Det var en vanlig kväll, och jag var hemma och skrotade. Junioren låg och sov, och jag hade riktat in mig på TV'n och soffhäng. Då fick jag ett sms? Herr ung grävmaskinist hade en film som han ville dela med mig. Jaha?

Och så blev det. Han kom till mig. Kvällen var mörk och regnig, men han förgyllde den med sitt glada humör och leende. Han hade med sig presenter också - vildsvinskött?! Oooh, vad lyxigt! Det hade jag aldrig ätit förut.

Det blev fortfarande TV och soffhäng, men med oväntat och trevligt besök. Niiiiice!

I fredags beklagade jag mig till världens bästa Anna att oj, oj, jag är så less på män, totalt ointresserad, sönder, paj, trasig.

Och på lördag messar jag henne:
"Hej, jag har en dejt ikväll"

Ja, livet är bisarrt och märkligt.

Var hittade jag denne man då? Ur vilken skjortärm kom han? Förra året var jag projektledare på ett bygge, och denne unge herre körde grävmaskin. Jag är en närvarande och social projektledare, så när solen sken spatserade jag gärna omkring i groparna. Ärligt talat tror jag nog att jag försenade projektet en aning med mitt soliga humör.

Han letade upp mig på Facebook, och emellanåt har han skickat något sms. Den senaste tiden har det blivit allt oftare. Flirtiga sms, trevliga sms. Han vill träffas, men jag hade alltid något annat för mig. Jag är sällan hemma.

Helgens planer sprack, för familjen jag skulle hälsa på hade sjukstuga. För skojs skull kastade jag ut "har ingen aning om vad vi ska göra i helgen. Förslag?" på Facebook.

Och förslag fick jag minsann. Bland dem ett sms med förslag på bio? Jaha? Det lät inte alls fel faktiskt, men eftersom den lille sonen är här så är det inte ett alternativ. Det slutade med att han kom hit helt enkelt.

Oj, vad jag städade... Det var ett tag sedan jag gjorde det senast. Och vad skulle jag bjuda på?! Jag dricker ju inte ens kaffe. Gillar inte ens te så speciellt mycket. Duger saft? Jag funderade på hur galen jag är på en skala. Ganska mycket, kom jag fram till. Why, why, whyyyyyy....?

Sedan kom han. Jag har ju bara sett honom i orange/gula arbetskläder, sittandes i en grävmaskin. Han var ganska lång upptäckte jag. Och han såg bättre ut på nära håll än uppe i grävmaskinen. Inte illa alls!

När han kom var jag mitt uppe i ett dominospel med sonen. Jag tror inte han hade förstått att junior var hemma, men han tog det med fattning. Det kändes helt naturligt mellan dem på en gång. Han tittade på och hjälpte till lite i dominospelet också.

Sonen går och lägger sig tidigt, och han somnar med en gång. Sedan satt jag och herr unge grävmaskinist (jag vet inte hur mycket yngre han är, men typ tio år) och pratade och skrattade. Det var så lätt, det kändes avslappnat och trevligt. Vi kommer från helt skilda världar, lever helt olika liv, men har i alla fall en massa saker gemensamt.

Ja, det var inte alls fel. Nu har vi fortsatt flirtandet på Facebook. Mmm... Trevligt!

Jag fick mersmak efter lammköttet, så jag och min kusin drog iväg i natten igen. Denna gång hamnade vi på en irländsk pub/restaurang med livemusik.

Vi satt vid bardisken, på varsin barstol, och sippade på våra alkoholhaltiga drycker och beskådade skaran människor som hade sökt sig dit. Det var gott om "pregnant men", och jag paxade den fete mannen som dansade - likt en galning - framför bandet. Sedan skrattade jag och kusinen ikapp. Vi kanske inte är så jättesnälla alla dagar.

Det var en gullig lite tant som drog upp sin man på dansgolvet. Hon var säkert över 80 bast, och sken med hela ansiktet. Han verkade lite småroad, även om han gärna ville återvända till bordet snabbast möjligt när låten tagit slut. De var uppe på dansgolvet lite av och till.

Vi tittade på lite amerikanska fotbollsmammor. Solbruna, vältränade, tråkiga men fina kläder (typ välsittande halvlånga byxor och linne), som dansar väldigt återhållsamt och verkar väldigt sparsam med att visa något annat än det prydliga, men uppenbart påklistrade, leendet. Det fanns många sådana, och jag hoppas att jag aldrig, aldrig blir sådan. Men å andra sidan är jag alldeles för levande för det.

Medan vi satt och skrattade kom en stor man fram till oss och bjöd upp min kusin. Hon avböjde med någon lämplig ursäkt, och puttade sedan fram mig: "...but my cousin would love to dance with you!".

Evil woman. Evil, evil, evil! Jag tittade på mannen, monstret som tog tag i min hand och drog ut mig på dansgolvet. Först funderade jag på hur jag skulle åla mig ur det, men sedan så tänkte jag att varför inte?! Jag kan bjuda på den här. Jag dansade som jag inte gjort något annat. Min kusin satt vid baren och vinkade åt mig och skrattade. Evil! Jag tittade på mannen, som tack och lov inte rörde mig utan bara dansade bredvid. Han var runt två meter lång. Och lika bred. Han var 60+, minst. Kroppsodör, ja. Hans vita hår var som en yvig munk på huvudet, och spretade likt en vit skog från näsa och öron. Charmpoäng? Inga.

Nackdelarna med att dansa med honom var uppenbara, men det dök faktiskt upp några fördelar också. Ett gäng unga killar tyckte synd om mig och kom upp och dansade bredvid mig. De var flirtiga och snälla. Jag behövde inte låtsas vara glad, för jag blev det.

1-0 till mig. Jag skrattade och var glad när jag kom tillbaka. Min kusin hade inte förväntat sig det, så hon kom av sig lite.

Nu var jag på G. Jag spanade in en riktigt, riktigt fin pojke i vit skjorta. Tjockt mörkt hår, bruna ögon och ett leende som smälter hjärtan. Jag tittade lite på honom, han tittade lite på mig, sedan tittade vi bort. Ooooh, nice. Jag tittade igen. Han tittade på något annat, så jag passade på att studera honom. Så vacker, så ung, så vacker (oj, hade jag redan skrivit det?).

Jag puttade lite på kusinen och pekade lite diskret på skönheten. Hon förstod vad jag menade, han var verkligen något speciellt. Hans kompis däremot var väl inte riktigt på samma nivå. Min kusin tyckte att jag skulle gå dit, men jag ville inte. Ville sitta och flirta lite, se vad som skulle hända. Hemma i Sverige hade jag förmodligen stövlat upp till honom och ogenerat sagt:
-"Hörru! Du är så otroligt vacker!"
Men nu var vi inte i Sverige, vi var i en liten stad norr om NYC. Jag ville vara lite amerikanskt ladylike - se lite söt ut, flirta lite och inte vara för på. Fick jag göra det ifred då, tror ni? Neeeeej då. Min kusin tog ett stadigt - man skulle kunna kalla det hårt också - tag om min arm och drog mig dit bort. Jeeeez.

Det var bara att bita ihop och dansa lite. De var inte så svårflirtade. Vi dansade alla fyra. Vi dansade som par. Jag dansade med snyggingen (Vidal) och sedan med hans kompis (Fernando). Jag skrattade, dansade, beundrade Vidal - som faktiskt var ännu snyggare på nära håll. Vi dansade en hel massa nära danser (det har jag faktiskt lärt mig på min salsakurs!), med våra kroppar ihopflätade. Mmm. Han luktade gott. Fernando var väldigt "på", medan Vidal var mer tillbakadragen och mjuk.

När bandet spelat klart och taffel-DJn började kasta upp skivor drog vi åt olika håll. Sniff. Men det var roligt att dansa med dem!

Jag gick på toaletten, och vem springer jag på om inte min första danskavaljer? Stor och oståtlig, med näshåret fladdrande med andetagen.
-"When I saw you I first thought you were Jodie Foster", sade han.
Jodie Foster? Varför? Han är inte den förste amerikanen som trott det heller? Jag får nog ta det som en komplimang, för hon ser ju ganska bra ut.

Jag såg nog hur Fernando och Vidal smet runt och spanade på flickor minsann. Men när min kusin gick på toaletten dök de upp båda två. Fernando tog min hand och drog ut mig på dansgolvet. Jag dansade med Fernando, jag dansade med Vidal. Och vi dansade. Och dansade. Sedan kom kusinen och vi fortsatte vårt dansande. Och dansade. Och dansade. Av någon anledning fastnade jag med Fernando, fastän Vidal och jag inte kunde slita blickarna från varandra. Salsa, rumba, skakade allt vi hade, dansade nära, dansade långt ifrån. Vi glittrade till "I know you want me". Och hela tiden tittade jag och Vidal på varandra och log. Det var som om Fernando och min kusin var i en skugga.

Det blev varmt, så vi gick ut för att svalka oss. Där gjorde Fernando sitt allra bästa för att övertala mig att hångla med honom, och att följa med honom hem. Han skulle skjutsa hem mig nästa morgon lovade han. Och min kusin? Hon dansade tungdanser med MIN snygging. Som är 20 år yngre än henne! Fnyyyyys!!! Hon visste ju att jag ville ha honom! (nu låter det verkligen som om vi pratar om en lekspade i sandlådan, eller hur? Men jag ville inte ha den gråa, jag ville ha den där med bruna ögon och vit skjorta. Jag ville ha Vidaaaaaal från Brasilien.) Men hon behövde honom mer, så det är ju bara att glädjas med henne.

När vi kom in gick jag upp till Vidal och sade det jag kanske borde ha sagt i början av kvällen.
-"You are so beautiful, so handsome, so...so...", jag tappade alla ord när jag tittade in i hans överraskade ögon.
-"Me?", han såg alldeles generad ut. "Eeee...thank you"
Han såg väldigt glad ut. Efter en sekunds betänketid frågade han förvirrat:
-"Why?"
Jag log med hela ansiktet mot honom.
-"Your eyes are so beautiful and your smile makes me happy"
Sedan var jag färdig. Redo att åka hem.

När vi skildes åt gav Vidal mig en kram, och när jag vände mig om för att gå höll han kvar min hand. Han tittade på mig med de där underbara ögonen, och han log lite blygt mot mig medan han kramade min hand hårdare. Jag log mot honom, och försvann i natten.

Min kusin pratade om Vidal hela resan hem, och hon var så fruktansvärt nöjd.
-"Han ville ha MIG!", sade hon.
Jag log bara, för inombords visste jag att han gärna ville ha mig. Han tittade på mig när han dansade med henne.Och det är klart att han hånglade när han fick chansen. Som mina killkompisar brukar säga "han var ju kille ju, vad annat skulle han göra??"

Pojkarna blev besvikna. De fick inga blonda blåögda kvinnor med sig hem, inte de här två i alla fall. Och jag och kusinen hade väl fått det vi behövde - lite verklighetsflykt och förströelse.

Underbart.

En sen torsdagskväll smet jag och min nio år äldre kusin ut på äventyr. Sonen var tryggt nedbäddad hos mina släktingar, så jag var ung, singel och fri. Weeee!

Vi åkte till en bar vid en båthamn först. Vi sippade lite på vår öl och tittade oss omkring. Fullt med späckrika män med stora båtar. Tyvärr var deras magar lika stora också.
-"That pregnant man is mine!!", sade min kusin och pekade på en man som var klart bredare än lång. Sedan skrattade vi båda tills jag fick tårar i ögonen.

Jag ledsnade snart på alla äldre, korta, ölmagade män med tynande hår. De må vara rika, men det gör dem inte mer attraktiva i mina ögon i alla fall. Nej, tjocka män i flipflops och shorts går helt bort! Så pass ytlig är jag.

Vi drog vidare. Vi tittade in i några barer, men det var ganska tomt överallt. Till slut hittade vi en sportpub. Den var någon slags match på TV, och det var fullt med folk. Många män med alldeles normala utseenden (inga fetmabomber som sprätte runt).

Jag och min kusin var naturligtvis väldigt söta och vackra. Vi drack lite öl och pratade och skrattade. En trevlig charmig kille kom upp och ville bjuda på Jameson. Suuuure, tyckte jag. Bläää, tyckte min kusin.

En stund senare var jag och Frank i princip bästisar. Han fyllde 22 (Kattlådan - nu är det ju snart barnarov vi pratar om, det här går ju alldeles utför!) den kvällen. Hurra, hurra. Han var rolig och jag var flirtig. Han frågade hur gammal jag var.
-"Old enough", svarade jag och blinkade lite.
-"17?", gissade han.
Jag erkände att jag var lite äldre, men alldeles obetydligt (ja, 35 är ju bara en aning mer, eller hur? Det behöver ju inte han veta??). Hans kompisar och min kusin fick bryta loss oss när baren stängde. Det är trevligt att hångla med lammkött. Mmmm...

Jag kom hem med hans telefonnummer i handflatan. Jupp, she still got it!

Jag har stängt ned mitt SprayDatekonto. Förutom att jag är tokkär i min kompis, så känner jag mig bara färdig helt enkelt.

Nu ska jag berätta vad som hände alldeles innan semester. Läs och lär, and don't try this at home kids.

Jag hade bestämt mig för att svara på alla, oavsett vad. Alla förtjänar en chans, även om deras presentation är lågvattenmärke. Nåväl, en man som direkt framställde sig som ett offer började att skriva. Han hade precis blivit dumpad av sin flickvän, men inte nog med det - han hade planerat att flytta genom halva Sverige för att bo ihop med henne. Så han hade sagt upp lägenhet och jobb. Yeay. Bilden på honom var helt tragisk. Jag är ledsen, men han hade "loser" skrivet över hela pannan.

Hur som haver. Jag hade ju bestämt mig för att svara alla, så jag gjorde det. Lite artigt sådär. "Hur har du det? Jag har det bra. Ska du göra något kul i helgen?" Typ.

Det var nog ingen annan som svarat honom förut. Han blev helt eld och lågor. Vår första dejt var i duschen på herrarnas omklädningsrum på hans arbetsplats. Inte illa, va? Jag skrev om det i ett tidigare inlägg: HÄR.

Nu hade han ju fått reda på vem jag var, och han skickade sitt telefonnummer till mig. Jag hade ingen större lust att ringa, så jag struntade i det helt enkelt. Han tjatade i stort sett varje dag: "Har du kvar mitt nummer? Ring när du vill!" Mmm, klart jag gör det. Typ aldrig.

Det började bli jobbigt att gå till hans arbetsplats för att uträtta mina jobb. En gång stod han där, mitt i skiftbytet, med alla sina kollegor. Alla stirrade på mig när jag lite diskret försökte smita förbi. Och gissa vem som klev fram och blockerade min väg? Jag har ingen aning vad han berättat för sina kollegor, men så fort jag är i närheten granskar de mig och ler filurigt.

Eftersom han jobbar med att köra konstiga fordon så hände det alldeles för ofta att jag kunde se honom i backspegel. Ofta körde han ett fordon som kallas "hora" ("för den kan ta allt mellan benen"). Hur märkligt är inte det att bli jagad och stoppad av en hora? Han tutade, var pinsam och efterhängsen. Blockerade min väg om han kom åt, tvingade mig att stanna. Hoppade ut och gav mig tusen komplimanger. Jag ser så bra ut, och dessutom är jag mysig, charmig och snäll också. Han skulle bara veta...

Precis innan min semester ringde min jobbtelefon. Gissa vem det var som ringde? Och han presenterade sig med bara sitt förnamn. Som om han vore den enda Stefan i världen?! Det var en av chefssvinen som hade gett honom mitt nummer.

Om jag vill dela ut mitt nummer gör jag det så bra själv.

Lilla chefssvinet hade inte bara gett bort mitt nummer, han hade dessutom skojat med kundtjänstskvallerkärringarna om att jag skulle ut på dejt. Gissa hur fort det ryktet spred sig? Om man vill sprida skvaller snabbt så finns det nog inget bättre sätt att göra det på än att dela med sig av informationen till de som tillbringar sina arbetsdagar med att prata i telefon.

Jag ringde lilla chefssvinet och skällde på honom efter noter (och lite till). Han blev så liten, så ynklig, bad om ursäkt, hade inte tänkt. NÄHÄ?! Jag fick ett fint ursäktsmail senare. Stefan hade duperat honom, påstått att vi kände varandra, pratade ofta med varandra och att han hade tappat mitt telefonnummer. Tydligen gick de i samma klass i grundskolan. Men lilla chefssvinet erkände sitt misstag och lovar och svär att det aldrig, aldrig kommer att upprepas.

Och Stefan då? Jag träffade honom på kiosken och åt en glass. Halva tiden satt jag i telefon med min chef, den andra hälften fick jag lyssna på hans utläggning om hans stackars ex som hade råkat bli gravid med sin nye elake pojkvän. Ja, suck. Elände. Oj, oj, vad jag kände att det var upphetsande.

Han hade ju chansen. Jag var där, och han hade ju faktiskt chansen att göra ett gott intryck. Hela jag bara rös. Nej, nej, neeeeeeeeeeeeeej. Livet måste ha mer att erbjuda. Fördelen var att när jag slingrat mig ur det hela så kändes singellivet väldigt bra. Han frågade om jag ville träffas igen. Njae, kanske inte det.

Varför är det så svårt att skrika: "NEJ! Du är en loser och jag äter hellre rakblad än träffar dig igen!!"??

Sedan drog jag på semester. Han skrev en drös med meddelanden på SprayDate. När jag kom hem från semestern hade han slutat (fått sparken på grund av arbetsbrist) på jobbet. Jag pustar ut. Det lilla chefssvinet skulle prata med honom om att han inte får ringa, och det verkar funka. Och nu när jag har stängt ned mitt SprayDate är jag fri från honom! Jag jublar innan jag har kommit över bäcken helt enkelt.

När jag inte var road längre så var det dags att stänga kontot. Jag är inte mottaglig. Dagdrömmer lite om min vän istället...

Igår träffade jag mitt ex - dansguden - på en pub. Han var där med nya flickvännen (ungefär hälften så gammal som honom). Vi pratade lite, det var helt okej. Sedan visade det sig att han kände min kompis Mattias. Aha? Kul.

Lite senare på kvällen frågade jag Mattias om min dansgud. Han började berätta att dansguden dejtade massor med kvinnor, och att han för några veckor sedan hade pratat om att han dejtade tre som han höll på att välja mellan. Mattias gav en beskrivning av kvinnorna som dansguden skrutit om och damn! En av de kvinnorna var ju JAG?!?

Crap.

Orkar jag ens bli förvånad?

Jag ville bara slå på den lögnaktiga räkan, men det var alldeles för många vittnen. Min kompis Robban sade att om jag betalar tiotusen kunde jag på en polariodbild på dansgudens brutna ben. Det gav ju lite perspektiv på det hela, och jag skrattade mig harmonisk igen.

Dansguden tog jag i örat via sms idag. Men jag tror på karma, så jag behöver inte vara varken arg eller bitter. Det kommer att lösa sig ändå.

Nja, kanske inte, men jag klarar mig nog ganska bra ändå.

Igår var jag på stan och svirade, och ikväll hade jag en trevlig dejt här hemma. En man med charmigt leende och ögon som smälter mig. Mmmm... Vi tittar på varandra länge, länge. Han har varm blick, och hans leende är brett och genuint.

Det var lugnt. Vi fikade, pratade, skrattade, tittade på TV, tittade på varandra länge, länge... Jag ville ta på honom, men jag motstod. Jag tror inte han hade protesterat så högljutt, men det känns som om det kan vänta.

Han är så fin. Luktar gott. Och han ler och ler och ler.... Söting!

Hur går det nu med internetdejtandet? Jodå, busy busy. Det är väl typ tjugo män i varierande åldrar som jag mailar och msn:ar med. Jag svarar på allt (nästan) och försöker att vara öppensinnad.

Nu är det så att jag jobbar på regionens absolut största arbetsplats, så en majoritet av de har jag mailat med jobbar på samma ställe som mig. Och långhårig, blond, blåögd kvinnlig tekniker bland alla gubbs är inte så osynligt. Dessutom har jag lagt in bilder på mig själv på dejtingsidan (ska det här göras, ska det göras ordentligt!).

Alla känner apan, och apan gör lite detektivarbete. En av mina kollegor är spion åt mig. Jag dirigerar in honom på olika avdelningar, och så ringer han och viskar en beskrivning av utseende, sätt och annat av intresse på mina fega dejtingragg.

Det här är underhållande, men om det leder till kärlek...? Just nu känns det lite avlägset.

Idag var jag - som varje arbetsdag - till ett omklädningsrum. Det var en dusch som knasade sig, och stålkvinnan här fick rycka ut för att laga & fixa. Det var låst på avdelningen, så det var en man i min ålder som släppte in mig. Han visade mig duschen också.

Och var vill jag komma med denna lilla historia...? Jo, det visade sig att den mannen var en av de jag chattat med. Han har en bild på sin sida, men han var inte lik den (bilden är dålig). När jag var där i morse visste jag inte att han jobbade där, och han hade ingen aning om att jag jobbade där heller. Det kom vi på under eftermiddagen när vi fortsatte våra diskussioner på dejtingsidan. Han erkände att han hade spanat in mig i morse (det visste jag redan), men hade inte vågat fråga om mitt telefonnummer.

Ja, det är inte alla som har en första dejt i duschen!

Jag är road.

Mailen strömmar åt alla håll och kanter. Det är diskussioner om stjärntecken, jobb, sport, barn... Men jag har fått ett guldkorn!

Hej!
Vi är ett helt vanligt, gift, trevligt och attraktivt par.
Hon är bi-intresserad....Vi söker en trevlig tjej som vill träffas helt utan krav.....kanske blir det en spännande kväll.
Vi bjuder gärna på en middag på lokal till att börja med. Vi har barn, jobb mm ..seriösa och ärliga.
Tycker du det verkar lockande ...i s f presenterar vi gärna oss närmare via msn och eller telefon.

Jeeez. Eller - tja, kanske jag ska prova?

Nu har jag varit uppkopplad i mitt allra första dygn, så hur går det egentligen? Mjo, sådär faktiskt.

Två inlägg i gästboken, och ett helt litet gäng som mailar. Jag har tagit upp kontakten med fem av aspiranterna. Två av dem visade sig jobba på samma företag som mig. Hm...? Tur att det är stort.

En man chattade jag med till 04 i natt. Det blev väldigt djupt. Jag är inte så bra på ytligheter märker jag... Det var en mycket intressant diskussion om finanskrisen, sett ur en chef-som-måste-sparka-hälften-av-sina-medarbetare- på-tisdag's synvinkel. Flirtande? Nej, vi kom helt av oss från det.

En annan kille har samma intresse som mig, och har nu fått min "riktiga" e-postadress. Inget flirtande där heller, men vem vet...? Det kan finnas potential här.

Jag är inte rädd, jag kan flyga!

Ännu har det inte dykt upp något riktigt pucko. Jag är besviken. Jag som sett fram emot någon att driva lite med!

Nu ni! Jag har hittat på nya bus. Ikväll registrerade jag mig på SprayDate och jag roar mig redan kungligt.

Jag noterar att en majoritet av männen i min ålder och stad är musiker. De flesta av dem gitarrister. Har de svårare än andra att hitta dejter, eller är de värre players än andra?

På fredag ska jag på fest med jobbet, och min chef sade att det är inte bordsplacering - men att vi ska försöka sätta oss bredvid någon vi inte känner. Hälften av min arbetsgrupp (vi är åtta män och två kvinnor) räckte upp handen och skrek:
-"Jag känner inte Cia, pax för att sitta med henne!"

Ooops?

Galningar. Underbara galningar.

Jag är fortfarande stolt, stark och vacker. Och jag har fortfarande inte fått något svar från min dansgud, men det stör mig inte det allra minsta. Jag är road.

Jag tillbringade helgen i mupparnas paradis. Förutom de gamla vanliga beundrarna har det tillkommit en ny mupp under de senaste veckorna.

Han höll sig i bakgrunden faktiskt. Men jag fick mina presenter (!) - värmekuddar och en jättefin faktabok. Och han skickade sms hela helgen (fastän vi som sagt var på samma ställe). Han lekte med min son också. Jao, det var helt okej faktiskt. Vi pratade lite, men bara allmänt och när det var en massa andra som sprang runt. Jag är inte det allra minsta intresserad, inte den allra minsta chans att bli det heller.

Han sms:ar fortfarande varje dag.

En mupp har gett upp, men en annan är "still going strong". Han följde mig överallt. Gick jag på toaletten väntade han utanför. Hade jag ätit färdigt och förflyttade mig till salongen, åt han färdigt i två tuggor och följde efter. Gick jag och läste god natt-saga för sonen satt han utanför och lyssnade. De andra kallar honom "ryggsäcken".

Och jag då? Jag gjorde mitt bästa att smita hela helgen. Hittade en solig, enskild plats där jag låg och sov. Sonen blev road av mupparna och jag vilade i värmen och blev vackert brun i ansiktet. Härligt! Tog lugna promenader, njöt av vädret. Nu är jag som alldeles ny. Och busig. Mmmm...

Igår kände jag mig busig. På ett alldeles strålande humör faktiskt! Full med självförtroende. Vacker och stark.

Jag messade den ursnygge dansguden bara på skoj: "Fika på onsdag? Om inte annat har jag några flaskor vin som jag kan behöva hjälp med. ;)"

Han har självklart inte svarat, men jag är lite road. Jag undrar vad han tänker egentligen? "Neeeeeeeeeej, inte det där psychot!!"
"Vad kul att hon hör av sig, men jag orkar inte engagera mig" (=blir smickrad)
"Vad vill hon? Vad håller hon på med?" (=tror jag är en stalker)
 
Han fyllde år förra veckan, så jag skickade faktiskt ett grattis-sms då. Och han svarade "Tack. Det var snällt av dig"

Jag är road.