I slutet av november ska jag på kurs med en kollega. Han var så himla osäker på hur man bokar hotell och transport, och just av den anledningen tvingade jag honom att göra det. Man måste ju lära sig, eller hur?

Misstag.

Av någon anledning lyckades han boka ett hotellrum. Ja - ETT rum. Han lovar att det är två sängar i alla fall.

Ahmen åååååh.... Why?!?!?

Jag bryr mig inte så värst mycket egentligen - det är väl helt okej att dela rum - men ska jag skratta eller gråta? Våra kollegor skrattar i alla fall...

Häromdagen var jag på manikyr och pedikyr. Ja, det är faktiskt sant! Jag sitter här med skinande mörkröda metallicfärgade naglar.

Det kändes lite bisarrt att sitta bland de amerikanska lyxkvinnorna och få fötterna masserade och filade. De diskuterade shopping, mode och hur man bevarar nagellacket bäst efter manikyren. Jag bara skrattade inombords. Ytlighet har aldrig varit något för mig, tack och lov. Jag känner mig så lycklig över det.

Men det var ganska mysigt att sitta med händerna i paraffin och få en rygg-och nackmassage... Och det är ju lite kul att sprätta runt med målade naglar på jobbet på måndag. Undrar hur länge lacket håller då, när jag kör igång med att åla i smuts med min skiftnyckel?!

Jag och mannen med pälsmössan står med nedböjda huvuden vid pantningsmaskinerna vid affären. Han har hittat några burkar i en papperskorg och står tålmodigt, lutad mot sin käpp, bakom mig och väntar på sin tur.

Jag känner mig som honom. Snart börjar jag också leta burkar i papperskorgar, för mina pengar är slut. Helt slut. Borta. Siffran på kontot är mindre än siffran på räkningarna. Och då räknar jag inte ens med de räkningarna jag råkade kasta bort förra veckan. Jag blundar dessutom för det där stora minuset på kreditkortet.

Denna månad hamnade i kläm mellan tre veckors planerad obetald semester och en hastigt påkommen USA-resa (och ytterligare två veckors obetald semester). En nära och kär släkting som bor där, ligger i sängen och försöker överleva tills jag och junior kommer på måndag. Med skelettcancer och lungcancer är risken överhängande att jag inte hinner. Rapporterna är att han är förlamad nu, och inte äter.

Men nu travar jag runt i min fattighet här i stan. Pantar burkar, drar åt svångremmen och utnyttjar alla möjliga gratiskuponger jag kommer åt. Jag har fortfarande inget kylskåp, och min framtand är fortfarande trasig. Sonen är utstationerad till farmor och farfar. Jag snyltar mat och matlådor från kompisar. Drar snyftvalser på jobbet, så nu slåss de om att skjutsa mig till & från jobbet (åka buss kostar 84 kr per dag). Buhu, buhu, jag får åka med snyggingar till och från jobbet.

Idag glömde jag dessutom min plånbok på jobbet så nu är jag helt naken. Livet kändes lite som i motlut när jag cyklade hem från stan, vilket gjorde att den verkliga uppförsbacken tuffare. Fundersam och svettig kastade jag ned min ryggsäck på golvet i den stökiga hallen, och hämtade posten. Nämen...? Ett utbetalningskort? På 2500 kr?! Det räcker till räkningarna i alla fall, så livet blev lite ljusare helt plötsligt.

Jag andas igen.

...eller kanske i Belgrad?

Jag ar fortfarande ute i varlden och upplever nya saker. I will be back soon, in a blogg near you.

Nästa vecka säger jag och lillen adjö till landet Sverige och drar vidare till Polen. Här ska det tågluffas så att det står härliga till!

Interrailkort inhandlades på den lokala SJ-butiken, men köpa utrikesbiljetter där gick minsann inte. Det går inte heller att göra via internet. Enda sättet att göra det på är via telefon.

Lustigt att telefonkön alltid är 12 minuter lång? "Vi svarar så snart vi kan". Jag hade telefonen på högtalare och sonen kommenterade: "Borde de inte säga 'Vi svarar så SNABBT vi kan'?"

I tisdags ville jag kolla rutter och priser. De där 12 minutrarna råkade visst bli det tredubbla. Damen var väldigt trevlig, och vi kom fram till en bra resa och vad det skulle kosta.

I onsdags - igår - ringde jag dit igen. De där 12 minutrarna råkade bli 53 minuter. Jag höll på att få KRUPP. Ännu en gång fick jag prata med en trevlig dam. Vi gick genom detaljerna och precis innan vi var färdiga så...klick. KLICK?!!? Klockan var då tio i sju på kvällen, och när jag försökte ringa tillbaka var växeln stängd.

Jag var inte det allra minsta frustrerad. Jag hade inte den allra minsta lilla lust att kasta telefonen i golvet och gå och lägga mig. Frust! Mutter och morr.

Idag ringde jag igen. Den här gången var nog faktiskt väntetiden 12 minuter. Och bokningen gick smidigt, för jag visste precis vilka sträckor, tider och priser det skulle vara. Jag lyckades till och med pruta ned min resa med 400 kr av ren sympati.

Nu ligger mina biljetter här. På måndag 13:06 börjar äventyret...

Någon högre makt vill visst inte att jag ska ha någon semester i år?!

Först rasade kylskåpet- "Whatever", tänkte jag och förvarar nu mjölken i en kylväska. Det går alldeles utmärkt. Men nu...? Nu rasade ena framtanden. FRAMTANDEN? Jag är alldeles för fåfäng för att gå runt så också.

Typiskt. Men jag hävdar envist.... Europa here I come!

Sedan början av 90-talet har jag en dröm om att dyka med hajar. I mitten av 90-talet kom jag lite närmare det målet när jag tog mitt dykcertifikat. Sedan dess har jag missat hajar i alla möjliga vatten.

När jag har varit under vattnet har alla hajar dragit sig undan minsann, men när mina vänner dykt några timmar före eller efter kommer de fram?! I Thailand såg mina kompisar hajar. Jag såg barracudor. I Röda Havet såg mina kompisar valhaj. Jag såg Nemofiskar. Jag har inte sett den allra minsta haj!

Men utanför Fujairah då? Hajar utlovades. Jag skuttade glatt ombord på båten. Traumat med våtdräkten dagen innan var helt glömd. Traumat med våtdräkten var helt i onödan förresten. När jag kom fram till dykstället hade de glömt min väska och jag fick prova nya dräkter... Och fick en som passade helt perfekt!

Under första dyket lyste hajarna med sin frånvaro. Någon muräna och bläckfisk drog till sig min uppmärksamhet, men hajarna var som bortsimmade.

Det andra dyket var snudd på katastrof. Nästan ingen sikt alls, och vi tappade bort varandra... Men halvvägs in i dyket knackade en av dyktjejerna på mig. Jag trodde att jag hade råkat sparka henne med fenan eller något, så jag simmade iväg. När vi kom upp till ytan simmade hon till mig:
-"Do you know when I tapped on you?"
-"Hm..yes?"
-"It was a babyshark swimming right next to you!!"
-"Shark...?"
-"Yes! Swimming right beside you. Making friends."
-"..ooOooo...And I missed it?!?", utbrast jag besviket. "Was it big?"
-"It was as long as your leg."

ÅååÅåååh... Nu har jag dykt med hajar, men det här kan ju knappast räknas. Typiskt!

Idag har jag inte varit på zoo, men i vissa stunder kunde jag nästan tro det. Jag var till ett vattenland här i Dubai, tillsammans med junior. Mina ögon gör fortfarande ont efter att ha sett alla håriga, feta män! Många av dem såg inte bara ut som något som rymt från apburen - de trängde sig i köerna, stod upp i vattenrutschbanorna och var allmänt vårdslösa också. Yikes.

Jag kommer att vara singel för evigt... For ever and ever and ever and ever.

När vi kom till detta sandiga land (Förenade Arab Emiraten) frågade jag min syster om det finns några farliga djur eller äckliga insekter här. "Neeeej då", svarade hon. De största insekterna hon hade sett var typ de små skalbaggarna som kryper runt i hennes lägenhet. En gång har hon sett något som såg ut som en stor geting. Och så finns det mygg. Värre än så är det inte. Och några farliga djur kunde hon inte alls komma på.

Skönt! Ett varmt land utan otäcka saker som vill bitas eller som ser allmänt otrevliga ut. Sådant gillar jag.

Vi promenerade ned till stranden medan vi diskuterade odjur, och när vi kom ned till vattnet låg det en jättestor död skalbagge och skvalpade runt. Yuk! Det var minst en halvmeter mellan ögonen! Eller kanske inte, men stor var den i alla fall. Mycket större än hennes små husdjur.

Lite omskakad efter den otrevliga upptäckten vandrade vi vidare på stranden. När vi kommit några hundra meter såg vi något konstigt som låg i sanden. En...orm?! En ganska stor sådan också??

Jag litar inte på min syster mer. Det finns visst otäcka djur här! (myggen har jag också hittat förresten)

I morgon ska jag iväg och dyka, så idag var jag och provade dykutrustningen. Dykväst och skor var inga problem, men sedan kom vi till det här med våtdräkten...

Den förvirrade lille asiaten tog fram en våtdräkt i storlek Medium. Det var ju lite optimistiskt tänkte jag, men han kanske är bättre än mig på att bedömma?

När jag stod och svettades, högröd i ansiktet, medan jag försökte dra upp dräkten över knäna så visste jag med säkerhet att den där lille förvirrade asiaten inte hade den minsta aning. Det var ju inte ens i närheten av att vara möjligt! Utetemperaturen var 30+, son & syster väntade otåligt, dykpersonalen hade ingen aning om något och jag svettades i floder och kände mig irriterad. Och deprimerad över att jag uppenbarligen är så fet så att jag inte fick på mig dräkten.

Jag gick ut och frågade om de hade dräkter i damstorlekar (för jag har lite mer former än en man), och det skulle de ha. Någonstans. De var bara förvirrade. Till slut slet jag åt mig en dräkt i storlek Large och tänkte att nu ska det väl inte vara några problem. För säkerhets skull så tog jag den till provrummet för ett litet test.

Misstag. Efter en kvart hade jag fått på mig den. Ungefär i alla fall. Jag hade fått den hela vägen upp och kunde definitivt inte dra igen dragkedjan. Frustrerad och sur drog jag av mig eländet, klampade ut ur provrummet och kastade upp dräkten på bordet.

-"Den passar inte men jag tar den i ALLA FALL!", meddelade jag med bister min. Mannen bara skrattade. Han påstod att den måste passa. Sure. Lögnare.

I morgon ska jag kliva upp halv sex. På en vardag, på semester och alldeles frivilligt. Hur hände detta ? Jag ser inte fram emot dräkten, men dyka ska bli kul!

Jag har redan varit inne på det här med att människor som luktar illa borde portförbjudas från att åka buss. Jag fortsätter att vidhålla den åsikten.

Häromdagen gick jag till busshållplatsen, och stod där och filosoferade. Plötsligt kände jag en ohygglig stank. Uäck! Det luktade precis som den där kvinnan som brukar åka samma buss som mig på morgonen? Men nu var det ju helg och mitt på dagen?

Jag tittade misstänksamt på den unga kvinnan som stod bredvid mig. Hon såg inte ut som någon som luktar så grymt illa, så jag tittade längre bort. Jajamensan. Där stod hon - mer stinkande än någonsin. Hade hon ätit extra vitlök för att det var helg?? Notera att hon stod mer än tio meter bort, utomhus och det fortfarande stank så att det knappt gick att andas.

När bussen väl kom så satte hon sig på sin favoritplats. Mitt i bussen, precis bakom den mellersta dörren. Med andra ord fanns det ingen del av bussen som var säker. När jag klev ombord fanns det märkligt nog flera platser lediga runt henne. Och en plats längst bak.

Det var ingen tvekan om var jag satte mig. Jag struntade i det där tuggummit som någon mogen tonåring lagt på sätet. Jag offrar hellre byxorna än att sitta bredvid henne... Jag satt och mådde illa hela vägen.

Fotnot: Jag har slutat åka samma buss som henne på morgonen. Jag kliver hellre upp en halvtimme tidigare.

Jag hade en spindel-diskussion idag med en kompis och kom att tänka på summer of -85, då jag som en liten tösabit åkte till USA första gången. Sol, värme, massor med leksaker, roliga kusiner och deras stora pool. Mmm, härligt. Jag bodde där i tre månader över sommaren. Ett riktigt paradis för en liten flicka.

Vad har det då med spindlar att göra? Jo, i USA finns det stora läskiga spindlar. Röda, med långa lurviga ben och en kropp som en femtioöring. Jag har ingen spindelfobi på något sätt alls i normala fall, men inför de här monstren finns det inget som kan kontrollera min skräck.

Jag tyckte om att simma i mina kusiners pool. Jag har alltid älskat vatten. Jag simmade längder, dök, låg och flöt på alla möjliga uppblåsbara madrasser, fåtöljer och djur. En dag när jag lekte i poolen såg jag en sådan där röd jättespindel flyta runt. Ick! Jag försökte putta bort den genom att göra vågor. Har ni testat det? Jag kan meddela att det inte fungerar - tvärtom. Svallvågorna gjorde att spindeln bara kom närmare.

Ni anar inte den panik som bara vällde mot mig. Och vilken kroppsdel är det som är ovanför vattenytan när man är på djupt vatten? Någon gissning? Jo, huvudet. Jag kunde se framför mig hur den där spindel skulle nå mig och börja klättra runt i mitt ansikte. Och det blev inte bättre av att jag skrek och hade munnen öppen, vilket ytterligare ökade på paniken.

Jag minns inte riktigt hur jag lyckades ta mig undan, jag minns bara att jag helt plötsligt var på land och sprang fort som vinden. Jag blir sällan hysterisk, jag är inte lagd åt det hållet, men den här gången var jag det. Och jag minns fortfarande den där känslan av hjälplöshet och panik över den stora äckliga röda spindeln. En röd spindel kan ju aldrig vara bra, och speciellt inte en med håriga ben.

Nej, sådana odjur klarar jag mig bra utan! Ryyyys....

När jag tvättade lite underkläder idag kom jag att tänka på när jag var i Milano i somras.

Jag tågluffade med en manlig vän. Det var en otroligt romantisk resa. Vi strosade på vackra bakgator i Prag, satt på en sten och såg solnedgången vid ett rosa slott i Cesky Krumlov, badade i en kristallklar sjö med en lite kyrka på en ö i Slovenien. Otroligt vackert och charmigt. Det var varmt, uteserveringar, kall öl, vackert väder, små kläder och helt fantastiskt. Vi åt på mysiga restauranger, bodde på charmiga vandrarhem och pensionat. Men nu är det så att vi inte är ett par. Och jag är inte intresserad av det heller. Han är inte min typ helt enkelt. Däremot är jag hans drömkvinna. Det kan ju bli lite lustiga situationer av det ibland, men över lag så gick det väldigt bra.

När vi kommit till Milaaaaano, tråkiga trista Milano där vi fastnade i tre nätter, var det ohyggligt varmt. Det var svettigt när vi släpade oss runt på stan. En dag tog vi en guidad busstur, och hoppade lite av och på de där bussarna på olika platser. Mina trosor hade blivit för stora, eller jag för liten, för de ramlade ned hela tiden. Otroligt störigt. Jag försökte diskret dra upp dem var femte minut ungefär.

Till slut blev jag less helt enkelt. När vi hade ramlat av bussen vid ett Designmuseum gick jag på toaletten, drog av mig trosorna och kastade bort dem. Ha! Nu har ni ramlat av för sista gången! Nu hade jag shorts på mig, så det var faktiskt helt okej faktiskt. Bättre än förut. Och när vi kom tillbaka till hotellet tog jag naturligtvis på mig nya.

Det här berättade jag efteråt för min kompis. Vi pratar om ALLT hela tiden, men just den här informationen ville jag hålla för mig själv tills det var över. Jag har lärt mig att man inte ska retas. I onödan i alla fall... Hans min var obetalbar. Han hade spenderat halva dagen med en troslös drömkvinna på en romatisk semester i soliga Italien! Så nära naket det kan bli med kläder på.

Mmm, dags att köpa lite nya underkläder kanske...?

Snål...eh..jag menar ekonomisk, som jag är så har jag ingen egen bil. Jag delar bil med min exmake. Det går alldeles utmärkt faktiskt och vi har gjort så i något år nu. Det som underlättar samarbetet är att vi även har barn ihop och regeln är att den som har barnet har bilen. Enkelt.

I år skulle han ansvara för besiktningen. När jag påminde honom var jag "tjatig", för han hade "kontroll på situationen". Mmmm, vi har körförbud på bilen nu. I rest my case. Nu har vi besiktningstid på lördag i alla fall.

En av sakerna de brukar gnälla över på bilbesiktningen är skyltbelysningen, och naturligtvis är det en lampa där som bestämde sig för att dö. Även här skulle han ansvara för bytet av den (jag bytte en bromslampa för någon vecka sedan, så det var hans tur helt enkelt). Han köpte ny lampa, lyckades pilla bort den gamla. So far, so good. Men att få dit den var tydligen inte alls lika enkelt?

Hans lösning på det? Han bad mig åka till bilverkstaden och spela lite blond, för då skulle de säkert sätta dit den gratis. Mmm, tur att han sade "spela blond" i alla fall. Och förmodligen skulle det fungera också, för vem kan motstå en lagom korkad blondin som är lite sympatisk och charmig? Men den glädjen ska han inte få. Ha! Han fick klura ut en annan lösning helt på egen hand.

[jodå, han fick dit den till slut. Men i processen gjorde han sönder den andra lampan...]

I morse var jag riktigt duktig. Klev upp lite tidigare än vanligt, gick till busshållsplatsen tidigare än vanligt. De senaste gångerna jag har åkt buss har min lokalbuss varit så försenad ned till centrum så att jag har missat nästa buss. Men idag minsann skulle det inte få hända igen!

Det var ganska många som redan stod och väntade på min busshållsplats. Det kan det vara, så jag reflekterade inte så mycket över det. Jag fokuserade istället stolt över hur vuxen jag var som skulle ta en tidigare buss.

Efter en liten stund märkte jag att den stora ansamlingen av folk berodde på att bussen innan inte hade kommit. Min planerade buss kom inte heller i tid. Det slutade med att det kom tre bussar samtidigt?! De körde som på ett pärlband ned till centrum, och alla tre missade min nästa buss.

SUCK!

Det var sedan en halvtimme till nästa buss, så jag promenerade lite i det kyliga vädret. Fantiserade om att jag hade kunnat sova längre i morse...

Resten av veckan ska jag köra bil och det känns miljöovänligt men skönt.