fick ta de renaste jag hade - de som var i sängarna.
Jag och sjuåringen delade stuga med en mamma med två barn. Hon hade med sig väl uttänkt mat (typ lasagne i folieformar), jag hade på måfå kastat med något förhoppningsvis lämpligt. Hon hade med sig TV-spel och DVD-filmer, jag hade med mig...ehh...sonens favvogosedjur? Hon hade med sig tvättsvampar och disktrasor, jag hade inte med mig något sådant över huvudtaget. Tanken hade inte ens slagit mig. Barnen hade med sig vattenflaskor på matcherna, men jag hade naturligtvis ingen sådan heller.
Jag hade glömt att ta ut pengar och fick be en annan mamma att skjutsa mig till en bankomat.
De andra mammorna tittade intresserat på varje sten som spelades. Jag blev uttråkad och skickade en massa sms istället. MEN - jag poängterar - jag var i alla fall där, och jag såg alla stenar sonen lade. Sonen fick vila i två matcher, så då åkte vi hem till stugan för att vila. Jag somnade, sonen höll på att tråka ihjäl.
De andra mammorna påpekade att min son ramlade över någon kant och grät. Själv hade jag inte sett något alls. Han ramlade igen under samma match, och även denna gång missade jag det. Det känns inte helt bra när jag känner hur de andra mammorna tittar argt på mig. Jag vet att min son ramlar flera gånger varje gång han spelar, och att han aldrig gör sig illa egentligen.
En trekvart innan sista matchen klagade junior på magont och ville inte spela. Okej, tyckte jag. Det fanns en reserv. Plötsligt ändrade sig sonen och mådde bättre och ville spela. Okej, tyckte jag och skickade ut honom på isen. Han är en beslutsam och envis liten pojke. Det var säkert tävlingsnerver eller något tänkte jag, innan jag bekvämt sjönk ned bland publiken. Jag hade fått en plats långt borta från sonens curlingbana, så jag såg lite dåligt. Det gjorde inte så mycket. Tills en mamma rusade ut på isen och kramade min son?? Och sedan klampade hon in till mig och sade att han var sjuk och grät över att han hade ont i magen.
Ja, jag känner mig som en totalt oansvarig och förvirrad mamma ibland. Jag är inte som andra mammor.Tur att vi älskar varandra så otroligt mycket i alla fall. Det uppväger allt annat.
Och mmmm - det var magsjuka han hade drabbats av. Liten stackare som nu har huvudet i en hink.
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [2]
Min sons beskrivning av vår Dubairesa:
Jag har badat. En dag var vi till en vattenpark, och där höll mamma på att tappa badbyxorna när vi åkte i sådana där uppblåsbara ringar. Jag har sett riktiga dromedarer, och så har vi åkt en båt som var osäker, för den hade bara två brandsläckare och en livboj. Och så var båtarna alldeles trasiga för de krockade hela tiden, men det var jättebilligt att åka. Bara EN dirham för mamma och jag behövde inte betala alls, jag fick bara tummen upp. Och så åkte vi buss. VET du hur mycket det kostade? Det var också jättebilligt - två dirham. Och jag fick åka gratis! Sedan har jag bowlat, och jag var mycket bättre än mamma. Hon kom sist. En kväll var vi på restaurang och då åt jag rullkofta och det var jätteäckligt. Vi spelade en massa spel och fick biljetter, och för biljetterna kunde jag köpa en helikopter, en motorcykel, ett pennfack, pennvässare och sudd.
Tack min son. Du är underbar!
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [0]
Häromdagen var jag hem till mitt ex och lämnade vår gemensamme fantastiske lille son till honom. Exet sken som en sol och drog fram två par barnbyxor:
-"Jag har köpt två par byxor till sonen!", sade han stolt.
Två par byxor? Han? Köpt? Jag tittade skeptiskt på byxorna. Han har aldrig köpt barnkläder förut (och sonen är >7 år).
-"Ja, det var så billiga. Bara 100 kr på rea!", fortsatte han lika glatt.
Rea? Han? Han har väl aldrig reflekterat över rea förut? Han vet väl inte ens vad "mellandagsrea" är för något?
Exet såg min skeptiska min:
-"Jaha, vad bra. Var köpte du dem?", kände jag mig lite tvungen att fråga, för att återfå min fattning.
-"På Polarn & Pyret", svarade exet.
Då kunde jag inte hejda mig. Jag skrattade så att jag nästan grät. HAN köpte kläder till SONEN på REA på POLARN & PYRET? Ursäkta min skeptiskhet, men vad f-n gjorde han där?? Jag skrattade inte mindre hejdlöst när jag såg att han hade köpt byxorna två storlekar för små.
Han blev alldeles röd i ansiktet och visste inte vad han skulle säga, och jag kunde inte alls hålla masken. Det tog ju inte många sekunder att genomskåda att han hade varit och shoppat med sin nya flickvän. Men nu har ju sonen två par billiga - men för små - byxor från Polarn & Pyret, så jag försöker att vara tacksam för att han åtminstone försökt...
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [1]
Förra helgen var jag och exet till slalombackarna med sonen. Det var en blandad upplevelse för sonen. På förmiddagen var han i en backe som inte ens lutade. Han fick HOPPA för att ta sig fram. På eftermiddagen tog jag med honom upp i sittliften och vi drog upp till toppen. Vi åkte i en röd backe, och efter omständigheterna skulle jag nog påstå att det gick ganska bra.
Under veckan hade nog det där mognat hos sonen. Vi åkte tillbaka igår. Han pratade nonstop i bilen hela vägen - att jämföra med förra veckan när han gav oss "silent treatment" (som exet påstår härstammar från mig - att jag också vägrar prata när jag är sur. Pfffhhht, det tror jag inte...).
När vi kom fram förslog jag barnbacken som uppvärmning. Han bara tittade på mig, och drog iväg till sittliften. Nej, här skulle det inte fjantas i någon barnbacke minsann! Vi åkte upp i sittliften och han sjöng hela vägen. Förra veckan var han alldeles blek och höll i sig krampaktigt. Av det märktes inte ett spår den här gången.
När vi kom upp var jag redo för att det skulle bli som förra gången. Långsamt, osäkert plogande och mycket tid liggandes i backen. Men neeeeej, där var jag ju helt fel ute. Han drog iväg, kastade sig ut i den röda backen. "Kom nu mamma!" Jag har ingen aning om vad han har gjort under den här veckan, men nu var inte det allra minsta rädd. Jag hade svårt att komma ikapp honom ibland, och de branta partierna skrattade han åt.
Ja, barn upphör aldrig att förvåna...
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [2]
Här sitter jag med min trista matlåda. Chefen är tillbaka, köket är färdigmålat och jag kan inte komma på en enda anledning att gå ut och äta lunch. Inga riktiga anledningar i alla fall. Inga som jag kan motivera ens för mig själv.
Idag har jag pasta med tomatsås (med basilikasmak). Hur tråkigt och äckligt som helst. Jag har tippat i lite majs och broccoli också, för man måste ju vara lite nyttig emellanåt. Nämnde jag att det är tråkigt och äckligt? För det är det verkligen, och det här är tredje dagen jag äter det.
Igår lagade jag kotlettbacon och snabbmakaroner åt mig och sonen till middag. Det slutade med att vi båda låg i soffan och kved över magont.
Det här med matlagning är inte riiiiktigt min grej. Vad ska vi äta idag då? Jag tar hemskt gärna och väldigt desperat emot vilka förslag som helst på ätbara saker!!
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [3]
Förra helgen var jag och åkte skidor (slalom). Den 7-årige sonen var med också, och hans far. Sonen har bara åkt någon gång förut, men kan egentligen ingenting. Dessutom är han lite kyckling, precis som sin far. Vi ville sätta sonen i skidskola, men han tvärvägrade.
På förmiddagen fick han åka skidor med sin pappa, medan jag härjade i de stora backarna. Det var härligt att susa ned i full fart. Jag hade inte åkt på två år, men det flöt på bra. En av mina egenheter är att jag sjunger lite för mig själv när jag mår bra, och jag sjöng hela vägen ned. Igen och igen. Underbart!
Sonens förmiddag: Övade på att åka knapplift. Gick bra. Åkte upp i barnbacken med pappa. Var läskigt. Ramlade. Grät. Ville inte åka mer. Pappa tyckte att backen var lite svår.
Far och son spenderade resten av förmiddagen i en liten, liten backe som knappt lutar. Jag skojar verkligen inte heller! Backen är så flack så det går inte att ploga, och inte ens om man åker störtlopp går det snabbare än att en snigel skulle kunna springa förbi.
Vi strålade samman vid lunch och gjorde ett byte.
Sonens eftermiddag: Åkte sittlift med mamma, upp till toppen av skidberget. Läskigt att åka sittlift, ställde tusen frågor om vad som händer om liften går sönder. Litade inte riktigt på svaren, och höll krampaktigt i bygeln. Kom upp på toppen. Mamma lovade att det skulle gå bra. Skeptisk. Såg brant ut, men mamma sade att det inte alls var någon fara. Mmm, säkert! Plogade lite. Tappade kontrollen, ramlade. Plogade, lyckades svänga, ramlade. Hm? Gick dåligt först, men lite bättre sen. Kom ned, det var roligt. Åkte sittlift igen. Inte lika läskigt den här gången. Ramlade mycket, tappade skidorna två gånger, men inte rädd längre.
Jag tänkte optimistiskt att om vi åker upp på toppen kommer vi att komma ned förr eller senare. Och jag hade sett massor med småknattar under förmiddagen när jag susade nedför backarna själv. När hans reaktion i liften blev så stark ångrade jag mig nästan, men så tänkte jag att det är ju bättre att han åker med mig än med någon annan. Åka med höjdrädda pappa kanske inte är något bra alternativ det heller. Och jag tror inte hans pappa är redo för det på flera år, om han själv får välja.
Naturligtvis var den lätta backen som jag hade tänkt att vi skulle åka i stängd. Kvar var bara röda backar, som var rätt branta, men det var ju bara att hålla humöret uppe. I början gick det inte alls bra. Han tillbringade nästan all tid liggandes i backen. Han plogade, försökte svänga, tappade kontrollen, kastade sig ned på marken. Sedan utarbetade han en strategi - ploga, sväng, kasta sig på marken. Om man kastar sig på marken med en gång så behöver man inte tappa kontrollen alls - jättesmart, eller hur?
När det blev riktigt brant lyfte jag upp honom så att han fick åka tillsammans med mig, med sina skidor innanför mina. Ploga, sväng, ploga, sväng. Det gick bra och vi susade ned i ganska raskt tempo. Och vet ni? Han sjunger också.
När det var mindre brant släppte jag honom. Nu hade han fått upp farten och plogade och svängde som en prins. Naturligtvis ramlade han fortfarande ibland, men nu så studsade han upp lika snabbt igen. Han tyckte att det var roligt. Ända tills...pappa kom och tittade hur det gick för oss. Då lade sig sonen på marken och grät. "Det är så svåå-ååå-ååårt *sniff*". Pappa tyckte lite synd om honom, innan jag schasade iväg honom. När han dragit vidare trallade och sjöng sonen igen.
Varför gör han så?
Vi kom ned för hela backen, och vi åkte upp med liften igen. Sonen tyckte att det var kul, det var inte ens så speciellt läskigt att ramla längre. Nu har vi bokat in att vi ska åka dit på lördag igen, och sonen ser fram emot det. Pappa får inte följa med då, he he he.
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [3]
Idag när jag var på väg hem såg jag en äldre man som stod och såg lätt otålig ut. Han tittade på en snödriva. Hm?
Jag kunde inte låta bli att följa hans blick och med ett småleende såg jag en liten pojke (~3 år) som låg i snödrivan och kramade en snöhög:
-"Men farfar - det är ju KRAMsnö och då måste man ju KRAMA den!"
Farfar var inte lika övertygad. Jag småfnissade inombords när jag gick hem. Mmm, kramsnö...
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [0]
Idag fick jag den stora äran att "hjälpa" till vid curlingträningen för juniorerna. Dessa juniorer är 7-11 år (min son är yngst). Jag har inte spelat curling så länge, bara i två månader ungefär.
Det gick inte så himla bra. Nej, det kan jag faktiskt inte alls påstå. Jag stjälpte nog till mest. Fast om man vänder det till något positivt så kunde barnen se hur man INTE ska göra.
Jag ramlade när jag skulle slajda (ja, det stavas så fult) så vackert till exempel. Jag har inget som helst balanssinne. Ungarna slajdade som gudar minsann. Inte som gamla tanten som slog knät i isen. Och eftersom is är hårdare än knä, så jag jag fått en fin stor blå buckla.
Jag snubblade över en unge när jag skulle sopa också. Smidig som en elefant. Fast de kanske är smidiga, vad vet jag..? Elefanterna alltså. Småbarnen var ju som sagt som små gudar på isen, med perfekt balans och smidiga små kroppar.
Efter den väldigt pinsamma träningen undrade tränaren om jag ville komma och hjälpa till nästa gång också. "Visst var det kul?". Ööööh, okej? På måndag tar jag nya tag.
Postat i: Barn | Permalink | Kommentarer [5]
