Idag har jag varit på fisketävling med sonen. På hemvägen var jag så trött, så trött, s..å...trööööö...ööött.... Jag kunde inte koncentrera mig på vägen.
Jag svängde av, ungefär två mil hemifrån, och körde in på en stor tom parkering. Där somnade jag som ett barn. Sonen tyckte jag var konstig, men lät mig vara ifred. Han satt och filosoferade i tysthet där i baksätet.
Helt plötsligt - mitt i en dröm - vaknar jag till av att någon knackar. Det är en äldre kvinna som står på andra sidan glasrutan:
- "Hur mår du?"
Jag tittade lite sömnigt och skelögt på henne, och hade ingen aning om var jag var. Det slog mig plötsligt att jag satt i bilen? På en parkeringsplats? Och min son och en okänd kvinna granskade mig?
- "...eh...? Jag mår bra? Var lite trött bara."
Jag hade tydligen sovit i minst en halvtimme. Hon hade iakttagit mig medan hon hade övningskört med sin dotter runt på parkeringen. Oj! Jag hade ansiktet fullt med sovränder och dräggel, och det kändes rätt genant faktiskt. Det var inte riktigt det jag hade räknat med... Men nu var jag pigg och kunde fortsätta färden hemåt igen.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [0]
Jag har inte glömt. Här kommer bilden på det fantastiska paketet jag fick från min hemliga bokvän förra månaden:
"Fröken Livrädd & Kärleken" är helt underbar - läs den.
Tack igen, kära hemliga bokvän!
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [1]
Aaaah, första semesterdagen. Härligt! Ensam hemma och låååång sovmorgon.
I morse vaknade jag och låg och filosoferade och vickade på tårna en stund. Sträckte på mig och gäspade. Öppnade ögonen och tittade på klockan. 7? SJU?!?!?! What the f**k??
Jag vaknar ALDRIG sju. Varje morgon jag måste kliva upp och åka till jobbet/sonens skola är en ren mardröm. Jag har väckarklockor överallt, och kompisar som morgon-SMS:ar.
Dessutom kunde jag inte somna om?? Det brukar ju vara min allra bästa gren på morgonen. Nej, något var riktigt snett i morse. Jag klev upp och åt frukost. Tvättade. Tittade på TV.
Jag tar nya tag i morgon.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [3]
"Säg ja till livet!"
Mmm, jag såg på filmen Yes Man häromdagen. Den var bitvis väldigt rolig och bitvis en riktig skitfilm, men den har ändå en poäng. Om man säger ja till möjligheter får man uppleva en hel massa saker.
Jag brukar följa den filosofin, och mitt liv är rikt och spännande. Jag har träffat så många fantastiska människor, sett underbara platser och gjort många otroligt roliga saker. Och träffat skithögar, varit på skumma otrevliga platser, gjort illa mig och gjort trista saker. Men på det stora hela så bidrar allt till ett dynamiskt liv. Jag kastar mig in med huvudet före och livet är alldeles fantastiskt.
Om ni inte redan gör det - prova ni också!
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [1]
Igår roade vi oss med att spela "Rita & Gissa". Det är precis som det låter - någon ritar och de andra ska gissa vad det är.
När det var Christers tur i kategorin "titlar och personer" ritade han en gubbe, ett par badbyxor och ett äppelträd med några konstiga snören som hängde ned. Gissningarna var vilda och Christer blev alldeles frustrerad och pekade på sina ritningar, gestikulerade och gjorde grimager.
-"Aaaaah, men SER ni inte?!?", utbrast han när tiden var slut. "Träd, lianer, badbyxor!"
-"...Tarzan...?", var det någon som sade.
-"Jaaaaaa, äntligen!", sade Christer och applåderade lite ironiskt.
-"Men vad gör han i äppelträdet?"
-"Jag tänkte fel"
-"Aha..."
Mmmm, solklart. Det hade ni klarat med en gång, eller...?
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [3]
Vad är väl en julfest på jobbet utan fylla, julklappar som tas tillbaka och gäster som gråter?
Jag tänkte inte ens gå på festen. Trista, tråkiga kontorsfest.... Men eftersom det är sista året jag jobbar här så kändes det som om det kunde vara lite, liiite kul att gå i alla fall. Nykter skulle jag vara minsann i alla fall. Åka hem tidigt. Jag hade inte klätt upp mig, sminkat mig, eller på något sätt alls försökt förfina mig själv, för det var ju lite halvhjärtat jag var där.
Jepp, det gick ju inte enligt facit. Inte hälla i mig sprit, nej, dålig idé. Efter sju snapsar var jag kaxig minsann. Utmanade den stora finnen som har kontoret bredvid mig - "jag kommer supa dig under bordet". Och något sådant går ju inte obemärkt förbi. Stora starka urfinnen Pekka, mot lilla stackars mig. Det var fulspel. Han hällde sprit i mitt glas när han trodde jag inte såg. Mitt kaffe blev misstänkt genomskinligt och luktade whiskey. Han hällde ut en av sina drinkar på bordet och en halv över mig. Jag gick ut på toa och kräktes, och han åkte hem. Jag utsågs till segrare, och fick livliga gratulationer från mina kontorsgrannar. Moget av alla inblandade. Men jag vann....
Min chef stod för dramat. Från att ge mig julklappar, bara för att ta tillbaka dem en halvtimme senare, mitt framför alla. Han hade "tänkt fel", julklapparna skulle till någon annan. Jaha?? Tack för inget, boss. Tur att jag hade spriten i alla fall. Boss roade oss alla med "roliga" historier (det var inte under bätet, för det fanns inget bälte alls). Senare på kvällen skulle en kvinna från konoret åka med samma bil som min boss, men blev utmanövrerad av hans armbågar och "hej då". Hon stod förvånad kvar när han drog utan henne. Hon känner honom inte lika bra som mig, jag hade ju bara armbågat tillbaka, så hon blev jätteledsen. Det slutade med att hon fick ta en egen taxi á la 500 kr. Hon var inte imponerad. Det var inte resten av dem som var kvar på festen heller.
Tre kvinnor, nio män och inte en enda hångelskandal. Imponerande, eller hur? Inte den allra minsta nakenchock ens. Och det här skulle kallas kontorsfest??
När jag kom hem till staden så hade alla bussar slutat gå. Hade glömt det. Jag hade tänkt vara nykter och åka hem tidigt - inte vingla skitfull några kilometer. Jag ringde en stackars vaken vän som fick hålla mig sällskap på telefon, medan jag koncentrerade mig på att sätta ena foten framför den andra, utan att ramla. Det var kallt ute också, det kände jag trots det där yttre lagret av fylla som osade från min kropp.
Whyyyy??? Idag har jag varit så löjligt bakis. Nej, tur att det inte blir några fler kontorsfester.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [0]
Jag hade lite tråkigt i helgen, och ville göra något jättekul. Hmmm, vad kan vara jättekul? Jag diskuterade det med en kompis och vi kom fram till att - "Jaaaa, vi drar på oss torrdräkter och flyter genom ån som ringlar sig genom vår stad". I mörker. Med facklor i händerna.
Visst var det en jättebra idé? Efter lite telefonsamtal och stökande blev vi sju tappra själar som kastade oss ut i vattnet klockan halv fem på luciaeftermiddagen. Vi klev i precis nedanför ett vattenkraftverk, så det var bra fart på vattnet.
Det var -5 grader i luften och det var inte mycket varmare i vattnet. Jag var rädd för att frysa, så jag hade massor med lager av kläder under min röda torrdräkt. På händerna hade jag våthandskar. Jag hade på mig mask och fenor också. Masken gjorde att jag inte såg något alls. Och eftersom det redan var mörkt och läskigt, så blev det ännu mer mörkt och läskigt, trots facklorna.
I början var vi en sammanhållen grupp, tills jag av någon anledning - i mörkret - lyckades flyta åt ett annat håll. I mörkret var det svårt att se, och det var väldigt strömt. Helt plötsligt såg jag ett stort träd. Ett jättestort träd som halvt låg i vattnet. Grenarna var vita av is och snö. Jag kunde inte styra det, jag flöt rakt in i trädet. Smock.
Det var en nära-döden-upplevelse. Jag var övertygad om att jag skulle peta ut ögonen, göra illa mig, bryta armar eller ben, eller ännu värre - fastna och dras under ytan. Jag slog i med fenorna först, sedan sögs jag ned under stammen. Jag fastnade i grenarna och snurrade runt. Det fanns inget att göra, bara flyta med. Jag fastnade en stund under vattenytan, i någon gren. Det var kallt och mörkt och jag blundade. Det var fridfullt på något sätt. Livet stod stilla i några mikrosekunder, innan det släppte och jag kom upp igen på andra sidan.
Jag tog av mig masken, och nu kunde jag se igen. Det var fortfarande alldeles mörkt, men jag såg de andras facklor, jag såg vågorna och strömmarna. Det var en till stackare som hade ramlat in i trädet och han kom simmandes mot mig. Han hade slagit sig i ansiktet och blödde näsblod. Vi paddlade vidare mot ett vattenfall. Ett tag funderade jag på om jag borde vara rädd. Jag funderade på om jag var riktigt klok också. Nä, jag kanske inte är riktigt klok ibland och nä, jag var inte det allra minsta rädd!
Jag kastade mig utför det lilla vattenfallet och guppade iväg genom forsarna. Vatten stänkte över ansiktet. Min fackla levde trots missödet med trädet, men nu slockande den. Gupp, gupp. Jag snurrade, slog i stenar, flöt fram helt okontrollerat i rasande fart. Och det var alldeles fantastiskt roligt. Jag skrattade hela vägen. När jag passerade broarna stod människor och vinkade. Jag vinkade tillbaka och ropade "God Jul!". Längre fram såg jag några facklor, och det gänget låg på ytan och sjöng luciasånger.
Forsarna lugnade ned sig och jag låg stillsamt och flöt runt. Det var tyst. Husen runt ån hade vackra stjärnor och julljusstakar i fönsterna. Jag njöt av livet, med ett stort leende i hela ansiktet.
Allt roligt tar slut, och så även detta lilla äventyr. Sniff. Vi hade tagit oss fram till en stege som vi skulle klättra uppför. En metallstege. Kallt. Vatten. Har ni provat det? När jag skulle klättra upp frös handskarna fast med en gång. Obra. Men jag lyckades kliva på någon kant precis under ytan, och de andra kunde lyfta upp mig.
Min torrdräkt hade hållit mig varm och gosig. Händerna var rätt kalla, men inte så farligt som jag hade trott. Det jobbigaste med hela det här var att få av sig dräkten. Så fort vi kom upp frös dragkedjorna fast. Tätningarna runt hals och handleder var helt stela. Men leendet i mitt ansikte lyste upp mörkret, och jag satt och hoppade i bilen. Jag ville göra det igen!! De fysiska förutsättningarna var inte de bästa, så det fick bli bara en gång.
Idag har jag en hel flora av blåmärken. Ena höften är blålila, ena delen av rumpan blå. På benen är det en hel massa blåmärken, och så har jag slagit i revbenen på båda sidorna bak. Dessutom har jag träningsvärk i magen av allt paddlande.
Men det var värt det. Och jag vill göra det igen!
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [4]
En natt - eller om jag tänker efter riktigt noga var det nog t.o.m en morgon - efter en kräftskiva á la sjöslag norpade jag en bok från min kompis bokhylla. Det var ju inte så jättehemligt eftersom jag glatt informerade honom om att jag skulle ta med den hem. "Jaha, gör det då", sade han. På morgonkvisten när jag vinglade hemåt hade jag boken i ett säkert grepp under armen. När jag vaknade hade jag ingen aning om varför jag hade släpat hem denna tegelsten...?
Jag hade ju lånat den, så då måste jag ju läsa den också. Fem år och tre flyttar senare har den nu lyckats ta mig till min säng i alla fall. Jag har öppnat den också. Och läst en himla massa sidor.
Vad är då problemet? Den är jättekass! Helt värdelös! Det sämsta jag har läst på läääänge. Och ännu värre? Så fort jag börjar läsa fastnar jag i den halva natten - trots att den suger! 611 sidor med crap.
Nej, varning utfärdas för "Vildinnor" av Shirley Conran. Giftig! Stygg bok!
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [3]
Gårdagens plan att supa mig snygg gick sådär.
Jag råkade somna på eftermiddagen och sov i FYRA TIMMAR?! När jag vaknade strax före 20 var jag alldeles yr av hunger. Det var då min kompis Christer dök upp, och han skrattade lite åt mig medan jag raglade (av nyvakenhet) in i köket och drog fram spriten. Bra början.
Jag fick inte i mig så speciellt mycket. Jag var mest bara hungrig. Han offrade sig lite på spriten, men det blev ganska klent med drickandet för oss båda. Trots tre timmars tragglande med spriten kom vi ingen vart, så då hoppade vi på bussen och drog ned till stan. Röööööj!
Bankomat kändes som ett måste, för inga pengar = inget inträde. Vi var till sex olika bankomater och alla var de stängda. Hmpf. Dåligt. Och när vi traskade mot närmaste pub kom det en skitfull man, med tajt vit T-shirt och stor ölmage, ut från en kiosk. Han spottade på marken, och missade mig preciiiis när jag gick förbi. Han blev djupt ångerfull, och bad om ursäkt massor med gånger. Raj, raj. Jag var så charmig och snäll minsann. Och till råga på allt var ju väldigt schnygg också!
Så - då hade jag lyckats supa mig snygg i alla fall. Kvällen var en succé! Däremot hade jag inte lyckats supa honom snygg. På puben var det mycket människor och dålig service. Till slut lyckades vi få några öl, men det låg tydligen lååångt inne hos personalen. Pust.
Det blev en billig kväll i alla fall. Och jag var ju så himla schnygg. Stackars Christer fick inga komplimanger alls (de tröstande från mig räckte inte). Succé eller fiasko? Jag vet inte riktigt.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [3]
En man låtsades vara rockstjärna och lurade en hel stad. Varför kom inte jag på det? Jag skulle kunna vara...eh?...Jewel. Ja, det skulle nog funka. Fast hon verkar inte vara den diviga typen som skulle kunna roffa åt sig en massa freebies och limousinturer.Hon verkar alldeles för sympatisk för det.
Nej, jag måste nog hitta en lagom stor stjärna som kan komma med lite krav, för annars är det ju ingen mening att försöka lura någon stad. Någon ur Spice Girls skulle funka exempelvis, förutom att jag inte är lik någon av dem.
En svensk sångerska, som är stor utanför Sverige, och som är blond, blåögd och har runt ansikte. Finns det någon sådan? Då ska jag byta karriär och bli snyltare jag med!
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [2]
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [2]
Expressen har publicerat några av de "hemliga frågorna" som ställs de som sökt till TV-serien Robinson. Mmm, verkligen hemliga. Kan vi inte få läsa de hemliga svaren också? Det hade nog varit intressantare, om man nu ändå ska vara nyfiken.
Jag tror på Robinson-Robban. Jag skulle ha gjort som honom:
Svarade du ärligt?
– Nej. Jag hade skrivit en ansökan där jag beskrev mig själv ungefär som kriminell och lat. Fyller du i utifrån vem du är, så kommer du aldrig med. Man måste bluffa, men utan att bli genomskådad.
Jag skulle nog vara lite blond och mycket lat. Jag har inga plastbröst, men jag kan ju säga att jag vill ha prispengarna så att jag kan operera dit några, och kanske passa på att göra ett rumplyft och magruteimplantat samtidigt. Jag kanske skulle slå till med att vara feminist också - den där gapande sorten som lätt blir uppretad. Varje gång som de försöker får mig att göra något nyttigt ska jag börja bråka om kvinnoförtryck (det skulle dessutom bättra på min lata image). Jag skulle flirta med alla män och helt ogenerat råhångla med dem framför kamerorna (och dumpa dem när ingen ser på - för då är det inte intressant längre). Jag kommer att vara feg och inte våga göra momenten i tävlingarna. Kanske t.o.m vara dålig på att simma och få panik av vatten. Och jag kommer att vinna eftersom jag är så blond och charmig, men samtidigt manipulativ och får det jag vill genom att gråta och vara lite korkad. Tittarna kommer att älska mig, för det kommer att vara drama hela tiden.
Mmm, om jag tänker efter kanske jag ska söka till nästa Robinson? Eller kanske inte...
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [2]
