Jag såg honom stå där i folkvimlet. Inga andra existerade, de hamnade i bakgrunden. Japp, så var jag förlorad igen.

Igår var jag till den årliga ölmässan, och alla mina vänner var där - precis som varje år. Vi dricker god öl, umgås, skrattar, pratar, kommer ikapp med livet. Det är alltid lika underbart varje gång! Mina tjejkompisar är hemma och är familjemödrar, så jag var prinsessa bland mina närmaste pojkar. Med en vit somrig klänning, utsläppt långt hår och soligt öppet glatt ansikte både kände jag mig och såg ut som en prinsessa. Jag var skitsnygg helt enkelt, och fick massor med komplimanger överallt ifrån.

Och han var där - HAN. När vi såg varandra så var vi tillbaka. Hans mellanperiod med någon annan fanns inte, det var bara vi igen.

Ölmässan blev lite distraherad. Jag minglade lite med de andra, men vi hittade tillbaka till varandra hela tiden. De andra i gänget vet inte vad som hände i somras, jag orkar inte engagera dem i det heller, de blir bara så nyfikna. Vi smet iväg lite, köpte rom och cigariller. Hånglade, pratade, kom ikapp, skrattade, fnissade, kramades, busade.

Efter några timmar var jag mätt på mässan, öl och mina fötter gjorde ont. Jag tog hans hand.
-"Ta med mig hem, och sov nära mig i natt", sade jag till honom.
-"Ja. Gör det!", svarade han och kramade mig.

Jag skulle sova hos en annan kompis (Henrik), men jag kan ju variera mig och vara lite spontan... Jag gick till min kompis Henrik och förklarade var jag skulle ta vägen. Tack och lov var han för distraherad av de andra i gänget och av ölen, för han ifrågasatte inte. Han hängde runt min hals och var ledsen att jag drog, men när vi kramats klart och jag lovat att dyka upp morgonen efter skuttade jag på lätta - men skavsårsfyllda - fötter ut på Stockholms gator, hand-i-hand med min kärlek.

Vi drog hem till honom. Han tog fram en T-shirt till mig, och vi kraschade i soffan framför en film. Han somnade med en gång och snarkade som en hel blåsorkester. Jeeeez. Visst är det mysigt att krama den man älskar, men det finns ju gränser!

Jag väckte honom, och vi gick hand-i-hand till sovrummet. Hans säng är stor och mjuk. Vi sjönk ned, tillsammans och nära. Vi somnade med pannorna mot varandra, fortfarande hand-i-hand. Och vi vaknade på det sättet, många timmar senare. Han hade inte snarkat det allra minsta, och jag hade sovit som en drottning.

Han drog sina fingrar genom mitt hår, kliade mig i nacken, frågade vad jag ville ha till frukost. Jag sträckte på mig, gäspade, försökte öppna ögonen. Jag har linser, så det var inte helt lätt att fokusera. Som en blind kattunge pussade jag honom på näsan och frågade honom vad han hade att erbjuda.
-"Kött, potatissallad, mackor, juice, kaffe, mig...", svarade han och log lite lurigt. Så jag tog lite av varje. Och sex denna gång var faktiskt helt okej. Inte fantastiskt, men har definitivt potential att utvecklas åt det hållet.

Det brukar sägas att det heter "walk of shame" när man kommer spatserandes dagen efter och det är uppenbart att man har haft bortamatch, men det gjorde inget alls. Jag trippade med mina högklackade skor, och min fina vita klänning på stan i förmiddags - sminklös och nyduschad - och jag kände mig bara vacker och harmonisk.

Och nu då? Vad händer nu? Jag vet inte alls faktiskt. Vi sade inget om det. Vi ses väl igen, någon gång. Inget har ändrat sig sedan vi träffades sist. Jag orkar inte grubbla, för då gräver jag nog bara en stor grop åt mig själv. Det går ju inte att tänka åt någon annan i alla fall.

Min kärlek hittade någon annan. I slutet av juli skickade han ett sms om att han träffat någon annan, att han gillade henne.

Jaha. Så var den dagen förstörd. Ja, det var ganska mycket som blev trasigt faktiskt. Sedan dess har jag helt tappat lusten. Mitt liv är bra och alldeles fantastiskt, men jag tittar inte på män längre (förutom min kollega då, det är klart att man ska uppskatta det som är vackert). Drömmer inget. Helt bortkopplad från alla sådana känslor, både fysiskt och psykiskt. Jag har inga behov av män alls faktiskt. Det är på sitt sätt ganska skönt.

Världens bästa Anna tröstade mig med att han bara kastade sig i den nyas armar för att glömma mig, den ouppnåerliga fantastiska mig. Hon är så gullig, min kära Anna! Jag hade sagt detsamma om det hade hänt henne. Men jag tror hon ändå har lite rätt, för mellan honom och mig har det varit på gång så länge. Många år. Det var oundvikligt och äkta.

Han fortsatte att skicka något sporadiskt sms. En gång försökte han ringa, men jag var i USA då och svarade av förklarliga skäl inte.

I torsdags var jag på ett alldeles strålande humör. Livet var så himla bra. Jobbet hade gått bra, kollegorna var underhållande, mina vänner är alldeles fantastiska. Då ringde han. Ja, HAN. Och jag svarade.

Det var som om ingenting hade hänt. Han berättade att det var slut med den nya, det hade inte funkat (vilken överraskning). Vi skrattade åt hans eskapader på jobbet, vi skrattade åt mina, vi pratade länge om allt möjligt. För det är ju så, vi har något speciellt tillsammans och det finns så mycket värme.

Jag visste att det skulle komma, det kändes hela samtalet, och till sist - precis innan samtalet var slut - frågade han. Han visste att jag ska till hans stad och hälsa på en annan kompis, så han frågade om jag ville bo hos honom.

Det hade varit så enkelt. Bara låta det hända. Men det är trasigt, det är över, det finns inte. Eller jo - klart att det finns, men jag vill inte. Och det är skönt att kunna tänka så. Det kommer att ta en lång tid att komma över honom. Det får ta sin tid, jag har ingen brådska någonstans. Jag känner mig fri i själen.

...men samtidigt måste jag ju dansa lite segerdans. HA! In your face, babe!

Så. Nu är jag lugn. Aaaah, härligt!

Kattlådan skriver om frustration i sin blogg. Det är lite underhållande... --> Läs HÄR <--

Min kärlek gör mig lätt frustrerad. Nu har jag inte hört något alls från honom på flera dagar. Han har haft besök av en gemensam (manlig) kompis, och jag vet att de är lite okontaktbara när de är på äventyr.

Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Det finns ju så många roligare saker att tänka på. Jag ägnar mig åt att drunkna i min unge kollegas vackra gröna ögon, och snegla lite beundrande på hans sexiga kropp (vi delar omklädningsrum, härligt va?!?). Det är alldeles underbart, men det gör mig inte mindre frustrerad. Jag älskar, han älskar, men vi gör allt för att det inte ska funka.

Jag är frustrerad. Det finns ingen vinst i det här.

Jag sitter i soffan och trycker i mig munkar. Min kärlek har träffat en tjej i helgen. Han verkar till och med hoppfull om att det kan bli något riktigt.

Det skär sig i hjärtat. Jag är glad för hans skull, och jag vet att jag inte kan erbjuda honom det han behöver - men jag ÄLSKAR ju honom. Han älskar ju mig? Hela han utstrålar det när vi är tillsammans, och han har ju faktiskt sagt det också.

Sniff.

Det är klart att han försöker gå vidare, men jag är inte i det läget alls. Jag är fortfarande alldeles full med varm kärlek. Och den värmen har nu börjat gå över till att bli sorg. Det är lätt att älska, men svårare att hålla fast den där fantastiska känslan av att vara oövervinnlig.

Jag svävar. Tyngdlös. Jag skiter i att vågen skvallrar om att jag gått upp fem kilo under semestern. Min vän saknar mig, jag saknar honom. Han är min babe, jag är hans darling.

Jag älskar. Från djupet. Rent, villkorslöst, det bara är. Fattar ni hur underbart det är?!

Jag älskar. Med stort hjärta och öppna ögon tittar jag på min vän med nya ögon. Han tittar tillbaka. Vi ler och skrattar. Ett gemensamt skratt från djupt där inne, glädjen strålar runt oss. Han är så vacker. Varför har jag inte sett det förut? Han kliar mig lite i nacken och drar mig närmare. Hans läppar är mjuka och hans kyssar är fantastiska.

Det har inte varit en lätt resa. Vi har känt varandra så länge, halva livet nästan. Vi har gjort en massa dumheter ihop, men aldrig varit annat än vänner. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi bestämde att vi skulle åka på semester tillsammans, men så blev det i alla fall. Han åkte ned till Krakow och mötte mig där förra veckan.

Vi lämnade vackra Krakow för vackra Wroclaw i Polen. Pastelliga hus i en söt stadskärna. Vi hade inte sett varandra på evigheter, vi hade massor att prata om. Vi satt på en uteservering i ett regnigt Polen och skrattade åt alla puckade dejter vi har haft de senaste åren.

Vackra Wroclaw byttes mot fantastiska Bratislava i Slovakien. Vi skrattade oss genom åskväder, vackra slott, äcklig mat. Vi hoppade på en buss och hamnade i vingårdarnas mecka i förorten. Vi bodde på fint hotell - waaaay over budget - men det började att ösregna och vi rusade in på första bästa.

Jag vet inte riktigt när det hände något som förändrade allt. Det gick gradvis. Det var en hand som kliade mig i nacken. En puss på näsan. En varm famn som omfamnade mig. Det var han som försiktigt närmade sig mig. Först drog jag mig bort, men jag mjuknade ganska snabbt.

Vi hyrde cyklar och cruisade lite vingårdar. Köpte billigt vin. Hyrde en alldeles underbar lägenhet i centrala Bratislava och hade en mysig hemmakväll.

Det billiga vinet gick rakt in på konstiga ställen. Jag minns inte mycket. Det var hångel, det var naket, det var fumlig och inte så speciellt bra sex. Det var mest bara konstigt för oss båda. Men något ändrades. Vi pussade på varandra, gick hand i hand på stan. Lite trevande.

Vi var fjorton år, tittade blygt på varandra med nya ögon. Jag somnade i hans famn nästa natt också. Kände mig trygg, kände värme. Vi provade att ha sex en gång till, men det kändes inte alls rätt. Märkligt bara. Vi lade det på hyllan.

Kosan styrdes mot Belgrad. En lång resa. 12 timmar på ett skrangligt tåg. Obekväma säten, hemska toaletter, elaka konduktörer som skrek åt oss på konstiga språk. Två gånger hotade de att kasta ut oss för att vi satt på fel platser. De platser som stod på våra biljetter fanns inte, så den första konduktören hade flyttat upp oss till första klass. Det är klart att vi ville stanna där! Vi lämnade Slovakien, passerade Ungern, kom in i Serbien. Stämningen mellan oss var frostig. Han ville mest bara sova, jag tyckte han var tråkig.

Vi sov i skilda sängar den natten. Jag kände mig liten och ensam i min säng, sov dåligt. Ville bara krypa ned i hans säng och krama honom, känna hans mjuka hår på bröstet mellan mina fingrar, pussa honom i nacken.

En ny dag grydde och vi såg oss omkring i Belgrad. Vi hade planerat att åka till Kroatiens kust, men det visade sig vara i princip omöjligt. Man kanske inte ska försöka åka från en fiende till en annan, dålig idé. Belgrad var grått, trasigt, sönder, deprimerande. Vi var också deprimerade. Vi tog beslutet att trots allt stanna där i en natt till och försöka göra något bra av det, och sedan flyga hem.

När vi inkvarterade oss i vårt nya hotellrum konfronterade jag min vän, frågade vad han höll på med. Ibland drog han mig till sig. Ibland puttade bort mig. Vad ville han egentligen?!? Han tittade på mig, lite snett. "Jag vet inte. Men jag kan inte ha sex.", sade han och gick ut till verandan där det satt lite människor och rökte.

Jag hade bestämt mig för att sluta vara så negativ. Det bara var så. Jag ville göra något roligt! Vad som helst! Jag gick ut på verandan, träffade på en talför äldre man. Vito. Han var underhållande. Han var inföding i Belgrad, ville ta med oss på äventyr. Suuuure, varför inte? Jag släpade med mig en ovillig tvär kompis. Jag tog hans hand, log med soligt leende, letade mig genom tvärheten.

Vito roade oss på många sätt. Berättade historier, visade saker, yrde på. Han är en vit ninja, som genomgått "special ninjatraining in total darkness to make his sences stronger". Han är bodyguard, VIP, eftertraktad av alla. Dessutom kan han spå i tarotkort. Mmm, jag och min vän hade väntat på att det skulle finnas en hake någonstans och där var den. Vito erbjöd sig att spå mig. Jag tror verkligen inte på sådant, men min kompis puttade mig i sidan. "Gör det, jag betalar".

Jag är drottning, men för att uppnå full styrka måste jag bryta med två energitjuvar i närheten. Jag är en sol - stark, varm. Jag är en god människa på ytan, men på insidan är jag en orm. Det är inte nödvändigtvis en nackdel, tvärtom. Mina ögon och intensiva blick skrämmer människor, så att ha solglasögon var en bra ide...? Jag bara skrattade inombords när Vito yrde på.

Hur blir det med kärleken då? Jag kommer att gifta mig inom kort. han gav en tidsram på ungefär 19 månader. Jag kommer också att skaffa ett till barn väldigt snart. Denne man är någon jag känner väldigt väl eller någon jag kommer att möta snart. Hans stjärntecken är Stenbock.

Min vän är stenbock. Vi håller på att planera bröllop i Vegas i februari 2011 nu. Någon som vill komma?

Det gråa, trista som släpat över våra huvuden släppte. Vi skrattade igen. Gick hand i hand. Pussade på varandra. När vi satt på uteserveringen hade vi våra händer på varandras lår. Vito hade noterat att min vän tycker om mig väldigt mycket, och berättade det när min vän var på toaletten. Jag tog upp det med min vän när vi satt med varsin kall öl i handen. Han tittade på mig och sade utan tvekan. "Ja, jag tycker om dig jättemycket". Jag tycker också om honom jättemycket. Vi log mot varandra och skålade.

På natten drog vi ihop sängarna. Tyvärr blev det en ganska stor springa emellan, men jag somnade ändå på hans arm. Det kändes bra. När vi vaknade pussade han på mig innan han klev upp. Jag försökte locka tillbaka honom, lyckades till slut. Rörde honom, smekte honom. Inte sexuellt, bara tog på honom. Försökte få honom att ta lite på mig. Det blev kort, sedan skuttade han obekvämt upp ur sängen. Ut. Nu. Bort.

Jag kände mig förvirrad och bortstött, men klädde snäll på mig och vi drog iväg mot nya äventyr. Stämningen mellan oss var spänd igen. Inget gullande. Han backade om jag kom för nära.

Vi flög hem till Sverige igen. Jag var lite ledsen över att han stötte bort mig. Det var som om den där närheten försvann, och vi var inte på noll, vi var på minus. Jag hade ingen lust att åka hem, så jag följde med honom till stora staden istället. Han protesterade inte, men jublade inte heller. Jag visste att han tyckte det var bra, att han blev glad över att jag följde med trots den märkliga stämningen.

Jag sov på hans arm. Sov tryggt. Jag har ätit insomningstabletter i månader, men har helt slutat med det under min vecka med honom.

Idag var allt så avigt fortfarande. Jag blev tystare och tystare, och han pratade mer och mer. Om ingenting, bara fyllde ut tiden. Vi vandrade planlöst runt i staden, turistade lite. Ibland hand i hand, ibland inte. Vi stannade på en favoritrestaurang och åt. Jag var inne i mina negativa tankar. Vi pratade om resor, och jag frågade om han ville resa med mig igen. Han ålade sig ur den frågan. Jag frågade igen och ännu en gång ålade han sig ur. Jag kände mig besviken.

Sedan ringde hans kompisar och ville gå på fotbollsmatch. Han frågade om jag ville följa med, som om det var den självklaraste saken i hela världen. Det hade varit kul, men det passade inte med mina bussar hem till lilla staden. Däremot så kunde jag ju följa med och dricka lite öl med hans kompisar.

Nu visste jag att fönstret snart var stängt. När vi väl mött upp hans grabbgäng så skulle magin vara bruten för evigt. Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja, trots att jag funderat på det i flera dagar. Det bara vällde ur mig, bubblade.

När jag kom till delen om att vi hade haft sex, och dessutom helt i onödan och att det hade varit ganska kasst kände jag att det ramlade en sten från honom. Han tittade på mig.
-"Självklart blev det fel", sade han. "Vi har ju varit vänner så länge, så det är inget som bara kan funka sådär".
Ja, det har han ju rätt i. Värmen slog emot mig, och det slog mig plötsligt också hur mycket han tycker om mig. På riktigt. Inte som de andra jag har träffat sedan jag separerade från min numera exmake.

Han hade också en hel massa att säga, det bubblade från oss båda. Han hade tänkt mer på det där än vad han hade gett sken av. Han kan framstå som ganska nonchalant ibland, men han släppte den garden helt. Vi rensade luften, pratade om vad som hänt, pratade om förhållande, pratade yvigt, rakt och ärligt. Han förklarade att han inte vill ha något halvt förhållande, han vill ha på riktigt - hela paketet. När vi var färdiga kysstes vi, lättade över att ha kommit fram till något som vi båda var fullständigt nöjda med. Vi kan inte ha ett förhållande, det är för mycket geografisk distans mellan oss, det är helt fel i tid, men det hindrar oss inte från att tycka om varandra mycket. Det blir ingen fortsättning på den trevande början och den närhet vi byggt upp. Men det känns helt okej.

Han tog min hand och vi gick till hans grabbgäng. Jag trodde att han skulle vara strikt vän med mig inför sina vänner, men faktiskt så var det inte så. Helt ogenerat kysste han mig framför dem, höll om mig, drog mig närmare. Höll min hand när vi skulle vidare från den ena baren till den andra, trots att de andra tittade lite konstigt på oss.

När det var dags för mig att åka hem tittade han på mig med sorgsna ögon. Han kliade mig i nacken och drog mig närmare.
-"Jag hoppas att vi kan resa någonstans snart igen", sade han och tittade mig i ögonen.
Jag blev alldeles förvirrad. varför sade han inte det när jag frågade förut?
-"Det är väl klart att jag vill. Jag måste ha missförstått din fråga.", sade han också lätt förvirrad över min reaktion. Själen blev varm igen. Vi kysstes en sista gång innan vi skildes åt.

Det kändes tomt när jag lämnade honom. Det var väldigt ensamt i tunnelbanan fastän det var massor med människor runt mig. Ibland vill man bli lite älskad för att styrka sitt ego, och kanske inte bryr sig så mycket om var kärleken kommer ifrån, men det här är äkta. På riktigt.

När jag var på väg hem fick jag ett sms från honom:
"Klart att det blir svårt med ett "riktigt" förhållande när vi varit kompisar så länge. Jag tänkte bara vafan håller jag på med! Men jag älskar dig"

Ja, svårare än så är det inte. Den senaste veckan har varit en resa på många sätt. Omtumlande. Jag är kär. På riktigt. Äkta. Är inte det spännande efter 14 år, så säg? Det kanske tar två år innan vi ses igen (som det gjorde sist), men jag vet att vi alltid är BFF. Fortfarande.

Jag avrundar med en av mina favoitlåtar - "It's a perfect day". För det är det.

Just a perfect day,
Drink sangria in the park,
And then later, when it gets dark,
We go home.
Just a perfect day,
Feed animals in the zoo
Then later, a movie, too,
And then home.

Oh its such a perfect day,
Im glad I spent it with you.
Oh such a perfect day,
You just keep me hanging on,
You just keep me hanging on.

Just a perfect day,
Problems all left alone,
Weekenders on our own.
Its such fun.
Just a perfect day,
You made me forget myself.
I thought I was someone else,
Someone good.

Oh its such a perfect day,
Im glad I spent it with you.
Oh such a perfect day,
You just keep me hanging on,
You just keep me hanging on.

Jag var på dejt igår, med mitt ex. Mannen jag har tillbringat en tredjedel av mitt liv med, som jag har en son tillsammans med, som jag separerade ifrån för 1,5 år sedan. Egentligen kanske det inte var en DEJT-dejt, men vi var på bio tillsammans med sonen.

Det var alldeles knasigt. Det kändes inte alls som slut, det kändes som om vi var tillbaka och det på den gamla goda tiden. När livet var ljust och vi gav varandra energi och glädje.

När det var roliga episoder i filmen tittade vi på varandra och skrattade ikapp. Vi känner varandra så väl. Det blev magi. Jag slogs av att jag tycker om honom väldigt mycket. Mindes inte alls varför det tog slut.

När filmen var över skjutsade han hem mig. När vi stod utanför bilen ville jag bara kasta mig runt hans hals och aldrig sluta krama honm. Men det gjorde jag inte. Han såg mig i ögonen, önskade mig trevlig helg och smekte min arm. Mmm, härligt.

Börjar jag bli desperat??? Jag VET ju att det inte funkar med min ex, det är ju därför vi skilde oss.

Kanske är det psycho som gör att jag uppskattar mitt ex extra mycket?

I morse fick jag veckans bästa skratt i alla fall... Minns ni att jag berättat om en psycho som gillar mig? Gillar mig så mycket så att han gjort en släktforskning på mig?

Apropå det så har jag haft namnsdag två gånger den senaste veckan, och naturligtvis hade han full koll på det och skickade grattis-SMS. Mmm... Normalt att ha så bra koll på andra människors mellannamn? Eller?

Denna helg har vi alla fall spenderat på samma ställe. Igen. Jag tänker ju inte undvika mina vänner, och denne underlige figur bara råkar finnas där. Nåväl, jag gjorde mitt bästa för att undvika honom. Det gick ganska bra på dagtid faktiskt, men på kvällarna är det lite svårare eftersom vardagsrummet blir en naturligt samlingsplats.

Psycho skulle bara sova där natten mellan fredag och lördag, och i vanlig ordning kollade han vilket rum jag skulle ha (vi bokar via internet). Han satte på värmen åt mig så att det var varmt och gosigt när jag anlände ett par timmar senare, det var ju trevligt. Han såg också till att ha rummet bredvid, och sängen som är vägg-i-vägg med min. Normalt? Eller?

När det var dags för honom att åka hem på lördagen så kom han på att han hade lite fler saker att göra där. Oj, oj, han var nog tvungen att stanna lite längre. Och nämen?? Han hade visst en matlåda med sig med middag också. Och en starköl? Oj, oj, vad oskyldigt och ogenomskinligt det var. Efter en starköl kan man ju inte köra bil, så han blev helt enkelt tvungen att sova vägg-i-vägg med mig en natt till.

Men helgens största skratt kom i morse, när det var dags att åka hem. Psycho åkte före mig. Jag packade färdigt mina och sonens saker, och vår kompis Bengt hjälpte mig att bära ut väskorna till sin bil. Bengt och jag samåker, och det var han som körde. Han kom tillbaka in, dubbelvikt av skratt.

Det visade sig att psycho hade sopat av Bengts bil. Men bara på passagerarsidan....

Normalt? Eller...?

Mitt kära psycho har mailat flera gånger den senaste veckan. Han kallar mig för "sötnos", tycker att "vi har så mycket gemensamt och borde prata mer" och förslog att vi ska träffas i helgen.

Don't thiiink so. Di-di-di-di (psychomusiken igen).

Jag tycker att han faktiskt är ganska ful. Helt politisk okorrekt, men han är ju faktiskt det! Liten, spenslig, gula tänder, ser ut att sakna haka helt och hållet. Och jag tror inte att jag är helt fel ute om jag tror att han är totalt oerfaren av kvinnor på alla sätt, trots att han är 40... Jag tycker inte heller att vi har något alls gemensamt, jag inte ser någon som helst anledning att prata med honom och jag tänker definitivt hålla mig långt borta i helgen.  

Han hade gjort en släktforskning på mig, men missat att jag har en halvbror. HA! Jag påpekade det för honom. Ska han snoka kan han väl göra det grundligt. Och tror ni inte att han har letat upp en trolig kandidat? Jag ser lite roat i hans senaste mail att han rotat rätt på en kusin och placerat in honom i vår syskonskara.

Jag träffade honom för nästan två veckor sedan, och sedan dess har jag inte svarat på hans mail eller gjort något alls. Jag hoppas att han slutar snart. Tills dess så skrattar jag hysteriskt åt hans mail. Stackarn.

Igår kväll var det så ensamt och tomt här hemma. Det var sådär öronbedövande tyst och jag stod inte uuuuut. Jag drog på mig jackan över mina sunkkläder och flydde ut i mörkret.

Ute var det kallt och ruggigt. Jag promenerade bort till busshållsplatsen, och huttrade lite i kylan. Osminkad, håret utsläppt och svarta ringar under ögonen. Jag var ingen vacker syn, och inte på så himla bra humör heller.

När bussen kom ställde jag mig i kön. När jag kom in stoppade jag ned mitt busskort i automaten och mumlade "vuxen". Busschauffören tittade på mig och log.
-"Ungdom?", sade han.
-"Näää, vuxen", muttrade jag.
-"Det skulle man aldrig kunna tro. Du ser så ung och vacker ut", sade busschauffören och log varmt mot mig medan han stämplade mitt kort.

Japp, så var den kvällen räddad! Jag är ju mitt i 30 och skulle inte vilja vara en ungdom, men det är ju ändå ganska trevligt att se ut som en. Eller åtminstone träffa en busschaufför med glimten i ögat som muntrar upp mig.

Igår filosoferade jag och en kompis över några öl. Av någon anledning tänker man alltid mycket bättre när hjärnan är lite lagom inbäddad i en god ale. Fantasin rör sig fritt, och skrattet är inte långt bort. Inte för att det är så långt borta i vanliga fall heller, men alla vardagens problem sjunker undan. Känns avlägsna.

Vi är båda praktiskt taget singla (jag har en flirt i en annan stad, men vi ses sällan), och ibland behöver man lite närhet. Suck. Värme, kramar, fysisk närkontakt. Jag vill kasta mig ned på golvet, likt katten, och skrika "GE MIG KÄRLEK! TA PÅ MIG!" Vad ska man göra åt det? Det funkar ju inte att kasta sig över främlingar för lite närhet. Och man kan inte heller kasta sig in i ett förhållande bara för att få kvalitetskramtid.

Så vi tänkte att vi ska starta en kramklubb. Inget sexuellt, bara närhet. Hur det ska gå till rent praktiskt lyckades vi inte komma fram till. Någon slags schema kanske. "På tisdag så träffar jag Christer, på fredag Bengt, på söndag Staffan." Sitta nära i soffan. Kramas. Kanske somna med armen runt. Bara finnas lite, utan krav.

Mmm, man har så bra idéer ibland.

Och i verkligheten? I somras när jag var på semester med min kompis blev vi tvungna att dela dubbelsäng. Jag vaknade av att han låg och kramade mig i sömnen. Var det njutbart? Neeeej, vi flög isär och blev alldeles klarvakna. Vi skrattar fortfarande åt det, och har inga planer på att återuppleva det. Det kändes inte rätt, helt enkelt.

Så kanske en kramklubb är en fin teoretisk tanke, men svår att genomföra...?

Jag tillbringade helgen hos ett gäng med vänner. När en av vännerna (ja, egentligen ska man väl kalla honom "bekant" eftersom vi träffas bara i sällskap av andra) fick i sig lite alkohol så kom det fram en hel massa saker.

Vi diskuterade födelsedagar, och han hade kollat upp min födelsedag. Sedan redovisade han alla mina mellannamn, vad jag hette innan jag gifte mig, vad min syster heter (och alla hennes mellannamn), och hur många som har mitt flickefternamn i Sverige. Han vet också vad jag sysslar med på min fritid, vilka jag umgås med och att jag har en bok till salu på Blocket.se. Han hade på något sätt grävt fram en hemsida som jag och en kompis hade i mitten av 90-talet?! Och han hade kollat på jobbannonser åt mig också, och hade en rekommendation på ett lämpligt jobb.

Det är nästan så att jag hör psychomusik i bakgrunden och jag kan föreställa mig ett litet altare hemma hos honom och en vägg tapetserad med foton på mig. Di-di-di-di...

Jag vet inte om jag ska vara fascinerad, skräckslagen eller bara skratta åt det... Men eftersom jag är svårskrämd så kan jag inte låta bli att skratta.